Hegemopolis (PM10): Vilken samhällsutveckling?

Om hegemoni och ideologi handlar om att skapas samtycke kring den rådande samhällsutvecklingen, hur ser då samhällsutvecklingen ut?

Det finns givetvis flera sätt att beskriva den. Många är överens om att det inträffat ett systemskifte för ungefär 40 år sedan. Vad det anses ha bestått i beror lite på vilket perspektiv man har. Systemskiftet kan kallas postfordistiskt (Hardt och Negri 2003 och 2007) om vi fokuserar på produktionen i samhället, det kan kallas nyliberalt (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) om vi tittar på övergripande ekonomiska strukturer och relationen mellan stater och marknadskrafter och det kan kallas konsumistiskt (Bauman 2008) om vi förlägger analysen till människors vardag. Samtliga tre perspektiv är relevanta för min undersökning, särskilt det sistnämnda.

Enligt Hardt och Negri (2007:141-143) innebär det postfordistiska systemskiftet att en övergång till mindre och flexiblare produktionsenheter där kommunikation och immateriellt arbete får en mer framträdande roll. Information, kommunikation och samarbete upphöjs till normer och nätverket blir den dominerande organisationsformen. Människors tankar, kunskaper och idéer blir allt viktigare som produktionsmedel. Detta innebär bland annat en uppluckrad gräns mellan arbete och fritid.

Jag inbillar mig att det är ganska vanligt att jobba på väg till jobbet. Kanske svara på några mail medan trafiken står stilla. Kanske är det till och med så att nyhetsläsning är en uttalad arbetsuppgift och någon som sitter på ett av mina tåg börjat sin arbetsdag redan under resan genom att uppdatera sig om de senaste nyheterna.

Ur ett annat perspektiv går det att se systemskiftet som nyliberalt[1]. Enligt Brenner och Theodore (2002:3) innebär detta skifte attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga. Det innebär också en radikal omorganisering av stadsmiljön stadsmiljön, vilket ju är intressant i mitt fall. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Mitt undersökningsområde innehåller flera exempel på den här omvandlingen. Exempelvis har området där mina resor startat, vid stationen Triangeln, genomgått stora förändringar de senaste åren, med omfattande gentrifiering samt utökade privatiseringar.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor. Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av. Det finns massor av exempel på exkluderande design längs min resväg.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa möjliga perspektiv på samhällsutvecklingen.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar. Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor, av den typ Nick Dyer-Whiteford (2016) beskriver.

Det finns flera tydliga spår även av en konsumistisk samhällsutveckling i mitt undersökningsområde. Det tydligaste kanske är förekomsten av reklam. Malmö och Köpenhamn är precis som de flesta andra moderna storstäder fulla av olika typer av kommersiella budskap, även om just stationshuset vid Triangeln är ett undantag. Det förekommer stora skyltar, skärmar, skyltfönster och människor som delar ut flygblad. Även den media som konsumeras, som exempelvis nyheterna i min undersökning, är full med reklam. I viss media kan det till och med vara svårt att skilja mellan nyheter och olika typer av reklam och PR. Reklam är inte bara information riktad till potentiella konsumenter utan i allt större utsträckning en källa till finansiering.

[1] Det kan vara värt att poängtera att ordet ”nyliberal” inte syftar på den politiska åskådning som heter ”libertarian” på engelska och som ofta översätts till just ”nyliberal”. Här handlar det istället om en översättning av ”neoliberal”. Libertarianer vill ha en så liten stat som möjligt medan nyliberalismen snarast handlar om en stark, men inte nödvändigtvis stor stat som garanterar marknaden vissa friheter.

Exkluderande design: Wood Lane Underground Station, London

Daniel skickade bilder på några mycket konsekventa exkluderande bänkar på tunnelbanestationen Wood Lane i London. Det har handtag i mitten, kraftig lutning samt en yta som ser väldigt hal ut.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Message is the Medium

Exkluderande design: Ica Karlstad

Sasha skickade den här bilden från en Ica-butik i Karlstad. Vill handlaren hindra att folk hänger i entrén och skyddar sig från väder och vind eller ber om en slant är det bara att rulla ut krukorna.

Precis samma strategi som Hemköp i Malmö som jag berättade om för några månader sedan.

 

Men är det verkligen problematiskt att handlare kör bort vissa personer som kanske irriterar deras kunder? Ja, ur ett större perspektiv menar jag att det finns två problem.

Det första är att människor i allt större utsträckning värderas ekonomiskt. Exkluderandet har i första hand inte med eventuell irritation att göra. Både på Hemköp och hos min lokala Ica-butik brukar det stå extremt irriterande personer med kräkkäckt hallå-mannen-manér och sälja ”jättebilliga” telefonabonnemang. Men de här personerna har betalat för sig. De har inte tiggaren. Handlaren har bedömt intäkterna från hallå-männen som större än bortfallet i form av att människor väljer att handla i annan en butik där inte väldigt oförmånliga erbjudanden att köpa en iPad körs ner i halsen på kunderna. Tiggaren är däremot bara till besvär.

För det andra kanske det skulle gå att, om inte rättfärdiga, så åtminstone hysa en viss förståelse för varje enskilt fall av de miljarder exempel på exkluderande design som existerar. Ur ett större sammanhang leder det dock till att de här människorna, som enskilda aktörer bedömt vara dåliga för affärerna, snart inte har någonstans att vara alls i våra offentliga miljöer. Allt och alla värderas efter sin ekonomiska avkastning. De som inte bidrar till någon sådan har heller ingenstans att ta vägen. Eller som Zygmunt brukade säga:

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Exkluderande design: En fullt rimlig fråga

Jason skickade den här bilden på en man som ställer en fullt rimlig fråga.

Vad är det för samhälle som löser hemlöshet med spikar?

Det sägs ju att ett samhälles värdighet avgörs av hur det behandlar sina mest utsatta medmänniskor. Hur värdigt är det att ”lösa” hemlöshet och fattigdom genom att jaga bort utsatta människor från vissa platser?


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

 

 

Det här är inte exkluderande design

Men det skulle det kunna vara. Det är inte ovanligt att exkluderande design förkläs till konst eller andra utsmycknader. Den som vill vara diskret kan ställa fram en gigantisk blomkruka istället för att använda staket eller spikar. Då ser det ut som någon har smyckat ut platsen, inte jagat iväg oönskade besökare. Trots att båda sakerna är sanna och syftet är det sistnämnda.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att göra själva bänkarna till prydnader, som den ovan (på vägen till Blå planeten i Köpenhamn) eller det här konstverket i Dublin. Så se upp.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Hegemopolis: Hyllie station

Hyllie station är en mycket intressant plats för den som vill studera samhällsutvecklingen. Förutom att den är full med exkluderande design är stationen också platsen för de tillfälliga gränskontroller som infördes i november 2015 och som känns mindre och mindre tillfälliga för varje dag.

Medan människor stoppas, kontrolleras och godkänns eller underkänns pågår shoppingen som vanligt en våning upp i 93 000 kvadratmeter stora gallerian Emporia.

Stationsområdet utgör en nästan övertydlig illustration av konsumismen. Den som godkänns som tillräcklig konsument och tillåts passera både gränser och exkluderande design, kan ta rulltrappan upp ur underjorden och shoppa loss som fullvärdig medlem av konsumtionssamhället.

När jag var där sist upptäckte jag ytterligare en form av exkludering. Det finns 3 200 parkeringsplatser i anslutning till Emporia, men bara typ två cykelställ. Däremot finns massor av skyltar där Malmö stad hotar att bogsera bort de cyklar som ställs någon annanstans än i de två ställen.

Exkluderande design: Sturup

16831184_10154459109627831_1223894003420056137_n

Spoke skickade den här bilden från Malmös näst närmaste flygplats, Sturup. Eller den kanske är närmast nu igen? Ett tag var det betydligt lättare att åka tre stationer med lokaltåget till Kastrup. Men sedan kom någon på att vi skulle bygga ett stängsel och införa kontroller kring den bro som byggts för att vi skulle komma närmare kontinenten.

Bänkarna är av klassisk uppdelad modell kryddad med armstöd. Vad de vill säga med ordningen vet jag inte. Översatt till morse blir det R U. Kanske som i den där gamla Elvislåten:

R U homeless tonight,
Do you miss me tonight?
R U sorry we drifted apart?

Tell me dear, R U homeless tonight?
I wonder if you`re homeless tonight
You know someone said that the world`s a stage
And each must play a part.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Läs mer:

The Message is the Medium – Exkluderande design ur ett ideologikritiskt perspektiv