Snyggt men platt snusk med Palahniuk

eqpfastesx9emfud594v

När jag klev in i en biosalong 1999 hade jag en rad problem i livet. När jag klev ut hade jag bara ett. Jag hade sett sista föreställningen och var tvungen att vänta i hela 20 timmar innan jag kunde se Fight Club igen. Jag förstår att detta framstår som fullkomligt patetiskt,  men just då kändes det som om filmen gjorts bara för min skull. Som om någon lagt ofantliga resurser på att förklara för just mig hur livet fungerar.

Jag insåg motvilligt redan då att så inte var fallet. Men det hindrade mig inte från att ta reda på mer om författaren bakom boken som filmen baserades på. Jag fick snabbt en ny favorit i Chuck Palahniuk. Det visade sig dessutom att Fight Club var hans sämsta bok och ett av de där sällsynta fallen där filmen överträffar boken. Palahniuk är en fullkomligt briljant författare av både journalistiska texter och prosa. Filmen gav dessutom hans karriär en rejäl skjuts och han skrev ungefär en bok per år tiden som följde. Till en början flera lysande som SurvivorLullabyDiary och särskilt  Rant, som är en av mina favoritböcker över huvud taget.

Sedan tog inspirationen och idéerna slut. Böckerna blev sämre och sämre. Palahniuk räddas visserligen alltid av att vara en lysande stilist, men de senaste årens utgivning borde stannat kvar i skrivbordslådan. Att han själv är medveten om idétorkan utgår jag ifrån, då hans två senaste böcker består av uppstekta gamla rester. Den ena en uppföljare till ett av hans sämre alster, den andra en remix av en av hans första böcker.

Därför är det med mycket stora förväntningar jag läser hans första riktiga bok på länge. Har han hittat tillbaka? Boken heter Beautiful You och handlar om Penny Harrigan som har ett skitjobb på en advokatbyrå men inget kärleksliv. Åtminstone inte till dess att hon träffar multimiljardären och snillet C. Linus ”Climax Well” Maxwell som bjuder henne på en av Manhattans finaste restauranger för att sedan flyga iväg med henne till Paris där han introducerar henne för sin senaste uppfinning, den mest avancerade sexleksak som någonsin konstruerats. Penny börjar misstänka att han har dolda avsikter med deras kärleksaffär. Och det gör hon givetvis alldeles rätt i.

Penny har själv en plan. Hon försöker utveckla en sorts postfeminism. Hon vill varken vara ”hora eller madonna” eller ”hemmafru eller advokat” utan något helt annat bortom gängse strömningar och definitioner. Ja, du har hört det förut. Nej, Palahniuk har inget intressant eller nytt att säga om den saken.

I Beautiful You får Palahniuk utlopp för både sina bästa och sämsta förmågor. Förutom att vara en lysande stilist är han någon av en okrönt mästare i att gestalta kroppsliga upplevelser, inte sällan privata, pikanta och oerhört obehagliga. De allra värsta vågar jag knappt tänka på, än mindre återge här. Men jag kan berätta så mycket som att han under årens lopp fått mig att vilja bli biten av grävlingar, ägna mig åt bodybuilding samt försett mig med ett gäng mycket jobbiga fobier. Som att aldrig någonsin under några som helst omständigheter våga kliva ner i en swimmingpool (läs Haunted om du törs). När Palahniuk är som bäst känns böckerna lika mycket i magen och hjärtat som i skallen.

Däremot går det ofta dåligt när han ska formulera politiska åsikter och manifest åt sina karaktärer. Om du sett Fight Club eller ännu värre läst boken, förstår du vad jag menar. Det blir ofta oerhört banalt om än snyggt förpackat. Bland alla briljanta aktioner gömmer sig unken anarko-primitivism. Enda undantaget är boken Rant där det en global konspiration drivs av den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket. Det behövs ingen avancerad feministisk analys för att inse att Palahniuk inte plöjde Wendy Brown och Nancy Frazer när han gjorde research för boken.

Den här gången är de politiska inslagen lika dåliga som vanligt medan de kroppsliga utsvävningarna är, om inte dåliga, så åtminstone ganska förutsägbara. Men trots att Beautiful You är en av Palahniuks sämsta böcker är den bättre än mycket av den amerikanska samtidslitteratur som översätts till till vårt modersmål. Det är en gåta att endast Fight Club finns på svenska medan exempelvis veranda bokstav av medelmåttan Paul Auster verkar översättas.

Ur Arbetaren #48 2014

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s