Hej då 2014

hejdå2014

2014 var mitt minst aktiva bloggår sedan starten 2008. Mycket beroende på att jag genomförde en undersökning om exkluderande design som tog det mesta av min tid. Undersökningen blev en uppsats och senare också en rapport.

Jag hann ändå skriva inlägg nummer 1000 vilket jag firade med en Best of Skumrask.

Någon gång i våras tröttnade jag på den hycklande föreställningen att journalister ska eller ens kan vara neutrala. Jag (och alla andra journalister) är som bekant extremt partisk(a). En sak som journalister som är partiska på ett annat sätt än jag brukar göra är att ge rätt saker fel namn (och tvärtom). Riktigt lika långt som Louis Bloom går de dock inte. Eller vänta…

I svallvågorna av bland andra Edward Snowdens framfart har det snackats en hel del om säkerhetstjänsters  övervakning. Jag utgår kallt från att de – om de mot förmodan skulle vara intresserade av mig  – kan läsa mina mail, lyssna på mina samtal, vet var jag befinner mig, vem jag umgås med, mina åsikter och så vidare. Då är jag ärligt talat med bekymrad över fenomenet datamäklare. Jag blev knappast mindre orolig då den svenska datamäklaren Lexbase lanserades.

Under året tröttnade jag på danskhatet samt gjorde mitt första och sista matreportage.

Jag recenserade ett album av ett av mina favoritband genom tiderna, utan att våga lyssna på det. Det blev också en hyllning till min favoritmusikstad (tillsammans med Berlin) Detroit och till en person som både skrämmer och fascinerar nämligen den italienske dåren, poeten och diktatorn Gabriele D’Annunzio. Sedan är jag nog ensam om att tycka att The Wrestler är ett arbetskritiskt epos. Däremot hade jag en egen Oscars-gala bara för skurkar.

Jag skrev en del om alla val vi genomled. Egentligen är det bara det här om klass som är något att bry sig om.  Ok, trenden med ”negativa kampanjer” som ofta inte är ett dugg negativa var lite rolig.

Det blev också några rader om personer som inspirerat men som tyvärr lämnade oss under året som Stuart Hall, Stephen Samuel The Spaceape Gordon, Frankie Knuckles, Philip Seymour Hoffman och sist men inte minst Birgitta Stenberg.

Jag avslutade året med att fundera lite kring varför dans väcker så mycket förfäran. Iklädd hörlurar (hela december).

Ett stort tack för att du läst! God fortsättning, vi ses på andra sidan nyår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s