The End

fight-club-soap

En man har just skjutit sin far. Han håller kärleksfullt sin mor i handen medan de beskådar en massa fallosar i form av banker och försäkringsbolag sprängas i luften till tonerna av Pixies ”Where Is My Mind”.

Slutscenen i Fight Club väcker många frågor. Är den ett bevis på Sigmund Freuds monumentala inflytande på västerländsk kultur? Eller ett tecken på att doktorn hade en del poänger? Eller är den en symbolisk skildring av kapitalismens förestående undergång? Eller allt det här på en och samma gång? Psykoanalytiskt färgad marxism är ju långt ifrån ovanlig.

Och vem är egentligen fadersgestalten Tyler Durden, gestaltad av Brad Pitt i den paradroll han också gör i Snatch och De 12 apornas armé? Är han det sköna mansideal jag fortfarande envisas med att beundra eller någonting helt annat? Kanske är även han liksom bankerna en symbol för kapitalismen? Eller ett resultat av den? Kanske den karaktärstyp som Wilhelm Reich menade skapas i den patriarkala familjen, i skolan, i kyrkan och i fabriken? Som gång på gång visat sig vara en så perfekt livsform för fascismen. Är slutscenen en personlig revansch, både på ett mansideal och ett samhällssystem?

Det är något svindlande med tanken att både samhällssystem och sätt att leva skulle gå att avsluta med en enkel och brutal handling. Vem vet, jag kanske får uppleva något liknande själv.

Tyvärr tror jag inte det är möjligt.

Historia är en lång och mångtydig process. En som förstod detta bättre än de flesta var Kinas tidigare premiärminister Zhou Enlai. Under ett statsbesök i Frankrike frågade en journalist honom vad han menade att franska revolutionen 1789 haft för betydelse. Zhou Enlai svarade: ”För tidigt att säga.” Så även om jag skulle vara med om revolutionen skulle jag egentligen inte vara med om den. Resultatet visar sig kanske nämligen först om några hundra år.

Jag tror dessutom det är värre än så. Det dröjer inte bara länge innan resultatet visar sig. Revolutionen är dessutom en efterkonstruktion. Ett symboliskt eftermäle till ett sedan länge överspelat system. Om du ser en revolution kan du vara ganska säker på att en rad omfattande förändringar redan inträffat.

Det är om möjligt ännu mer svindlande att tänka sig att kapitalismen redan har gått under. Inte genom någon omstörtande revolution utan genom tusen sprickor i form av inneboende motsättningar, yttre begränsningar, krympande profit, miljöförstöring, uppror, arbetsvägran, alternativa förvaltningsformer, aggressiv ideologikritik och angrepp på privategendomen.

Det borde i såna fall vara möjligt att se tecken på det redan nu. Men vilka? Låt oss motbevisa Zhou Enlai och hitta dessa. Skicka mig gärna dina bästa bevis på att kapitalismen gått under.  Märk kuvertet eller lådan  ”En annan värld är redan här”. De först öppnade rätta svaren vinner en målarlåda.

Ur Arbetaren #20 2015

Några kulturtips maj 2015

gvcc_032515
(Musik) Blur – The Magic Whip
Jag var skeptisk mot Blur när det begav sig. Även om jag insåg storheten i många av låtarna var det som om det inte var på riktigt. Medan exempelvis Oasis var fotboll och slagsmål utanför den lokala puben, Suede var jaga drake i dystert höghusområde och Pulp var intelligent ångest i industristad, var Blur snarast cyniskt kalkylerande på konsthögskola. Men de har gjort en lång rad vansinnigt bra låtar och är fantastiska live. Damon Albarn har dessutom visat att han kan på egen hand med projekt som Gorillaz, The Good, the Bad and the Queen och Rocket Juice & the Moon. Nu är Blur tillbaka med albumet The Magic Whip, det första på tolv år. Tror inte någon kommer att bli besviken, men heller inte särskilt förvånad.

(Bok) Sara Elgeholm – Jag drömde att jag var gravid i natt
En dagbok i serieform om att skaffa barn. Brutalt uppriktig och ofiltrerad på ett bra sätt. Ytterligare ett bevis på att Sverige är världsledande på det här området. Ett annat färskt exempel är Hanna Gustavssons Iggy 4-ever. Jag har svårt att föreställa mig något annat land i världen där så många kvinnor skapar så bra serier.

(Radio) Wilsons vecka i P1
Varje fredag kvart över sex samlar journalisten Roger Wilson ett antal gäster och går igenom det viktigaste som hänt i kulturväg senaste tiden. Programmet avslutas med en längre intervju. Ett måste för alla oss popkulturnördar.

(Tv) Game of Thornes
Femte säsongen av fantasysåpan Game of Thrones har precis dragit igång och hittills har snacket mest handlat om att de fyra första avsnitten läckt ut på internet innan de hunnit visas på HBO. Tyvärr är detta också det enda som varit intressant. Maken till mellansäsong har jag sällan skådat (ja, jag har tjuvtittat). Om du inte har långtråkigt eller alldeles för mycket tid över kan du med gott samvete vänta till säsong 6 och hoppas att de skärpt sig till dess.

(Musik) Carl Craig och Green Velvet – Unity
Techno, Detroit och Carl Craig möter house, Chicago och Green Velvet. Två av dansmusikens allra största har gjort albumet Unity tillsammans. Carl Craig har troligen världens högsta lägstanivå och Green Velvet är alltid rolig att lyssna på. Unity är också väldigt bra, om än inte lika bra som i teorin.

(Bok) Robert W. McChesney – Blowing the Roof Off the Twenty-First Century
McChesney har kanske främst gjort sig känd som media- och nätteoretiker, men senaste boken har ett betydligt bredare anslag än så. Det handlar både om kapitalismens undergång och progressiv politisk kamp, främst i USA, men med lärdomar för oss alla framförallt hur vi kan organisera oss och arbeta för någonting helt annat.

McChesney är en av de tänkare som tillsammans med bland andra Manuel DeLanda och Donna Haraway faktiskt lämnat både 1800- och 1900-talet bakom sig.

Ur Arbetaren #19 2015

Je suis Russell Brand

Russell Brand

Jag går förbi ett klistermärke flera gånger om dagen. Det sitter på en lyktstolpe mellan min bostad och civi­lisationen och har en text som lyder:

Words mean nothing, action is everything

Jag håller, något ironiskt ska medges, med om varenda ord.

IMG_2067

Jag är också nyfiken på den som satt upp klistermärket. Om nu ord är så meningslösa, varför har personen gjort sig besväret med att införskaffa och sätta upp ett klistermärke med just ord? Jag utgår dessutom från att det är meningen att orden ska påverka den som läser dem. Annars vore ju inte bara orden utan även själva handlingen att sätta upp klistermärket betydelselös.

Det finns en utbredd uppfattning i vänsterkretsar om att ord – i tidningar, böcker, debatter, på sociala medier – inte betyder något. Om att det är stor skillnad på att snacka och att göra saker och att det är handlingarna som räknas. Detta omfattar givetvis tidningen du just läser. Och jag är böjd att hålla med. Arbetaren är en liten tidning som riktar sig till redan politiskt intresserade som redan håller med om det mesta som skrivs. Den här texten kommer exempelvis att läsas av högst ett hundratal personer.

Så vad skulle jag kunna göra i stället? Demonstrera? Demonstrationer lider av samma problem som den här tidningen. Ingen utom deltagarna bryr sig. Dessutom har demonstrationen en förmåga att låta sin egen obetydlighet framträda. Jag kan låtsas att den här texten når ut till jättemånga människor. En demonstration däremot, visar tydligt var den börjar och slutar. Minns med fasa en demonstration mot polisen i samband med REVA. Den tågade från Möllan ned till Polishuset vid Davidshalls torg och en förkrossande majoritet av deltagarna, inklusive jag själv, var uppenbart extremvänster. Vad tänkte de som såg på? Att rasism inom polisen är en fråga bara extremister bryr sig om?

Vad tänkte polisen? Att det bara är folk som redan hatar dem som är emot att de använder sig av rasprofilering?

Men säg att jag i  stället uteslutande skulle ägna mig åt att handla. Skapa allmänningar, ockupera byggnader, hindra utvisningar, bygga ett socialt center, organisera mig på arbetsplatsen och utföra direkta aktioner, organisera mig tillsammans med mina grannar mot fastighetsbolag och politiker. Hur skulle jag kunna göra detta utan ord? Utan att diskutera, övertyga och komma överens? Hur skulle jag kunna få med mig någon annan?

Det här får mig osökt att tänka på Russell Brand. Han snackar ju en hel del. För snart ett år sedan förespråkade han – på bästa sändningstid under en intervju med Jeremy Paxman i BBC:s Newsnight – att kapitalismen borde avskaffas. De flesta av mina politiskt intresserade vänner avfärdade intervjun. Inte bara som snack utan dessutom som väldigt banalt snack från någon inte har en aning om verkligt politiskt arbete.

Russell Brand själv brydde sig föga om kritiken och fortsatte tappert sin mission. Kort efter intervjun gav han ut boken Revolution som nyligen kommit ut på svenska. Det framgår tydligt av boken att den jämförelsevis obildade arbetarklasskillen Russell Brand är lyckligt ovetande om både internt vänsterkäbbel och avancerad politisk filosofi. Han är lika lite Giorgio Agamben som jag är Stig Dagerman. Revolution är inget komplett recept på en bättre värld. Men här måste jag säga som Owen Jones; ring mig när någon skrivit den boken.

Däremot är den en enkel, rolig, välskriven historia om ett antal frågor som är högst relevanta för väldigt många människor. Brands ord må vara banala, men han säger rätt sorts banala saker vid rätt tillfälle till väldigt många människor. Bara en enda av alla de videos på nätet från den där intervjun på BBC har setts av 11 miljoner människor. Hur många exemplar boken kommer att sälja i vet jag inte, men lyckas han övertyga en enda promille av de miljontals människor som lyssnar på honom om att kapitalismen är fel och revolution är rätt, har han gjort en större politisk insats än de flesta kan drömma om att göra.

För ord och handling är inte två olika saker. Att formulera ord är en typ av handling. För att orden ska vara politiskt intressanta måste de relatera till människors vardag och gärna leda till någon typ av förändring. Men det gäller alla andra sorters politiska handlingar också. Det hänger dessutom ihop. Pratar vi inte med varandra får vi heller inget gjort. Övertygar vi inte betydligt fler om vad som bör göras kommer vi ingenstans. Vi kommer att fortsätta ha tidningar som ingen läser. Femprocentspartier med högst marginellt inflytande. Fackföreningar som antingen är helt obetydliga eller sakta men säkert förvandlas till försäkringsbolag med dåliga premier. Aktioner som inte påverkar något eller ens märks. Organisering på arbetsplatser och i bostadsområden som ingen deltar i.
Men fortsätt att fnysa du.
Je suis Russell Brand.

Ur Arbetaren #19 2015

Världens bäste (oansenlige) superhjälte

marvels-daredevil

Jag skulle betala i stort vad som helst för att få ha varit en fluga på väggen när produktionsbolaget bakom tv-serien Marvels’s Daredevil sålde in sin idé till Netflix.

– Hej, vi tänkte göra en serie av den mest slätstrukna superhjälten som finns. En kille som är med om en trafikolycka som liten, blir blind och utvecklar…

– Vänta lite. Har inte Ben Affleck gjort något liknande? Vad var det den hette nu igen?

– Daredevil!

– Just ja. Den var verkligen inget vidare. Men är Ben med på tåget kan vi tänka oss att göra något. Ja, något helt annat alltså.

– Nä, Ben Affleck är inte med. I huvudrollerna har vi i stället tänkt oss några b-skådisar som haft biroller i Boardwalk Empire, True Blood och The Hunger Games. Vi tänkte låta en kille som skrivit manus till några avsnitt av Buffy the Vampire Slayer vara hjärnan bakom allt.

– Joss Whedon! Nu snackar vi.

– Eh, nej. Vi pratar om Drew Goddard som skrev några…

– Aldrig hört talas om.

– Som regissörer har vi tänkt oss ytterligare doldisar. Några av dem så okända att de inte ens har en egen wikipedia-sida. Men vi lovar, det kommer att bli skitbra.

– Visst, kör på. Här har ni x antal miljoner dollar till 13 avsnitt. Blir det inte jättedåligt gör vi några säsonger till.

Det borde inte gå att sälja in något så oansenligt och anspråkslöst. Men efter några avsnitt inser jag att just detta är seriens styrka. Ett antal skådespelare vi inte sett i en massa andra sammanhang agerar som om de fått sina livs chanser. Vilket de ju också har. Det oansenliga – både med serien och Daredevil, blir snart seriens stora styrka.

Matt Murdock/Daredevil (Charlie Cox) är en advokat som varit blind sedan han var liten efter en trafikolycka då att han fick radioaktivt avfall i ögonen. Han har växt upp med sin ensamstående far som försörjde sig som ringvrak. Övriga sinnen som känsel, lukt och hörsel har skärpts. Men han är i högsta grad mänsklig. Han är klumpig, gör misstag, tror han har rätt när han i själva verket har fel. Precis som vi andra.

Murdock driver en byrå tillsammans med Foggy Nelson (Elden Henson) som mutar sig till deras enda fall. I början har Daredevil inte ens en riktigt dräkt utan svart pyjamas och en toppluva nerdragen över ögonen. Och han får stryk. Massor av stryk. Det är inte som i exempelvis Sons of Anarchy att någon kan blir skjuten, knivhuggen och grovt misshandlad och löser det med ett plåster eller två. Som tur är blir Daredevil kompis med en sjuksköterska, Claire Temple (Rosario Dawson), som både lappar hop honom och frågar vad fan han håller på med egentligen.

Skådespeleriet är suveränt. Förutom ovan nämnda är skurken Wilson Fisk (Vincent D’Onofrio) och advokaternas första klient Karen Page (Deborah Ann Woll) grymma. Dialogen är bitvis otrolig och både gatuvyer och fightingscener bländade vackra.

Marvel’s Daredevil är faktiskt den superhjälte på film och tv som jag tyckt bäst om hittills. En oansenlig snubbe som slåss mot allt möjligt mellan gentrifiering och onda rika gubbar. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att skaparna fick göra sin tv-serie. Vem kan inte älska något sådant?

Ur Arbetaren #17 2015

Arbetsförmedlingen som dockteater

P1010212

Få teaterpjäser har sagt så mycket om samtiden som Turteaterns och CP-Counterforce Produktions tolkning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Det var inte främst själva föreställningen som var talande, utan reaktionerna på den. Skulle en tro de mest kränkta männen var den fiktiva föreställningen om att skära upp män betydligt värre än det högst reella våld som män dagligen utsätter kvinnor för. Samtliga inblandade kvinnor fick dessutom ta emot massor av hot, från skådespelare och producenter till praktikanter. Den ende inblandade mannen, regissören och konstnärlige ledaren för teatern Erik Holmström, fick däremot inte ta emot ett enda. Trots att han ju i högsta grad var ansvarig för både tillkomst, uppförande och utförande. Det var som om Turteatern hängt upp en stor övertydlig skylt med texten: så här fungerar ett patriarkalt samhälle.

Det är nog många som haft stora förväntningar på Erik Holmströms pjäser sedan dess. Många blev säkert också förvånade av hans beslut att flytta till Malmö och starta vad som sägs vara Sveriges första renodlade dockteater för vuxna. I källarvåningen på en röd gammal industrifastighet, som också rymmer bland annat nycirkusen Karavan och scenkonstkollektivet PotatoPotato, huserar numera Malmö Dockteater, ”ett laboratorium för konstruerad verklighet, mekaniska konstruktioner, estetik och politik”, som de själva uttrycker det.

Vad får en etablerad regissör att flytta till Malmö, kliva ner i en kaotisk källare i Sofielund och starta en dockteater för vuxna?

– Jag har frilansat i två år sedan jag lämnade Turteatern och börjat känna mig rotlös. Teatrar ska vara som smörgåsbord nuförtiden. Det ska finnas något för alla. Jag saknade en tydlig konstnärlig linje och ville göra något eget. Sedan ville jag tillbaka Malmö också.

Men varför just dockteater?

– Som regissör har jag blivit mer och mer intresserad av form. Jag har i allt större utsträckning gjort scenografier och egna kulisser. Jag har inte riktigt formulerat varför jag gör det här, men det är något med det artificiella som tilltalar mig. Jag vill skapa helt egna världar. Med dockor slipper man också allt psykologiserande. Publiken vet att dockorna inte är riktiga personer. Det är ingen som undrar vad dockan känner egentligen eller om den gråter på riktigt.

Malmö Dockteaters premiärföreställning heter Funktionell dumhet och baserar sig på sociologen Roland Paulsens bok Vi bara lyder. Boken innehåller ett antal samtal som Paulsen dokumenterat på Arbetsförmedlingen, bland annat med tidigare generaldirektören Angeles Bermudez Svankvist.

Det är inte första gången arbete är temat när Erik Holmström regisserar. Inte heller första gången han tar sig an något av Roland Paulsen. Under sin tid på Turteatern regisserade han pjäsen Den nya gudomliga komedin som bland annat baserar sig på Paulsens bok Arbetssamhället och en akrylmålning av förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin.

Vad är det med temat arbete som lockar?

– Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Det var verkligen en ögonöppnare att läsa Arbetssamhället. Arbetskritiken kändes så självklar. Jag tror den tilltalar folk eftersom frågan är så grundläggande och handlar om hur vi ska leva.

I källaren i Sofielund har Malmö Dockteater byggt upp modell av en Arbetsförmedling. Skalan är ungefär ett till två och det är skrämmande verklighetstroget med sådana där ståbord med pseudodatorer där det bara går att söka bland noggrant filtrerad information. Både arbetsförmedlarna och Roland Paulsen har blivit meterhöga dockor. Erik Holmström menar att det arbetsförmedlingen är ett tacksamt föremål just för dockteater.

– Genom att göra en modell av en Arbetsförmedling går det att få ett helt annat perspektiv på den världen. På hur lokaler och möbler är utformade. I och med att vi använder autentiska citat får man också ett perspektiv på hur språket är utformat. Jag tycker också att dockorna tydliggör att alla handlingar är val. Det är inte bara lätt att se vad de väljer att göra, utan också se vilka alternativ de väljer bort.

Vad hoppas du att den här uppsättningen ska leda till?

– Jag hoppas kunna sticka hål på charaden. Att den som sett föreställningen ska se igenom skådespelet nästa gång personen går till Arbetsförmedlingen och förstår att en förmedlare inte nödvändigtvis själv tror på det hon säger. Jag hoppas att det kommer att leda till en minskad respekt för systemet.

Funktionell dumhet har premiär 27 april

Ur Arbetaren #17 2015

P1010205

Vanliga människor som råkar ut för ovanligt jobbiga saker

Bloodline

Bloodline kan till en början verka som en högst ordinär och ganska seg familjeserie. Omgivningarna är visserligen bedårande vackra, serien utspelar sig på ögruppen Florida Keys, men det händer inte särskilt mycket i början. Inga spektakulära brott, inga spektakulära karaktärer, inga sådana där saker som verkar vara obligatoriska i tv-serier nuförtiden.

Klanen Rayburns svarta får, storebror Danny (Ben Mendelsohn), är på väg hem till familjens hotell efter ännu en misslyckad utflykt. Resten av familjen, möjligen med undantag för mamma Sally (Sissy Spacek), vill bara att han ska sätta sin sorgliga uppenbarelse på bussen tillbaka till Miami igen.

Men snart börjar vardagslunken varvas av glimtar från katastrofer som komma ska. Även av glimtar från en familjetragedi för länge sedan som Danny alltid – rätt eller fel – fått skulden för. Det ordinära familjelivet påverkas allt mer av en hemsk dåtid och en ännu hemskare framtid, vilka hela tiden gör sig påminda. Det är just glimtar utan vidare förklaring vilket skapar en känsla av att det alltid saknas en pusselbit eller två. Pusselbitar som åtminstone jag inte var säker på att jag verkligen ville ha.

När dessutom Dannys mission börjar klarna blir det riktigt läskigt. Han är kanske inte bara ute efter någonstans att bo eller efter att ställa saker och ting till rätta. Han kanske har en plan trots allt. Han kanske till och med är ute efter en riktigt långdragen, grym och utstuderad hämnd. Till sist blev det så obehagligt att jag knappt vågade titta färdigt på serien.

Om manus och regi håller högsta klass är skådespelarinsatserna faktiskt ännu vassare. De är så övertygande att det inte gör ett dugg att familjerollerna är högst förutsägbara. Vi har den hänsynslöse patriarken Robert, spelad av Sam Shepard, som en gång grundade familjeföretaget och numera är en betydelsefull person i det lilla ösamhället.

Mamma Sally är ständigt överseende, med dåligt samvete och beredd att förlåta sin familj för i stort sett vad som helst för att i stället själv ta på sig skulden. Inte alltid utan anledning. Mellanbrodern, den präktige John (Kyle Chandler, kanske mest känd som Coach Taylor) har lämnat familjeföretaget för att bli polis. Han fungerar som seriens berättare och familjens kollektivt dåliga samvete.

Impulsive och ansvarslöse lillebrodern Kevin (Norbert Leo Butz) gör allt för att bli bekräftad men misslyckas med det mesta till skillnad från charmiga och smarta lillasyster Meg (Linda Cardellin, kanske mest känd för sin roll som Saman­tha Taggart i Cityakuten).

Lägg därtill ett antal minst lika bra biroller där särskilt grannsyskonen Eric och Chelsea O’Bannon (Jamie McShane och Chloë Sevigny) sticker ut. Småkriminella Eric har fungerat som ersättningsbror under Dannys uppväxt och de finner snabbt varandra igen och börjar hitta på dåligheter.

Bäst av alla är Ben Mendelsohn som Danny. Han spelar egentligen precis samma roll som i den lika fantastiska som förbisedda australiska filmen Animal Kingdom från 2010 och är fullkomligt brilljant i som den listige, oberäknelige och skvatt galne storebrodern.

Jag kan sträcka mig så långt som att redan nu utnämna Bloodline till en av 2015s allra bästa tv-serier. Främst tack vare skådespeleriet. Ingen spelar över, ingen är för snygg, ingen har superkrafter, ingen är ensidigt god eller ond. Ja, okej, alla är skitsnygga, men inte på det där fåniga viset. De är så jäkla bra att det faktiskt inte gjort så mycket om det inte hänt något särskilt i serien. Men det gör det alltså. Bloodlines styrka ligger just i att en hyfsat vanlig familj, som det till skillnad från så många andra serier går att känna igen sig i, råkar ut för riktigt jobbiga saker. Eller som seriens tagline lyder: We’re not bad people, but we did a bad thing. Inte bara en sak, skulle jag säga.

Johan Renck har regisserat de två första avsnitten. Jag har varit måttligt imponerad av hans insatser tidigare, men här visar han vad han kan åstadkomma med bra förutsättningar. Kanske får han fortsätta, det blev nämligen nyligen klart med en säsong till. Eftersom det lär dröja minst ett år innan den visas hoppas jag att jag hunnit hämta mig så pass mycket att jag vågar se den.

Ur Arbetaren #16 2015

Vänsterns fulaste gubbe

A16 s16 spalten © Fredrik Edin

Fenomen som Nöjesguiden, Politism och senaste tillskottet Edit provocerar. Givetvis tycker borgare att de är kommunistiska projekt, men även folk långt ut på vänsterkanten har en tendens att bli irriterade.

Är du en av dem? Bra, jag vill att du stannar upp och funderar på en sak. Hur tror du  människor som är ointresserade av politik blir intresserade av politik? Hur blev du själv intresserad? Vad vet jag, du kanske växte upp med diskussioner om globala fördelningsfrågor vid frukostbordet och har varit medlem i Ung Vänster sedan sex års ålder? Men om inte?

Det är ingen som börjar sitt politiska uppvaknande genom att råka läsa Moishe Postone. Eller den här spalten för den delen. Däremot kan det mycket väl börja med att Rebecka och Fiona skriker något från scenen, att Bianca Kronlöf sjunger att hon är PK eller att Kartellen sätter ord på ett högst påtagligt och brutalt klassamhälle. Eller varför inte några rader i Nöjesguiden, Politism eller Edit? På begriplig svenska, utan en massa krystade pseudointellektuella referenser, om något som faktiskt berör någons verklighet.

I mitt eget fall handlade det om allt möjligt. Som att ravekommissionen förstörde festen vi jobbat med i veckor. Att min kompis men inte jag fick stryk när vi blev haffade av polisen, av inget annat begripligt skäl än att det syntes att hans pappa kom från Gambia. Att Ebba Grön, Linton Kwesi Johnson, Bad Brains, The Jam, Underground Resistance, The Specials och Sham 69 satte ord på sådant jag misstänkt hela tiden. Som att det inte var en slump att jag och alla kompisar började jobba på olika lager på andra sidan pendeltågspåret.  Eller att jag inte begrep ett ord av vad folk sa när jag väl började på universitetet. Först därefter skaffade jag böckerna jag önskat att mina och mina kamraters föräldrar haft i bokhyllorna när vi växte upp.

Hade det funnits lättillgängliga forum där samhällsfrågor diskuterades på rimlig nivå hade jag slukat dem hela. Som en gratistidning som inte drar sig för att diskutera den självklara kopplingen mellan politik och popkultur. Om den varit superradikal eller inte hade spelat mindre roll. Alla sunda människor som på allvar börjar fundera kring varför samhället ser ut som det gör blir förr eller senare vänsterextremister.

Men fortsätt sura om du vill. Själv tänker jag förvandla mig till vänsterns fulaste gubbe, kränga på mig rocken och smyga ner i gränden och sprida propaganda. Okej, du läste den där krönikan om feminism, men har du hör talas om Wendy Brown? Jaså, du tyckte det där skämtet om moderater var kul, men har du läst något av Antonio Negri? Så du är jävligt sur över rasismen inom poliskåren, men känner du till Selma James? Okej, du är redo för lite tyngre grejer, vad sägs om den här gubben med skägg?

Har vi tur är det fortfarande någon som är peppad. Har vi otur har de tröttnat på allt gnäll. Då får vi vara själva i fortsättningen också. Med våra sofistikerade, radikala samhällsanalyser som ingen bryr sig om och som i sådana fall aldrig kommer att förändra någonting förutom graden av vår egen bitterhet.

Ur Arbetaren #16 2015