Hegemopolis (PM24): Fältanteckningar

Min huvudsakliga insamlingsmetod kommer att bestå i anteckningar av de observationer och informella samtal jag gör under resor mellan stationen Triangeln i Malmö och stationen Nørreport i Köpenhamn. Jag vill i ett senare skede öppna för möjligheten att komplettera med mer strukturerade intervjuer.

Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:19) är det många forskare som inte bara gör skillnad mellan fältarbete och skrivande, det ser dessutom det sistnämnda som något sekundärt. Det är ett misstag menar författarna. Att göra och att skriva är inte två skilda saker, utan snarare två dialektiskt relaterade och ömsesidigt beroende aktiviteter. Fältanteckningarna hjälper forskaren att förstå vad hen observerat och hjälper hen att delta på nya sätt, höra med större skärpa och se saker med nya glasögon.

Etnografer ser på sitt skrivande på olika sätt (Emerson, Fretz och Shaw 2011:19). Några beskriver det som transkribering eller översättning, andra som berättande och ytterligare några som textualisering. Översättning handlar om just om att översätta, inte bara observationer utan hela liv och kulturer, till text. Men översättningen kan också innebära att personerna den handlar om inte känner igen sig. Berättande innebär ofta att skapa en historia av en tids fältarbete. Alla upplevelser passar dock inte som berättelser och det kan dessutom vara svårt att hålla en röd tråd genom alla berättelser. Textualisering fokuserar på den större processen att förvandla upplevelser till text, inte bara i den färdiga etnografin utan också redan under fältarbetet. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:19) finns det poäng med samtliga de här perspektiven, men fältanteckningar är också mer än så. De är något mer än bara registrerade observationer. Genom sitt skrivande och historierna forskaren berättar – den förståelse och de insikter hen förmedlar – skapar hen en hel värld att ta del av för framtida läsare som annars är obekanta men liven, människorna och händelserna i etnografin. Den här gäller inte bara den färdiga etnografin, utan är en process som börjar redan på fältet med de första anteckningarna.

Så hur arbetar man med fältanteckningar rent praktiskt? Enligt David Walsh (2012:255-256) finns det tre grundläggande frågor som måste besvaras; när, vad och hur. Svaret på den enklaste frågan om när fältanteckningar bör göras är så snart som möjligt. Vissa enkla anteckningar och noter bör föras redan ute på fältet. Emerson, Fretz och Shaw (2011) kallar den här typen av anteckningar för ”jottings” vilket skulle kunna översättas till ”nedkrafsningar”. Jag bör helt enkelt krafsa ner en mycket kort notering så fort jag upplever något som kan vara intressant för undersökningen.

Frågorna om vad och hur är besläktade. Jag har ju tidigare nämnt att jag vill arbeta så förutsättningslöst som möjligt. Walsh (2012:256) påpekar dock att sociala situationer är outtömliga. Det går att skriva precis hur mycket som helst om en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn, även om jag avgränsar mitt fokus till maktrelationer och nyhetskonsumtion. Så även om jag vill arbeta förutsättningslöst måste jag göra några avgränsningar, annars kommer jag att få ett alldeles för stort och till stora delar troligen även oanvändbart empiriskt material. Men jag kan få hjälp att avgränsa både av mina frågeställningar och av den teoretiska bakgrunden.

Jag kan börja med att titta på vilka maktrelationer jag själv tycker äger rum. Om jag uppfattar att de förstärks, döljs, konfronteras eller förhandlas. Jag kan försöka se hur rummet, stationerna, tågen och i viss mån de omgivande stadsdelarna produceras. Jag kan leta efter materiella uttryck för ideologi, titta efter exempel på sunt förnuft samt se hur produktionen av publikvaran går till. En ytterligare mycket intressant aspekt är hur människor interpelleras, eller tilltalas, och i egenskap av vad. Jag tror dessa avgränsningar räcker till en början. Det som gör att jag med gott samvete ändå kan säga att jag arbetar brett och förutsättningslös är att jag vet väldigt lite om hur människor agerar när maktrelationer äger rum i min specifika miljö.

Walsh (2012:256) påpekar att ju längre projektet fortskrider, desto mer specifika bör fältanteckningarna bli. Men även i ett tidigt skede är det viktigt att anteckningarna är konkreta, detaljerade och relaterade till sitt sammanhang. Det bör framgå var och när händelserna som beskrivs ägt rum samt vilka som deltagit. Till en början kommer jag att särskilt notera människors handlingar, eventuella samtal som de texter resenärerna möts av.

Även John Lofland (2004:233) påpekar vikten av att vara så konkret som möjligt i fältanteckningarna. Oprecisa sammanfattningar fulla av abstrakta adjektiv och adverb bör undvikas. Forskaren bör också skilja mellan deltagares och egna värderingar och utsagor. När det gäller deltagarnas utsagor och andra texter eller uttalanden bör forskaren också skilja mellan ordagranna citat, någorlunda precisa återgivanden och ungefärliga skildringar. Detta kan lösas praktiskt genom att exempelvis använda citationstecken.

Walsh (2012:256) menar också att forskaren bör skriva ner alla analytiska idéer som dyker upp under processen. Sådana anteckningar, analytiska noteringar, kan fungera som utkast till en mer detaljerad forskningsdesign samt vara ett bra sätt att se hur idéer växer fram. Även Lofland (2004:233-234) förespråkar den här typen av fältanteckningar. Det kan handla att forskaren under flera månaders arbete kommer på att saker som tidigare inte noterats faktiskt är viktiga, att nya idéer dyker upp eller att mönster upptäcks. Oavsett om idéerna verkar banala, långsökta eller kanske till och med galna bör det antecknas.

Lofland (2004:233-235) föreslår att alla de här typerna av data förs in i fältanteckningarna. Jag vill dock hålla isär anteckningar från resorna och andra typer av data och kommer därför att arbeta med två huvudsakliga typer av anteckningar; fältanteckningar och analytiska noteringar. Fältanteckningarna kommer att följa en mall (se bilaga 2) med olika rubriker som datum, tid, beskrivningar av händelser, reflektioner över vad som hänt, frågeställningar som dykt upp, satt en ”att-göra-lista”. Mina analytiska noteringar kommer att vara betydligt mindre strukturerade och innehålla allt möjligt som kan vara av intresse för undersökningen och som dykt upp vid andra tillfällen än under mina resor.

Jag kommer också att ta en hel del bilder under mitt fältarbete. I vissa fall kan de fungera som illustration eller fördjupning till fältanteckningarna och kommer i sådana fall att infogas i dem. I andra fall kanske de berättar en hel egen historia. Då dokumenterar jag dem separat, precis som när det gäller de analytiska noteringarna.

Jag vill genomföra insamlingen i olika faser (se bilaga 1). En första fas där jag arbetar förutsättningslöst och skriver relativt ostrukturerade fältanteckningar. Efter det följer en fas med analys av materialet och den dialog mellan data och teori som Burawoy (1991:3) efterlyser. Efter analysen vill jag genomföra en ny fas resor. Beroende på vad jag kommit fram till vill jag kanske komplettera med strukturerade samtal med resenärer och/eller kvantitativ analys och/eller statistisk genomgång av intressanta data. Efter ytterligare analys vill jag genomföra en sista fas där jag arbetar ytterligare mer strukturerat för att avsluta med en sista analys.

Blogg
Jag kommer att publicera både mina fältanteckningar, analytiska noter, bilder samt allt annat som kan vara av intresse för undersökningen – som exempelvis texten du just nu läser – på min blogg. Det är långt ifrån ovanligt att exempelvis antropologer använder bloggar på det här viset under längre tider av fältarbete[1]. Blogginläggen ersätter ingenting utan är snarare ytterligare ett element i avhandlingsarbetet. Det kan kanske tyckas riskabelt att lägga fram halvfärdiga texter ur ett pågående arbete på det här sättet, men jag menar att fördelarna överväger. Bloggande tvingar mig att hålla ett visst tempo genom att skapa deadlines. Det tvingar mig också att formulera mig någorlunda begripligt. Men framförallt är det en möjlighet att få synpunkter och kommentarer som jag inte hade fått annars. Redan under den allra första fasen av avhandlingsarbetet, när jag skissat på ett förslag till undersökning, har jag fått mycket värdefull kritik och intressanta förslag från människor som aldrig annars hade hört talas som mitt projekt, än mindre hjälpt mig med det.

 

[1] Se exempelvis Popular Anthropology Magazine 2013 Vol4 No1

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s