Exkluderande design: en stenbumling i San Fransisco

Ibland är folk subtila och ställer fram en blomkruka eller liknande. Då kan de dessutom säga att de inte alls vill fösa bort någon utan istället bara göra platsen lite vackrare.

Vissa bryr sig dock inte. Som personen som placerat ut den här stenen, som Spoke fotograferade i San Fransisco. Ett enda stort, hårt och skrovligt ”dra åt helvete” till de som sökt skydd där tidigare.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

KÖP MIN BOK OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR

Exkluderande design: mäklarbänken på Limhamn

Jag brukar ju skriva om bänkar som konstruerats för att hålla de som betraktas som de allra sämsta konsumenterna borta. Johan skickade bilder på en bänk som riktar sig till personer på andra sidan kreditspektrumet.

En mäklarfirma på Limhamn i Malmö har ställt ut en bänk där det är meningen att man ska slå sig ner och fundera ett slag över ett eventuellt bostadsköp.

Varför är detta exkluderande design? Inte själva bänken kanske. Men få fenomen är så exkluderande som bostadsmarknaden i våra större städer. Bara den som bedöms ha mycket god kreditvärdighet får tillåtelse att med hjälp av bankens låtsaspengar ”köpa” en bostad.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

KÖP MIN BOK OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR

 

Exkluderande design i Expressen

Elin Grelsson Almestad har skrivit en mycket fin text om min bok i Expressen.

KÖP BOKEN HÄR

Riktigt gammal exkluderande design: kisstudsare

Ibland får jag frågan om hur länge det funnits exkluderande design. Ärligt talat har jag ingen aning. Räknar vi staktet är fenomenet såklart jättegammalt. Moderna former som lutande bänkar har funnits åtminstone sedan jag var barn.

Men jag fick också ett tips om ett blogginlägg som beskriver exkluderande design från 1800-talets Fleet Street i London. Det handlar om en sorts skärmar som ska hindra människor (män) från att kissa ute på gatan. Skärmarna gör att kisset studsar tillbaka på den som kissar.

Jag har tidigare rapporterat om en nutida variant av det här som består i en särskild sorts färg som gör att vätska studsar extra mycket.

Ok, kanske du tänker, det här är ju bra. Det är äckligt när människor (män) kissar ute på gatorna. Jag håller med. Exkluderande design är inte alltid dåligt.

En lustig detalj i sammanhanget är att en del fall av kissande beror på att det inte finns några offentliga toaletter i närheten. Det kan i sin tur vara ett resultat av exkluderande design. Det är nämligen ganska vanligt att offentliga toaletter tas bort för att man vill bli av med vissa grupper av människor från vissa platser.

Så en typ av exkluderande design leder till att man måste ha ytterligare en typ för att hantera konsekvenserna av den första.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

KÖP MIN BOK OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR

Exkluderande design: den ogästvänliga toaletten

Per och Marcus tipsade oberoende av varandra om bilden den här toaletten, från Bordpanda.com.

Toaletten är alltså konstruerad för att vara så lite trivsam och privat som möjligt. Jag inbillar mig att det här är extremfallet och att många andra offentliga toaletter, och andra inrättningar för den delen, är konstruerade efter ungefär samma princip.

Idén påminner lite om ”ståbänkarna” som också är konstruerade för att inte vara för bekväma. Du kan luta dig lite medan du väntar på tåget till jobbet, men det är inte meningen att du ska hänga kvar.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

KÖP MIN BOK OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR

Pseudo Public Places

I Storbritannien och särskilt London har det på sista tiden varit en hel diskussion om så kallade ”Pseudo Public Places”. Det är platser som verkar offentliga, men som i själva verket är ägda och kontrollerade av privata företag och underkastade helt andra regler än riktiga offentliga platser. De här platserna, som kan vara exempelvis torg eller parker, blir fler och fler i Storbritannien. Anledningen är att samhället inte har råd att ta hand om dem, så de överlåter skötsel och kontroll åt privata företag.

Det rör sig inte om vilka platser som helst utan om några av Londons mest kända och besökta. På de här platserna måste den som exempelvis vill fotografera numera ansöka om tillstånd från det företag som övertagit kontrollen.

Tidningen The Guardian har en karta där de märker ut såna här platser. De uppmanar också läsarna att tipsa om fler, då de nämligen inte alltid är helt lätta att upptäcka.

För de flesta människor innebär pseudo-offentlighet också liten eller ingen skillnad i praktiken.  För exempelvis hemlösa kan däremot skillnaden vara enorm. Två personer som The Guardian har talat med vittnar om att de blivit ivägkörda när det försökt sova på olika pseudo-offentliga platser. En av dem säger att:

För mig betyder skillnaden allt, eftersom jag är en typ av person som de inte vill ha här.

Ali Esbati beskriver samma utveckling ur ett svenskt perspektiv. Hur allt mer av det offentliga rummet i särskilt våra städer marknadiseras som en konsekvens av en nyliberal samhällsutveckling. Även om vi inte riktigt har den brittiska typen av pseudo-offentliga platser i Sverige, har exempelvis gallerior vissa likheter. Där körs tiggare och hemlösa som försöker sova också iväg. Ibland försöker galleriorna också införa egna ordningsregler som exempelvis förbud mot att dela ut flygblad- Dock utan framgång i de fall då detta prövats rättsligt.

Några större områden i centras delarna av städer där företag tagit över drift och kontroll och instiftat egna regelverk har vi däremot än så länge inte.

De näst sämsta men samtidigt bästa konsumenterna

Jag har tidigare skrivit en del om hur de människor som betraktas som för dåliga konsumenter exkluderas i vissa sammanhang och ur vissa miljöer. Det kan ske genom allt möjligt mellan exkluderande design, betalningsanmärkningar och  skuldsättning.

Vissa, som Zygmunt Bauman, menar att den här gruppen ”otillräckliga konsumenter” – som bland annat består av unga utan grundskoleutbildning, långtidsarbetslösa, evighetsgäldenärer, fattiga ensamstående föräldrar, hemlösa, tiggare, fattiga missbrukare och papperslösa migranter – utgör en ny underklass.

Men hur är det med de som precis klarar sig från att bli exkluderade? De som har dålig ekonomi men ändå tillräckligt med pengar för att då och då kunna konsumera. Är den här gruppen de näst sämsta konsumenterna?

 

Nej, det är faktiskt ofta precis tvärtom. Paul Mason tar upp en intressant sak i sin mycket läsvärda bok Postkapitalism. De näst sämsta konsumenterna, de som kan konsumera med ofta måste låna eller handla på avbetalning är ofta de bästa kunderna. De betalar ju så mycket mer för saker de köper. Går telefonen sönder och du har 300 kronor kvar på kontot har du kanske inget annat val än att köpa en på avbetalning vilket ofta är avsevärt mycket dyrare. Räcker pengarna inte riktigt till i slutet på månaden kanske du inte ar något annat väl är att ta ett mycket ofördelaktigt sms-lån.

Problemet förstärks av att särskilt hemelektronik tillverkas med medvetet låg kvalitet så att den måste bytas ut med jämna mellanrum. Har du otur kanske du tvingas betala för en rad apparater du inte längre äger för pengar du inte ännu tjänat.

Paul Mason beskriver det såhär:’

En ensamstående mamma på bidrag, som tvingas till sms-lån och köper hushållsartiklar på kredit kan generera en mycket större vinstkvot för kapitalet  än en fast anställd arbetare inom bilindustrin.
När alla människor kan skapa finansiella vinster bara genom att konsumera – och de fattiga kan generera mest – förändras kapitalismens inställning till arbete i grunden.

Det finns en hel bransch vars affärsidé det är att sko sig på på de här människorna som inte är tillräckligt rika för att handla utan kredit, men tillräckligt rika för att sakta men mycket säkert gå att mjölka på pengar.

Så inte nog med att fattiga tjänar mindre. Varorna de köper är dessutom ofta dyrare. Vilket ökar klyftorna ytterligare. And so on, and so on, som Zizek brukar säga.