Fönster mot kaos

b255f348ebf20a1f6da1318cf5093085

(BOK) The Media Against Democracy
Thomas Field
Zero Books

Thomas Fields The Media Against Democracy inleds med två scener. I den ena intervjuar BBC en man som heter Marcus Howe. Howe bor i ett arbetarklassområde i London där det nyligen varit kravaller och plundringar och blir avbruten och ifrågasatt som om han vore medskyldig till kravallerna och i behov av att ta avstånd. I den andra tar mediamagnaten Rupert Murdoch sig friheten att avbryta medlemmar i det brittiska parlamentet, och prata med både dem och media om vad han vill, när han vill och hur han vill.

Thomas Field menar att de två scenerna säger oss tre saker. För det första spelar klass stor roll i kontakter med media. Förenklat uttryckt: media behandlar fattiga lite som de vill medan rika behandlar media lite som de vill. För det andra bestämmer media vem som får synas och vad som får uttryckas och vad ofta viktigare är, vem som inte får synas och vad som inte får uttryckas. För det tredje menar Field att ekonomiska intressen utövar stor påverkan på media och att detta innebär en maktfaktor.

The Media Against Democracy börjar alltså som vilken media­kritik som helst med att slå fast saker som att det råder en hegemoni (även om författaren inte skulle använda det ordet själv),  att media är en odemokratiskt, osjälvständig klassinstitution.

Det sistnämnda kompletteras med en aspekt som jag tror kommer att påverka media i allt större utsträckning. Mediaföretag betalar så dåligt att det bara är människor med god ekonomi som har råd att jobba med media. Det finns tillräckligt många som är villiga att jobba för låga arvoden eller inga arvoden alls. Alltså kan tidningar och andra mediaföretag betala långt under vad andra företag i de flesta andra branscher skulle komma undan med. Tidningen du just nu läser är inget undantag.

Det är faktiskt till och med så illa att mediaföretag kan ta betalt för att publicera texter. Ja, du läste rätt. Människor är alltså villiga att betala för att jobba med media, vilket några cyniskt utnyttjar. Ett mindre problem kanske kan tyckas, men fundera ett slag på vilken medierapportering vi får om det bara är människor som har råd och lust att betala för att rapportera som sköter rapporteringen.

Inga konstigheter så långt, men snabbt blir The Media Against Democracy en mycket originell bok. Field börjar fokusera mindre på vad media är än på vad media gör, nämligen medierar. Eller påstår sig göra. Field menar nämligen att det är en omöjlig uppgift. Grundtillståndet i världen är nämligen kaos eller till och med: det som finns är kaos. Då menar han inte kaos som i kaosmatematik eller oordning utan snarare som i att inget är förutbestämt. Som i att allt kan upphöra att vara eller upphöra att vara vad det är just nu. Att allting kan bli annorlunda. Field gör sedan en distinktion mellan ”liv” och ”form” och menar att den kaotiska verkligheten är liv som media försöker fånga i en form. Detta är dömt att misslyckas. Field sträcker sig så långt att hävda att det media gör när den medierar är att försöka dölja det faktum att kaos råder. Han passar dessutom på att anklaga medie­vetenskapen för att vara medskyldig till detta.

Som alternativ erbjuder erbjuder Field ett recept. För det första gäller det att acceptera att kaos råder. Detta är en förutsättning för att kunna skapa ett demokratiskt samhälle. Ett demokratiskt samhälle är anarkiskt, upproriskt och existentiellt. De som lever som demokratiska individer i ett sådant samhälle kan aldrig mediera eller fånga detta i en form, däremot kan de skapa ”fönster mot kaos”. Detta kräver en total omorganisering av media, men är långt ifrån någon omöjlighet. Som föredömen och exempel på några som lyckats skapa sådana fönster nämner Field bland andra filmskapare som Del Toro, Antonioni och Almodovar.

The Media Against Democracy är en mycket sympatisk och annorlunda bok i den ofta ganska förutsägbara genren mediakritik. Men problemet är att jag inte håller med om själva grundförutsättningen. Verkligheten är inte särskilt kaotisk. På det visserligen ytliga plan där vi både kan förstå den och förmedla en bild av den till andra är den snarare extremt förutsägbar. Den har ett mått som allting mäts mot. Det måttet heter pengar. Pengarna luktar inte. Så när det gäller vad media borde syssla med för att förklara verkligheten för sin publik vill jag gärna upprepa vad tusen polischefer i lika många amerikanska polisserier säger till sina underlydande: Just follow the money.

Ur Arbetaren #20 2015

En reaktion på ”Fönster mot kaos

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s