Exkluderande design: Vi och dom

1925-1926-illus-Willem-Papenhuyzen

Parallellt med fysiska former av exkludering pågår en en demonisering av de som exkluderas. Ett sorts dialektiskt spel där ideologiska utsagor beskriver vissa rum och vissa personer som problematiska vilket i sin tur rättfärdigar nya åtgärder som i sin tur leder till nya ideologiska utsagor. Och så vidare.

Exkludering handlar alltså också om att vi talar om andra personer på ett visst sätt. Att de beskrivs som ”dom” till skillnad från ”vi”. Att de tillskrivs negativa egenskaper som att de är lata, oansvariga eller till och med kriminella och farliga.

I gårdagens lilla notis i Dagens Nyheter fanns tre exempel. I ingressen skrev DNs reporter om ”de oönskade gästerna” (”dom”) som om detta vore en allmänt vedertagen sanning. Bo Höglund, parkingenjör på Stockholms stad, sa att

”Man vill kunna se och känna sig trygg i området”.

De hemlösa är alltså inte bara exkluderade från det relativa skyddet under trappan utan även från ”Man”. De exkluderade är ”dom” som skapar otrygghet. Stefan Holmén, närpolischef på Kungsholmen hävdade att

”Den där platsen har varit ökänd i många år”.

Okänd för oss på grund av ”dom”.

När Kommunalrådet Carina Nilsson (s) ville köra iväg migranterna från Pildammsparken i Malmö beskrev hon anledningen som att

”Det är ohållbart att de bor är, Pildammsparken är ju en del av Malmöbornas vardagsrum”.

I vårt vardgagsrum, de riktiga Malmöbornas, finns inte plats för ”dom”.

När Joakim Kärnborg, kommunchef i Linköping, försökte rättfärdiga att människor utan biljett körts ut ut vänthallen på Linköpins C, menade han till och med att de gjorde de bortkörda en tjänst:

”De är ju inte här för att sitta och värma sig i en väntsal. De är ju här för att tigga ihop pengar till att ta sig hem. Jag tror att vi skulle göra migranterna en otjänst genom att isolera dem på ett varm och ombonat ställe att vara på.”

”Dom” är här av fel anledning. ”Dom” vet inte sitt eget bästa. Vi gör ”dom” en tjänst när vi exkluderar ”dom”

När Norrköpings kommun byggde om en park med det uttalade syftet att få bort missbrukare tyckte Marie Edling, stadsträdgårdsmästare i Norrköping, att resultatet blev ”helt fantastiskt”: ”

”Vi har tänkt på att skapa en park som är mycket mer trygg, mer öppen. Att människor inte behöver känna sig utsatta här”.

Med ”människor” verkar Edling mena personer utan missbruksproblem. ”Vi” människor ska känna oss trygga. ”Dom” (icke-männikorna?) ska jagas iväg.

Jag misstänker att vi kommer att hitta samma typer av motiveringar bakom alla former av exkluderande design, åtminstone medvetna sådana. Jag föreställer mig också att exkluderande design är lättare att införa om de som exkluderas beskrivs som ”dom” eller till och med demoniseras. Att den fysiska exkluderingen bidrar till att göra beskrivningarna ännu mer stereotypa. Och så vidare…