Kultur, alienation, tristess och förtvivlan

004.MANICS

I somras släppte walesiska bandet Manic Street Preachers sitt tolfte album Futurology. Det är en sorts temaskiva om Europa och jag har svårt att tänka mig något som känns mer otidsenligt. Fel band gör fel saker alldeles för sent.

Att vara helt fel ute är å andra sidan Manics största styrka. När bandet slog igenom i början av 90-talet var det dansant popmusik, säckiga jeans, fiskarhattar, ecstasy och Manchester som gällde. Manics bröt mot alla dessa regler och några till. De hade smink, tantfrisyrer, tajta skinnbyxor, pilotglasögon, tatueringar och kom från kolgruvebyn Blackwood med 8000 invånare någonstans i Wales.

Men det var ändå musiken som var främsta anledningen till att bandet kraschade med sin samtid. Minns fortfarande den gången jag stängde av LFOs Frequencies för att spela en av Manics första singlar, Slash ‘n’ Burn. Min dåvarande sambo rusade ut i vardagsrummet och skrek att jag skulle stänga av ”den dåliga jävla hårdrocken” och svor att omedelbart lämna mig om tilltaget upprepades.

De gjorde sitt bästa för att provocera med texterna också, som att sjunga att de skrattade när John Lennon blev skjuten, att sjukhusnedläggningar dödar fler människor än bilbomber och att Motown är klassförräderi och hjärntvätt. Alla med så kallad god smak hatade Manics.

Själv förstod jag inte hur folk kunde vara så korrumperade av samtidens trender att de missade bandets storhet. Manic Street Preachers var fyra snubbar från landet som drömde om att skapa det perfekta intellektuella arbetarklassbandet. Fyra snubbar som lyckades med just detta. Få har kombinerat svärta, intelligens, desperation och elgitarrer lika fulländat som Manics. Deras tre första skivor är som tickande bomber av klasshat, krossade drömmar och en självdestruktivitet som hotar explodera bara jag tänker på den.

På sätt och vis gjorde den det också. I februari 1995 försvann bandets chefsideolog Richey Edwards för att aldrig mer komma tillbaka. Kanske betydde han inte så mycket musikaliskt. Ryktet sa att hans gitarr inte ens var inpluggad under spelningarna. Men Richey var allt som gjorde Manics unika. Efter han försvunnit förvandlades en av musikhistoriens mest intressanta grupper till maffiga stadiumrockare. Till ett Coldplay med politiskt patos.

Inget fel med det. De har till och med klämt ur sig några riktigt bra låtar med jämna mellanrum. ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” är exempelvis det mest självklara ett band någonsin proklamerat. Möjligen med undantag för Crass ”Do the owe us a living? Of course they fucking do!” och Rhythm and Sounds ”Poor people must work”.

Nu kanske du undrar hur Futurology låter? Den verkar trots allt lite intressant med gästspel av Green Gartside från Scritti Politti och tyska skådespelaren Nina Hoss. Men jag är rädd att du får ta reda på det själv. Jag tänker nämligen inte recensera skivan. Faktum är att jag inte ens vågar lyssna på den. Jag är rädd att jag blivit så gammal, förutsägbar och korrumperad av min samtid att jag ändå inte kommer att förstå.

Ur Arbetaren #36 2014

6 reaktioner på ”Kultur, alienation, tristess och förtvivlan

  1. jag tyckte det var ett lyft för arbetaren, som jag i och för sig inte prenumererar på längre, när du kom in på kultursidorna. delvis för texter som den ovan.🙂

  2. you are pure, you are snow – nej tyvärr repade de sig inte helt sedan Richey försvann. Men ändå, vilket band!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s