Hegemopolis (PM10): Vilken samhällsutveckling?

Om hegemoni och ideologi handlar om att skapas samtycke kring den rådande samhällsutvecklingen, hur ser då samhällsutvecklingen ut?

Det finns givetvis flera sätt att beskriva den. Många är överens om att det inträffat ett systemskifte för ungefär 40 år sedan. Vad det anses ha bestått i beror lite på vilket perspektiv man har. Systemskiftet kan kallas postfordistiskt (Hardt och Negri 2003 och 2007) om vi fokuserar på produktionen i samhället, det kan kallas nyliberalt (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) om vi tittar på övergripande ekonomiska strukturer och relationen mellan stater och marknadskrafter och det kan kallas konsumistiskt (Bauman 2008) om vi förlägger analysen till människors vardag. Samtliga tre perspektiv är relevanta för min undersökning, särskilt det sistnämnda.

Enligt Hardt och Negri (2007:141-143) innebär det postfordistiska systemskiftet att en övergång till mindre och flexiblare produktionsenheter där kommunikation och immateriellt arbete får en mer framträdande roll. Information, kommunikation och samarbete upphöjs till normer och nätverket blir den dominerande organisationsformen. Människors tankar, kunskaper och idéer blir allt viktigare som produktionsmedel. Detta innebär bland annat en uppluckrad gräns mellan arbete och fritid.

Jag inbillar mig att det är ganska vanligt att jobba på väg till jobbet. Kanske svara på några mail medan trafiken står stilla. Kanske är det till och med så att nyhetsläsning är en uttalad arbetsuppgift och någon som sitter på ett av mina tåg börjat sin arbetsdag redan under resan genom att uppdatera sig om de senaste nyheterna.

Ur ett annat perspektiv går det att se systemskiftet som nyliberalt[1]. Enligt Brenner och Theodore (2002:3) innebär detta skifte attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga. Det innebär också en radikal omorganisering av stadsmiljön stadsmiljön, vilket ju är intressant i mitt fall. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Mitt undersökningsområde innehåller flera exempel på den här omvandlingen. Exempelvis har området där mina resor startat, vid stationen Triangeln, genomgått stora förändringar de senaste åren, med omfattande gentrifiering samt utökade privatiseringar.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor. Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av. Det finns massor av exempel på exkluderande design längs min resväg.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa möjliga perspektiv på samhällsutvecklingen.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar. Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor, av den typ Nick Dyer-Whiteford (2016) beskriver.

Det finns flera tydliga spår även av en konsumistisk samhällsutveckling i mitt undersökningsområde. Det tydligaste kanske är förekomsten av reklam. Malmö och Köpenhamn är precis som de flesta andra moderna storstäder fulla av olika typer av kommersiella budskap, även om just stationshuset vid Triangeln är ett undantag. Det förekommer stora skyltar, skärmar, skyltfönster och människor som delar ut flygblad. Även den media som konsumeras, som exempelvis nyheterna i min undersökning, är full med reklam. I viss media kan det till och med vara svårt att skilja mellan nyheter och olika typer av reklam och PR. Reklam är inte bara information riktad till potentiella konsumenter utan i allt större utsträckning en källa till finansiering.

[1] Det kan vara värt att poängtera att ordet ”nyliberal” inte syftar på den politiska åskådning som heter ”libertarian” på engelska och som ofta översätts till just ”nyliberal”. Här handlar det istället om en översättning av ”neoliberal”. Libertarianer vill ha en så liten stat som möjligt medan nyliberalismen snarast handlar om en stark, men inte nödvändigtvis stor stat som garanterar marknaden vissa friheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s