Hegemopolis (PM21): Autoetnografi, jaget och situerad kunskap

Autoetnografi (Adams, Ellis och Jones 2015: 1-2) är en forskningsmetod som använder forskarens personliga erfarenheter för att förstå och förklara kulturella fenomen. Autoetnografi utgår från forskaren själv, hens erfarenheter och möte med den sociala miljö som studeras. Resultaten presenteras ofta i form av en ytterst personligt hållen text.

Autoetnografi erkänner och värderar forskarens relation med andra och använder självreflektion för att förstå möten mellan självet och samhället, det enskilda och det generella samt det personliga och det politiska. Den försöker också hitta en balans mellan intellektuell och metodologisk stingens och känslor och kreativitet samt sträva efter social rättvisa. Autoetnografiska forskningsprojekt försöker ofta också kritisera normer och praktiker samt kommunicera med någon typ av publik (Adams, Ellis och Jones 2015:26).

Jag kommer inte att göra en renodlad autoetnografi. Men jag tycker att det finns en hel del att lära från metoden. Det finns en ärlighet när det gäller att redovisa forskarens egen roll i forskningsprocessen. All vetenskap är socialt producerad och forskarens bakgrund, åsikter och intentioner spelar roll, så även den miljö där forskning äger rum, såväl universitet som forskningsområde. Detta gör det svårt att göra anspråk på att vara objektiv.

Enligt Donna Haraway (1988) är lösningen att vara så öppen med detta som möjligt, släppa föreställningen om objektivitet och istället vara väldigt tydlig med sin egen position som forskare, något Haraway (1988) kallar situerad kunskap. Forskaren sätter in forskningen och dess resultat i det sammanhang där den producerats.

Enligt mig spelar det roll vem jag är, precis som det spelar roll vilka de personer som kommer att ingå i min studie är. Redan i valet av ämne har min bakgrund, mina erfarenheter och åsikter spelat en avgörande roll. Vad jag kan göra är att vara så ärlig och öppen som möjligt angående detta. Till en början mot mig själv och senare också mot alla andra. Därför har jag varit nog med att redovisa min åsikter och och utgångspunkter, vilket jag även i fortsättningen kommer att fortsätta vara.

Jag vill verkligen poängtera att detta inte innebär en relativistisk syn på verkligheten. Det ”realistiska” i exempelvis kritisk realism innebär just antagandet att det finns en verklighet oberoende av våra begrepp om den (Danemark et al 2003:340). Jag är fullt övertygad om att det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, mina sinnen, tankar och åsikter. Det innebär inte heller en relativistisk syn på kunskap. Jag är lika övertygad om att vi kan ha kunskap om den här verkligheten. Kunskapen kommer dock alltid att innebära ett visst mått av tolkning. Den kommer att vara påverkad både av mig och av de sammanhang den produceras i.

Att släppa anspråket på objektivitet innebär inte heller att allt är tillåtet. Jag är helt överens med Alvesson och Deetz (2000:80-81) om att åsikter utan stöd av argumentation eller reflektion, godtycklighet vid bruk av empiriskt material, ovilja att gå i dialog med litteraturen eller underlåtenhet att överväga alternativa tolkningar inte kan godtas.

Jag kommer med anledning av detta redovisa min egen roll så gott jag kan samt också att ha ett tydligt resonerande jag i avhandlingstexten, även om jag inte kommer att idka fullt så mycket självreflektion som en autoetnograf skulle ha gjort. Jag kommer dessutom att utgå, inte bara från andras handlingar och erfarenheter, även i hög grad även från mina egna. Detta faller sig enligt mig naturligt, då jag själv är en del i den miljö jag tänker undersöka.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s