Vanliga människor som råkar ut för ovanligt jobbiga saker

Bloodline

Bloodline kan till en början verka som en högst ordinär och ganska seg familjeserie. Omgivningarna är visserligen bedårande vackra, serien utspelar sig på ögruppen Florida Keys, men det händer inte särskilt mycket i början. Inga spektakulära brott, inga spektakulära karaktärer, inga sådana där saker som verkar vara obligatoriska i tv-serier nuförtiden.

Klanen Rayburns svarta får, storebror Danny (Ben Mendelsohn), är på väg hem till familjens hotell efter ännu en misslyckad utflykt. Resten av familjen, möjligen med undantag för mamma Sally (Sissy Spacek), vill bara att han ska sätta sin sorgliga uppenbarelse på bussen tillbaka till Miami igen.

Men snart börjar vardagslunken varvas av glimtar från katastrofer som komma ska. Även av glimtar från en familjetragedi för länge sedan som Danny alltid – rätt eller fel – fått skulden för. Det ordinära familjelivet påverkas allt mer av en hemsk dåtid och en ännu hemskare framtid, vilka hela tiden gör sig påminda. Det är just glimtar utan vidare förklaring vilket skapar en känsla av att det alltid saknas en pusselbit eller två. Pusselbitar som åtminstone jag inte var säker på att jag verkligen ville ha.

När dessutom Dannys mission börjar klarna blir det riktigt läskigt. Han är kanske inte bara ute efter någonstans att bo eller efter att ställa saker och ting till rätta. Han kanske har en plan trots allt. Han kanske till och med är ute efter en riktigt långdragen, grym och utstuderad hämnd. Till sist blev det så obehagligt att jag knappt vågade titta färdigt på serien.

Om manus och regi håller högsta klass är skådespelarinsatserna faktiskt ännu vassare. De är så övertygande att det inte gör ett dugg att familjerollerna är högst förutsägbara. Vi har den hänsynslöse patriarken Robert, spelad av Sam Shepard, som en gång grundade familjeföretaget och numera är en betydelsefull person i det lilla ösamhället.

Mamma Sally är ständigt överseende, med dåligt samvete och beredd att förlåta sin familj för i stort sett vad som helst för att i stället själv ta på sig skulden. Inte alltid utan anledning. Mellanbrodern, den präktige John (Kyle Chandler, kanske mest känd som Coach Taylor) har lämnat familjeföretaget för att bli polis. Han fungerar som seriens berättare och familjens kollektivt dåliga samvete.

Impulsive och ansvarslöse lillebrodern Kevin (Norbert Leo Butz) gör allt för att bli bekräftad men misslyckas med det mesta till skillnad från charmiga och smarta lillasyster Meg (Linda Cardellin, kanske mest känd för sin roll som Saman­tha Taggart i Cityakuten).

Lägg därtill ett antal minst lika bra biroller där särskilt grannsyskonen Eric och Chelsea O’Bannon (Jamie McShane och Chloë Sevigny) sticker ut. Småkriminella Eric har fungerat som ersättningsbror under Dannys uppväxt och de finner snabbt varandra igen och börjar hitta på dåligheter.

Bäst av alla är Ben Mendelsohn som Danny. Han spelar egentligen precis samma roll som i den lika fantastiska som förbisedda australiska filmen Animal Kingdom från 2010 och är fullkomligt brilljant i som den listige, oberäknelige och skvatt galne storebrodern.

Jag kan sträcka mig så långt som att redan nu utnämna Bloodline till en av 2015s allra bästa tv-serier. Främst tack vare skådespeleriet. Ingen spelar över, ingen är för snygg, ingen har superkrafter, ingen är ensidigt god eller ond. Ja, okej, alla är skitsnygga, men inte på det där fåniga viset. De är så jäkla bra att det faktiskt inte gjort så mycket om det inte hänt något särskilt i serien. Men det gör det alltså. Bloodlines styrka ligger just i att en hyfsat vanlig familj, som det till skillnad från så många andra serier går att känna igen sig i, råkar ut för riktigt jobbiga saker. Eller som seriens tagline lyder: We’re not bad people, but we did a bad thing. Inte bara en sak, skulle jag säga.

Johan Renck har regisserat de två första avsnitten. Jag har varit måttligt imponerad av hans insatser tidigare, men här visar han vad han kan åstadkomma med bra förutsättningar. Kanske får han fortsätta, det blev nämligen nyligen klart med en säsong till. Eftersom det lär dröja minst ett år innan den visas hoppas jag att jag hunnit hämta mig så pass mycket att jag vågar se den.

Ur Arbetaren #16 2015

En reaktion på ”Vanliga människor som råkar ut för ovanligt jobbiga saker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s