Tillbaka till Ellroys LA

0907-BKS-LEHANE-videoSixteenByNine1050-v2

Allt jag tror mig veta om USA:s samtidshistoria har jag lärt mig av James Ellroy. Och det är inte lite. Jag vet vem som sköt John F Kennedy, Robert Kennedy respektive Martin Luther King. Jag kan alla turerna kring Grisbukten och Vietnamkriget. Jag känner till hemliga operationer både i USA och på Haiti, Kuba och i Dominikanska republiken. Jag har insyn i hur FBI, CIA och maffian arbetar och jag skulle kunna skriva en avhandling om sexism, rasism och korruption inom polisväsendet i Los Angeles.

Huruvida informationen stämmer överens med verkligheten vet jag inte. Enligt Ellroy själv består hans böcker av en tredjedel fakta, en tredjedel saker som med stor sannolikhet hänt samt en tredjedel saker som han hittat på. Det faktum att klanen Kennedy, som i några böcker porträtteras på ett allt annat än smickrande sätt, inte stämt honom på allt han äger talar för att han har en hel det belägg för de två förstnämnda tredjedelarna.

De flesta av Ellroys böcker är vad som skulle kunna kallas hyfsat normala deckare, om än väldigt bra sådana, och utspelar sig bland poliser och skurkar i Los Angeles under 1950- och 60-talen. Ellroy är initierad och brutalt uppriktigt när det gäller polisens arbete. En del av sin kunskap har han fått genom att fördjupa sig i turerna kring det fortfarande ouppklarade mordet på sin egen mor, något han skildrar i böckerna Mina mörka vrår och I Jean Hillikers skugga: min jakt på kvinnorna.

Mest känd är han dock för en trilogi böcker som börjar med att avhandla mordet på John F Kennedy (En amerikansk myt), fortsätter med Vietnamkriget (Sextusen kalla) och slutar med hemliga operationer i Karibien och en häpnadsväckande konspiration av några kvinnor med kommunistiska sympatier (Oroligt blod). Och eftersom jag vet att du undrar: ja. Du får veta vem som gjorde det och varför. Just kvinnoporträtten har på senare år blivit en av Ellroys starkare sidor. Ett föredöme i en genre där kvinnor brukar reduceras till den manlige hjältens före detta fru som han har en trasslig kontakt med.

Det är dock inte bara innehållet som gör Ellroy till en av de främsta verksamma författarna i världen. Han är också en lysande stilist. Ellroy skriver direkt, med korta meningar och grovhuggna men samtidigt sofistikerade formuleringar. Ryktet säger att hans korthuggna telegramstil uppstod av en slump då han slarvat bort en del av manuset till sin första bok. När han hörde av sig till förlaget visade sig att även deras kopia var försvunnen. En praktikant hade dock läst manuset nyligen och sammanfattade handlingen i stolpform. När Ellroy läste praktikantens sammanfattning tyckte han den var betydligt bättre än originalet. Resten är som det brukar heta litteraturhistoria.

Ellroys senaste verk, 700 sidor tjocka Perfidia, utspelar sig veckorna kring attacken mot Pearl Harbor 1941. Ellroy är tillbaka hos polisen i Los Angeles och som vanligt blandas vardagsbrott med storpolitik. Den här gången handlar det om behandlingen av den japanska minoriteten, som bland annat ledde till en jakt på påstådda femtekolonnare och som resulterade i internering av fler än 100 000 japansk-amerikaner.

Perfidia kretsar kring ett synnerligen brutalt mord på en japansk-amerikansk familj. Mord på andra än rika, vita amerikanska medborgare prioriteras i vanliga fall lågt av polisen. Utredningen av mord på japansk-amerikaner dagarna efter Pearl Harbor är inget undantag och kryddas dessutom med en mycket illa dold skadeglädje. En team som bland annat består av några av kårens allra svartaste får och ende japansk-amerikan får i uppdrag att utreda fallet.

Att öppna en bok av Ellroy brukar vara som att väckas av en örfil och hamna på en bakgata i röken efter ett brott. Perfidia är inget undantag. Som vanligt är handlingen fullproppad med svek, sex, övergrepp, våld, trippla lojaliteter, mutor och maktmissbruk.  Som vanligt saknas den där sortens allt igenom goda karaktärer som brukar vara ett så irriterande inslag i andra deckarförfattares böcker. Faktum är att några av dem får Evert Bäckström, Leif GW Perssons praktarsle till konstapel, att framstå som Nalle Puh.

Perfidia är tänkt som den första boken i en serie av fyra där många karaktärer från tidigare böcker återkommer. Förutom att den är sjukt bra berör den dessutom en tyvärr mycket aktuell fråga, nämligen hur minoriteter misstänkliggörs och särbehandlas negativt. Nu väntar jag otåligt på bok 2. Och 3. Och 4.

Ur Arbetaren #4 2015

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s