Årets film och TV 2017

NSU – HATETS UNDERJORD

Tysk serie i tre långfilmslånga avsnitt om tre nazister som under ett antal år mördade tio personer, de flesta småföretagare med rötterna i Turkiet. Det första avsnittet handlar om trions bakgrund i en fattig hörna av gamla DDR. Det varken ursäktar, romantiserar eller moraliserar utan försöker förstå hur ungdomarna lyckas hamna så otroligt mycket mer snett än de flesta andra i en del av Tyskland som helt blev utan ett lyft efter murens fall och där nazistiska våldsbrott inte tillhörde ovanligheterna. Skildringar av ungdomar på glid kan ju vara helt förfärliga men det här är verkligen ett undantag.

Andra avsnittet handlar om några av offrens familjer som förgäves försöker förklara att deras pappor, bröder och makar inte var kriminella och därmed osannolika offer för uppgörelser i undre världen, en teori som polisen höll fast vid till sanningen var så uppenbar att den mer eller mindre hoppade upp och satte sig i knät på dem. Vi får familjernas gradvis tilltagande uppgivenhet i vad som inte bara är bland de bästa avsnitt jag sett i år utan överhuvudtaget.

Tredje avsnittet handlar om polisen som försöker lösa morden. Som filmkonst håller det lägre kvalitet än övriga två delar. Men är hälften av det som kommer fram sant borde Tyskland tvångsförvaltas. Underrättelsetjänsten Verfassungsschutz inte bara känner till trion och rör sig i deras närhet under flera år. De finansierar också indirekt både deras och en rad andra nazistiska gruppers aktiviteter, med ursäkten att de byter pengarna mot information.

GOMORRA

Tredje säsongen av serien som bygger på Robert Savianos bok med samma namn om den napolitanska maffian. Jag vet inte varför, men att titta på serien känns alltid som att komma hem trots att jag inte har någon som helst anknytning till varken Neapel eller maffian. Marco D’Amore är som vanligt briljant som mellanchefen Ciro som precis som alla andra mellanchefer aldrig lyckas göra de över honom tillräckligt nöjda eller hålla de under honom tillräckligt på mattan. Men till skillnad från de flesta andra mellanchefer gör han det med livet som insats.

En karaktär som verkligen växer är Salvatore Espositos ”Genny”, slyngel och arvtagare till ett brottsimperium. Först är han en tönt, sedan någon man hatar, sedan någon som väcker sympati för att utan förvarning påminna om varför man hatar honom. Avsnitten i Bulgarien hade dock gärna fått dras ut till en helt egen säsong.

FALSK IDENTITET

Tredje säsongen denna franska högkvalitativa agentserie är snäppet sämre än de två första. Karaktärerna är inte riktigt lika gåtfulla och mångtydiga längre och det känns som om de varit tvungna att lägga in några partier med action, något de inte varit beroende av innan för att skapa extrem spänning. Trots detta är serien bättre än mesta som gjorts i genren. Alla karaktärer, ner till minsta biroll är välskrivna och välspelade, särskilt kvinnorna.

MOONLIGHT

Drama i tre akter om klass, rasism, kriminalitet och droger. Mycket finstämd skildring av Chiron som växer upp i en fattig del av Miami hos en crackpundande mamma.

HELL OR HIGH WATER

Enligt Hunter S Thompson är västra Texas den minst civiliserade platsen på Jorden. Efter att ha sett filmen om två bankrånande bröder förstår jag inte bara vad han menar. Jag tror dessutom att jag för första gången har en viss förståelse för fenomenet Trump. Texasborna hyser en sådan avsky för det etablerade samhället och ”eliten” att ingen, inte ens polisen, tycker att det är moraliskt fel att råna banker. Åtminstone inte i jämförelse med att driva banker, som Brecht brukade säga. Men nu är de ju trots allt poliser och det är trots allt förbjudet att råna banker vilket resulterar i årets mest underskattade actionfilm.

Annat kul och bra (och dåligt)…

Big Little Lies med bland andra Nicole Kidman och Alexander Skarsgård om ett antal småbarnsfamiljer i ett mycket välbärgat område var förvånansvärt bra. Skarsgård var riktigt läskig, inte på ett True-Blood-skojigt sätt, utan fett obehaglig.

Årets största haveri stod en av mina tidigare favoriter Bloodline för. Tredje säsongen började riktigt bra med några mörka, svettiga avsnitt. Sedan tog idéerna slut. Inte nog med det. Det gjordes inte minsta lila försök att dölja detta faktum. Serien ballade ur fullständigt i logiska kullerbyttor, klumpigt avhuggna trådar och några drömsekvenser som vilken färsk filmskoleelev som helst hade skämts ögonen ur sig för.

Allra sämst var dock The Deuce som handlar om prostitution och porrindustri i New York på 70-talet. Förväntningarna är höga när The Wires skapare David Simon gör något nytt, men här har han tagit några urvattnade idéer från The Wire, tvättat dem rena från bredare perspektiv och alla former av samhällskritik samt låtit världens fånigaste skådespelare göra inte mindre än två mycket irriterande roller.

Jag gillade verkligen en hel del saker med Mindhunter, som även den utspelar sig på 70-talet och handlar om en liten grupp inom FBI som sysslar med kriminalpsykologi och profilering av seriemördare. Men någonstans fastnar allt det grova övervåldet mot kvinnor och alla trasiga relationer till mammor, fruar och flickvänner i halsen. Någonstans blir det omöjligt att släppa tanken på att någon eller några i produktionsprocessen också haft en rätt jävla skev kvinnosyn. Dock fick den mig att återigen kolla in den bästa 70-tals-seriemördarfilm som gjorts, Summer of Sam.

TIDIGARE ÅRSLISTOR

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

En reaktion på ”Årets film och TV 2017

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s