Hegemopolis (PM15): Tidigare forskning – tidningsläsning

Det finns en hel del forskning om tidningsläsning, framförallt historisk sådan. Det kanske kan verka lite konstigt men de i mina ögon mest värdefulla studierna handlar om vad som händer när det inte finns någon tidning att läsa som exempelvis under en tidningsstrejk. Sådana studier säger nämligen en del om varför människor läser tidningen eller närmare bestämt vilken funktion tidningsläsandet fyller för läsaren.

Bernard Berelson (1949) studerade sextio tidningsläsare under en tidningsstrejk i New York 1945. Han konstaterade att även om nästan alla läsarna nämnde tillgången till seriös information som anledningen till att läsa, var det bara en tredjedel av dem som saknade tidningen av den anledningen när den uteblev.

Vi kan stanna upp ett slag redan där. Detta skulle kunna tyda på att människor läser tidningen av andra skäl än de tror. Skäl som blir tydliga först när tidningen inte finns tillhands.

Bernard Berelson (1949) identifierar sex huvudsakliga anledningar till tidningsläsande, vilka alltså skulle kunna betraktas som delvis dolda skäl som uppenbarar sig först när ingen tidning finns att tillgå. Dessa är (1) vila och flykt från personliga bekymmer; (2) ett sätt att få underlag till konversationer med andra och därmed nå social prestige; (3) indirekt kontakt med livet i världen utanför; (4) ett sätt att motverka en upplevd osäkerhet i det moderna samhället; (5) nöjet i själva handlingen att läsa, bortsett från innehållet; (6) tillfredställelsen av den ritual eller nästan tvångsmässiga vana som handlingen att läsa tidningen blivit.

Penn Kimball (1959) undersökte reaktionerna hos ett antal New York-bor under en tidningsstrejk i december 1958. Tidningarna som omfattades av strejken hade en sammanlagd upplaga på fem miljoner på vardagar och sju miljoner på helgerna. Kimballs studie bekräftar i stort sett vad Berelson kommit fram till.

Men Kimball (1959:396) kom också fram till flera skäl att läsa tidningen. Ett av dem var stimulans. Flera läsare uppgav att de exempelvis saknade att läsa om brott, även om de i vissa fall förskräckts av läsningen. De uppgav också att de kände en tomhet när tidningen inte kom ut. Även om flera personer påstod att de istället läste böcker under tidningsstrejken hade få av dem verkligen gjort de. Ett ytterligare skäl som Kimball hittade var sysselsättning. Flera läsare uppgav att de hade haft svårt att hitta på något att göra under den tid de vanligen läst tidningen, särskilt på söndagarna. Några hade sovit längre, latat sig eller medvetet slösat tid, aktiviteter de flesta inte uppskattat.

De kan alltså finnas en rad skäl att läsa nyheterna som egentligen inte har så mycket med själva nyheterna att göra. Några har med själva handlingen att göra. Det kan vara en vila och en tillfällig flykt från vardagsbekymmer, att läsa kan ha ett egenvärde, det kan vara en upprepad ritual som skapar mönster och trygghet, det kan vara ett sätt att sysselsätta sig med något. Andra saker är kopplade till innehållet, men förutsätter inte nödvändigtvis nyheter. Läsningen kan vara ett sätt att få underlag till sociala konversationer, ett sätt att få indirekt kontakt med omvärlden eller motverka upplevd osäkerhet. Det enda skälet som har en direkt koppling till nyhetsflöden är den stimulans i att läsa om exempelvis brott som Kimball (1959:396) identifierat.

Allt detta är i högsta grad relevant för min studie. Det kan finnas en rad skäl till att någon läser tidningen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Även om det är just nyheter som läses behöver inte själva nyheterna vara skälet till läsningen. Det skulle också kunna vara så att en del av de här funktionerna ersatts av andra sorters media eller andra aktiviteter. Jag tänker att exempelvis sociala medier numera skulle kunna vara en minst lika stor källa till underlag för konversationer, som traditionella nyheter.

Det finns även relevant forskning om tidningar som faktiskt kommer ut. I ”Reading Berlin 1900” visar Peter Fritzsche (1996) hur städer vid förrförra sekelskiftet medierades av ord och hur invånarna i städerna levde, drömde och föreställde sig sina städer genom skyltar, scheman och särskilt nyhetstidningar. Även om han berättar en del om andra städer handlar undersökningen om Berlin främst mellan åren 1900 och 1914.

Enligt Fritzsche (1996) är just dagstidningen den urbana modernismens allra mest klassiska text och jag skulle beskriva det som att han läser Berlin genom tidningstexter. Hans undersökning handlar inte främst om varken journalism eller tidningar, utan Fritzsche (1996:2) försöker snarare se vilken påverkan konstruktionen av den ”berättade staden” har på den ”byggda staden”.

Fritzsche (1996) skriver en del om själva läsandet och framförallt läsarna också. Han visar hur tidningsläsandet först var en angelägenhet för en mindre grupp människor ur den bildade medelklassen. Men under sista tredjedelen av 1800-talet ökar antalet läsare rejält. Delvis tack vare en framväxande borgerlig livsstil med parker, kaféer och väntrum som inbjöd till läsning men också detaljer som att elektricitetens intåg möjliggjort bättre belysning i hemmen samt tillgången på läsglasögon. Nya vanor som tobaksrökning och te- och kaffedrickande visade sig också passa bra ihop med tidningsläsning (Fritzsche 1996:57).

Tidningarna lyckas också locka till sig nya stora läsargrupper – ofta personer som flyttar till Berlin i jakt på arbete – genom att införa annonser. Annonserna lockar dels en hel del läsare på egen hand, men intäkterna från försäljningen gör det också möjligt att sänka priset på lösnummer vilket gör att fler har råd att läsa dem. Under den här tiden förvandlas dagstidningen från en angelägenhet för delar av en bildad borgerlighet till något som hittas i de flesta arbetarhem (Fritzsche 1996:53)

Den kanske enskild största orsaken till den ökade läsningen är utbyggnaden av kollektivtrafiken, vilken går mycket snabbt i Berlin under de här åren. Staden är inte längre bara Preussens huvudstad utan även det relativt nybildade Tyska rikets, vilket medför både ökade krav på administration och befolkningstillväxt. Under 20-talet var Berlin världens tredje största stad med 3,5 miljoner invånare. Det växte fram en helt ny medelklass, där allt fler kvinnor ingick, som behövde transport genom staden. 1913 pendlade över 2 miljoner Berlinare dagligen. Många av dem läste tidningen på väg till jobbet (Fritzsche 1996:62-63). Det fanns vid den här tiden 4200 tyska dagstidningar att välja bland, varav Berlins största tidning Morgenpost kom ut i en upplaga på 400 000 exemplar dagligen (Fritzsche 1996:53).

Men det är inte bara innehållet i tidningarna som påverkar Berlinarna. Själva utgivningen skapar också en särskilt rytm, ett enligt Fritzsche (1996: 209-210) bra exempel på hur staden fungerar som ett maskineri. BZ am Mittag delas exempelvis ut på Perleberger Strasse exakt 12:18 sex dagar i veckan och många läsare anpassar sina dagar kring det här klockslaget. Andra läsare anpassar sina dagar efter sina respektive tidningars utgivningstid.

Det finns en massa saker att lära av Fritzsches (1996) studie. Det kanske viktigaste är hur intimt läsning och pendling är förknippade. Men också att läsning är beroende av vissa förutsättningar som bekvämligheter, belysning och tidningar med blandat material till överkomliga priser. Det kan vara intressant att se vilka dessa förutsättningar är idag. Det kan också vara intressant att se om något medium skapar samma rytm som utgivningen av populära dagstidningar gjorde i Berlin för drygt 100 år sedan.

Det jag främst tar med mig från från Fritzsche (1996) är dock en fråga. Om dagstidningen är modernismens klassiska text, vilken är då vår tids motsvarighet? Skulle jag kunna läsa mina städer och min resa genom någon text, på samma vis som han läser Berlin genom dagstidningarna? Vilken skulle det i så fall vara. Dagstidningen även i mitt fall, fast då kanske på nätet? Reklamskyltar? Facebookflöden? Twitter? Communitys som Flashback eller Familjeliv?

Sättet tidningsutgivningen styr berlinarnas dag påminner om vad Henri Lefebvre kallar ”mediadagen”, som är ett konstant flöde budskap. I boken ”Rythmanalysis” (2016:55-59) beskriver han hur den här mediadagen pågår jämt. Den har varken början eller slut och upptar all vår tid utan skam. Mediadagen fragmenetrerar också våra liv. Vid varje ögonblick finns valmöjligheter. Med hjälp av en TV eller radio kan vi ta emot meddelanden hela tiden från hela världen. Den skapar också olika rytmer genom att dela upp dagen i olika delar. Rytmerna ändras efter tidpunkt och intentioner. Livligt och lättsamt för att informera och underhålla oss när vi gör oss klara att arbeta. Mjukt och ömt när vi kommer hem från jobbet.

På några årtionden har enstaka klockslag ersatts med ett ständigt flöde med olika rytmer. Rythmanalysis blev Lefebvres sista bok och publicerades postumt för första gången 1991, alltså många år innan internet accelererade den här utvecklingen ytterligare. Det kan vara intressant att undersöka hur media skapar rytmer under mina tågresor. Hur de samverkar eller kanske krockar med andra rytmer som tåget eller andra passagerare ger upphov till. Finns det en rytm för pendlare på väg till jobbet och en annan när det är på väg hem? Ytterligare någon för den som tar tåget till Köpenhamn för att shoppa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s