Hegemopolis (PM8): Ideologi

Ideologi är ett återkommande begrepp hos Lefebvre (1991), men han ger ingen närmare definition. Begreppet används också på en rad olika sätt[1]. Betydelsen jag kommer att utgå från har jag något ironiskt lånat från Lefebvres samtida Louis Althusser (1976). Ironiskt för att Lefebvre och Althusser sågs som varandras motpoler inom fransk vänster på sextio- och sjuttiotalet (Harvey 1991:429). Lefebvre ansågs vara en poetisk rebell, fritänkare och kritiker av både stalinism och det franska kommunistparti som den strukturerade analytikern Althusser tidvis var en framstående företrädare för. Jag är dock inte alls säker på att de skulle vara särskilt oense när det gäller rum, städer, torg och den dynamik som producerar dem. Det finns enligt mig stora likheter, även om Althusser inte skriver specifikt om rumsliga fenomen.

Enligt Althusser (1976) har ideologi tre funktioner. Den döljer och stärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Precis som när det gäller Lefebvres kategorier är de inte ömsesidigt uteslutande. Ibland sammanfaller, överlappar, krockar och kontrasterar de varandra. Det går också att både placera dem i var och en av Lefebvres kategorier samt att hitta aspekter av alla tre i varje.

Le perçu, de rumsliga praktikerna, handlar om saker vi gör i rummet. Och det vi gör, gör vi av en anledning. Rummet är utformat på vissa sätt för att vi ska bete oss på vissa sätt. Det ser ut som det gör på grund av att samhället ser ut som det gör. Det är utformat som det är för att vi ska shoppa, resa till och från arbete, äta mat och underhålla oss. Det är utformat för att underlätta de relationer kopplade till produktion och reproduktion som Lefebvre (1991:36-46) beskriver. Eller, översatt till Althussers (1976) ideologiska termer, för att verka genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden.

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om olika visioner och föreställningar om hur torget bör vara. Olika visioner har olika mycket inflytande och visionerna kommer inte till av en slump. Enligt mig är döljandet av olika maktrelationer en inflytelserik vision som påverkar många urbana rum att. Ett tydligt exemplet är exkluderande design (Edin:2014). En viktig aspekt av Le conçu är alltså ytterligare en av Althussers ideologsika funktioner, nämligen att dölja makt.

Det kan vara frestande att stoppa in hela ideologibegreppet i Le conçu och se hela staden som en vision eller mäktig föreställning hos kapitalismen. Jag tror dock att viktiga nyanser skulle försvinna. Dessutom tror jag det kan vara missvisande att se en samhällsutveckling som en vision hos hos någon eller något. Samhället ser ut på ett visst sätt, det ger upphov till visioner som i sin tur påverkar samhället. Om vi ser allt som en vision hos kapitalismen, missar vi en nivå och dessutom det dialektiken mellan nivåerna.

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om hur vi upplever torget. Här finns enligt mig den mest uppenbara kopplingen till Althussers (1976) definition av ideologi, nämligen att det vi erfar påverkar oss att uppleva rådande samhällsordning som naturlig och självklar. Det finns lite utrymme för ifrågasättande eller alternativ till att shoppa, att ta en fika, att pendla till jobbet eller äta en bit mat mellan varven. Detta förstärks av media, reklam och annan information som kommuniceras i staden, på torget, på stationerna och på tåget. Det finns en massa reklamskyltar och små skärmar som sänder kortfattade nyheter varvat med reklam. Få stannar troligen upp och tänker, vad konstigt de som satt upp den där skylten eller skapat den där annonsen vill att jag ska köpa någonting. Den där affären vill att jag ska handla där och den där restaurangen erbjuder måltider. Hela torget är skapat på ett sätt som gör att vi upplever det som självklart att shoppa, äta lunch och pendla till jobbet.

På den här punkten tycker jag Lefebvre (1991) kompletterar Althusser (1976) på ett mycket viktigt sätt. Han låter aldrig människorna i rummet bli passiva offer. Några stannar trots allt upp upp och tänker: det här är inte alls naturligt, självklart eller bra. Jag tänker göra på ett annat sätt istället.

Jag menar att Lefebvres (1991) teorier om den sociala produktionen av rum och Althussers (1976)  ideologibegrepp har mycket att ge varandra. Vi får mänskliga relationer, upplevelser och intentioner från Lefebvre och underliggande strukturella förklaringar från Althusser. Vi får ett samhälle som påverkar och skapar förutsättningar, människor som agerar och påverkar tillbaka i ett rum som ständigt produceras och ständigt befinner sig i förändring.

[1] Se exempelvis Raymond Williams Keywords (1983:153-157) för en översikt

4 reaktioner på ”Hegemopolis (PM8): Ideologi

  1. I ditt angelägna projekt inriktar du dig bl a på ideologins materialitet, som hur vi påverkas av våra materiella miljöer. Jag tror att det skulle vinna på att du än mer konsekvent för ditt språk och din terminologi i den riktningen. När du säger att ideologin rättfärdigar rådande samhällsordning eller att hegemoni handlar om att skapa samtycke, kan man med ett althusserskt ideologibegrepp snarare betona:

    – Att ideologin som flöden av interpellationer och nät av fasthållande akter, vad som omedelbart utspelar sig mellan individ och ideologisk apparat, *är* en del av samhällsordningen, en formation inom samhällsformationen.

    – Att därmed hegemonin snarare än att vara någon sorts agent som ”skapar samtycke” – samma tyckande – eller idébaserat ”rättfärdigande” *är* den ekonomiska ordningens redan uppnådda konsolidering i den dominerande ideologiska formationen med dess decentraliserade oändlighet av dessa fasthållande (eller som med vissa bänkar avstjälpande) praktiker. De interpellerade subjekten är inte motståndslöst underkastade men har svårt att inte vara responsiva, att inte på något sätt svara ”ja, det är jag”. Det räcker att de erkänner sig som de adressater till vilka interpellationerna är riktade för att ideologin skall ”fungera”. Jämför med Althussers allegori med polisen på gatan (”hallå där”); redan i den fysiska vändningen mot den anropande makten händer det saker. Det behöver inte handla om tyckande eller ens (rättfärdigande) föreställningar om samhället. Det är fråga om performativitet när arbetstagare, kunder, konsumenter och väljare inte bara objektivt är dessa saker utan också ständigt tilltalas som sådana (”vi vill tacka dig som kund”). Man kan kanske säga att här ”skapas samtycke”, men det ger en bild av individer som var och en för sig tänker samma värderande tankar, inte av den oreflekterade fastskruvningen i de omedelbara relationerna och deras ”apparater”.

    Du säger att du ”lånar definitionen” av ideologi från Althusser. Du refererar till Eagleton och andra som ställer upp långa listor på ”definitioner” och du konkluderar: ”Ideologi är alltså ett spretigt, mångtydigt och svårdefinierat begrepp. I dagligt tal kan det syfta på någons politiska uppfattning…” Men är ideologi något som skall ”definieras”? Definierar man en giraff? Man beskriver och teoretiserar. Althussers ideologibegrepp är inte ”det sanna” eller på något sätt uttömmande (”en preliminär skiss”), men det utgör ändå en avgörande teoretisk händelse i det att det bryter med den helt dominerande metaideologi som framträder bl a i definitionslistorna. En metaideologi där olika ideologiska uttryck jämställs eller sidoordnas (enligt Eagleton som ”en rikedom av mening”). Där man kan ”välja” eller ”låna”. Och där det idémässiga dominerar (”uppfattningar”, ”åskådningar”, ”synsätt”). Även om man sedan lånar en av de mer materialistiska varianterna. Att förlägga sig till det autonoma subjektets huvud och speciellt till hennes ögon är ideologins eget sätt att maskera sin praktik, vad det är den *gör*. (Också metaideologin interpellerar, t ex anhängarna av ”ismer”.) Zizek säger att ideologin utplånar sina spår. Althussers ideologibegrepp är i mycket begreppet för detta strukturella förhållande *inom* det ideologiska, den omkastning mellan ideologiska praktiker och idémässiga effekter som han kastar tillbaka. Ett tillbakakastande som du delvis följer. Fast språket släpar efter (”rättfärdigande”, ”samtycke”), ej helt frigjort från metaideologin. Jag hoppas att du inte tycker att jag bara märker ord. I en tråkig mening.

    Att ”ideologi” skulle vara vad som återfinns t ex i partiernas program är inte en ”definition”. Det är arbetande metaideologi inom den egentliga ideologin, där avsaknad av (verkliga) alternativ inom horisonten är ett med att denna horisont sätts av ideologin i dess massiva, omslutande och uppfordrande materiella närvaro: en valrörelses alla procedurer, politikers och medias ständiga tal till Väljarna, vars medborgerliga plikt är att välja mellan de ”alternativ” som föreläggs dem och (oreflekterat) uppfatta detta som politiken rätt och slätt. Ingen benämner *det* ideologi, men det kanske är dags att göra det.

    Vad som sker på ”arbetsmarknaden”, inom reklamen, köptemplen, valskyldigheten eller parlamentarismen måste väcka en ideologikritik som tar fasta på den handfasta omedelbarheten och utvecklar ett språk för detta. För att själv lika handfast intervenera i akterna (”låt er inte interpelleras av dem”). Och därmed vara användbar.

    Jag vill bara föra på tal de faror som ligger i att säga nya saker på gamla sätt. Allt som jag rekapitulerat är saker som du är inriktad mot, fast inte fullt ut i ditt språk. Jag tycker mig ana ett glapp mellan den ideologikritik du framför och ”förslag till alternativ [som kan] leda till konkreta handlingar”. Som om förslagen plötsligt övervinner de ideologiska blockeringar som nyss var så mäktiga. Kritiken har inte riktigt ord för de konkreta handlingar som kan riktas mot det ideologiska i dess omedelbara opererande. En ny kritik som innebär möjlighet att se makten *i* vardagens tilldragelser och föremål (”vilka maktrelationer som äger rum i själva handlingen”). Att känna det symboliska våldet. Att sätta likhetstecken mellan å ena sidan den makt som man naturligtvis känner till och som exploaterar människor och natur men som man cyniskt betraktar som något ofrånkomligt (TINA) och å andra sidan den inte lika välkända makt som tagit plats inom den egna personen (bl a som denna cynism), inte minst i det omedvetna. Att mota ut denna makt och objektivera den som en motståndare. Att därifrån börja delta i artikuleringen av Politik.

  2. Hej Nils! Jättestort tack för att du tar dig tid till att läsa och kommentera. Jag tycker det mycket i vad du säger. Jag är varken tillräckligt konsekvent i beskrivningarna eller drar teorierna till sin spets. Jag lovar att skärpa mig, haha.

    Anledningen till att jag fäster vikt vid definitioner och dessutom definitioner som jag inte alltid tycker är särskilt vettiga är att jag dels måste portionera mig mot de här (ofta vitt spridda och använda) definitionerna och att det dessutom är så de flesta (även samhällsvetenskapliga forskare) använder och förstår begreppen.

  3. Att ”definiera”: vad menar jag med det här ordet uttryckt i andra vedertagna ord? Problemet uppstår när man befinner sig vid en teoretisk frontlinje och de vedertagna orden är just de som skall passeras. Som jag försökte säga är själva begreppet ”definition” lite skumt. När det inte handlar om att som i t ex matematiken förklara ”sinus för en vinkel är …”. När det i stället handlar om skapa teori som begrepps förbindelser med varandra, där begrepp och förbindelser alla tillhör den nya teorin och dess ”problematik”.

    > att det dessutom är så de flesta (även samhällsvetenskapliga forskare) använder och förstår begreppen.

    Vilket väl tillhör hegemonin.

    Jag har ibland funderat på i vilken mån avhandlingsskrivande och det akademiska livet i stort är en ideologisk apparat. Det verkar finnas mycket regler för och förväntningar på hur en avhandling skall se ut. Som de kilometerlånga litteraturlistorna där man refererar till alla andra som skrivit avhandlingar enligt samma regler och förväntningar. De olika teorierna ställs förstås mot varandra och utsätts för kritik, men som helhet ter sig detta hav av texter tämligen platt, utan stora brott och skiljelinjer, som dem mellan kunskap och ideologi (i althussersk mening).

    Samtidigt finns förstås ett dilemma här. Man måste göra sig ”förstådd”, frågan är hur högt priset är. Zizek:

    If we talk now, we have to use some language, but this will be the language of the enemy. We need time to construct our own new language, time to formulate.

  4. Kan inte nog hålla med dig. Avhandlingsarbetet är inte bara i högsta grad ideologiproduktion, jag tror också att det är underskattad sådan. Det stora problemet med alla referenser och ”definitioner” är att dessa sällan ifrågasätts. Om jag hänvisar till någon mycket etablerad forskare med ”enligt XX så blablabla” behöver jag troligen varken belägga eller försvara detta.

    Det går att göra det något enklare för sig genom att hålla sig till etablerade teorier, använda etablerade metoder, undersöka liknande fenomen som andra, hänvisa till etablerade forskare och så vidare, vilket givetvis bidrar till att vissa sätt att se på saker blir förhärskande.

    Att göra en etnografisk studie av maktrelationer på ett tåg är ”tyvärr” inte något av detta, haha

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s