Röda Köpenhamn, del femtioelva

Min vana trogen tänkte jag kort rapportera från kommunalvalet i Köpenhamn. Den danska huvudstaden är ju troligen världens mest vänstervridna och det är alltid intressant att jämföra med svenska förhållanden.

I år ställde det relativt nybildade paritet Alternativet upp för första gången. De kan beskrivas som socialliberala med miljöprofil, ungefär som svenska miljöpartiet. De skapade ihop 10,5 procent

Socialdemokraterna, som i Danmark är ännu mer urvattnade än här, backade högst marginellt till 27,6 procent

Vänsterpartiets systerparti Socialistisk Folkeparti backade knappt två procentenheter till 8,3 procent

Enhedslisten, som något förenklat kan beskrivas stå till vänster om Vänsterpartiet, backade en procentrenhet till 18.5 procent. I de centrala stadsdelarna Nørrebro och Vesterbro blev Enhetslisten största parti med drygt en fjärdedel av rösterna

Då även socialliberala Radikale Venstre ingår i vänsterblocket i Köpenhamn fick detta närmare tre fjärdedelar av rösterna.

Andra roliga saker är att främlingsfientliga Dansk Folkeparti backade till 5 procent.

Det finns en del roliga småpartier som En Død Hest med partiledaren Jesper Balle (111 röster) och Fabeldyret – Livstidspresident (89 röster). Givetvis finns både ett Hampe-parti och ett Christiania parti. För att inte tala om Kærlighedspartiet (Regnbuefolket / Befri Christiania), ej att förväxla med Suneshine Partiet.

 

Riktigt gammal exkluderande design: kisstudsare

Ibland får jag frågan om hur länge det funnits exkluderande design. Ärligt talat har jag ingen aning. Räknar vi staktet är fenomenet såklart jättegammalt. Moderna former som lutande bänkar har funnits åtminstone sedan jag var barn.

Men jag fick också ett tips om ett blogginlägg som beskriver exkluderande design från 1800-talets Fleet Street i London. Det handlar om en sorts skärmar som ska hindra människor (män) från att kissa ute på gatan. Skärmarna gör att kisset studsar tillbaka på den som kissar.

Jag har tidigare rapporterat om en nutida variant av det här som består i en särskild sorts färg som gör att vätska studsar extra mycket.

Ok, kanske du tänker, det här är ju bra. Det är äckligt när människor (män) kissar ute på gatorna. Jag håller med. Exkluderande design är inte alltid dåligt.

En lustig detalj i sammanhanget är att en del fall av kissande beror på att det inte finns några offentliga toaletter i närheten. Det kan i sin tur vara ett resultat av exkluderande design. Det är nämligen ganska vanligt att offentliga toaletter tas bort för att man vill bli av med vissa grupper av människor från vissa platser.

Så en typ av exkluderande design leder till att man måste ha ytterligare en typ för att hantera konsekvenserna av den första.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

KÖP MIN BOK OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR

Exkluderande design: den ogästvänliga toaletten

Per och Marcus tipsade oberoende av varandra om bilden den här toaletten, från Bordpanda.com.

Toaletten är alltså konstruerad för att vara så lite trivsam och privat som möjligt. Jag inbillar mig att det här är extremfallet och att många andra offentliga toaletter, och andra inrättningar för den delen, är konstruerade efter ungefär samma princip.

Idén påminner lite om ”ståbänkarna” som också är konstruerade för att inte vara för bekväma. Du kan luta dig lite medan du väntar på tåget till jobbet, men det är inte meningen att du ska hänga kvar.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

KÖP MIN BOK OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR

Hegemopolis (noter för en undersökning)

Du kanske undrar vad jag ska göra de närmaste tre åren? Detta:

Hegemopolis

Samtidigt som jag skriver det här nås jag av nyheten att ”smarta bänkar” placeras ut på ett flertal orter i södra Sverige. Bänkarna är soldriva och det går att ladda telefonen och koppla upp sig medan man sitter på dem. De har dessutom möjlighet att samla in och analysera data om den som slår sig ner.

Bänkarna blir säkert ett bekvämt inslag i stadsmiljön. Den som är ute på stan sätta sig en stund, ladda telefonen, svara på några mail eller kolla lajks på Instagram. Men de säger också väldigt mycket om vår samtid och medias framträdande roll i den. Bänkarna säger också en hel del om vad jag tänkt ägna de närmaste fyra åren åt att beskriva, nämligen maktrelationer i vardagslivet i moderna storstäder.

Men låt mig börja från början. Jag har varit intresserad av städer så länge jag kan minnas. Fascinerats av hur de ser ut, undrat varför de blivit som de blivit och funderat på hur de skulle kunna vara istället. Intresset omfattar inte bara själva städerna utan också människorna i dem. Vad styr deras vardag? Vad får dem att göra som de gör? Tänka som de tänker? Vad eller vem sätter gränser för deras handlingar, hur ser gränserna ut och vad har de för möjligheter att påverka dem? Eftersom jag jobbat med media i olika former de senaste 20 åren – som journalist, lärare, författare och doktorand – är jag särskilt intresserad av den roll media och kommunikation spelar i det här sammanhanget.

Varför är det här viktigt? Varför vill jag ägna de närmaste fyra åren åt att studera maktrelationer?

Jo, det är min bestämda uppfattning att samhället genomsyras av olika maktrelationer som ofta grundar sig i motsättningar mellan starkare och svagare grupper, där de starkare får fördelar på de svagares bekostnad. Ibland sker detta under dramatiska former som genom exploatering, förtyck, exkludering, fråntagande, tvång eller till och med direkt våld. Men ofta sker det diskret och obemärkt genom ett outtalat men konsekvent samtycke i vardagen kring den rådande samhällsordningen. Städerna vi lever i spelar en stor roll både som aktörer och arenor för de här maktrelationerna och media spelar i sin tur en central roll i städerna. Moderna städer genomsyras av media och annan kommunikation, som reklam, skyltar, musik, TV-skärmar, tidningar, radiosändningar och massor med information via de små skärmar vi själva bär runt på, som telefoner, läsplattor, bärbara datorer och numera även klockor. Det finns till och med de, som Friedrich Kittler (1996), som går så långt att de hävdar att själva staden är ett medium. Om makt och media är så centrala för vardagslivet i moderna städer är det enligt mig högst intressant att undersöka vilka respektive roller de spelar.

Men hur kan jag undersöka detta? Jo, jag tror att det bästa sättet tillbringa en massa tid med att helt enkelt observera vardagslivet i en storstad, föra anteckningar och ta bilder. Fokusera på media och de maktrelationer som förmedlas och se vad som händer när relationerna äger rum människors vardag.

Men hur mycket går det egentligen att säga något om samhället i allmänhet och makt i synnerhet genom att studera vardagslivet?

En hel del. Den mest banala vardagshändelse rymmer en massa maktrelationer. Geografen David Harvey (2010:40) brukar exempelvis fråga sina studenter vad de ätit till frukost. Han ber dem fundera över hela den otroliga värld av makt och arbete i vitt skilda miljöer, under vitt skilda omständigheter som givit upphov till frukosten men som omöjligt kan skådas bara genom att stirra på frukosttallriken. Han ber dem tänka på hur brödet, kaffet, brödrosten, plasttallriken och alla maskiner som varit inblandade i framställningen kopplar dem till miljontals andra människor runt om i världen.

På liknande sätt kartlägger medievetaren Nick Dyer-Whiteford (2015) det arbete som är nedlagt i vardagliga kommunikationsapparater som telefoner. Den som använder en telefon blir vare sig hen vill eller inte en del i en mycket lång kedja av infrastruktur och arbete där varje länk i sin tur innehåller maktrelationer, exploatering, miljöförstöring och olika typer av ojämlikheter. Kedjan kanske börjar i en gruva i Afrika där några av råvarorna till telefonen utvinns. Mineralen kobolt som används i telefonens batteri utvinns ofta i Kongo-Kinshasa under mycket svåra förhållanden, inte sällan av barn. Kampen om landets naturtillgångar har lett till en rad krig de senaste tjugo åren med över fem miljoner dödsoffer som följd. Delarna i telefonen tillverkats och plockas samman i Kina. Mjukvaran kodas i Indien eller Taiwan. Telefonen ritats och marknadsförts av ett företag i Cupertino, i Silicon Valley i Kalifornien, där också det mesta av både vinst och ära hamnat från de övrigas arbete hamnar. När telefonen kasseras blir den en del av de 50 miljoner ton e-sopor som produceras varje år. En del av dessa sopor hamnar i världens ”e-sop-huvudstad”, Guiyu i Kina, eller i Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Det går att göra en liknande analys av en smart bänk. Förutom att den är planerad, konstruerad, producerad, marknadsförd och en dag kommer att kasseras på liknande sätt som Dyer-Whitefords telefon rymmer den, och för den delen också telefonen, fler maktrelationer. Bänken kan exempelvis samla in data om den som slår sig ner. Den här datan kan sedan förmedlas till datamäklare som i sin tur förmedlar den vidare till företag som sysslar med marknadsföring. Företagen använder uppgifterna för att kunna rikta reklam på ett effektivare sätt. Själva bänkarna kan också förses med reklam, både i form av skyltar men också digitalt via exempelvis bänkens trådlösa nätverk.

Dallas W Smythe (1977) menar att när vi tar del av reklam tillverkar vi en vara, vare sig vi vill eller inte. Han kallar detta ”publikvaran” och menar att företag som förmedlar data eller annonsutrymme och säljer den här varan till annonsörer som köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Den egentliga varan är alltså inte själva reklamen utan uppmärksamheten människorna riktar mot den. Reklam som ingen tar del av är värdelös för annonsören och i längden också för den som tagit betalt för att visa reklamen.

När vi slår oss ner på bänken tillverkar vi alltså publikvaran. Detta arbete genererar ett mervärde, precis som vilket annat produktivt arbete inom vilket annan bransch som helst. Bänken blir ”en fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs” för att använda Smyhtes (1977:4) ord.

Det går att göra ännu fler liknande maktanalyser av både smarta bänkar och andra urbana fenomen. Jag vill göra just detta i min egen hemstad Malmö. Undersöka vilka maktrelationer som äger rum i just de specifika rum jag besöker. Särskilt intresserad är jag av makt som skapar samtycke kring den rådande samhällsordningen, som får människor att acceptera sina livsvillkor, de förutsättningar och uttalade och outtalade regler som styr vardagslivet i en modern storstad. Jag är helt överens med den tyske filosofen Wilhelm Reich som menade att vi inte bör fråga oss varför en svältande människa stjäl eller en utsugen arbetare strejkar utan varför flertalet av dem inte gör det (Reich 1977:34).

Jag är inte bara intresserad av själva maktutövningen utan kanske främst vad som händer när människorna i staden utsätts för den. Om och hur den påverkar människors beteende. Om den accepteras, konfronteras eller omförhandlas. Om detta sker medvetet eller omedvetet.

Jag har inte ambitionen att försöka kartlägga precis alla maktrelationer. Även om detta hade varit möjligt, vilket det inte är, skulle undersökningen bli allt för stor. Jag kommer därför att åtminstone inledningsvis fokusera på just publikvara. Det finns flera skäl till detta, förutom att avgränsa min undersökning och ge mig någonstans att starta. Publikvaran en relation där makt och media sammanstrålar på ett högst påtagligt sätt. Det rör sig heller inte om vilken relation som helst, utan ett sätt att reproducera den mest grundläggande maktrelationen i kapitalistiska samhällen, nämligen den mellan arbete och kapital.

Smythes (1977) teori borde också ha stora konsekvenser för moderna städer som  är fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Det finns människor på gator och torg som tar del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram. Hela staden borde följaktligen också vara en fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Mycket har dessutom hänt sedan Smythe gjorde sin analys i slutet av sjuttiotalet. Samhällsutvecklingen, med bland annat internet och konsumtionens ökade betydelse och sociala mediers intåg gör att Smythes idéer om publikvaran enligt många är mer aktuella än någonsin (se bland annat Fuchs 2017:76-77 och Mosco 2014:xi).

Om vi verkligen tar  Smythes (1977) och Kittlers (1986) idéer på allvar borde staden vara ett medium vars främsta funktion är att sälja de människor som befinner sig i den. Men har de rätt? Vad jag vet har ingen tagit med sig Smythes analys på stan och undersökt vilka konsekvenser den får för vardagslivet i moderna storstäder. Så jag tänker försöka göra just detta. Jag vill börja med publikvara för att sedan, likt Harvey (2010) och Dyer-Whiteford (2015), nysta upp fler relationer och sätta in alltsammans i ett större sammanhang.

Syfte och frågeställningar

Syftet med undersökningen kan beskrivas såhär:

 

Att undersöka maktrelationer i en modern storstad. Jag vill särskilt fokusera på medias roll och produktionen av publikvaran.

 

Mina huvudsakliga frågeställningar, som delvis överlappar varandra, kommer att vara:

Hur går produktionen av publikvaran till på olika specifika platser i staden?

Hur tillverkas den? Vad består den av? Hur säljs den? Finns det flera olika sorters publikvaror på de platser jag undersöker? Vad spelar de som ingår i varan för roll? Arbetar de? Konsumerar de? Är produktionen dold eller öppen för dem?

Vilka andra maktrelationer äger rum på samma platser?

Här handlar det i första hand om att göra en översikt, både över vilka maktrelationer som förekommer och vilken relation de har till publikvaran. Är maktrelationerna öppna eller dolda? Uppmuntras vissa saker? Förhindras eller till och med förbjuds annat? Hur gå utövas makten? Genom arkitektur, infrastruktur, uttalade regler eller outtalade som exempelvis olika uppfattningar om sunt förnuft?

Vilken roll spelar medier och kommunikation i de här relationerna?

Även här handlar det om en översikt. Jag vill gå igenom maktrelationerna och se vilken roll medier och kommunikation spelar.

 

Hur agerar människor när maktrelationerna äger rum?

Hur beter sig människorna i de specifika situationer, på de specifika jag platser jag studerar? Är de medvetna eller omedvetna om maktrelationerna? Påverkas deras beteenden? Agerar de självständigt? Accepterar de relationerna? Förhandlar de dem? Gör de motstånd?

Avgränsningar och definitioner

Här följer några av de mest centrala avgränsningarna och definitionerna.

Maktrelationer

Max Weber (1978:926) menar att makt är en eller flera människors möjlighet att driva igenom sin vilja i en fråga, även om några som berörs motsätter sig detta. Enligt Christian Fuchs (2011:324) bygger samhället på motsättningar mellan starka och svaga grupper. En av de grundläggande ojämlikheterna är den mellan de som lever av andras arbete och de som måste sälja sitt eget. Det är långt ifrån den enda ojämlikheten, det finns många fler som bland annat grundar sig i kön, könsidentitet, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. De starka får fördelar på de svagas bekostnad genom exploatering, förtryck, exkludering och fråntagande. Detta sker bland annat med hjälp av direkt och indirekt, hårt och mjukt, öppet och dolt våld och tvång. Medias produktion, spridning och konsumtion är inbäddade i de här maktrelationerna.

När det gäller själva utövandet av makt kan det ske med hjälp av en rad olika aktörer, mänskliga som icke-mänskliga. Det kan handla om företag, myndigheter, arkitektur, uttalade eller outtalade regler och andra människor.

Detta är användbara men samtidigt mycket breda definitioner. Som jag tidigare nämnt är jag särskilt intresserad av makt som får människor att infoga sig i samhällsystemet, och jag kommer att fokusera främst på sådana relationer. Den typen av makt kallas ibland hegemoni och innebär att den härskande klassen behåller sin makt genom att få andra människor att acceptera den rådande samhällsordningen och skapa samtycke kring både enskilda frågor och samhällssystemet i stort (Gramsci 1967, 2000).

Hegemonin upprätthålls bland annat genom olika former av ideologi. Ideologi kan i sin tur beskrivas som ”betydelse i maktens mening” (Fairclough 1995:87) och har tre huvudsakliga funktioner: den döljer och förstärker maktrelationer, den påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning (Althusser 1976).

Enligt mig fyller exempelvis publikvaran samtliga de här funktionerna. Den döljer arbete, den påverkar människors beteende och skapar ofta illusionen av att reklam är det enda möjliga sättet att finansiera vissa saker. Publikvaran är i högsta grad ett uttryck för ideologi och en del i en större hegemoni.

Det är viktigt att komma ihåg att ordet ”betydelse” ovan inte bara syftar på språkliga företeelser. Ideologi är i högsta grad också ett materiellt fenomen (Althusser 1976:138). Det kan lika gärna handla om exempelvis arkitektur som om språk eller varför inte en smart bänk.

En risk med att hålla sig med breda definitioner av makt är att man börjar betrakta allt som händer som olika former av maktutövning och därmed göra begreppet, om inte meningslöst så åtminstone oanvändbart i en analys. Jag tror att det finns en maktdimension i det mesta. Men även om alla relationer är maktrelationer, är de maktrelationer i olika utsträckning. De är inte antingen eller, utan mer eller mindre. Norman Fairclough (1992:91) menar exempelvis att även om det finns ett ideologiskt inslag i alla diskurser innebär inte detta att inslaget alltid är lika stort. Även om det på liknande vis finns ett inslag av makt i det mesta som händer i en stad är detta inslag inte alltid lika stort.

En annan risk är att börja betrakta människor som hjälplösa offer för maktrelationer. Det är dock min bestämda uppfattning att så inte är fallet. Gramsci (1967) menar exempelvis att det ”sunda förnuft” som är en viktigt del i en hegemoni är ett resultat av förhandling mellan olika förvisso olika starka sociala grupper och att hegemoni i sig inte bara är dominans utan snarare ett resultat av kampen mellan flera konkurrerande element. Hegemonin är aldrig stabil utan innehåller frön och möjligheter till motstånd och människor kan göra motstånd även mot maktrelationer som de inte är medvetna om.

Jag kommer att ytterligare förtydliga vad jag menar med makt, hegemoni, ideologi och samhällsordningen senare.

Publikvaran

En del av undersökningen kommer att bestå i att definiera vad publikvaran är får något. Det råder delade meningar om detta, vilket jag kommer in på senare. Men någon typ av avgränsning måste jag ha även när jag börjar undersökningen. Jag kommer inledningsvis att betrakta publikvaran som alla fall där någon sålt någon annans uppmärksamhet till en eller flera annonsörer.

Medier och kommunikation

Enligt Christian Fuchs (2011:75) är kommunikation en symbolisk interaktionsprocess mellan mänskliga subjekt. Ett medium i sin tur är en artefakt, ett objekt eller en teknologi som möjliggör kommunikation.

Även detta är väldigt breda definitioner, men jag vill inte utesluta någonting, åtminstone inte i början. Medier och kommunikation kan vara nyheter, underhållning, reklam eller samtal mellan människor som förmedlas med hjälp exempelvis av skyltar, tidningar, telefoner och högtalare. Att jag vill titta på maktrelationer och särskilt hegemoniska uttryck sätter dock vissa ramar. Att jag vill fokusera på publikvaran ytterligare några.

Staden

Staden jag vill undersöka är min hemstad Malmö. Jag har medvetet val en miljö jag är bekant med då jag ser många fördelar med detta. Jag kommer att diskutera detta vidare i metodkapitlet, men kortfattat handlar det om att jag slipper processen med att lära känna en främmande miljö. Jag vill dessutom kunna använda mina egna erfarenheter i undersökningen.

Men Malmö är också intressant av andra skäl. Staden har på senare år genomgått en rad förändringar. Från att ha varit en industristad försöker man profilera sig som en ekologiskt hållbar kunskapsstad. Enligt geografen Ståle Holgersen (2017) har detta skett enligt en nyliberal agenda som inneburit sociala och ekonomiska klyftor, med ökad fattigdom, arbetslöshet och i vissa avseenden negativ miljöpåverkan. Enligt Holgersen (2017:12) finns det ingen bättre plats än Malmö för den som vill undersöka relationen mellan kapitalism, kriser och städer.

Men var börjar och slutar Malmö och vilka platser i staden är intressanta för min undersökning? Jag kan ju inte studera precis hela staden.

Jag kommer att inleda min undersökning med en pilotstudie där jag besöker några tänkbara platser (se bilaga 1). Efter detta kommer jag att välja ut ett antal som verkar särskilt intressanta. Jag kommer att sträva efter att hitta en antal sinsemellan olika platser för att kunna göra jämförelser.

Jag tror det vore ett misstag att hålla mig inom kommungränsen. Världen blir allt mer globaliserad och åtminstone delar av befolkningen allt mer mobil. Malmö blir allt mer integrerat med Köpenhamn, även om vissa politiska beslut som ökade gränskontroller ibland motverkar utvecklingen. Jag menar att detta måste avspeglas i min undersökning.

Som ett talande exempel kan jag nämna att det tar mig 40 minuter att ta mig från min hem i centrala Malmö till centralstationen i Köpenhamn. Det är betydligt kortare tid än det tog att åka hemifrån till jobbet när jag bodde i Stockholm.

Enligt Guy Baeten, som forskar om samhällsplanering, har delar av Malmö – som Hyllie och Västra hamnen med högskola och högteknologiska företag – kopplats samman med andra ”nyliberala superplatser” eller ”Öreplaces” som bland annat Kastrup, Örestad och Lunds universitet. Det är meningen att arbetskraft ska kunna röra sig så friktionsfritt som möjligt mellan de här platserna, inte bara högutbildad sådan utan också den servicepersonal som är nödvändig för att systemet ska fungera. Drygt 15 000 människor pendlar över Öresund varje dag (Øresundsinstitutet 2017).

Omfattning

Jag inser att min undersökning riskerar att bli väldigt omfattande och därmed svår att genomföra. Men det finns också en poäng i detta. När Christian Fuchs (2011:323-328) listar riktlinjer för kritiska media- och informationsstudier nämner han vikten av att sätta in föremål för undersökningar i större sammanhang. Att analysera just maktrelationer, inte bara i föremålets absoluta närhet, utan också i det omgivande samhället. Att kombinera bredare teorier om samhället med egna och andras empiriska studier och dessutom ha ett grundläggande etiskt perspektiv där forskaren diskuterar vilken sorts media och vilket sorts samhälle som är önskvärda och vilka som inte är det.

Även om jag fokuserar på hegemoniska uttryck i allmänhet och publikvaran i synnerhet måste jag sätta in dem i ett större sammanhang. Jag behöver dock inte  skapa hela det här sammanhanget själv, utan kan delvis använda, relatera och kritiskt diskutera andras undersökningar, idéer och teorier. Ur detta perspektiv blir undersökningen fortfarande omfattande, men mig egen empiriska studie bara en del i ett större pussel. Jag kommer givetvis att få presentera detta sammanhang, men kommer att förlita mig på andras teorier och studier för att sedan bidra med en pusselbit själv.

Mål

Jag har tre mål med min studie. Dessa sammanfallet till viss del. För det första vill jag se hur maktrelationer ser ut i människors vardag. Vad som påverkar oss, hur det påverkar och hur vi påverkar. Jag vill skapa en kritik av vardagslivet genom att nysta upp en banala vardagshändelser.

Jag vill också testa ett antal generella och ganska abstrakta teorier om samhället i allmänhet och om makt i synnerhet. Vad händer om vi prövar exempelvis begrepp som hegemoni och ideologi mot en högst konkret verklighet? Håller de? Behöver de modifieras? Många av teorierna och tankarna jag utgår från har dessutom ett antal år på nacken. Samhället har förändrats en hel del de senaste åren, i synnerhet på mediaområdet. Jag tänker särskilt på internets framväxt och den konsumistiska samhällsutveckling jag kommer att beskriva senare.

Min viktigaste ambition är dock en annan. Jag vill skapa ett antal enkla verktyg som i stort sett vem som helst skulle kunna använda för att analysera maktrelationer i sin vardag. Jag hämtar bland annat inspiration från grundad teori i det här fallet. En av ambitionerna med grundade teorier är att de ska vara användbara inte bara för forskaren, utan även för de människor som är involverade i den sociala praktik som studeras (Danermark et al 2010: 240). En viktigt utgångspunkt för grundad teori är att begrepp och teorier ska utvecklas med utgångspunkt i individers egna förståelse av verkligheten. De ska vara relevanta, tillgängliga och användbara för de individer som studeras eller är verksamma inom det område som studeras (Danermark et al 2010: 240).

Den här ambitionen får en rad konsekvenser. Bland annat kommer jag att skriva avhandlingen på svenska. För mig personligen hade det troligen varit bättre att skriva på engelska, eftersom chansen att nå ut i den akademiska världen hade varit större. Men jag vill att min avhandling ska vara just relevant, tillgänglig och användbar för de personer den handlar om. Jag vill också uttrycka mig på ett sätt så att alla med minsta intresse för samhällsfrågor oavsett förkunskaper ska kunna följa mina resonemang.

Jag kommer också att tillgängliggöra forskningen på fler sätt än genom avhandlingen. Jag är journalist och kommer att fortsätta skriva i mindre utsträckning under min doktorandtid. Genom artiklar och essäer hoppas jag att kontinuerligt kunna sprida vad jag kommer fram till under avhandlingsarbetet. Jag har också en blogg där jag regelbundet publicerar utkast, recensioner av böcker och reflektioner kring frågor som behandlas i min forskning. Bloggen fungerar också som en sorts insamlingsmetod, vilket jag återkommer till senare.

Teorier och begrepp

Under avhandlingsarbetet kommer jag att utgå från ett antal idéer, begrepp och teorier om hur samhället är beskaffat. De mest centrala presenterar jag nedan.

Varför gör jag det? Jo, det ingår teoretiska antaganden i varje samhällsvetenskaplig undersökning (Danermark et al 2003:269). Ibland är de redovisade, ibland inte. Jag är övertygad om att dessa antaganden påverkar undersökningarna och väljer att redovisa både mina teorier, deras relation till varandra och hur jag använder dem. Det vore vilseledande att inte åtminstone översiktligt göra detta.

Kortfattat berör de teorier jag vill utgå från bland annat den sociala produktionen av rum, i mitt fall urbana platser i Malmö. Teorierna handlar också om olika former av makt som hegemoni och ideologi, men även något om vad som händer när människors möter maktrelationer i vardagen, vilket ibland kallas interpellation. Jag vill också säga något om den rådande samhällsutvecklingen som kan kallas nyliberal (Brenner och Theodore 2002, Harvey 2005), postfordistisk eller biopolitisk (Hardt och Negri 2003 och 2007) samt konsumistisk (Bauman 2008), beroende på vilket perspektiv man väljer. Sist men inte minst vill jag säga något om motstånd mot makt ur några olika perspektiv.

Varför är teorier viktiga i forskning? Det finns enligt tre huvudsakliga skäl till detta (Danermark et al 2003:261-262). De hjälper forskaren att avgränsa problem, de relaterar den egna forskningen till mer generell kunskap och de relaterar problemformuleringarna till mer övergripande samhälleliga, kulturella och/eller historiska förhållanden. Jag menar att mina teorier hjälper mig med avgränsningar. Jag vill undersöka makt, och teorier om ideologi och hegemoni sätter ramarna för vilka former av makt jag ska försöka beskriva. Teorierna hjälper mig dessutom att relatera min forskning till både annan forskning och till samhället i stort.

Produktionen av rum

Min studie kommer att genomföras i ett urbant rum, närmare bestämt staden Malmö. En medievetare kan närma sig en stad på en rad olika sätt. Det går att undersöka representationer av den. Titta på hur den gestaltas och diskuteras i media och analysera olika diskurser. Även om detta inte är mitt fokus kommer jag både att presentera Malmö själv samt beröra hur den gestaltas och diskuteras.

Ett annat sätt är att titta på staden eller delar av staden som ett medium. Vilka bilder, texter och budskap sänds i och av staden? Vilken roll spelar olika aktörer, mänskliga som icke-mänskliga, i stadens kommunikation? Hur påverkas ett budskap av att förmedlas på exempelvis en reklamtavla på torget istället för någon annanstans och på något annat sätt? Det här spelar stor roll när det gäller att undersöka publikvaran. Det är exempelvis stor skillnad på att ta del av reklam på en stor reklamtavla, som är riktad till alla förbipasserande och att få reklam via sociala medier som är riktad direkt till användaren och baserad på data användaren själv producerat.

Staden som medium spelar också roll i andra sammanhang. Det kan vara stor skillnad mellan att ta del av kommunikation via telefonen, en papperstidningen eller ett meddelande från en högtalare. Stadens geografi och olika rytmer har också inverkan, som arkitektur, avstånd, flöden i rulltrappor eller tågs och bussars uppehåll vid stationer.

Förutom att studera representationer av staden och i staden går det enligt mig också att närma sig själva staden som en representation. Enligt Henri Lefebvre (1991) är rum – som platser, städer, torg och gator – någonting som produceras socialt och varje samhälle producerar sina egna specifika rum. Rummen är inte statiska utan befinner sig i ständig förändring. De rymmer olika typer av relationer som både påverkas av och påverkar rummet. Det handlar om grundläggande relationer inom kapitalistiska samhällen som reproduktion av familjeförhållanden och arbetskraft, men också om den arbetsdelning som är grundläggande för att produktionen ska fungera. Relationerna är inte ömsesidigt uteslutande utan överlappar varandra.

Lefebvre (1991) blir dock aldrig särskilt konkret och ger få exempel på vad han menar, så jag får själv applicera hans tankar på urbana miljöer i Malmö. Det räcker med att gå ner till ett torg som exempelvis Triangeln för att se Lefebvres relationer framträda. Här finns reproduktion av arbetskraft i form av nöjen, shopping, restauranger och muséer. Gamla och nya relationer mellan människor utvecklas genom de tusentals möten som äger rum varje dag. Även befintliga familjekonstellationer finns troligen representerade, även om det är svårt för en betraktare att på avstånd avgöra exakt vilka relationer människor har till varandra.  Här framträder också arbetsdelningen där den i västvärlden ständigt växande tjänstesektorn är särskilt framträdande. Butiksbiträden, frisörer, kockar och servitörer betjänar andra arbetare som kanske är där på lunchen eller efter jobbet för att klippa sig, shoppa och ta en kopp kaffe mellan varven.

De här relationerna medverkar alla till sociala produktionen av rum. Men det finns flera saker som bidrar. Lefebvre (1991:36-46) skiljer på tre olika aspekter som även de överlappar och krockar med både varandra och relationerna. Han kallar dem ”le perçu”, ”le conçu” och ”le vécu” Lefebvre (1974). De vackra och symmetriska franska begreppen har dock försvunnit i både den engelska översättningen och en del svenska texter om The Production of Space som utgått från samma översättning[1].

Le perçu eller ”rumsliga praktiker” handlar om saker som sker och saker vi gör i ett rum som exempelvis ett torg. De rumsliga praktikerna är direkt kopplade till våra kroppar och rummets utformning, både materiellt och socialt. Torgets fysiska utformning påverkar hur vi agerar. Men det finns även sociala faktorer som påverkar vårt agerande som exempelvis uppfattningar om sunt förnuft, det vill säga mer eller mindre uttalade sociala regler för vilka beteenden som är accepterade och lämpliga och vilka som inte är det.

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om föreställningar om hur rummet borde vara. Det är inget jämlikt spel där alla föreställningar spelar lika stor roll eller påverkar lika mycket. Rummets representationer är ur ett större perspektiv också ett resultat av det kapitalistiska samhällssystemet. Rummets utformning strävar åt ett visst håll av vissa anledningar. Det handlar om grundläggande behov hos kapitalismen som exempelvis att göra profit, påföra arbete samt att hitta en avsättning för de varor som produceras. I viss mån handlar det alltså samtidigt om de relationer kopplade till reproduktion och produktion som Lefebvre (1991) nämner. Ur ett mindre perspektiv påverkas rummets representationer av visioner hos inflytelserika personer och institutioner som politiker, nämnder, affärsmän, företagarföreningar, arkitekter och stadsplanerare. På den här punkten upplever jag en skillnad mellan privata rum som exempelvis ett köpcentrum och offentliga rum som exempelvis ett torg. När det gäller privata rum är vinstintresset centralt, precis som för vilket företag som helst. När det gäller offentliga rum kan andra intressen, som medborgarnas inflytande och bekvämlighet, vara i fokus.

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om erfarenheterna som de som befinner sig i rummet gör. Lefebvre (1991:39) använder också begreppet ”det levda rummet” för att beskriva den här aspekten. Det går enligt min mening att i vissa avseenden se Le vécu som ett resultat av Le perçu och Le conçu, alltså som ett resultat av rummets utformning och intentionerna med rummets utformning. Det intressanta är att Lefebvre inte beskriver detta som en envägsrelation. Människorna som ”lever” rummet är inte hjälplösa offer som fogar sig utan vidare. Representationernas rum är enligt Lefebvre också platsen för artister, författare och filosofer. Det finns en dialektik där de som lever rummet också påverkar rummet.

Hur välkonstruerat och genomtänkt ett rum än är kommer människor alltid att ha ett handlingsutrymme. Visst kommer många att göra som de som haft inflytande över torget har tänkt. Men några kommer också att göra någonting helt annat. Det kan handla om mindre överträdelser av sunt förnuft som att stå på fel sida av rulltrappan. Det kan också handla om skateboardåkning eller till och med stölder.

Det starkaste med Lefebvres idéer är enligt mig just att människorna i rummet får ett så stort utrymme. Det är aldrig hjälplösa offer för strukturer. De är givetvis aldrig oberoende av rummet, men de agerar självständigt, påverkar och gör mer eller mindre medvetet också motstånd mot intentionerna ibland.

Om jag skulle sammanfatta Lefebvres idéer om den sociala produktionen av rum handlar det om att staden ser ut som den gör för att samhället ser ut som det gör och tvärtom. Staden kan ur det här perspektivet ses som en sorts representation av samhället. Jag har inte för avsikt att analysera hela samhället, utan vill fokusera på maktrelationer. Precis som det går att analysera andra representationer, som exempelvis texter, i relation till maktrelationer borde det följaktligen gå att analysera städer och olika urbana fenomen på ungefär samma sätt. Ett sätt att göra detta är att utgå från begrepp som hegemoni och ideologi.

Enligt mig är det något liknande Henri Lefebvre (1991) påbörjar i The Production of Space. I början av boken resonerar han just kring hegemonins förhållande till rummet. Lefebvre (1991:11) menar bland annat att det inte är tänkbart att hegemoni skulle lämna rummet oberört. Han frågar sig också vad ideologi vore ”utan rum att referera till, rum att beskriva, rum vars vokabulär och kopplingar den använder och vars kod den gestaltar?” (Lefebvre 1991:44, min översättning).

Ideologi

Ideologi är ett återkommande begrepp hos Lefebvre (1991), men han ger ingen närmare definition. Begreppet används också på en rad olika sätt[2]. Betydelsen jag kommer att utgå från har jag något ironiskt lånat från Lefebvres samtida Louis Althusser (1976). Ironiskt för att Lefebvre och Althusser sågs som varandras motpoler inom fransk vänster på sextio- och sjuttiotalet (Harvey 1991:429). Lefebvre ansågs vara en poetisk rebell, fritänkare och kritiker av både stalinism och det franska kommunistparti som den strukturerade analytikern Althusser tidvis var en framstående företrädare för. Jag är dock inte alls säker på att de skulle vara särskilt oense när det gäller rum, städer, torg och den dynamik som producerar dem. Det finns enligt mig stora likheter, även om Althusser inte skriver specifikt om rumsliga fenomen.

Det kan vara värt att poängtera att ideologi är ett ord som används på väldigt många olika sätt. När Malcolm B Hamilton (1987) kartlägger begreppet hittar han 27 olika betydelser. I dagligt tal användes ordet ofta för att beskriva någons politiska uppfattning. Den är dock inte i den meningen varken Lefebvre eller Althusser använder det. Här handlar det snarare om maktutövning. De och många andra (som Williams 1988, Hamilton 1987 och Eagleton 2007) utgår från Karl Marx och Friedrich Engels definition från ”Den tyska ideologin” där vi bland annat hittar följande formulering (Marx och Engels 1995:166):

Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt. Den klass, som förfogar över de materiella produktionsmedlen, förfogar därmed också över de andliga produktionsmedlen, så att deras tankar, som måste undvara de andliga produktionsmedlen, därmed också genomgående är underkastade de förras tankar.

Det handlar alltså om maktutövning, mer specifikt om att de som har den ekonomiska makten i samhället också påverkar andra sfärer.

Althusser (1976) utvecklar begreppet ytterligare. Enligt honom har ideologi tre funktioner. Den döljer och stärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Precis som när det gäller Lefebvres kategorier är de inte ömsesidigt uteslutande. Ibland sammanfaller, överlappar, krockar och kontrasterar de varandra. Det går också att både placera dem i var och en av Lefebvres kategorier samt att hitta aspekter av alla tre i varje.

Le perçu, de rumsliga praktikerna, handlar om saker vi gör i rummet. Och det vi gör, gör vi av en anledning. Rummet är utformat på vissa sätt för att vi ska bete oss på vissa sätt. Det ser ut som det gör på grund av att samhället ser ut som det gör. Det är utformat som det är för att vi ska shoppa, resa till och från arbete, äta mat och underhålla oss. Det är utformat för att underlätta de relationer kopplade till produktion och reproduktion som Lefebvre (1991:36-46) beskriver. Eller, översatt till Althussers (1976) ideologiska termer, för att verka genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden.

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om olika visioner och föreställningar om hur torget bör vara. Olika visioner har olika mycket inflytande och visionerna kommer inte till av en slump. Enligt mig är döljandet av olika maktrelationer en inflytelserik vision som påverkar många urbana rum att. Ett tydligt exemplet är exkluderande design (Edin:2014). En viktig aspekt av Le conçu är alltså ytterligare en av Althussers ideologsika funktioner, nämligen att dölja makt.

Det kan vara frestande att stoppa in hela ideologibegreppet i Le conçu och se hela staden som en vision eller mäktig föreställning hos kapitalismen. Jag tror dock att viktiga nyanser skulle försvinna. Dessutom tror jag det kan vara missvisande att se en samhällsutveckling som en vision hos hos någon eller något. Samhället ser ut på ett visst sätt, det ger upphov till visioner som i sin tur påverkar samhället. Om vi ser allt som en vision hos kapitalismen, missar vi en nivå och dessutom det dialektiken mellan nivåerna.

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om hur vi upplever torget. Här finns enligt mig den mest uppenbara kopplingen till Althussers (1976) definition av ideologi, nämligen att det vi erfar påverkar oss att uppleva rådande samhällsordning som naturlig och självklar. Det finns lite utrymme för ifrågasättande eller alternativ till att shoppa, att ta en fika, att pendla till jobbet eller äta en bit mat mellan varven. Detta förstärks av media, reklam och annan information som kommuniceras i staden. Det finns exemnpelvis en massa reklamskyltar och små skärmar som sänder kortfattade nyheter varvat med reklam. Få stannar troligen upp och tänker, vad konstigt de som satt upp den där skylten eller skapat den där annonsen vill att jag ska köpa någonting. Den där affären vill att jag ska handla där och den där restaurangen erbjuder måltider. Hela torget är skapat på ett sätt som gör att vi upplever det som självklart att shoppa, äta lunch och pendla till jobbet. Ännu färre reflekterar troligen över det faktum att även de själva tillverkat och blivit en vara i och med att de tagit del av reklamen.

På den här punkten tycker jag Lefebvre (1991) kompletterar Althusser (1976) på ett mycket viktigt sätt. Han låter aldrig människorna i rummet bli passiva offer. Några stannar trots allt upp upp och tänker: det här är inte alls naturligt, självklart eller bra. Jag tänker göra på ett annat sätt istället. Några väljer också att aktivt ta bort reklam med hjälp av exempelvis adblockers.

Jag menar att Lefebvres (1991) teorier om den sociala produktionen av rum och Althussers (1976) ideologibegrepp har mycket att ge varandra. Vi får mänskliga relationer, upplevelser och intentioner från Lefebvre och underliggande strukturella förklaringar från Althusser. Vi får ett samhälle som påverkar och skapar förutsättningar, människor som agerar och påverkar tillbaka i ett rum som ständigt produceras och ständigt befinner sig i förändring.

Interpellation

I moderna städer tilltalas vi hela tiden på olika sätt och i egenskap av olika saker som konsumenter, arbetare, medborgare, män, kvinnor, resenärer och så vidare. Louis Althusser (1976:141-151) kallar den här typen av tilltal för ”interpellation” och menar att det är ett sätt för ideologin att ”rekrytera” individer. Vi kallas, benämns eller tilltalas på ett visst sätt och förvandlas därmed till föremål för maktutövning. Althusser (1976:144) använder en polis som ropar ”hallå, ni där borta!” efter en person som exempel. Genom den enkla fysiska handlingen att vända sig om mot polisen blir personen som vänder sig ett subjekt för utövande av ordningsmakt. Det finns väldigt lite utrymme att inte reagera, att inte på något viss bli tilltalad.

En rad maktrelationer förstärks och döljs genom olika typer av tilltal. Judith Butler (2011:176) använder Althussers teori om interpellation för att visa hur genus skapas som maktrelation. Relationen inleds redan vid födseln av exempelvis tillropet ”det är en flicka!”. När det gäller interpellation och publikvaran är just den här maktrelationen av intresse då reklam ofta tydligt markerar könsroller och ser väldigt olika ut beroende på om den riktar sig mot män eller kvinnor.

Ett annat exempel som är relevant i mitt fall är om människor tilltalas som medborgare eller konsumenter. På ett offentligt torg, som exempelvis Möllevångstorget i Malmö är vi exempelvis medborgare. Är torget istället ett privat köpcentrum kan det hända att vissa medborgerliga rättigheter, som exempelvis rätten att ordna en demonstration, försvinner. Istället tilltalas vi som konsumenter. Det finns en tydlig maktrelation även här. Vissa människor tilltalas inte som konsumenter. De har inte tillträde till alla platser utan avvisas, bland annat med hjälp av exkluderande design. Bauman (2008:11) kallar detta ”negativ övervakning” vilket innebär att vissa tilltalas som otillräckliga eller oönskade och skiljs ut och avvisas. Enligt Bauman (2008:137-167) grundar sig avvisningen ofta i att den avvisade betraktas om en ”otillräcklig konsument” och han beskriver de här otillräckliga konsumenterna som en ny underklass. Detta borde innebära ett den som inte tilltalas som konsument inte heller kan producera publikvaran.

En annan form av tilltal som varit aktuellt i Malmö de senaste åren har uppstått i och med de förstärkta gränskontroller som då och då sätts in mellan Sverige och Danmark. Det är min bestämda uppfattning att grunder för att kontrollera vissa resenärer extra ofta har med utseende att göra.

Det här är visserligen en anekdot, men trots det kanske något att vara vaksam på. När jag själv för något år sedan reste under en period med förstärkta gränskontroller lyckades jag, en medelålders vit man, passera både gränser samt flyga utrikes tur och retur utan giltig legitimation. Flera av mina medresenärer valdes däremot ut för vad som verkade vara mycket noggranna kontroller. Jag upplevde att det enda de utvalda hade gemensamt var icke-nordiskt utseende.

Människorna i min undersökning kommer att tilltalas på en rad olika vis av en rad olika skäl. De kan vara konsumenter, medborgare eller kanske föremål för föremål för ordningsinsatser av vaktbolaget. Tilltalen kan variera beroende på om personen som tilltalas är man eller kvinna, ung eller gammal, välklädd eller slarvigt klädd, ser svenskt ut eller inte och så vidare. Vissa typer av tilltal kan exkludera människor från att ingå i publikvaran.

Hegemoni

Att människor upplever rådande samhällsordning som naturlig och självklar och därmed – medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt – samtycker kallas ibland hegemoni (Gramsci 2000). Ur ett större perspektiv innebär hegemoni en organiseringen av samtycke både kring samhällsordningen i stort och kring enskilda frågor. Hegemoni kan beskrivas som ”de processer varigenom underordnade medvetandeformer konstrueras utan att våld eller tvång tillgrips (Barrett 1991:54)”.

Det är dock viktigt att komma ihåg att hegemoni är inte bara en uppsättning åsikter eller en samling ideologiska uttryck. Enligt Raymond Williams (1997:108-109) är hegemoni snarare en helt socialt system eller process av specifika och dominanta betydelser och värderingar. Annorlunda uttryckt går det att se hegemoni är ett resultat av lång rad olika ömsesidigt beroende sociala, materiella och strukturella relationer (Joseph 2002:128).

Jonathan Joseph (2002, ss128-130) menar att det är viktigt att skilja på olika aspekter av hegemoni. Dels på en djupare hegemoni som verkar på ett strukturellt plan och dels på en ythegemoni som verkar på ett direkt medvetet plan. Den djupare hegemonis roll är att hålla samman samhället och att reproducera grundläggande strukturer och relationer. Enligt Joseph är relationen mellan staten och det ekonomiska systemet särskilt viktig (2002:128).

Ythegemoni i sin tur består av specifika projekt, praktiker, diskurser och uttryck. Enligt Joseph (2002:128) är det i den betydelsen hegemoni ofta används, men han menar att vi missar en stor del av bilden genom att bara betrakta specifika uttryck. Ytfenomenen uppkommer ur de förutsättningar som den djupare hegemoni skapar. Sedan sker en växelverkan där även fenomenen på ytan påverkar den djupare strukturella hegemonin.

Det är viktigt att notera detta när jag gör min undersökning och titta efter både ytfenomen och mer grundläggande strukturer, ekonomiska såväl som andra. Ett exempel på en sån här djupare relation mellan staten och det ekonomiska systemet som kan påverka min undersökning är privatiseringar. I Malmö finns exempelvis ett stort antal privata köpcentrum. Det finns skillnader mellan privata rum som exempelvis köpcentrum och offentliga rum som exempelvis torg. Denna grundläggande ekonomiska relation ger upphov till en rad ytfenomen. När det gäller privata rum är vinstintresset centralt, precis som för vilket företag som helst. När det gäller offentliga rum kan andra intressen, som medborgarnas inflytande och bekvämlighet, vara i fokus. När ett offentligt rum privatiseras förvandlas de som besöker det till viss del från medborgare till kunder. En medborgare har rättigheter och skyldigheter, medan en kund har en affärsrelation.

Ett annat viktigt ytfenomen är sunt förnuft, det vill säga olika uppfattningar om vad som är rätt och fel, lämpligt och olämpligt. Kate Crehan (2016) undersöker vad Gramscis idéer om sunt förnuft har för relevans i dagens samhälle, ett samhälle väldigt olikt Gramscis eget, och kommer fram till att uttalade och outtalade uppfattningar om sunt förnuft stärker skillnader mellan människor, baserat på bland annat klass, kön, religion och sexuell läggning.

Varför är det här viktigt? Jo, maktrelationer är inte isolerade fenomen. De hänger samman med andra maktrelationer som tillsammans utgör en hegemoni. Även om jag främst fokuserar på en maktrelation, publikvaran, måste jag se hur den samverkar med andra maktrelationer och vilken funktion de har tillsammans. Det är också så, ur ett hegemoniskt perspektiv, att publikvaran är ett sätt att reproducera den mest grundläggande maktrelationen i kapitalistiska samhällen, nämligen den mellan arbete och kapital.

Samhällsutvecklingen

Om hegemoni och ideologi handlar om att skapa samtycke kring den rådande samhällsutvecklingen, hur ser då samhällsutvecklingen ut? Vad har den för konsekvenser för städer i allmänhet och Malmö i synnerhet?

Det finns givetvis en hel rad sätt att beskriva samhällsutvecklingen. Många är överens om att det inträffat ett systemskifte för ungefär 40 år sedan, men lokala variationer. Vad det anses ha bestått i beror lite på vilket perspektiv man har. Systemskiftet kan kallas postfordistiskt eller biopolitiskt (Hardt och Negri 2003 och 2007) om vi fokuserar på produktionen i samhället, det kan kallas nyliberalt (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) om vi tittar på övergripande ekonomiska strukturer och relationen mellan stater och marknadskrafter och det kan kallas konsumistiskt (Bauman 2008) om vi förlägger analysen till människors vardag. Samtliga tre perspektiv är relevanta för min undersökning, särskilt det sistnämnda. Perspektiven motsäger inte varandra, utan är snarare tre olika sätt att beskriva samma fenomen som kompletterar varandra.

Den postfordistiska, biopolitiska staden

Enligt Michael Hardt och Antonio Negri (2007:141-143) innebär det postfordistiska systemskiftet en övergång till mindre och flexiblare produktionsenheter där kommunikation och immateriellt arbete får en mer framträdande roll. Information, kommunikation och samarbete upphöjs till normer och nätverket blir den dominerande organisationsformen. Människors tankar, kunskaper och idéer blir allt viktigare som produktionsmedel. Detta innebär bland annat en uppluckrad gräns mellan arbete och fritid.

I en stad där människor ständigt är uppkopplade går det exempelvis att jobba på väg till jobbet. Den som pendlar hinner kanske både svara på mail, läsa nyheter eller skriva några rader under resan.

Hardt och Negri anlägger dessutom ett delvis annorlunda perspektiv när de talar om den biopolitiska staden (2007:249-260). De menar att städer genomgår olika faser där olika typer av produktion dominerar. I jordbrukssamhällen fungerar staden som en marknad. Produktionen sker utanför staden, men varorna som produceras säljs och köps på i staden. I industrisamhällen flyttar delar av produktionen in till staden, men den är fortfarande åtskild från resten av stadslivet. Arbetarklassen tillverkar varor på fabriken och går sedan ut genom portarna och lever sina övriga liv. Den första typen av stad kallas handelsstaden och den andra industristaden. Hardt och Negri (2007:249-260) menar att många städer nu har kommit till en tredje fas, den biopolitiska staden, där gränserna mellan produktion och människornas övriga liv försvinner. Det har alltså skett ett systemskifte även ur detta perspektiv, där själva staden tagit över fabrikens roll. Hardt och Negri (2007:251, min översättning) går så lång att de beskriver saken som att:

Arbetarna producerar över hela staden, i varje spricka och skreva. Faktum är att produktionen av det gemensamma förvandlas till inget mindre än själva stadslivet

Det är intressant att titta på publikvaran ur det här perspektivet. Det är ju en vara som nuförtiden med hjälp av apparater och internet kan produceras bokstavligt talat överallt i staden.

Den nyliberala staden

Ur ett annat perspektiv går det att se systemskiftet som nyliberalt[3]. Enligt Brenner och Theodore (2002:3) innebär detta skifte attacker mot fackföreningar, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga. Det innebär också en radikal omorganisering av stadsmiljön, vilket är intressant i mitt fall. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser, en destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor. Ett typexempel är de bänkar som installerats på flera av de nya tågstationer som byggts i Malmö. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av. Det finns massor av exempel på exkluderande design längs min resväg.

Den konsumistiska staden

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans (2008) ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt”, vilket för oss in på nästa möjliga perspektiv på samhällsutvecklingen.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar. Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor, av den typ Nick Dyer-Whiteford (2016) beskriver.

Malmö post-vadå?

Vad innebär då de här olika skiftena för mitt undersökningsobjekt, Malmö? Det går enligt mig att beskriva staden ur samtliga perspektiv. Dagens Malmö är en nyliberal, postfordistisk, biopolitisk och konsumistisk stad.

Både Mikael Stigendal (2016) och Ståle Holgersen (2017) menar att Malmös utveckling under de senaste åren skett efter en nyliberal agenda. Johan Pries (2017) betonar dock att de nyliberala förändringarna inte genomförts i konflikt med, eller som ett brott mot, stadens tidigare styre, utan snarare genom att sakta men säkert omstrukturera detta. Pries (2017) kallar den här formen av nyliberalism för ”social nyliberalism”.

Oavsett vad vi kallar det är det lätt att hitta exempel på de båda den destruktiva och konstruktiva fasen i nyliberal stadsomvandling (Brenner och Theodore 2002:17-30).  Malmö har precis som många andra västerländska städer genomgått stora förändringar de senaste åren, med omfattande gentrifiering samt utökade privatiseringar. Gamla miljöer har rivits eller omvandlats, men höjda priser som följd. Man har byggt en bro till Köpenhamn, en ny järnvägslinje under staden, en eventstad i Hyllie samt flera köpcentrum.

Många av förändringar i Malmö har skett med utgångspunkt i den så kallade ”nedsippringsteorin”, det vill säga idén om att satsningar på rika leder till fördelar för alla (Holgersen 167-170). De nya bostäder som byggts, i exempelvis Västra hamnen, har varit anpassade efter människor med mycket god ekonomi och många av stadens egna projekt, som högskolan och Malmö Live, har sedan placerats i dessa områden. Mycket lite tycks dock ha sipprat ner. Klyftorna mellan rika och fattiga malmöbor har istället ökat när det gäller både ekonomi och hälsa. Holgersen (2017:143) frågar sig också om Malmö verkligen är en kunskapsstad, något kommunen själv kallar sig, när var fjärde elev i nionde klass inte har behörighet att läsa vidare på gymnasiet.

2010 tillsatte kommunstyrelsen i Malmö den politiskt oberoende ”Kommission för ett socialt hållbart Malmö”. Deras uppdrag var att analysera orsakerna till växande skillnader i hälsa i Malmös befolkning. I sin rapport (Stigendal och Östergren 2013) konsterarar man bland annat att klyftan mellan de malmöbor som har den bästa hälsan och de som har den sämsta har ökat påtagligt under de senaste årtiondena. Det fanns stora skillnader bland annat när det gällde allmän hälsa, tandhälsa och livslängd och dessa skillnader sammanföll med skillnader när det gäller inkomst och arbetslöshet. De rika malmöborna var betydligt friskare än de fattiga och den här skillnaden ökade dessutom.

Även om Holgersen (2017) använder ordet postindustriell istället för postfordistisk är hans beskrivning av Malmö helt i linje med Hardts och Negris redogörelse för att postfordistiskt systemskifte. Precis som i många andra liknande städer runt om i världen har mycket av tillverkningsindustrin flyttat till andra delar av världen och Malmö är idag vad Holgersen (2017) kallar en postindustriell stad. Skillnaden är att utvecklingen gått långsammare i Malmö än i andra jämförbara städer. De styrande i Malmö höll sig fast vid industrispåret mycket längre än många andra, trots att stadens industrier började tappa mark redan på 50-talet. Så sent som 1989 öppnade SAAB, med hjälp av stora subventioner från både staten och Malmö kommun, världens modernaste bilfabrik, en fabrik som lades ner bara två år senare. Vid det laget hade många städer i liknande situation för länge sedan förvandlats till postindustriella och blivit platser där det inte längre både producerades och konsumerades utan främst bara konsumerades.

Som Pries (2017) beskriver är inte Malmös utveckling de senaste decennierna ett resultat av ett maktskifte i stadens styre. Det har hela tiden funnits en intim relation mellan lokala socialdemokrater och lokala kapitalister (Holgersen 2017:91). Men det är inte bara klyftorna som ökat under socialdemokratiskt styre, staden har dessutom drivits i en konsumistisk riktning (Holgersen 2017:117).

Den konsumistiska samhällsutvecklingen har satt en tydligt prägel på Malmö. Jag tänker inte främst på att staden, precis som nästa alla andra storstäder, är full av reklam utan den centrala roll som köpcentrum spelar i stadslivet. Holgersen (2017:117) beskriver köpcentrum som typiska postindustriella byggnader och det har byggts flera nya sådana i Malmö på senare år. Flera äldre har dessutom renoverats och byggts ut. I många fall dras de med stora lönsamhetsproblem. 2009 byggdes fem våningar höga och 90 000 kvadratmeter stora köpcentrumet Entré vid en av infarterna till Malmö. Efter renoveringar, ägarbyten, konkurser bland hyresgäster och lönsamhetsproblem står Entré idag nästa helt tomt. Inte långt där ifrån ligger Caroli köpcentrum som byggdes i början av 70-talet. 2013 byggdes det om och ut, men även här gapar stora delar av butiksytorna tomma. Samtidigt har andra befintliga köpcentrum med bättre beläggning och lönsamhet, som Trinageln och Mobila, byggts ut. Samtidigt har köpcentrumet Emporia, på 93 000 kvadratmeter och med fler än nio miljoner besökare årligen öppnat i eventstaden som växt upp kring stationen i Hyllie i södra Malmö.

Motstånd

Nu har jag ägnat en hel del tid åt att diskutera olika former av makt och samtycke kring samhällsutvecklingen. Om vi får tro Lefebvre (1991) är ju människor dock aldrig hjälplösa offer för strukturer. Men hur ser det ut när de inte samtycker? När de gör motstånd eller åtminstone gör på ett annat vis än vad som avsetts?

Det finns givetvis en rad olika perspektiv även på motstånd. Ett hittar vi hos Mario Tronti (2017). I texten Lenin i England[4] lägger han grunden för hur autonomistiska marxister ser på arbetarklassens organisering. När han gör detta presenterar han också, vilket är intressantare i mitt fall, en syn på motstånd. Ur detta mycket övergripande perspektiv är det arbetarnas klasskamp som driver samhällsutvecklingen framåt. Driver ska inte förstås som att den bestämmer utvecklingen, utan som att maktutövning är en reaktion på klasskampen. Den kapitalistiska utvecklingen är underordnad arbetarnas kamper. Den följer dem och är tvungen att anpassa sig för att kunna underordna.

Mediehistorikern Brian Winston (1998) har enligt mig ett liknande perspektiv. Han går igenom ett antal medietekniska innovationer från telegrafen via bland annat radio, telefonen och televisionen, till internet och konstaterar bland annat att teknologi stärker vissa samhällstrender och att vissa sociala förhållanden ger upphov till specifik teknologi. Vad som är ännu intressantare för min undersökning är att han också visar att nya innovationer ofta inleds med en subversiv fas då människor gör lite som de vill med teknologin och att den här fasen följs av en sorts infångande då teknologin förvandlas till kommersiella produkter med  uppfattningar och regler om rätt och fel användande.

Vad vi kan lära oss av de här två exemplen är enligt mig att människors agerande inte alltid är en reaktion på makt utan att det ofta kan vara tvärtom, makten reagerar på olika typer av agerande. Om agerandet föregår makten kanske det finns ett antal aktiviteter att upptäcka som precis börjat, eller ännu inte hunnit bli, föremål för maktutövning.

Men maktrelationer förekommer ju trots allt och människor reagerar på dem. För att hitta ett sätt att strukturera de här reaktionerna går det enligt mig att inspireras av Stuart Halls (1980) receptionsmodell och tankar om inkodning och avkodning. Enligt Hall är all kommunikation inkodad. Den finns en avsedd tolkning med meddelanden som styrs både av avsändarens avsikter och – medvetet eller omedvetet – rådande hegemoni. När mottagaren nås av meddelandet sker en förhandling och meddelandet avkodas. Avkodningen styrs bland annat av mottagarens bakgrund och det sammanhang hen befinner sig i. Det finns tre olika sätt att avkoda eller tolka meddelandet. En dominant-hegemonisk tolkning, där meddelandet godtas i sin helhet, en förhandlad tolkning där meddelandet delvis godtas och en oppositionell tolkning där mottagaren avfärdar meddelandet.

På samma vis går det enligt mig att analysera urbana fenomen. Saker är inkodade eller ideologiska. De har en ”betydelse i maktens mening” för att använda Norman Faircloughs ord. Det kan handla om reklam, exkluderande design, ordningsregler eller olika uppfattningar om sunt förnuft. De här olika betydelserna förhandlas sedan av stadens innvånare och besökare . De kan – medvetet eller omedvetet – acceptera betydelsen i sin helhet, de kan acceptera delar av den eller de kan motsätta sig den. Hur detta ser ut i praktiken blir en av de viktigaste sakerna för mig att undersöka-

Precis som hos Lefebvre (1991) är de människor Hall (1980) beskriver långt ifrån hjälplösa offer för maktutövning. De agerar också självständigt. De förhandlar hegemonin. Men inte nog med det. Det kanske till och med är så att deras förhållande till makt inte heller alltid är reaktivt. Deras aktiviteter kanske i vissa fall föregår maktutövning och hegemoni, istället för tvärtom. Kanske kommer jag att hitta olika former av klasskamp som antingen precis börjat underordnas eller ännu inte underordnas alls?

Tidigare forskning

Det går att beskriva fler av de teorier jag redogjort för ovan som tidigare forskning. Jag kommer att applicera och testa dem i min underökning och i några fall vill jag också försöka utveckla och uppdatera dem. Men det finns också forskningsprojekt som berör ungefär samma saker som jag vill undersöka.

Geografi och media

Jag arbetar i gränslandet mellan geografi och medievetenskap. Det är möjligen ovanligt, men knappast unikt. Undersökningen genomförs vid Institutionen för Geografi, Medier och kommunikation och jag är knuten till det tvärvetenskapliga forskarcentrumet Geomedia.

Enligt Falkheimer och Jansson (2006:9) utgör det faktum att all kommunikation förekommer i rum en tydlig koppling mellan geografi och kommunikation. Det innebär också att teorier om produktionen av rum, som Lefebvres (1991) ovan, till viss utsträckning också måste förstås som teorier om kommunikation och mediering. Falkheimer och Jansson (2006:15) talar om en rumslig vändning inom medieforskning där Burgess och Golds ”Geography, the Media & Popular Culture” från 1985 kan ses som ett av startskotten. De övergripande frågeställningarna inom sådan medieforskning handlar om hur kommunikation producerar rum och om hur rum producerar kommunikation (Falkheimer och Jansson 2006:9). I sådan forskning är Lefebvres idéer om produktionen av rum ofta centrala (Ek 2006:47). Det är heller inte ovanligt att, precis som jag, dessutom använda ideologi som utgångspunkt för analyser (se exempelvis Jansson 2006).

Scott McQuire (2008) menar att medier och städer inte längre är skilda från varandra utan hänger ihop i ett ”mediearkitektoniskt” komplex som han kallar mediestaden. Han gör både en kritisk analys och historisk tillbakablick för att förstå fenomen som webbkameror, offentliga skärmar, övervakningskameror och reality-tv. I en annan undersökning (McQuire 2016) går han igenom både maktrelationer och möjligheter som uppstår och äger rum i den här mediestaden. Då mediestaden genomkorsas av digitala nätverk och mobila digitala enheter frågar han sig hur strategier och metoder från konst och kultur på nätet kan översättas och placeras i urbana rum. Han fråga sig vad rätten till staden skulle kunna betyda i ett sånt här sammanhang. Även om McQuire (2008 och 2016) inte undersöker precis det jag tänker undersöka, beskriver han den miljö min undersökning äger rum i på ett mycket användbart sätt.

Passagearbeten

Det finns även geografiskt präglad medieforskning med liknande undersökningsobjekt som mitt. Ett exempel är forskningsprojektet ”Populära passager: Medierna i det moderna konsumtionsrummet” som pågick mellan 1998 och 2002 (Fornäs 2001:12). Forskningen bedrevs av både medieforskare och forskare från andra discipliner och var belagd till Solna centrum utanför Stockholm där man undersökte centrumets relation till olika typer av mediekonsumtion (Becker et al 2001). Istället för att utgår från en eller flera medieformer har forskarna istället utgått från en plats och låtit medierna underordnas denna (Ganetz 2004:57). Syftet var att undersöka relationen mellan plats, medier och användningen av dessa i en vardagskontext (Ganetz 2004:59). Även om det förekom en hel del textanalyser var etnografi den huvudsakliga metoden. (Gemzöe 2004:32)

Flera av de ämnen jag tidigare berört tidigare tas upp av författarna, som tillträde, ägande och olika typer av ordningsregler. Precis som när det gäller mitt eget projekt finns ett tydligt fokus på makt och motstånd i en majoritet av undersökningarna.

Hillevi Ganetz (2001:19-52) undersöker både arkitektur och marknadsföring för att försöka nå fram till de hemligheter som döljer sig bakom Solna centrums skenbara öppenhet. Bland annat tittar hon på hur köpcentrumets ledning försöker få solnaborna att känna sig hemma och bli kunder med det mer eller mindre dolda syftet att tjäna tillräckligt med pengar för att därmed kunna behålla aktieägarnas förtroende.

Martin Gustavsson (2001:53-86) har undersöker hur kommunala och kommersiella intressen samspelar, hur företag, föreningar och politiker förhandlar om en plats som både ska fungera som ett centrum för marknad och medborgare. Gustavsson (2004:97-118) visar också hur ideella krafter trängs bort från centrumet under den här processen.

Karin Lövgren (2001:130-150) tittar närmare på hur väktare, pensionärer och ungdomar förstår och tolkar centrumets ordningsregler, hur dessa tolkningar skiljer sig åt och hur konflikter uppstår när de olika grupperna definierar vad som är tillåtet och inte samt hur platsen ska användas.

Lars Kaijser (2004:119-134) studerade ett antal telebutiker i Solna centrum. Det intressanta med hans undersökning är upptäckten av den centrala roll olika maktstrukturer, ofta kopplade till ägande, hela tiden gör sig påminda utan att för den sakens skull synas vid en första anblick. Kajiser (2004:133) menar att det är av yttersta vikt att etnologer är medvetna om vilka strukturella sammanhang man befinner sig i och hur de strukturella villkoren formar vardagslivet på platsen som undersöks.

”Populära passager” har lånat sitt namn från Walter Benjamins ”Passagearbetet” (2015a, 2015b) som fungerat som gemensam historisk och teoretisk referenspunkt för samtliga bidrag (Fornäs 2001:6). Verket skrevs mellan 1927 och 1940 då den tyske filosofen var bosatt i Paris. Passagearbetet är inte ett forskningsprojekt eller ens ett färdigt verk utan består av en mängd skrifter Benjamin lämnade efter sig då han flydde nazisternas förestående ockupation av Paris. Skrifterna handlar om vardagslivet i Paris i allmänhet och de så kallade passagerna i synnerhet. Passagerna hade börjat byggas i början av 1800-talet och bestod av inglasade gångar, ofta mellan två större boulevarder, ibland rakt igenom byggnader. De var fyllda med butiker, stånd och små verkstäder, helt enkelt den tidens motsvarighet till våra inglasade köpcentrum. Benjamins text är spretig, fragmentarisk och liknar snarare ett montage än en sammanhållet essä. Han avhandlar vitt skilda fenomen som arkitektur, historia, mode, spel, prostitution och relaterar inte sällan till Charles Baudelaires poesi. Han skriver en hel del om både makt och motstånd. Bland annat resonerar han kring varför det aldrig blev någon större revolution, likt den ryska, någon annanstans i Europa (Benjamin 2015a:201-212). Han kommer fram till att det bland annat har med arkitektur och stadsplanering att göra. Baron Haussmann som hade lett den stora ombyggnaden av Paris under 1800-talet hade exempelvis medvetet använt sig av trä istället för stenar till gatubeläggningen just för att försvåra byggandet av barrikader.

Det intressantaste med Benjamins Passagearbete är enligt mig inte det faktum att han undersöker sin tids motsvarighet till köpcentrum, utan sättet han gör det på. Han går helt enkelt runt i Paris och observerar, filosoferar och antecknar, något han inspirerat forskarna att göra i Solna och mig att göra i Malmö. Benjamin kallar både sig själv och andra som gör detta för flanörer, ett begrepp han lånar från Baudelaire. Han beskriver flanerandet både som en livsstil och som ett analytiskt verktyg. Flanören är en sorts detektiv som utreder staden (Benjamin 2015a:415).

Benjamin (2015a:420) nämner själv journalisten som en typisk flanör men beskrivningen passar lika bra in på etnografen. Det Benjamin beskriver som att flanera har stora likheter med en deltagande observation och han Passagearbete med en etnografs fältanteckningar. Som motto för flanören lånar Benjamin ett citat från den österrikiske författaren Hugo von Hofmannsthal: Att läsa det som aldrig skrivits. Det fungerar alldeles utmärkt som ledstjärna även för någon som ska göra en etnografisk undersökning av maktrelationer i Malmö.

Att läsa Berlin

I ”Reading Berlin 1900” visar Peter Fritzsche (1996) hur städer vid förrförra sekelskiftet medierades av ord och hur invånarna i städerna levde, drömde och föreställde sig sina städer genom skyltar, scheman och särskilt nyhetstidningar. Även om han berättar en del om andra städer handlar undersökningen om Berlin främst mellan åren 1900 och 1914.

Enligt Fritzsche (1996) är just dagstidningen den urbana modernismens allra mest klassiska text och jag skulle beskriva det som att han läser Berlin genom tidningstexter. Hans undersökning handlar inte främst om varken journalism eller tidningar, utan Fritzsche (1996:2) försöker snarare se vilken påverkan den ”berättade staden” har på den ”byggda staden”.

Fritzsche (1996) visar hur tidningsläsande först var en angelägenhet för en mindre grupp människor ur den bildade medelklassen. Men under sista tredjedelen av 1800-talet ökar antalet läsare rejält. Delvis tack vare en framväxande borgerlig livsstil med parker, kaféer och väntrum som inbjöd till läsning men också detaljer som att elektricitetens intåg möjliggjort bättre belysning i hemmen samt tillgången på läsglasögon. Nya vanor som tobaksrökning och te- och kaffedrickande visade sig också passa bra ihop med tidningsläsning (Fritzsche 1996:57). Tidningarna lyckas också locka till sig nya stora läsargrupper – ofta personer som flyttar till Berlin i jakt på arbete – genom att införa annonser. Annonserna lockar dels en hel del läsare på egen hand, men intäkterna från försäljningen gör det också möjligt att sänka priset på lösnummer vilket gör att fler har råd att läsa dem. Under den här tiden förvandlas dagstidningen från en angelägenhet för delar av en bildad borgerlighet till något som också hittas i de flesta arbetarhem (Fritzsche 1996:53)

Den kanske enskild största orsaken till den ökade läsningen är utbyggnaden av kollektivtrafiken, vilken går mycket snabbt i Berlin under de här åren. Staden är inte längre bara Preussens huvudstad utan även det relativt nybildade Tyska rikets, vilket medför både ökade krav på administration och befolkningstillväxt. Under 20-talet var Berlin världens tredje största stad med 3,5 miljoner invånare. Det växte fram en helt ny medelklass, där allt fler kvinnor ingick, som behövde transport genom staden. 1913 pendlade över 2 miljoner berlinare dagligen. Många av dem läste tidningen på väg till jobbet (Fritzsche 1996:62-63). Det fanns vid den här tiden 4200 tyska dagstidningar att välja bland, varav Berlins största tidning Morgenpost kom ut i en upplaga på 400 000 exemplar dagligen (Fritzsche 1996:53).

Men det är inte bara innehållet i tidningarna som påverkar Berlinarna. Själva utgivningen skapar också en särskilt rytm, ett enligt Fritzsche (1996: 209-210) bra exempel på hur staden fungerar som ett maskineri. BZ am Mittag delas exempelvis ut på Perleberger Strasse exakt 12:18 sex dagar i veckan och många läsare anpassar sina dagar kring det här klockslaget. Andra läsare anpassar sina dagar efter sina respektive tidningars utgivningstid.

Det finns en massa saker att lära av Fritzsches (1996) studie. Det går att se hur rum, mediekonsumtion och innovationer är intimt förknippade och påverkar varandra, hur media skapar rytmer i staden, men kanske särskilt reklamens historiska roll. Den skapar ekonomiska förutsättningar att nå flera läsare och reklamen i sig lockar ytterligare fler. Delvis tack vare reklamen börjar arbetarklassen att läsa dagstidningar. Detta tillför en ytterligare dimension till teorier om publikvaran. Ofta illa ansedda helt igenom reklamfinansierad media, som exempelvis Sveriges största dagstidning Metro, når fler och andra läsare än många mer traditionella dagstidningar.

Det jag främst tar med mig från från Fritzsche (1996) är dock en fråga. Om dagstidningen är modernismens klassiska text, vilken är då vår tids motsvarighet? Skulle jag kunna läsa Malmö genom någon text, på samma vis som han läser Berlin genom dagstidningarna? Vilken skulle det i så fall vara. Dagstidningen även i mitt fall, fast då kanske på nätet? Reklamskyltar? Facebookflöden? Twitter? Communitys som Flashback eller Familjeliv?

Sättet tidningsutgivningen styr berlinarnas dag påminner om vad Henri Lefebvre kallar ”mediadagen”, som är ett konstant flöde budskap. I boken ”Rythmanalysis” (2016:55-59) beskriver han hur den här mediadagen pågår jämt. Den har varken början eller slut och upptar all vår tid utan skam. Mediadagen fragmenterar också våra liv. Vid varje ögonblick finns valmöjligheter. Med hjälp av en TV eller radio kan vi ta emot meddelanden hela tiden från hela världen. Den skapar också olika rytmer genom att dela upp dagen i olika delar. Rytmerna ändras efter tidpunkt och intentioner. Livligt och lättsamt för att informera och underhålla oss när vi gör oss klara att arbeta. Mjukt och ömt när vi kommer hem från jobbet.

På några årtionden har enstaka klockslag ersatts med ett ständigt flöde med olika rytmer. Rythmanalysis blev Lefebvres sista bok och publicerades postumt för första gången 1991, alltså många år innan internet accelererade den här utvecklingen ytterligare. Det kan vara intressant att undersöka hur media skapar rytmer i Malmö. Hur de samverkar eller kanske krockar med andra rytmer. Finns det en rytm för pendlare, en annan för någon som befinner sig på jobbet och ytterligare en för någon som shoppar?

Publikvaran

I artikeln Communications: Blindspot of Western Marxism (1977) hävdar Dallas W Smyhte att  reklamfinansierad media har en huvudsaklig vara, sin publik. Kunderna, det vill säga annonsörerna, köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Det är alltså den uppmärksamhet läsarna riktar mot annonsen, inte själva annonsen, som är varan.

Marxister brukar traditionellt betrakta media som en del av samhällets överbyggnad, men Smythe menar att den också är en del av basen. Han hävdar att den som uteslutande ser masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation missar grundläggande ekonomiska omständigheter. Den ”blindspot” Smythe refererar till i titeln på sin text är just oförmågan att se media som en fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Den som tar del av den flitigt förekommande reklamen i media eller i de urbana miljöer jag kommer att studera tillverkar alltså någonting, närmare bestämt publikvaran. De urbana miljöerna blir därmed också arbetsplatser där människor arbetar, vare sig de vill eller inte. De kan vara konsumenter, producenter och distributörer av media på en och samma gång och samtliga tre roller innehåller specifika maktrelationer.

Smythes teori har varit omdiskuterad enda sedan han presenterade den 1977[5]. Vissa, som Graham Murdock (1978:113), menade att den var överdriven då det fanns flera typer av mediaprodukter där reklam har en underordnad roll som exempelvis film på bio, populärmusik, serier och romaner. Enligt min mening hade Murdocks kritik en del relevans då, men i takt med att reklam fått en allt mer framträdande roll har just den här typen kritik också blivit mindre träffande.

Det råder också delade meningar om exakt vilken vara publikvaran är. Vad är det egentligen som säljs? Smythe menar att det är publikens uppmärksamhet, medan Sut Jhally och Bill Liviant (2014) vill specificera detta och beskriver istället den tid som publiken ägnar sin uppmärksamhet som själva varan. Ellen Meehan (2014:84) vill komplettera teorin ytterligare och menar att olika typer av rankningar, som mätningar av tittarsiffror, är en viktig del av publikvaran. Meehan formulerade sina idéer 1984 och även i hennes fall har de blivit mer och mer relevanta. Möjligheterna att mäta och specificera olika publikströmmar har ökat enormt i och med internets framväxt. Elisabeth van Couvering (2011) är inne på ett liknande spår och menar att för exempelvis sökmotorer är det strömmar av besökare som är den huvudsakliga varan. Men oavsett hur vi utvecklar och förfinar Smythes (1977) idéer håller hans grundantagande enligt mig fortfarande. Den som exempelvis tittar på en reklamskylt på ett torg blir en vara. Utan någon som riktar den här uppmärksamhet, finns ingenting att sälja.

Att arbeta med att producera sig själv

Men vad för sorts aktivitet är det att ta del av reklam och därmed ingå i publikvaran? Jonathan Hardy (2014:141) menar att om Smythes tanke om publikvaran är allmänt vedertagen idag, så är några av hans andra idéer desto mer kontroversiella. Särskilt när det gäller just huruvida publiken verkligen utför ett arbete – och om så är fallet – vilket.

Arbetar den som tar del av reklamfinansierad media? Det beror på vad vi menar med att arbeta. Det går att se mediekonsumtion som en form av reproduktion av arbetskraft. Det vill säga när jag konsumerar arbetar jag med att producera den vara jag säljer dagligen till min arbetsgivare, nämligen min förmåga att arbeta. Mediekonsumtion och exempelvis sömn, mat, nöjen och liknande kan anses vara arbete ur det här perspektivet.

Redan detta är kontroversiellt. Enligt vissa ortodoxa marxister är det bara aktiviteter som säljs för ett pris som är arbete och därmed bara lönearbetare som kan anses utföra produktivt arbete (Fuchs 2012:634). Andra går ännu längre och menar att det inte bara måste finnas lön, utan också att ett mervärde måste genereras. Förenklat uttryckt måste arbetarens lön vara lägre än värdet på de varor arbetaren tillverkar (Fuchs 2015:141). Även om varan arbetskraft senare säljs för ett pris utbetalas ju normalt ingen lön för sömn och nöjen eller ännu mindre för att ta del av reklam i urbana miljöer.

Smythe (1977:6) menar dock att läsarna dels utför arbetet med att lära sig konsumera vissa varumärken och spendera sina pengar med denna kunskap som utgångspunkt. De arbetar med att skapa efterfrågan på de annonserade produkterna. Inte nog med det. Även själva aktiviteten att ta del av annonser är en sorts arbete. Om ingen tar del annonserna är de ju värdelösa. Eller som Sut Jhally (2014:86-87) uttrycker det: Utan en publik som tittar finns det bokstavligt talat inget att sälja och vårt tittande är därför en produktiv aktivitet. Publikvaran tillverkas alltså av ingen mindre än publiken själv. Vilket borde innebära att så fort reklam är inblandat blir mediekonsumtion eller en promenad genom en modern storstad också arbete och produktion.

Detta är som sagt en kontroversiell ståndpunkt. Många mer ortodoxt lagda marxister delar inte den här synen på arbete. Edward Connor (2014) förkastar i stort sett allt Smythe skriver om arbete och menar det är ett är avsteg från Marx värdelära och att det direkt eller indirekt reflekterar den syn på arbete som förknippas med den autonomistiska strömningen inom marxismen. Enligt Connor (2014) bygger strömningen på en rad missuppfattningar av Marx. Connor (2014:258) menar bland annat att arbetskraft inte själv kan producera värde. Arbetskraften är visserligen nödvändig i arbetsprocessen men det är först när den används för att producera andra varor som värde uppstår. Enligt detta synsätt kan inte reproduktiva sysslor vara arbete och publiken kan inte tillverka sig själv, det vill säga varan ”publik”.

Jag håller inte med om detta utan lutar mig hellre på just den syn på arbete som så kallade autonoma marxister eller operaister företräder. De menar att alla som direkt eller indirekt exploateras av kapitalet arbetar (Hardt och Negri 2001:52). Den autonoma marxisten Mario Tronti (1973) menar att arbetsdagen pågår hela tiden och kan delas in i tre faser: produktion, konsumtion och reproduktion och att samhället därmed är en ”social fabrik”.

Det intressanta med Smythes idéer är enligt mig att han placerar in konsumtion av reklam i Trontis samtliga faser. Det är reproduktion när vi tar del av information och underhållning. Det är konsumtion när vi lär oss att konsumera och vad vi ska konsumera. Det är produktion när vi tillverkar varan ”publik”. Med tanke på den dominanta roll reklam spelar – i stadsbilden, i media och på andra sätt i människors vardag – är det enligt mig högst intressant att se vilken roll publikvaran och framställningen av den spelar i samma vardag.

Stadsvaran

Det är inte bara så att kapitalistiska samhällen som Malmö framträder som en oerhörd varuanhopning” för att låna ett citat av Marx (2013:31). Själva staden blir också allt mer en vara. Städer konkurrerar med varandra på en global marknad om invånare, företag, investeringar, evenemang och en rad andra saker (Franzén, Hertting och Thörn 2016:30).

Sharon Zukin (1998) beskriver vad som händer när städer börjar konkurrera genom att försöka bli attraktiva mål för kreativa människor med diversifierade och inte sällan alternativa livsstilar och se dessa som en källa till både kulturellt och ekonomiskt uppsving. Städerna betraktas i allt större utsträckning som platser för konsumtion snarare än platser för produktion. Några av hennes slutsatser är att detta leder till ökade satsningar på exempelvis ökad privatisering av offentliga rum, större satsningar på exempelvis parker och konstmuséer men mindre satsningar på exempelvis skolor, ökad likriktning när det gäller kommersiellt utbud, större antal dyra affärer och restauranger men inte nödvändigtvis köpstarkare invånare, samt en större låglönesektor bestående av de som arbetar i alla de här konsumtionsinrättningarna.

Zukins (1998) beskrivning kompletterar inte bara McQuires (2008 och 2016) och ger empirisk tyngd år Baumans (2008) teori om konsumism. Den är också i högsta grad aktuell när det gäller Malmö som har en officiell målsättning att vara en kunskapsstad (Malmö stad 2017) som ”uppmuntrar innovation och lockar till sig kreativa människor och företag” som måste ”erbjuda en attraktiv och stimulerande stadsmiljö där kreativa människor trivs och vill arbeta och bo” och där ”innovation och kreativitet påverkas positivt av ett fritt kunskapsutbyte mellan människor från olika bakgrunder.

Att sälja städer på det här sättet kallas ibland för ”entreprenörsurbanism” (Franzén, Hertting och Thörn 2016:22-62). Privata och offentliga aktörer samarbetar med att sälja staden inte sällan med hjälp av spekulativa projekt. Det kan handla om köpcentrum, konserthus, arenor och temaparker. Det kan handla om att arrangera festivaler och locka dit evenemang. Det handlar ofta också om att bygga bostäder för de allra rikaste. Ofta äger projekten rum på gammal industrimark och blir därmed ytterligare en pusselbit i städernas förvandling till postindustriella. Ett genomgående drag hos entreprenörsurbanismen är att offentliga rum tas i anspråk, inte sällan med privatiseringar som följd.

Allt det här har hänt i Malmö de senaste åren. En rad köpcentrum har byggts, både stadens ishockey- och fotbollslag har fått nya arenor där ett flertal internationella tävlingar arrangerats. Det har byggts ett nytt konserthus och staden ordnar sedan ett antal år tillbaka en egen festival, Malmöfestivalen. Dyra bostäder har byggs på gammal hamn- och industrimark. Lägg där till symbolprojekt som Öresundsbron, Citytunneln och det faktum att stadens högskola inom kort blir universitet.

Om Malmö är en vara som är till salu på en marknad, vem eller vad är det då som tillverkar den här varan? Det går absolut att se de här privata och offentliga aktörerna som drivande. Men det finns också paralleller till publikvaran. Det går att se Malmös invånare och besökare som producenter även av den här varan. Utan någon som shoppar, tittar på sport, deltar i evenemang, besöker festivaler eller bosätter sig i Västra Hamnen är de här spektakulära projekten värdelösa. Den som exempelvis köper mat vid en Food Truck på Malmöfestivalen, lägger upp en bild på tallriken på Instagram och skriver att hen är på väg till en fet konsert med Hurula, producerar enligt mig en liten, liten del av varan Malmö. Det är också samtidigt konsumtion och distribution.

Maktutövning

När det gäller maktutövning och motstånd har jag redan nämnt ett antal teorier och studier som jag kommer att ha som utgångspunkt. Jag vill ändå kort nämna två till.

Michalis Lianos (2012) har, precis som jag givit sig ut i kollektivtrafiken, närmare bestämt till tunnelbanestationen Les Halles i Paris. Han gör en maktanalys av de biljetter som krävs för tillträde till stationerna och för att få åka med tunnelbanetågen. Lianos (2016) beskriver stationen som ett system där vissa beteenden uppmuntras och förstärks medan andra motarbetas. Han visar hur spärrar och biljetter ger vissa tillträde, men nekar andra. Lianos frågar sig varför de flesta resenärer – medvetet eller omedvetet – accepterar det här systemet

Enligt Lianos (2016) ger stationens utformning upphov till olika ritualer som får oss att internalisera vissa beteenden och uppleva dem som naturliga. Vi betalar vid spärren, stannar vid perrongen och läser tidtabeller, kanske slår oss ner på en bänk för att vänta på första bästa tåg i rätt riktning.

Lianos (2012) studie påminner både om hur Lefebvre (1991) beskriver den sociala produktionen av rum och Althussers (1976) tankar om ideologins materiella sida. Anledningen att jag tar upp den här studien är inte främst att Lianos precis som jag gör en maktanalys i kollektivtrafiken utan att han visar hur ett litet till synes oansenligt objekt – biljetten – förmedlar en rad maktrelationer. Jag har tidigare själv (Edin 2014) undersökt bänkar på tågstationer och kommit fram till en liknande slutsats. Ting kan vara ideologiska och förmedla maktrelationer. Det finns troligen en flera liknande ting att upptäcka under mina observationer.

Den andra studien om maktutövning jag vill nämna är Michael Burawoys ”Manufacturing Consent” (1979). Mellan 1974 och 1975 arbetade Burawoy i tio månader på Allied Corporations mekaniska verkstad i Chicago. Syftet var inte som det brukar vara när forskar studerade industrier, att undersöka hur arbetet skulle kunna effektiviseras. Burawoy (1979:34) frågar sig istället varför arbetarna jobbar så hårt som de gör. Hur kan de rutinmässigt och frivilligt samtycka till sin egen exploatering?

Ganska precis 30 år tidigare hade en annan forskare, Donald Roy, arbetat på samma fabrik och skrivit en doktorsavhandling om arbetet. Genom att jämföra hur arbetsprocessen utvecklats under de här 30 åren blottlägger Burawoy (1979:30) de mekanismer som bidrar till att organisera samtycke på verkstadsgolvet. Burawoy (1979) använder både sina observationer från verkstaden och marxistisk teoribildning, bland annat Althussers ideologibegrepp och Gramscis hegemonibegrepp, för att kartlägga faktorer som bidrar till att skapa samtycke. Till skillnad från många andra marxister – Burawoy (1979:198-199) går i polemik med bland andra Harry Braverman – menar Burawoy att arbetarna har ett relativt stort handlingsutrymme. De är inte hjälplösa offer för ideologi, utan fattar egna medvetna beslut och deltar frivilligt i arbetet. Bland annat håller de på med olika lekar och tävlingar främst för att få tiden att gå. Men arbetarnas lekar bidar också till effektivare arbete och i en förlängning följaktligen också exploateringen av dem själva.

Det finns en rad saker i Burawoys (1979) studie som är relevanta för min. Dels arbetarnas handlingsutrymme, men också hur de genom frivilliga och medvetna val faktiskt också bidrar till sin egen underordning även om det samtidigt finns belöningar. Även det omvända perspektiv är intressant. Jag skulle ju själv kunna göra en helt annat studie och kanske istället undersöka hur underordningen i en stad skulle kunna effektiviseras. Hur skulle det gå att så effektivt som möjligt forsla arbetskraft och konsumenter mellan hemmet och sina respektive sysslor med att arbeta och konsumera? Hur skulle arbetet med publik- och stadsvaran kunna effektiviseras? Hur skulle de kunna övervakas på bästa sätt? Hur skulle det vara möjligt att sortera ut de som inte betraktas som tillräckligt bra konsumenter eller tillräckligt eftertraktad arbetskraft?

Det jag främst tar med mig är en annan dock en annan sak, nämligen själva metoden. Burawoy (1979) kombinerar en deltagande observation med ett antal teorier som används, utmanas och testas mot en högst konkret verklighet som jag upplever Burawoy gått in i förutsättningslöst.

Luckor

Vad kan min undersökning bidra med? Finns det någon lucka i forskningen den kan fylla? Kommer jag att bidra med ny kunskap på något vis?

Jag skulle kunna göra det lätt för mig och påstå att ingen har gjort en liknande undersökning förut. Detta är dock inte nödvändigtvis något bra. Det kan ju finnas hur många rimliga anledningar som helst till att vissa undersökningar inte görs. Ofta kan det vara så enkelt att de möjliga resultaten inte är intressanta för någon, att undersökningen riskerar att resultera i ett enda stort: än sen då?

Men jag både vill och tror att min undersökning kommer att spela roll, åtminstone en liten sådan både för forskningen och för personer som befinner sig i liknande situationer som de jag beskriver. När Henri Lefebvre (2014:12-13) frågar sig hur man bäst avmystifierar den ideologi som genomsyrar borgerliga samhällen kommer han fram till att svaret måste vara: att börja med ett porträtt av den mest vanliga av människor i hans vardagsliv. Jag vill göra ett sådant porträtt. Jag vill undersöka hur maktrelationer påverkar oss i vår vardag, om vi gör motstånd mot dem och i såna fall hur det här motståndet ser ut. Själv har jag svårt att tänka mig något viktigare än att ta reda på varför vi gör som vi gör, tänker som vi tänker, vad som sätter gränser och skapar förutsättningar samt hur stort utrymme vi har att bestämma själva. Jag undersöker också en mycket alldaglig händelse så det borde finns gott om människor som kan identifiera sig.

Dessutom tycker jag det saknas kritik av vardagliga händelser och upplevelser. Samhällskritik, särskilt marxistisk sådan, handlar ofta om generella frågor, strukturer och större samhällsförändringar, mer sällan om människors konkreta vardag, även om det finns lysande undantag, särskilt feministisk sådana.

Jag vill bidra med en sån här kritik. Även om både händelsen och människan som utför den är vanlig, kommer jag att studera den på ett visst sätt, på en viss plats och i en viss situation, en unik och konkret situation. Under arbetet kommer jag testa ett antal generella teorier om samhället i den här konkreta situationen. Jag ska försöka ta reda på om begrepp som hegemoni, ideologi och interpellation är användbara för att förklara vad som händer i människors vardagsliv i Malmö. Jag vill relatera resan till den konsumistiska, postfordistiska, nyliberala och biopolitiska samhällsutvecklingen. Se om det finns belägg för att tala om den i de här termerna, om teorierna kan hjälpa mig att förstå den eller om jag kan bidra med ny förståelse själv.

Jag vill exempelvis leta efter konkreta detaljer i vardagen som jag menar ofta saknas när Hardt och Negri (2003 och 2007) talar om postfordism samt empiriska belägg som jag tycker saknas när Bauman (2008) talar om konsumism.

Ur ett medievetenskapligt perspektiv kommer jag förhoppningsvis kunna bidra till en bredare förståelse av mediekonsumtion. Det forskas en hel del om vad som står i nyheter och hur nyheterna framställs. Mindre om vad som faktiskt händer när människor konsumerar dem.

Vissa begrepp och teorier kommer jag troligen att gå djupare på. Väldigt mycket beror på vad som händer under mitt fältarbete. Men jag inbillar mig att det kommer att vara mycket intressant att se vad Kate Crehans (2016) utveckling av Gramscis idé om sunt förnuft har för relevans på ett torg i Malmö

Sist men inte mints kommer jag att få anledning att prova är Dallas Smythes (1977) teori om publikvaran. Vad jag vet är det ingen som testat Smythes teorier i ett offentligt rum, på det här sättet. Mycket har hänt sedan han först presenterade den och det råder som jag berättat tidigare delade meningar om vad. Enligt mig har publikvaran förädlats. Publiken är inte längre någon nästan anonym massa. De som köper och säljer publik vet mer om den än någonsin och kan därmed vara mycket specifika när det gäller annonserna. Internet, nya mediaprodukter och framsteg inom digital teknik har möjliggjort mycket detaljerade analyser av tittare, lyssnare, besökare och andra typer av publik. När det gäller annonser på nätet går det att ta reda på hur många som tittar, vem som tittar, hur länge de tittar, vad det tittade på innan, var de tar vägen efteråt och en rad andra saker. Under vissa omständigheter, om den som tittar är inloggad på exempelvis Facebook eller Gmail, kan detta potentiellt kompletteras med i stort sett hur mycket och hur detaljerad personlig information som helst.

Ju mer en annonsör vet om de som tar del av annonserna, desto mer förädlad kan publikvaran sägas vara. Ju mer förädlad publikvara är, desto med specifik kan annonsören vara med sina annonser och desto högre potentiellt värde får publikvaran.

Den som inte annonserar på sociala medier utan istället kanske på en skylt på en vägg vet däremot inte särskilt mycket om publiken. Möjligen hur många som passerar dagligen och, om någon typ av undersökning gjorts, kanske några detaljer om dem. Men publikvaran är i det fallet knappt förädlad alls.

Det intressanta med den miljö jag ska undersöka är att hela skalan av förädlingsgrad återfinns, från den jämförelsevis anonyma publikvara som tittar på en reklamtavla på perrongen till någon som är inloggad på Facebook och får annonser beroende på sökhistorik och personliga egenskaper

Metod

Syftet med min undersökning är alltså att ta reda på vad som händer när maktrelationer äger rum i människors vardag i Malmö. Jag vill särskilt fokusera på medias roll och produktionen av publikvaran. Men hur studerar jag detta på bästa sätt?

Det finns en rad tänkbara alternativ. Jag skulle kunna göra ett experiment och exempelvis utsätta en grupp människor för något jag anser vara maktutövning och studera vad som händer. Jag kunde samtidigt ha en kontrollgrupp som inte utsätts för samma sak, som jag sedan jämför med. Problemet är att jag på det här stadiet anser mig veta för lite för att kunna konstruera ett bra experiment och även om jag visste mer hade det varit svårt. Vardagshändelser må vara just vardagliga, men de är samtidigt också komplexa. Det finns så många saker som påverkar att det skulle vara svårt att isolera och mäta enskilda faktorers inflytande.

Jag skulle också kunna intervjua malmöbor, antingen på djupet eller med hjälp av enkla frågor och formulär. Men jag känner att mina kunskaper just nu är alldeles för små för att kunna ställa relevanta frågor. Men troligen kan jag ha nytta av intervjuer lite senare i processen.

Det skulle också gå att välja ut någon aspekt som verkar särskilt intressant och göra en kvantitativ studie. Det skulle exempelvis säkert gå att uppskatta det värde som skapas under produktionen av publikvaran på en given plats vid ett givet tillfälle.

Jag skulle kunna använda mig att någon variant av diskursanalys. Jag har ju tidigare refererat till den kritiska diskursanalysens centralfigur, Norman Faircloughs, idéer. Diskursanalyser används ofta, men inte bara, för att analysera texter. Men jag känner även här att jag vet för lite i nuläget. Jag skulle visserligen kunna göra textanalyser av exempelvis reklamskyltar, men det är inte texterna som intresserar mig i första hand utan vad som händer när reklam konsumeras.

Jag skulle också kunna göra en etnografisk studie. En deltagande observation där jag för strukturerade anteckningar över vad som händer och kanske senare kompletterar med formella och informella intervjuer. Problemet med en sådan studie är att den riskerar att bli väldigt bred. Det kan dessutom vara svårt att identifiera bakomliggande orsaker till vad jag observerar.

Det finns för- och nackdelar med alla tänkbara metoder som skulle kunna användas till att genomföra min undersökning. Varken mitt ämne, mina frågeställningar, mina teorier eller tidigare forskning ger dock någon självklar indikation på vilken jag bör välja. Ett sätt att ändå komma fram till en metod är att summera det jag har såhär långt och sedan se vad jag tror att tillsammans med detta har störst möjlighet att uppfylla undersökningens syfte.

Det jag har hittills är:

  • Ett antal generella teorier om samhället
  • Ett antal mer specifika teorier om fenomen jag troligen kommer att stöta på under undersökningens gång.
  • Tidigare forskning om liknande fenomen
  • En avgränsad och någorlunda bekant miljö att studera
  • Liten kunskap om det jag tänker studera

Syftet med min undersökning är att:

Att undersöka maktrelationer i en modern storstad. Jag vill särskilt fokusera på medias roll och produktionen av publikvaran.

Med allt detta taget i beaktning tror jag att någon form av etnografi skulle passa. Enligt David Silverman (1985) är en etnografi en studie av handlingar i naturliga miljöer som erkänner det ömsesidiga beroendet mellan teori och empiri.

Det beskriver på ett bra sätt vad jag vill göra, även om definitionen är mycket bred. Jag anser mig ha en bra teoretisk grund att stå på, med en rad generella och ofta abstrakta teorier om hur samhället fungerar. Jag har alltså en ganska bestämt uppfattning om de strukturer som påverkar samhället. Jag har en rad idéer om makt, särskilt i form av hegemoni. Nu vill jag samla in ett empiriskt material om maktrelationer som jag både kommer att tolka med hjälp av teorier samt låta påverka min förståelse av teorierna.

Danermark et al (2002) pekar på vikten av att vetenskapliga problemställningar bör vara teoretiskt förankrade oavsett metod. Teorierna kan då hjälpa till att dela upp och avgränsa problemformuleringen på ett bra sätt. Den teoretiska förankringen kan också hjälpa till att relatera den egna studien till både mer generell kunskap samt mer övergripande samhälleliga, kulturella och/eller historiska förhållanden Danermark et al (2002: 261-262).

Enligt min tolkning handlar detta om att använda teorier för att avgränsa problem och för att sätta in studien i ett större sammanhang. På så vis hoppas jag kunna undvika ett av problemen med en etnografisk studie, nämligen att undersökningen riskerar att bli väldigt bred. Teorierna hjälper mig att avgränsa vilka av alla tänkbara fenomen jag ska studera.

Etnografier

Det finns det flera olika typer av etnografiska metoder och flera olika uppfattningar om hur varje typ bör utföras. Alvesson och Deetz (2000:88-89) beskriver etnografi såhär

En undersökning som inbegriper en en längre tids fältarbete, där forskaren försöker komma nära det samhälle (den organisation eller grupp) som ska studeras, förlitar sig på både redogörelser som lämnas och på observationer av en rad olika naturligt förekommande händelser (men också på annat material, till exempel dokument eller materiella artefakter) samt intresserar sig för kulturella frågor (innebörder, symboler, idéer, antaganden).

Enligt Atkinson och Hammersley (2007:3) innebär de flesta etnografiska studier att:

  • Människors handlingar studeras i deras vardagsmiljö snarare än under förhållanden som skapats av forskare, som exempelvis olika sorters experiment eller väldigt strukturerade intervjuer. Forskningen äger med andra ord rum på fältet.
  • Data samlas in från en rad olika källor, men huvudsakligen från deltagande observationer och relativt informella samtal
  • Datainsamlingen är ofta relativt ostrukturerad på två olika sätt. För det första följer den inte en fixerad och detaljerad forskningsdesign från början. För det andra är inte de kategorier som används för att tolka vad människor gör eller säger inbyggda i designen på förhand. Dessa skapas istället genom analys av insamlad data.
  • Undersökningen koncentrerar sig vanligen på få fall och är ganska småskalig. Ofta undersöks bara en miljö eller en grupp människor.
  • Analysen av insamlad data innebär en tolkning av betydelser, funktioner och konsekvenser av mänskliga handlingar. Den innebär också en tolkning av de sammanhang där de förekommer. Forskningsresultaten består ofta av beskrivningar, förklaringar och teorier medan kvantifieringar och statistiska analyser ofta spelar en mindre roll.

Både Alvesson och Deetzs (2000:88-89) definition och punkterna ovan beskriver min kommande undersökning väl. Jag tänker studera människor och deras handlingar i den miljö de naturligt förekommer. Mina främsta källor kommer att vara deltagande observationer och informella samtal. Jag kommer också att använda materiella artefakter i bred mening. Det kan handla om allt mellan texter och annan kommunikation till arkitektur. Till en början kommer insamlingen att vara ostrukturerad, men efterhand kommer jag att skapa tydligare kategorier och då komplettera med mer strukturerade samtal. Jag kommer att undersöka en specifik miljö och mina förväntade resultat kommer att bestå av beskrivningar, förklaringar samt resonemang där jag relaterar mina resultat till olika teorier.

Det finns som sagt flera olika typer av etnografier. Alvesson och Sköldberg (2007:178) skiljer dels mellan induktiv och kritisk etnografi, där den induktiva är mer datanära medan den kritiska lämnar utrymme för djärvare tolkningar av det empiriska materialet.

Min egen undersökning kommer att ligga närmare den kritiska varianten. Jag vill ju både sätta in empirin i ett större sammanhang samt leta efter strukturer bakom det jag observerar. Detta förutsätter en hel del tolkning.

Många etnografer studerar kulturer som är främmande eller åtminstone sådana som forskaren själv inte är en del av. Så är ju inte fallet med min undersökning. Jag ska studera en miljö som jag både är bekant med och ibland till och med en del av. Enligt Alvesson och Sköldberg (2007:183-186) finns några olika typer av etnografier som hanterar liknande situationer. De vanligaste är autoetnografi och självetnografi.

Autoetnografi, jaget och situerad kunskap

Autoetnografi (Adams, Ellis och Jones 2015: 1-2) är en forskningsmetod som använder forskarens personliga erfarenheter för att förstå och förklara kulturella fenomen. Autoetnografi utgår från forskaren själv, hens erfarenheter och möte med den sociala miljö som studeras. Resultaten presenteras ofta i form av en ytterst personligt hållen text.

Autoetnografi erkänner och värderar forskarens relation med andra och använder självreflektion för att förstå möten mellan självet och samhället, det enskilda och det generella samt det personliga och det politiska. Den försöker också hitta en balans mellan intellektuell och metodologisk stingens och känslor och kreativitet samt sträva efter social rättvisa. Autoetnografiska forskningsprojekt försöker ofta också kritisera normer och praktiker samt kommunicera med någon typ av publik (Adams, Ellis och Jones 2015:26).

Jag kommer inte att göra en autoetnografi. Men jag tycker att det finns en hel del att lära från metoden. Det finns en ärlighet när det gäller att redovisa forskarens egen roll i forskningsprocessen. All vetenskap är socialt producerad och forskarens bakgrund, åsikter och intentioner spelar roll, så även den miljö där forskning äger rum, såväl universitet som forskningsområde. Detta gör det svårt att göra anspråk på att vara objektiv.

Enligt Donna Haraway (1988) är lösningen att vara så öppen med detta som möjligt, släppa föreställningen om objektivitet och istället vara väldigt tydlig med sin egen position som forskare, något Haraway (1988) kallar situerad kunskap. Forskaren sätter in forskningen och dess resultat i det sammanhang där den producerats.

Enligt mig spelar det roll vem jag är, precis som det spelar roll vilka de personer som kommer att ingå i min studie är. Redan i valet av ämne har min bakgrund, mina erfarenheter och åsikter spelat en avgörande roll. Vad jag kan göra är att vara så ärlig och öppen som möjligt angående detta. Till en början mot mig själv och senare också mot alla andra. Därför har jag varit nog med att redovisa min åsikter och och utgångspunkter, vilket jag även i fortsättningen kommer att fortsätta vara.

Flera av forskarna som deltog i passageprojektet betonar vikten av en reflexiv hållning. Det innebär just att istället för att dölja sig bekom en skenbar objektivitet, bör alla val och perspektiv tydliggöras (Gemzöe 204:27). Hillevi Ganetz (2004:55) går så lång att hon skriver att författaren till en reflexiv text bör positionera sig, annars blir det oklart för läsaren vem det är som talar och utifrån vilken bakgrund, och att en reflexiv text utan detta blir ointressant och poänglös.

Jag vill verkligen poängtera att reflexivitet inte behöver innebära en relativistisk syn på verkligheten. Jag är fullt övertygad om att det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, mina sinnen, tankar och åsikter. Det innebär inte heller en relativistisk syn på kunskap. Jag är lika övertygad om att vi kan ha kunskap om den här verkligheten. Kunskapen kommer dock alltid att innebära ett visst mått av tolkning. Den kommer att vara påverkad både av mig och av de sammanhang den produceras i.

Att släppa anspråket på objektivitet innebär inte heller att allt är tillåtet. Jag är helt överens med Alvesson och Deetz (2000:80-81) om att åsikter utan stöd av argumentation eller reflektion, godtycklighet vid bruk av empiriskt material, ovilja att gå i dialog med litteraturen eller underlåtenhet att överväga alternativa tolkningar inte kan godtas.

Jag kommer med anledning av detta redovisa min egen roll så gott jag kan samt också att ha ett tydligt resonerande jag i avhandlingstexten, även om jag inte kommer att idka fullt så mycket självreflektion som en autoetnograf skulle ha gjort. Jag kommer dessutom att utgå, inte bara från andras handlingar och erfarenheter, även i hög grad även från mina egna. Detta faller sig enligt mig naturligt, då jag själv är en del i den miljö jag tänker undersöka.

Självetnografi

Att undersöka en miljö som forskaren har naturligt koppling till, eller är aktiv i på ungefär samma villkor som övriga deltagare, kallas självetnografi (Alvesson och Sköldberg 2007:184) eller ”At-home Etnography” (Alvesson 2015). Förenklat kan det beskrivas som en etnografi där den direkta närmiljön undersöks istället för en främmande kultur. Att undersöka sin närmiljö ställer, precis som att undersöka en helt främmande miljö, ett antal krav. Dock delvis andra typer av krav.

Malmö är ju långt ifrån någon obekant miljö för mig, utan min hemstad sedan tio år tillbaka. Jag har en stark naturlig koppling och deltar i den på liknande sätt och på ungefär samma villkor som alla andra. Märk väl att jag skriver liknande och ungefär. Jag är säker på att det finns en rad skillnader baserade på bland annat genus, medborgarskap och konsumtionsförmåga. Därför kommer både mina egna egenskaper och andras att vara viktiga att notera i förhållande till de maktrelationer jag vill undersöka.

Självetnografi förutsätter noggrann dokumentation och tolkning av de händelser och fenomen som forskaren observerar. Enligt Alvesson (2015:160) är en låg grad av involvering dock att föredra. Det handlar om att ta ett steg tillbaka och se på händelser ur just en forskares perspektiv. Om traditionell etnografi handlar om att ”bryta sig in” handlar självetnografi snarare om att ”bryta sig ut”. Om den traditionella etnografen frågar ”vad fan håller de på med?” måste självetnografen istället fråga ”vad fan håller vi på med?”

Även Michael Burawoy (1991:4) diskuterar forskarens avstånd och relation till det och dem som observeras och påpekar att det finns olika uppfattningar. Några menar att det gäller att göra sig av med distans och förutfattade meningar och försöka bli som sina deltagare. Andra menar att objektivitet bara kan uppnås på avstånd från deltagarna. Själv förespråkar Burawoy (1991:4) varken eller, utan istället en dialog med deltagarna. Målet med fältarbetet är inte att helt göra sig av med fördomar och förutfattade meningar, för det går inte. Inte heller bör man vidmakthålla dem från lite avstånd. Istället ska man försöka upptäcka och kanske förändra fördomar och förutfattade meningar genom dialog med deltagarna.

Det är på den här punkten inspirationen från autoetnografi kommer att vara mest tydlig. Jag vill istället ha en hög grad av involvering. Jag kommer att föra en dialog även med mig själv. Jag tror faktiskt att det ger mig ännu större möjligheter att någorlunda rättvisande svara på frågan om vad fan vi håller på med.

Enligt Alvesson (2015:163) finns många fördelar med självetnografi. Bland annat en större känsla för vad som faktiskt händer inom det område som undersöks. Detta skulle kunna vara ett sätt att möta den stora missnöjet med samhällsvetenskapens förmåga att gestalta människors vardagsliv.

När det gäller själva utförandet handlar självetnografi om att gå från ett ”planerat-systematiskt” tillvägagångssätt till ett ”emergent-spontant” (Alvesson 2009:164-165). I det första fallet har forskaren en ganska klar bild av vad som ska samlas in och hur hen ska arbeta med det insamlade materialet. Detta kan verka rationellt och vetenskapligt och se bra ut i metodkapitlet i en akademisk text, som exempelvis min egen avhandling eller den här texten. Men ett ”planerat-systematiskt” tillvägagångssätt riskerar också att styras av just planeringen, eftersom forskaren i någon utsträckning på förhand måste bestämma vad som är intressant.

En självetnografi börjar istället när något intressant händer. Forskaren väntar helt enkelt på att något avslöjande ska hända. Idén är att forskaren inte ska hitta det empiriska materialet utan att det empiriska materialet ska hitta forskaren. Det kanske kan verka riskabelt med det finns enligt Alvesson (2009: 165) fördelar med detta. Den mest uppenbara är att chansen att hitta just intressant material ökar.

Deltagande observation

Jag tänker börja undersökningen med att ge mig ut i olika malmömiljöer och helt enkelt vänta på att något intressant händer, observera detta och föra noggranna anteckningar över observationerna. Till en början så förutsättningslöst som möjligt, även om jag har viss vägledning av de teorier och tidigare forskning jag presenterat tidigare. Undersökningen blir en observation där jag själv är en av deltagarna. Enligt Burawoy (1991:3) ger detta en möjlighet att både förstå händelser genom en verklig eller konstruerad dialog mellan deltagare och observatör och senare också en möjlighet att förklara dem genom att skapa en dialog mellan data och teorier.

Det finns såklart både för- och nackdelar med ett sådant tillvägagångssätt (Burawoy 1991:2). Fördelarna är att det ger möjligheter att studera både hur människor agerar och hur de upplever och förstår samma agerande. Forskaren kan också jämför vad människor tror och påstår med hur de verkligen agerar. Nackdelen är att jag riskerar att komma så nära det jag ska studera att jag inte längre kan hålla mig någorlunda saklig. I mitt fall kanske den här risken är extra stor. Jag bor i Malmö. Jag är alltså själv en del av den verklighet jag vill undersöka och det gäller att vara mycket uppmärksam på detta problem.

Men det finns andra fördelar med deltagande observationer i den egna närmiljön också. En utmaning med etnografi i allmänhet är att den ofta kräver mycket tid och genererar ett sort empiriskt material. Bara den nödvändiga socialiseringsprocessen tar omfattande tid. Om etnografin dessutom är en avhandling sker dessutom en dubbel socialisering, både i kulturen som undersöks och i den akademiska världen (Alvesson 2015:161-162).

När jag undersöker Malmö slipper jag den ena av de här socialiseringsprocesserna. Istället handlar det om att undersöka en familjär miljö. Jag kan använda mina egna erfarenheter i undersökningen och jag har obegränsad tillgång till åtminstone en deltagare i studien, mig själv. Om en traditionell etnograf kan beskrivas som en professionell främling är självetnografen snarare en observerande deltagare (Alvesson 2015:159).

En närbesläktat dilemma handlar om vilket perspektiv jag ska ha, både i min undersökning och senare i avhandlingen. Ibland gör forskare en definition mellan emiskt och etiskt[6] (Kottak 2006). Ett emiskt perspektiv innebär att forskaren ser en kultur inifrån och beskriver den på ett sätt som deltagarna själva förstår och känner igen. Ett etisk perspektiv handlar om att forskaren ser kulturen utifrån och använder teorier och begrepp för att tolka den. Det finns dock ingen motsättning mellan perspektiven, snarare behöves en kombination. Geert Hofstede (1998: 19) menar att det första utan det andra fastnar i fallstudier som inte går att generalisera, medan det andra utan det första fastnar i abstraktioner som inte säger någonting om människors verkliga liv. Kombinationen skapar också förutsättningar för både den förståelse och de förklaringar som Burawoy (1991:3) efterlyser. Det emiska perspektivet hjälper oss att förstå och det etiska perspektivet bidrar med förklaringar. Det emiska uppstår under den deltagande observationen och det etiska när observationerna relateras till olika teorier.

Tänkbara problem

Det finns en rad tänkbara problem med att genomföra min undersökning med hjälp av deltagande observation. Det mest uppenbara är att undersökningen riskerar att bli för bred. Som jag nämnt tidigare hoppas jag dock att mina teoretiska utgångspunkter samt det faktum att jag fokuserar på publikvaran och hegemoniska uttryck att hjälpa mig att sätta gränser. Jag ska också villigt erkänna att jag vill göra en bred undersökning. Jag vill uttala mig om vardagslivet i Malmö som helhet. Inte bara specifika delar av det. Jag vill dra generella slutsatser.

Jag ser en större potentiellt risk i att jag kanske inte kommer att tränga ner under den direkt observerbara ytan. Hur upptäcker man exempelvis motståndsstrategier hos människor som rör sig i Malmö? De flesta går nog inte ut på stan med syfte att göra motstånd mot konsumismen. Saken kompliceras av att ideologiska fenomen per definition är dolda. Går det ens att hoppas på att kunna observera någon som gör motstånd mot en maktrelation som är dold för henne? Är det någon poäng att ställa frågor om detta?

Hillevi Ganetz (2004:65-66) brottades med liknande problem under passagearbetet i Solna centrum. Till en början upplevde hon att tydliga motståndsstrategier var mycket svåra att finna. Det är svårt att hitta motstånd mot konsumism i ett shoppingcentrum dit de flesta kommer just för att shoppa. Efter ett tak började dock strategier att uppenbara sig. Det kunde handla om allt mellan pensionärer som tjuvsatt på kaféer till konkreta motståndshandlingar som att kontakta politiker i kommunfullmäktige.

Ett annat problem som Ganetz (2004:70) nämner och som garanterat kommer att vara ett hinder även för mig är att det ibland kan vara svårt att närma sig människor och få dem att prata om personliga saker. Ibland blev Ganetz och hennes kollegor dessutom avvisade från vissa miljöer. Människor som rör sig i kommersiella miljöer är ofta med viss rätta misstänksamma mot utfrågare, då dessa ofta är marknadsundersökare. Ganetz vänder detta delvis till sin fördela då ju oviljan mot att bli utfrågad just är en sån där motståndshandling hon ämnar studera. Den huvudsakliga lösningen bestod dock i att komplettera samtal med människor med andra typer av texter som exempelvis diskussionsforum på nätet, som folk inte besöker i egenskap av stressade shoppare utan just för att samtala.

Insamling och analys

Min huvudsakliga insamlingsmetod kommer att bestå i anteckningar av de observationer och informella samtal jag gör under mina vistelser i Malmö. Jag vill i ett senare skede öppna för möjligheten att komplettera med mer strukturerade intervjuer.

Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:19) är det många forskare som inte bara gör skillnad mellan fältarbete och skrivande, det ser dessutom det sistnämnda som något sekundärt. Det är ett misstag menar författarna. Att göra och att skriva är inte två skilda saker, utan snarare två dialektiskt relaterade och ömsesidigt beroende aktiviteter. Fältanteckningarna hjälper forskaren att förstå vad hen observerat och hjälper hen att delta på nya sätt, höra med större skärpa och se saker med nya glasögon.

Etnografer ser på sitt skrivande på olika sätt (Emerson, Fretz och Shaw 2011:19). Några beskriver det som transkribering eller översättning, andra som berättande och ytterligare några som textualisering. Översättning handlar om just om att översätta, inte bara observationer utan hela liv och kulturer, till text. Men översättningen kan också innebära att personerna den handlar om inte känner igen sig. Berättande innebär ofta att skapa en historia av en tids fältarbete. Alla upplevelser passar dock inte som berättelser och det kan dessutom vara svårt att hålla en röd tråd genom alla berättelser. Textualisering fokuserar på den större processen att förvandla upplevelser till text, inte bara i den färdiga etnografin utan också redan under fältarbetet. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:19) finns det poäng med samtliga de här perspektiven, men fältanteckningar är också mer än så. De är något mer än bara registrerade observationer. Genom sitt skrivande och historierna forskaren berättar – den förståelse och de insikter hen förmedlar – skapar hen en hel värld att ta del av för framtida läsare som annars är obekanta men liven, människorna och händelserna i etnografin. Den här gäller inte bara den färdiga etnografin, utan är en process som börjar redan på fältet med de första anteckningarna.

Att skriva fältanteckningar

Så hur arbetar man med fältanteckningar rent praktiskt? Enligt David Walsh (2012:255-256) finns det tre grundläggande frågor som måste besvaras; när, vad och hur. Svaret på den enklaste frågan om när fältanteckningar bör göras är så snart som möjligt. Vissa enkla anteckningar och noter bör föras redan ute på fältet. Emerson, Fretz och Shaw (2011) kallar den här typen av anteckningar för ”jottings” vilket skulle kunna översättas till ”nedkrafsningar”. Jag bör helt enkelt krafsa ner en mycket kort notering så fort jag upplever något som kan vara intressant för undersökningen.

Frågorna om vad och hur är besläktade. Jag har ju tidigare nämnt att jag vill arbeta så förutsättningslöst som möjligt. Walsh (2012:256) påpekar dock att sociala situationer är outtömliga. Det går att skriva precis hur mycket som helst om en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn, även om jag avgränsar mitt fokus till maktrelationer och nyhetskonsumtion. Så även om jag vill arbeta förutsättningslöst måste jag göra några avgränsningar, annars kommer jag att få ett alldeles för stort och till stora delar troligen även oanvändbart empiriskt material. Men jag kan få hjälp att avgränsa både av mina frågeställningar och av den teoretiska bakgrunden.

Jag kan börja med att titta på vilka maktrelationer jag själv tycker äger rum. Om jag uppfattar att de förstärks, döljs, konfronteras eller förhandlas. Jag kan försöka se hur rummet produceras. Jag kan leta efter materiella uttryck för ideologi, titta efter exempel på sunt förnuft samt se hur produktionen av publikvaran går till. En ytterligare mycket intressant aspekt är hur människor interpelleras, eller tilltalas, och i egenskap av vad. Jag tror dessa avgränsningar räcker till en början. Det som gör att jag med gott samvete ändå kan säga att jag arbetar brett och förutsättningslös är att jag vet väldigt lite om hur människor agerar när maktrelationer äger rum i min specifika miljö.

Walsh (2012:256) påpekar att ju längre projektet fortskrider, desto mer specifika bör fältanteckningarna bli. Men även i ett tidigt skede är det viktigt att anteckningarna är konkreta, detaljerade och relaterade till sitt sammanhang. Det bör framgå var och när händelserna som beskrivs ägt rum samt vilka som deltagit. Till en början kommer jag att särskilt notera människors handlingar, eventuella samtal som de texter resenärerna möts av.

Även John Lofland (2004:233) påpekar vikten av att vara så konkret som möjligt i fältanteckningarna. Oprecisa sammanfattningar fulla av abstrakta adjektiv och adverb bör undvikas. Forskaren bör också skilja mellan deltagares och egna värderingar och utsagor. När det gäller deltagarnas utsagor och andra texter eller uttalanden bör forskaren också skilja mellan ordagranna citat, någorlunda precisa återgivanden och ungefärliga skildringar. Detta kan lösas praktiskt genom att exempelvis använda citationstecken.

Walsh (2012:256) menar också att forskaren bör skriva ner alla analytiska idéer som dyker upp under processen. Sådana anteckningar, analytiska noteringar, kan fungera som utkast till en mer detaljerad forskningsdesign samt vara ett bra sätt att se hur idéer växer fram. Även Lofland (2004:233-234) förespråkar den här typen av fältanteckningar. Det kan handla att forskaren under flera månaders arbete kommer på att saker som tidigare inte noterats faktiskt är viktiga, att nya idéer dyker upp eller att mönster upptäcks. Oavsett om idéerna verkar banala, långsökta eller kanske till och med galna bör det antecknas.

Lofland (2004:233-235) föreslår att alla de här typerna av data förs in i fältanteckningarna. Jag vill dock hålla isär anteckningar från observationerna och andra typer av data och kommer därför att arbeta med två huvudsakliga typer av anteckningar; fältanteckningar och analytiska noteringar. Fältanteckningarna kommer att följa en mall (se bilaga 2) med olika rubriker som datum, tid, beskrivningar av händelser, reflektioner över vad som hänt, frågeställningar som dykt upp, satt en ”att-göra-lista”. Mina analytiska noteringar kommer att vara betydligt mindre strukturerade och innehålla allt möjligt som kan vara av intresse för undersökningen och som dykt upp vid andra tillfällen än under mina . observationer

Jag kommer också att ta en hel del bilder under mitt fältarbete. I vissa fall kan de fungera som illustration eller fördjupning till fältanteckningarna och kommer i sådana fall att infogas i dem. I andra fall kanske de berättar en hel egen historia. Då dokumenterar jag dem separat, precis som när det gäller de analytiska noteringarna.

Jag vill genomföra insamlingen i olika faser (se bilaga 1). En första fas där jag arbetar förutsättningslöst och skriver relativt ostrukturerade fältanteckningar. Efter det följer en fas med analys av materialet och den dialog mellan data och teori som Burawoy (1991:3) efterlyser. Efter analysen vill jag genomföra en ny fas observationer. Beroende på vad jag kommit fram till vill jag kanske komplettera med strukturerade samtal med människor jag stöter på under mina observationer och/eller kvantitativ analys och/eller statistisk genomgång av intressanta data. Efter ytterligare analys vill jag genomföra en sista fas där jag arbetar ytterligare mer strukturerat för att avsluta med en sista analys.

Blogg

Jag kommer att publicera både mina fältanteckningar, analytiska noter, bilder samt allt annat som kan vara av intresse för undersökningen – som exempelvis texten du just nu läser – på min blogg. Det är långt ifrån ovanligt att exempelvis antropologer använder bloggar på det här viset under längre tider av fältarbete[7]. Blogginläggen ersätter ingenting utan är snarare ytterligare ett element i avhandlingsarbetet. Det kan kanske tyckas riskabelt att lägga fram halvfärdiga texter ur ett pågående arbete på det här sättet, men jag menar att fördelarna överväger. Bloggande tvingar mig att hålla ett visst tempo genom att skapa deadlines. Det tvingar mig också att formulera mig någorlunda begripligt. Men framförallt är det en möjlighet att få synpunkter och kommentarer som jag inte hade fått annars. Redan under den allra första fasen av avhandlingsarbetet, när jag skissat på ett förslag till undersökning, har jag fått mycket värdefull kritik och intressanta förslag från människor som aldrig annars hade hört talas som mitt projekt, än mindre hjälpt mig med det.

Analys

Förr eller senare måste forskaren dra sig tillbaka och bearbeta sina fältanteckningar. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:171) handlar det om att systematiskt gå igenom massor av fältanteckningar och andra noteringar för att hitta trådar som senare skulle kunna vävas samma till en historia, eller ett antal historier, om den värld som observerats. Målet är att skapa en sammanhängande och fokuserad analys av den sociala verklighet som studerats, en analys som är begriplig även för de läsare som inte är bekanta med samma verklighet.

Det här arbetet sker i olika faser (Emerson, Fretz och Shaw (2011:171-199). Till en början läser forskaren igenom sina fältanteckningar, analytiska noteringar och annat material som producerats under arbetets gång. Hen börjar sedan att relatera materialet till teorier och tidigare analytiska uppslag. I nästa fas börjar forskaren att koda materialet. Till en början sker vad som brukar kallas öppen kodning. Alla idéer, teman eller frågor som dyker upp skrivs ner, hur olika och motsägelsefulle de än må vara. Här uppstår en ytterligare typ av texter som kallas kodnoteringar (Emerson, Fretz och Shaw (2011:172). Efter att allt material har gåtts igenom övergår forskaren till en mer fokuserad kodning. Här använder hen ett mindre antal idéer och kategorier som senare kan användas i den slutliga etnografin.

Öppen kodning

Den öppna kodningen kan ske genom att skriva direkt i fältanteckningarna, i särskilda dokument eller genom att använda kommentarfunktionen i ordbehandlingsprogram. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:177) är det viktigt att forskaren uppmärksammar alla möjligheter fältanteckningarna erbjuder utan hänsyn till vilka idéer och kategorier som senare kan komma att användas eller om och hur olika observationer hänger ihop med varandra. Själva kodningen handlar om att ställa frågor till sina fältanteckningar. Det kan handla om frågor som:

  • Vad gör människor?
  • Vad försöker de uppnå?
  • Hur beskriver de själva vad som händer och vilka antaganden gör de?
  • Vad tror jag händer, vad lär jag mig av anteckningarna och varför skrev jag dem?
  • Hur liknar eller skiljer sig det som händer här från det som händer i andra anteckningar?
  • Vad betyder det som händer ur ett större perspektiv? Vad är det exempel på?

De här frågorna kommer givetvis att påverkas vad som undersöks och undersökningens övergripande frågeställningar. Alldeles oavsett kommer de att ge upphov till olika koder, det vill säga ord eller meningar som försöker fånga in och mycket kortfattat beskriva vad som händer i observationerna. Emerson, Fretz och Shaw (2011:182) menar att forskaren inledningsvis bör försöka skapa så många koder som möjligt. Kodningen handlar inte bara om att upptäcka vad som finns i det empiriska materialet utan koppla specifika händelser och observationer till mer generella kategorier. Det kan vara en bra idé att genomföra den öppna kodningen i olika faser eller efter olika teman för att undvika att materialet blir oöverskådligt.

Ur ett större perspektiv handlar den öppna kodningen, enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:188) om att ta ett steg tillbaka och försöka identifiera, utveckla och modifiera bredare analytiska teman och argument. Till en början så öppet och förutsättningslöst som möjligt. För eller senare måste dock forskaren välja ut ett antal huvudspår som bearbetas genom en mer fokuserad kodning och ”integrativa” anteckningar, där hen försöker hitta mönster i det empiriska materialet.

Fokuserad kodning och val av teman

Under arbetet med den öppna kodningen kommer forskaren att hitta betydligt fler teman och idéer än vad som kan användas i en färdig monografi eller ett paper. Hen måste alltså välja vilka som ska användas och vilka som, åtminstone tillfälligt, ska läggas i byrålådan. Det finns olika sätt att göra urvalet. Det går att hålla sig till teman som identifierats tidigare i processen men den öppna kodningen skapar också en möjlighet att hitta nya teman och spår i materialet. Ett alternativ är att hålla sig till sådant det finns mycket material om. Ett annat är att prioritera vad som verkar viktigt för deltagarna, oavsett om de uttalar detta själva eller om det framstår så för forskaren (Emerson, Fretz och Shaw 2011:188)

När forskaren bestämt ett antal teman kan det vara bra att sortera fältanteckningarna enligt dessa. Detta kan ske både fysiskt genom att klippa och klistra, eller med hjälp av någon sorts redigeringsprogram. Efter detta är gjort börjar en ny fas kodning, betydligt med noggrann och fokuserad den här gången, av utvalda fältanteckningar. Detta innebär ofta att forskaren hittar nya spår, teman och idéer när anteckningar kopplas samman med varandra på nya sätt (Emerson, Fretz och Shaw 2011:189)

Under den fokuserade kodningen gör forskaren jämförelser mellan händelser och observationer för att hitta mönster, likheter och avvikelser. När någonting avviker från ett mönster är det viktigt att försöka identifiera under vilka omständigheter detta sker. (Emerson, Fretz och Shaw 2011:191).

När forskaren sakta men säkert rör sig från fältarbete mot analys är det viktigt att skriva integrativa anteckningar som kopplar samman koder och data till mer utvecklade idéer. Ett sätta är att hitta en röd tråd eller gemensam nämnare mellan ett antal olika koder. Ett annat är att organisera om äldre anteckningar till nya teman. Vid det stadiet väljer en del forskare att fortsätta anteckna för sig själva, medan andra börjar formulera sig med en publik i åtanke. För den senare gruppen innebär de integrativa anteckningarna ett första steg att försöka uttrycka sig på ett sätt som den som inte är insatt i den studerade miljön förstår. Anteckningarna börjar mer och mer likna texten i den färdiga avhandlingen (Emerson, Fretz och Shaw 2011:193).

Även om den här öppna och relativt förutsättningslösa processen kommer att generera nya insikter, idéer, teman och teorier innebär det inte att forskaren ignorerar tidigare utgångspunkter eller existerande teorier om det som undersökts. Processen innebär inte heller att tidigare teorier bara ska bekräftas eller finslipas när de testas mot verkligheten eller att data betraktas som oberoende mått på teoriernas relevans. Snarare handlar det om ett reflexivt, dialektiskt spel mellan teorier och data där forskarens antaganden, intressen och teoretiska utgångspunkter är med från början till slut.

Vad innebär det här för min egen undersökning? Som jag tidigare nämnt vill jag dela upp arbetet i tre faser vilket kommer att resultera i tre analysomgångar. Analysen kommer att bli mer strukturerad för varje omgång. Under de första två analysomgångarna vill jag använda öppen kodning. I dialog med teorier och tidigare forskning kommer fältanteckningarna förhoppningsvis att börja avslöja idéer, mönster och utkast till teman. Under den sista vill jag börja med öppen kodning för att sedan göra en fokuserad kodning av allt material. Jag kommer säkert att omvärdera en del av de slutsatser jag dragit tidigare och bekräfta annat. Först därefter vill jag börja skriva integrativa anteckningar som kan ses som utkast till den färdiga avhandlingen där jag förhoppningsvis kan blottlägga mer väldefinierade mönster och teman.

Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Hur kan jag vara säker på att jag verkligen mäter det jag påstår mig vilja mäta, eller med andra ord, att min undersökning har hög validitet? Till syvende og sist handlar det om att att kunna hävda att det jag påstår i undersökningen är sant.

Enligt David Walsh (2012:257-258) finns två huvudsakliga metoder när det gäller att mäta en etnografis validitet. Den ena kallas deltagarvalidering och går ut på att forskaren visar sina resultat för personer som ingår i undersökningen och frågar dem om de känner igen sig i resultat och slutsatser. Det finns en rad problem med att göra såhär. Deltagarna kanske helt enkelt inte är medvetna om allt de säger och gör. De kan också ha ett behov av att rationalisera vissa av sina egna beteenden. Men även om deltagarvalidering inte är ett perfekt mått på en undersöknings validitet kan den ändå användas för att få perspektiv på materialet.

I mitt fall tror jag den här metoden skulle säga ganska lite om undersökningens validitet. Jag tänker ju bland annat undersöka exempelvis ideologiska aspekter, som per definition är dolda för deltagarna, och strukturell påverkan som inte alltid heller är uppenbar för den som påverkas. Däremot kan det vara lämpligt att stämma av vissa saker mot deltagare som exempelvis intervjuas i undersökningen.

Det andra sättet att mäta validitet kallas triangulering (Walsh 2012:257-258). Förenklat handlar det om att forskaren jämför deltagares utsagor om händelser med andra liknande händelser. Inte heller detta ger något exakt mått på en undersöknings validitet. Det finns exempelvis inget som säger att forskarens jämförande observation mäter vad den påstår sig mäta. En annan form av triangulering (Alvesson och Sköldberg 2007:179) är att kombinera olika metoder. Förutom mina etnografiska metoder – observationer och samtal – skulle jag exempelvis kunna göra en statistisk undersökning av något fenomen.

Ett ytterligare sätt är att jämföra med andra undersökningar av liknande fenomen (Silverman 2012:41). Det finns en rad etnografier som handlar om maktrelationer i urbana miljöer, även om de inte specifikt undersöker nyhetskonsumtion (se exempelvis Burawoy et al 1991 och Ojeco 2013). Naturligtvis kan det vara värdefullt att jämföra med dem. Jag har ju dessutom tidigare nämnt att jag ser min egen undersökning en del i ett större pussel. Som brukligt när det gäller kritiska medie- och informationsstudier (Fuchs 2011:323-328) vill jag sätta in min undersökningar i ett större sammanhang. Jag vill relatera min egen undersökning till andras undersökningar samt bredare teorier om samhället.

Om min egen undersökning överensstämmer eller åtminstone pekar åt samma håll som en massa andra undersökningar om samma sak kan det vara ett tecken på att jag mätt vad jag påstår mig vilja mäta. Men inte nödvändigtvis. Det kan ju vara så att samtliga undersökningar har samma felaktiga utgångspunkter. Om min undersökning pekar åt ett annat håll eller påstår något andra inte påstår behöver det på motsvarande sätt inte nödvändigtvis vara ett tecken på låg validitet. Det kan vara så att jag hittar något nytt, upptäcker något andra inte sett, lyckas visa att någon teori inte stämmer eller att unika omständigheter i miljön jag undersöker gör att mina resultat blir annorlunda.

Men validitet handlar inte bara om att relatera forskningsresultat mot en verklighet, utan också om vad som brukar kallas intern validitet och handlar om hur väl själva undersökningen stödjer de slutsatser som dras (Seale 2012:528-530).

I mitt fall handlar det om att noggrant beskriva hur studien gått till och resultaten uppkommit. Det innebär bland annat att beskriva min egen förförståelse, mina teoretiska utgångspunkter, åsikter och egenskaper som kan tänkas påverka undersökningen. Det handlar också om att beskriva hur datainsamling, urval och analys gått till.

Ett sätt att vara tydlig när det gäller den interna validiteten är att redovisa reflektioner som gjorts under undersökningens gång (Seale 2012:538). Som tidigare nämnts vill jag ha ett tydligt reflekterande jag i den färdiga etnografin. Detta jag kommer också att resonera kring själva undersökningen. Jag kommer också att under fältarbetet skriva flera analytiska noter där de egna reflektionerna kommer att ha en framträdande roll

Andra sätt att vara tydlig är att följa Alvessons och Deetzs (2000:80-81) riktlinjer som presenterats tidigare. Att alla åsikter måste stödjas av argument eller reflektion, att inte vara godtyckligt vid bruk av empiriskt material, att gå i dialog med litteratur, teori och tidigare forskning samt att överväga alternativa tolkningar. Särskilt intressant när det gäller den interna validiteten kan vara att aktivt söka efter och följa upp sådant som motsäger rådande teorier (Seale 2012:538)

En annan sak jag måste kunna diskutera är om jag använder rätt instrument när jag mäter. Skulle en annan forskare komma fram till samma resultat om hen använde samma instrument? Med andra ord, kommer min underökning att ha hög reliabilitet?

En av de mest grundläggande frågorna att reda ut är det gäller reliabilitet är huruvida undersökningen påverkas av mig själv och den jag är. Jag har varit inne på det tidigare när det gäller objektivitet. Min undersökning kommer i högsta grad att påverkas av vem jag är och en annan forskare skulle således troligen åtminstone delvis komma fram till andra resultat. Enligt Denzin och Lincoln (2000:1049) är den kvalitativa forskaren inte heller en objektiv, politiskt neutral auktoritet som står utanför och ovan texten utan en deltagare i ett kollaborativ projekt. Enligt mig är det självklart att ett sådant projekt också påverkas av vem som deltar, särskilt forskaren själv.

Men den interna validiteten gör att min roll och min påverkan blir tydlig. En annan forskare skulle kunna göra samma undersökning och även om resultatet skulle skilja sig skulle det vara tydligt vilka skillnader som berodde på mig. Jag skulle vilja påstå att reliabiliteten i min undersökning kommer att vara lättare att mäta än den hade varit om jag inte tydlig med min egen roll, min person, mina åsikter, reflektioner och så vidare.

Till sist kan det vara en bra idé att fundera kring om mina resultat kommer att gå att överföra till andra sammanhang. Om så är fallet; vilka, för vem och under vilka förutsättningar? Detta är givetvis svårt att svara på, särskilt innan det finns några resultat. Men jag har som tidigare nämnts en ambition att min studie ska vara relevant och användbar för de individer som ingår i studien och för individer som befinner sig i liknande situationer. Jag vill skapa ett antal enkla verktyg som i stort sett vem som helst skulle kunna använda för att analysera maktrelationer i sin vardag. För att lyckas med det tro jag det gäller att vara så tydligt som möjligt om min egen utgångspunkt, miljön jag studerar och metoderna jag använder. Då kan läsaren själ avgöra om det finns fog för det jag påstår och om mina påståenden också är relevanta för läsaren.

 

Fredrik Edin, Malmö 2017

 

 

 

 

 

Referenser

Litteratur och artiklar

Adams, Tony E, Stacy Holman Jones och Carolyn Ellis (2015) Autoethography Oxford: Oxford University Press

Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Alvesson, Mats och Deetz, Stanley (2000) Kritisk samhällsvetenskaplig metod Lund: Studentlitteratur

Alvesson, Mats och Sköldberg, Kaj (2007) Tolkning och reflektion – vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod Lund: Studentlitteratur

Atkinson, Paul och Hammersley, Martin (2007) Ethnography – Principles in practice London: Routledge

Baeten, Guy (2012) ”Normalising Neoliberal Planning: The case of Malmö, Sweden”. I Baeten, Guy och Tasan-Kok, Tuna (red) Contradictions of Neoliberal Planning Dordrecht: Springer Netherlands

Bauman, Zygmunt (2008) Konsumtionsliv Göteborg: Daidalos

Barrett, Michèle (1991) The Politics of Truth – From Marx to Foucault. Cambridge: Polity Press

Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi Ganetz (2001) Passager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa

Benjamin, Walter (2014a) Passagearbetet Band I Stockholm: Atlantis

Benjamin, Walter (2014b) Passagearbetet Band II Stockholm: Atlantis

Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002) ”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing

Burawoy, Michael (1979) Manufacturing Consent: Changes in the Labor Process Under Monopoly Capitalism Chicago: The University of Chicago Press

Burawoy, Michael (1991) ”Introduction”. I Burawoy (red) Ethnography Unbound – Power and Resistance in the Modern Metropolis Berkeley: University of California Press

Butler, Judith (2011) Bodies That Matter – On the discursive limits of “sex” New York: Routledge

Crehan, Kate (2016) Gramscis Common Sense – Inequality and its Narratives Durham: Duke University Press

Danermark, Berth, Mats Ekström, Liselotte Jakobsen och Jan Ch. Karlsson (2010) Att förklara samhället Lund: Studentlitteratur

Dyer-Whiteford, Nick (2015) Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press

Eagleton, Terry (2007) Ideology – An introduction London: Verso

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Lunds universitet

Ek, Richard (2006) ”Media Studies, Geographical Imaginations and Relational Space”. I Falkheimer, Jesper och Jansson, André Geographies of Communication – The Spatial Turn in Media Sudies Göteborg: Nordicom

Emerson, Robert M, Rachel I Fretz och Linda L Shaw (2011) Writing Ethnographic Fieldnotes Chicago: University of Chicago Press

Falkheimer, Jesper och Jansson, André (2006) Geographies of Communication – The Spatial Turn in Media Sudies Göteborg: Nordicom

Fairclough, Norman (1992) Discourse and Social Change London: Polity

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Fornäs, Johan (2001) ”Konsumtion och kommunikation” I Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi Ganetz Passager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa

Fuchs, Christian (2012) Dallas Smythe Today – The Audience Commodity, the Digital Labour Debate, Marxist Political Economy an Critical Theory. Prolegomena to a Digital Labour Theory of Value. I tripleC 10(2) 2012

Fuchs, Christian (2015) Culture and Economy in the Age of Social Media Oxon: Routledge

Fuchs, Christian (2017) Social Media – a critical introduction London: Sage

Franzén, Mats (2003) ”Rummets tvära dialektik – notater till Henri Lefebvre” I Johanssson, Thomas och Sernhede, Ove Urbanitetens omvandlingar Göteborg: Daidalos

Franzén, Mats, Nils Hertting och Catharina Thörn (2016) Stad till salu – entreprenörsurbanismen och det offentliga rummets värde Göteborg: Diadalos

Ganetz, Hillevi (2001) ”Hemligheter och lögner i köpcentrumet” I Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi Ganetz Passager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa

Ganetz, Hillevi (2004) ”Kulturforskaren som fönstershoppare”. I Gemzöe, Lena (red) Nutida etnografi – reflektioner från mediekonsumtionens fält Nora: Nya Doxa

Gemzöe, Lena (2004) ”Centrifugalst och centripetalt kunskapssökande” I I Gemzöe, Lena (red) Nutida etnografi – reflektioner från mediekonsumtionens fält Nora: Nya Doxa

Glaser, Barney G (1992) Basics of Grounded Theory Analysis Sociology Press: Mill Valley

Gramsci, Antonio (1967) En kollektiv intellektuell  Lund: Bo Cavefors bokförlag

Gramsci, Antonio (2000) The Antonio Gramsci Reader – Selected Writings 1916-1935 David Forgacs (red) New York: New York University Press

Gustavsson, Matin (2001) ”Markägare och mötesplatser”. I Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi Ganetz (2001) Passager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa

Hall, Stuart (1980) Encoding/decoding. I Culture, media, Language, s128-138.

Hamilton, Malcolm B (1987) The Elements of the Concept of Ideology I Political Studies 35 (1) ss 18–38

Haraway, Donna (1988) ”Situated Knowledges: the Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective”. I Feminist studies. 14, 1988 s 575-599

Hardt, Michael och Negri, Antonio (2003) Imperiet Stockholm: Vertigo

Hardt, Michael och Negri, Antonio (2007) Multituden – Krig och demokrati i imperiets tidsålder Stockholm: Tankekraft

Harvey, David (1991) ”Afterword”. I Lefebvre, Henri The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Harvey, David (2005) A Brief History of Neoliberalism Oxford: Oxford University Press

Harvey, David (2010a) A Companion to Marx’s Capital London: Verso

Harvey, David (2010b) Kapitalets gåta och kapitalismens kriser Stockholm: Tankekraft Förlag

Hardy, Jonathan (2014) Critical Political Economy of the Media London: Routledge

Hofstede, Geert (1998) ”A Case for Comparing Apples with Oranges: International Differences in Values”, S 16–31 i M. Sasaki (ed.) Values and Attitudes across Nations and Time. Leiden: Brill.

Holgersen, Ståle (2017) Staden och kapitalet – Malmö i krisernas tid Göteborg: Daidalos

Jansson, André (2006) ”Textural Analysis”. I Falkheimer, Jesper och Jansson, André Geographies of Communication – The Spatial Turn in Media Sudies Göteborg: Nordicom

Jhally, Sut och Liviant, Bill (2014) ”Watching as Working: The Valorization of Audience Consciousness” i McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Joseph, Jonathan (2002) Hegemony – A Realist analysis  London: Routledge

Kaijser, Lars (2004) ”När strukturerna framträder”. I Gemzöe, Lena (red) Nutida etnografi – reflektioner från mediekonsumtionens fält Nora: Nya Doxa

Kittler, Friedrich (1996) The City Is a Medium. I New Literary History, Vol. 27, No. 4, Literature, Media, and the Law 717-729

Kottak, Conrad (2006) Mirror for Humanity New York: McGraw Hill

Lefebvre, Henri (1974) La production de l’espace Paris: Anthropos

 Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Lefebvre, Henri (2014) Critique of Everyday Life London: Verso

Lefebvre, Henri (2016) Rythmanalysis London: Bloomsbury Academic

Lianos, Michalis (2012) The New Social Control – The Institutional Web, Normativity and the Social Bond Ottawa: Red Quill Books

Lofland, John (2004) ”Field Notes” I Seale, Clive Social Research Methods: A Reader  London: Routledge

Lövgren, Karin (2001) ”Batonger och bänkar”. I Becker, Karin, Erling Bjurström, Johan Fornäs och Hillevi Ganetz Passager – Medier och kultur i ett köpcentrum Stockholm: Nya doxa

Marx, Karl (2013) Kapitalet – första boken, sjätte upplagan Lund: Arkiv

McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red (2014) The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

McQuire, Scott (2008) The Media City – Media, Architecture and Urban Space London: Sage

McQuire, Scott (2016) Geomedia – Networked Cities and the Future of Public Space  London: Wiley-Blackwell

Meehan, Ellen (2014) ”Ratings an the Institutional Approach: A Third Answer to the Commodity Question”. I McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Mosco, Vincent (2014) ”Foreword” i McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Murdock, Graham (1978) Blindspots About Western Marxism: A reply To Dallas Smythe Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 2, No . 2

Ojeco, Richard E (2013) Ethnography and the City – Readings on Doing Urban Fieldwork New York: Routledge

Reich, Wilhelm (1997) ”Ideologin som materiellt våld”, i Psykoanalys och marxism. En introduktion till socialpsykologin, band 2 Göteborg: Revopress

Seale, Clive (2012) ”Validity, Reliability and the Quality of Research” I Seale, Clive (red) Researching Society and Culture London: Sage

Silverman, David (1985) Qualitative Methodology and Sociology: Describing the Social World Aldershot: Gower

Silverman, David (2012) ”Research and Theory”. I  Seale, Clive (red) Researching Society and Culture London: Sage

Smythe, Dallas W (1977) Communications: Blindspot of Western Marxism. I Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3

Stigendal, Mikael (2016) Samhällsgränser – ojämlikhetens orsaker och framtidsmöjligheterna i en storstad som Malmö Stockholm: Liber

Stigendal, Mikael och Östergren, Per-Olof (red) (2013) Malmös väg mot en hållbar framtid. Hälsa, välfärd och rättvisa. Malmö: Malmö stad

Tronti, Mario (1972). Workers and Capital New York: Telos Press Publishing

Tronti, Mario (2017) Lenin i England I Brand nummer 1, 2017.

Van Couvering, Elisabeth (2011) Navigational media: the political economy of online traffic. I Winseck D and Jin D (red) The Political Economies of Media: The Transformation of the Global Media Industries. London: Bloomsbury Academic, s 183–200.

Walsh, David (2012) ”Doing Ethnography” I Seale, Clive (red) Researching Society and Culture London: Sage

 Weber, Max (1978) Economy and Society Los Angeles: University of California Press

Williams, Raymond (1977) Marxism and Literature Oxford: Oxford University Press

Williams, Raymond (1983) Keywords A Vocabulary of Culture and Society London: Fourth Estate Ltd

Winston, Brian (1998) Media, Technology and Society – A History: From the Telegraph to the Internet London: Routledge

Zukin, Sharon (1998) Urban Lifestyles: Diversity and Standardisation in Spaces of Consumption I Urban Studies, Vol. 35 1998

 

 

Elektroniska källor

 

Malmö stad (2017) KUNSKAPSSTADEN MALMÖ http://malmo.se/Stadsplanering–trafik/Stadsplanering–visioner/Utbyggnadsomraden/Vastra-Hamnen-/Samlade-skrifter-om-Vastra-Hamnen/Kunskapsstaden-Malmo.html 170516

Øresundsinstitutet (2017) Fakta: trafiken över Öresund 2017 http://www.oresundsinstituttet.org/fakta-trafiken-over-oresund-de-senaste-12-manaderna/ 170831

 

Fotnoter

 

 

[1] Se exempelvis Franzén 2003 varifrån jag något motvilligt också lånar de svenska översättningarna

[2] Se exempelvis Raymond Williams Keywords (1983:153-157) för en översikt

[3] Det kan vara värt att poängtera att ordet ”nyliberal” inte syftar på den politiska åskådning som heter ”libertarian” på engelska och som ofta översätts till just ”nyliberal”. Här handlar det istället om en översättning av ”neoliberal”. Libertarianer vill ha en så liten stat som möjligt medan nyliberalismen snarast handlar om en stark, men inte nödvändigtvis stor stat som garanterar marknaden vissa friheter.

[4] Först publicerad som ”Lenin in Inghilterra” i tidskriften Classe Operaia nummer 1,1964

[5] Se exempelvis The Audience Commodity in a Digital Age (McGuigan och Manzerolle 2014) för en överblick.

[6] Etisk i det här fallet ska ej förväxlas med etikbegreppet etiskt

[7] Se exempelvis Popular Anthropology Magazine 2013 Vol4 No1

Pseudoprivata platser

Igår skrev jag om pseudooffentliga platser, det vill säga platser som kan verka offentliga men i själva verket är privatiserade.

Det förekommer också pseudoprivata platser,  det vill säga platser som kan verka privata, men som i själva verket är offentliga. Det kan handla om en bostadsrättsförening som placerat några buskar så det ser ut som om en del av parken är deras innegård. Det kan handla om företaget som har ett mer eller mindre permanent event på ett torg.

Igår använde jag gallerior som exempel på pseudooffentliga platser, men det slår mig att de lika gärna kan ses som pseudoprivata. Det är ju trots allt så att gallerior, utanför butikerna och under öppetidet, betraktas som offentliga platser av exempelvis polisen. Men de kan säkert lätt uppfattas som privata och jag har vid flera tillfällen sett hur hemlösa, tiggare och ungdomsgäng körts ut av väktare.

Det här kanske säger något både om distinktionens svagheter och styrkor. Det är inte alltid lätt att avgöra vad som är vad. Ägande, kontroll och jurisdiktion är helt enkelt diffust, även om jag är säker på att det i de flesta fall finns ett mycket tydligt regelverk (någon juridisk kunnig person får gärna hjälpa mig här):

Pseudo Public Places

I Storbritannien och särskilt London har det på sista tiden varit en hel diskussion om så kallade ”Pseudo Public Places”. Det är platser som verkar offentliga, men som i själva verket är ägda och kontrollerade av privata företag och underkastade helt andra regler än riktiga offentliga platser. De här platserna, som kan vara exempelvis torg eller parker, blir fler och fler i Storbritannien. Anledningen är att samhället inte har råd att ta hand om dem, så de överlåter skötsel och kontroll åt privata företag.

Det rör sig inte om vilka platser som helst utan om några av Londons mest kända och besökta. På de här platserna måste den som exempelvis vill fotografera numera ansöka om tillstånd från det företag som övertagit kontrollen.

Tidningen The Guardian har en karta där de märker ut såna här platser. De uppmanar också läsarna att tipsa om fler, då de nämligen inte alltid är helt lätta att upptäcka.

För de flesta människor innebär pseudo-offentlighet också liten eller ingen skillnad i praktiken.  För exempelvis hemlösa kan däremot skillnaden vara enorm. Två personer som The Guardian har talat med vittnar om att de blivit ivägkörda när det försökt sova på olika pseudo-offentliga platser. En av dem säger att:

För mig betyder skillnaden allt, eftersom jag är en typ av person som de inte vill ha här.

Ali Esbati beskriver samma utveckling ur ett svenskt perspektiv. Hur allt mer av det offentliga rummet i särskilt våra städer marknadiseras som en konsekvens av en nyliberal samhällsutveckling. Även om vi inte riktigt har den brittiska typen av pseudo-offentliga platser i Sverige, har exempelvis gallerior vissa likheter. Där körs tiggare och hemlösa som försöker sova också iväg. Ibland försöker galleriorna också införa egna ordningsregler som exempelvis förbud mot att dela ut flygblad- Dock utan framgång i de fall då detta prövats rättsligt.

Några större områden i centras delarna av städer där företag tagit över drift och kontroll och instiftat egna regelverk har vi däremot än så länge inte.

De näst sämsta men samtidigt bästa konsumenterna

Jag har tidigare skrivit en del om hur de människor som betraktas som för dåliga konsumenter exkluderas i vissa sammanhang och ur vissa miljöer. Det kan ske genom allt möjligt mellan exkluderande design, betalningsanmärkningar och  skuldsättning.

Vissa, som Zygmunt Bauman, menar att den här gruppen ”otillräckliga konsumenter” – som bland annat består av unga utan grundskoleutbildning, långtidsarbetslösa, evighetsgäldenärer, fattiga ensamstående föräldrar, hemlösa, tiggare, fattiga missbrukare och papperslösa migranter – utgör en ny underklass.

Men hur är det med de som precis klarar sig från att bli exkluderade? De som har dålig ekonomi men ändå tillräckligt med pengar för att då och då kunna konsumera. Är den här gruppen de näst sämsta konsumenterna?

 

Nej, det är faktiskt ofta precis tvärtom. Paul Mason tar upp en intressant sak i sin mycket läsvärda bok Postkapitalism. De näst sämsta konsumenterna, de som kan konsumera med ofta måste låna eller handla på avbetalning är ofta de bästa kunderna. De betalar ju så mycket mer för saker de köper. Går telefonen sönder och du har 300 kronor kvar på kontot har du kanske inget annat val än att köpa en på avbetalning vilket ofta är avsevärt mycket dyrare. Räcker pengarna inte riktigt till i slutet på månaden kanske du inte ar något annat väl är att ta ett mycket ofördelaktigt sms-lån.

Problemet förstärks av att särskilt hemelektronik tillverkas med medvetet låg kvalitet så att den måste bytas ut med jämna mellanrum. Har du otur kanske du tvingas betala för en rad apparater du inte längre äger för pengar du inte ännu tjänat.

Paul Mason beskriver det såhär:’

En ensamstående mamma på bidrag, som tvingas till sms-lån och köper hushållsartiklar på kredit kan generera en mycket större vinstkvot för kapitalet  än en fast anställd arbetare inom bilindustrin.
När alla människor kan skapa finansiella vinster bara genom att konsumera – och de fattiga kan generera mest – förändras kapitalismens inställning till arbete i grunden.

Det finns en hel bransch vars affärsidé det är att sko sig på på de här människorna som inte är tillräckligt rika för att handla utan kredit, men tillräckligt rika för att sakta men mycket säkert gå att mjölka på pengar.

Så inte nog med att fattiga tjänar mindre. Varorna de köper är dessutom ofta dyrare. Vilket ökar klyftorna ytterligare. And so on, and so on, som Zizek brukar säga.