What the fack!?!?


Jag har en uppenbarligen ganska naiv idé om att fackföreningar ska vara en kollektiv kraft som solidariskt kämpar för bättre löner och villkor samt gärna har en lika solidariska agenda som sträcker sig långt utanför (de för oss flesta allt mindre centrala) arbetsplatserna.

Därför kan det vara nyttigt att bli påmind om att verkligheten inte alltid ser ut så. Min förra fackförening som numera heter Vision (bara en sån sak) hade  mycket goda relationer med cheferna på min arbetsplats, men mindre goda med oss medlemmar. De bjussade på råd som ”det kan vara klokt att vänta med att föra fram kritik till man har fast anställning” och censurerade kritik från medlemmar.

Förbudet kämpade dessutom aktivt för större klyftor mellan sina medlemmar, det som heter ”individuell lönesättning” eller ”god lönespridning” på nysvenska.

Vision är knappast ensamma om att lämna den solidariska kampen för att istället satsa på individens karriärsmöjligheter vilket givetvis kommer att gynna några få på de övrigas bekostnad. Jag ska inte gå in på några detaljer. Unionens budskap här ovan talar för sig själv. Men är du ändå nyfiken och vill ha en riktig pulsmätare på samtida svensk fackföreningsrörelse kan jag rekommendera det här testet (och teckna en inkomstförsäkring):

Job Mass Index

Mer TCO och arbetsdagen – Fackets framtid IX

Mats Essemyr har svarat mig och Roland Paulsen angående arbetstidsförkortning. Ett intressant svar med en del tänkvärda synpunkter.

Essemyr bemöter kritiken på tre punkter och när det gäller den första har han en poäng. Det finns en risk att arbetsintensiteten ökar och vi förkortar våra arbetsdagar. Vi skulle bli tvungna att göra samma jobb på kortare tid. Här kommer fackföreningarna att spela en viktigt roll genom att se till att så inte blir fallet.

Nästa punkt andas däremot total uppgivenhet. Inga jämförelser i övrigt, men argumentet har vi hört från borgerlig håll massor av gånger: om företagen inte kan vara lika lönsamma här som på andra håll i världen flyttar de.

Liknande resonemang förekommer när det gäller villkoren för människor med hög utbildning och höga löner. Om vi inte sänker skatterna flyttar höginkomsttagarna. Om vi inte har större lönespridning flyttar de välutbildade.

Resonerar man så är det lika gott att sluta ställa politiska krav överhuvudtaget. Det finns alltid och kommer alltid att finnas någonstans där skatterna är lägre för rika, lönerna lägre för fattiga och där företag kan vara lönsamma på arbetarnas och miljöns bekostnad.

Jag önskar förresten att arbetarrörelsen inspirerades av liknande resonemang. Om ni inte sänker arbetstiden går vi hem efter sex timmar ändå.

Antingen lägger vi oss platt för det globala kapitalet och accepterar den nyliberala systemskiftet och hoppas att smulorna från bordet är tillräckligt stora ändå. Eller så gör vi något åt saken. Kostar det några av de allra mest kortsiktiga företagen och entreprenörerna må det vara hänt. Vi borde hursomhelst inte konkurrera vare sig som låglöneland eller skatteparadis, utan genom att ligga steget före.

Nu vet heller ingen om arbetstidsförkortning verkligen skulle innebära minskad lönsamhet. På kort sikt kanske. På längre tid kan det vara tvärtom. Men även om så skulle vara fallet är det helt i sin ordning, för arbetstidsförkortning handlar just om omfördelning. Vinsterna skulle minska och frukterna av arbetet tillfalla arbetarna i större utsträckning. Det är en poäng, inte ett problem.

Nu ser utvecklingen tyvärr ut precis tvärtom. Sedan början av 80-talet har klyftorna ökat, vinsterna ökat betydligt snabbare än lönerna och skatteintäkterna minskat. De rika har blivit rikare på de allra fattigastes bekostnad.

Arbetstidsförkortning är ett sätt att vända den här utvecklingen. För det är i första hand en rättvisefråga. Det är en förmån som kommer alla till godo. Fler arbetslösa skulle komma in på arbetsmarknaden, alla som arbetar skulle få mer fritid, deltidsarbetare skulle få bättre ekonomi och troligtvis skulle reformen göra underverk för både folkhälsa och livskvalitet. När Frankrike sänkte normalarbetstiden till 35 timmar i veckan, så upplevde 70 procent av löntagarna att det ökade deras livskvalitet betydligt.

Allra sist tar Essemyr upp vad jag tror oroar honom mest. En arbetstidsförkortning skulle försätta fackföreningarna i en svår situation. Om staten sänker arbetstiden kommer arbetsgivarna att säga till fackföreningarna att de kan glömma löneförhöjningar ett bra tag framöver. TCO vill givetvis behålla den fördelningsmån de har idag där de varje år kan ge sina medlemmar en löneförhöjning utan att behöva vidta några konfliktåtgärder.

Jag förstår att Essemyr månar om de procent han räknar med att kamma de närmaste åren. Saken krånglas dock till av att en del TCO-förbund, som exempelvis Vision, aktivt jobbar för en ökad lönespridning och uppmanar medlemmarna att förhandla individuellt. Så de där löneförhöjningrana kanske inte ens tillfaller alla TCOs medlemmar utan främst de med smorda munläder och goda relationer med chefen.

Hursomhelst. Även om Essemyr skulle ha rätt på varenda punkt, även om hans farhågor skulle besannas, är arbetstidsförkortning fortfarande en bra reform. Även om det skulle kosta, vilket det inte nödvändigtvis kommer att göra, är det värt det. Det handlar om en radikal omfördelning, från de som har det lite bättre till de som har det lite sämre. Alltså raka motsatsen mot hur det ser ut nu.

En arbetstidsförkortning innebär att vi delar på de jobb som trots allt finns och fördelar frukterna av vårt arbete rättvisare. Gott så.

TCO och arbetsdagen – Fackets framtid VIII

Idén om sex timmars arbetsdag upprör många. Motståndarna finns heller inte bara inom näringslivet som man kanske kan tro utan även hos vissa fackföreningar.

En av de bittraste kritikerna är Mats Essemyr utredare på TCO. Hans huvudsakliga invändning är att förkortningen skulle kosta så mycket att den äter upp det så kallade löneutrymmet. Vi skulle alltså bokstavligt talat få bibehållen lön ett bra tag framöver i utbyte mot en kortare arbetsdag.

Ett märkligt resonemang som utgår från att förhållandet mellan arbete och kapital är statiskt och att det alltid finns en förutbestämd summa att använda till löneökningar eller andra förändringar. Så är det givetvis inte. Det avgörs av förhandlingar, eller om det behövs, hårdare tag. Det finns inget som hindrar oss från att kräva kortare arbetsdag och löneökningar. Eventuella framgångar avgörs av hur starka vi kan vara starka tillsammans.

Om Essemyrs företrädare inom arbetarrörelsen haft samma inställning skulle vi fortfarande ha 16 timmars arbetsdag. Dessutom tar han bara hänsyn till eventuella kostnader. Inte ett ord om att kortare arbetsdag faktiskt skulle innebära besparingar eller till och med vinster också. Företag får personal som är utvilade, på gott humör, friskare och kanske till och med mer sugna på att jobba. Till och med den mest vulgäre kälkborgare borde inse vikten av att hålla arbetskraften i form och på gott humör.

Vad det innebär samhällsekonomiskt vet ingen. Men fler kommer att få jobb. Deltidssysslor kommer att uppvärderas. Människor kommer med största säkerhet att må bättre. Få tid över till annat än jobb. Kunna förvekliga drömmar och idéer.

Till syvende og sidst handlar det om hur vi ska fördela frukterna av det vi producerar tillsammans. Antingen gör vi som nu och låter de rika bli rikare, låter TCOs medlemmar få dela på smulorna från deras bord och låter de allra fattigaste bli ännu fattigare. Eller så gör vi på något annat vis. Förkortar arbetsdagen till exempel.

Av var och en efter förmåga, åt var och en i form av en kortare arbetsdag.

Fackets framtid VII

Det är egentligen konstigt att Jobbgarant inte uppstått tidigare. Med tanke på hur många fackföreningar arbetar i praktiken är det en helt logisk utveckling. Facken blir försäkringsbolag med omotioverat höga premier där man kan teckna olika typer av abonnemang.

Jobbgarant har fattat detta. Och om man ändå inte tänker driva kollektiv kamp, varför då kalla sig fackförening? Det riktigt tragiska är att skillnaden mellan Jobbgarant och exempelvis min förra fackförening Vision verkar vara obetydlig. Möjligen med undantag för att Jobbgarant inte har hyckleri som bärande affärsidé.

Nu väntar jag bara på ett gratisabonnemang där varje kontakt inleds med en reklamjingel. Och givetvis, ett facklig initiativ i rakt motsatt riktning.

Fackets framtid – bonusspår

Min före detta fackförening verkar ha övergått från att företräda till att disciplinera arbetarklassen. Tyckte trots allt bättre om dem när de låtsades kämpa för min och mina kollegors yttrandefrihet på arbetsplatsen.

Fackets framtid VI

Dags att blicka framåt. Hur vill vi att fackföreningarna ska se ut i framtiden? På en arbetsmarknad där:

  • Många byter arbete ett flertal gånger under sin livstid
  • Många har flera jobb samtidigt. Ibland i olika branscher.
  • Många har osäkra anställningar.
  • Många har F-skatt eller FA-skatt
  • Många är anställda av ett annat företag än det de faktiskt jobbar för

Några grundläggande krav på en fackförening är enligt mig:

  • Konflikt. Alla framsteg – kortare arbetsdag, semester, högre lön, säkrare arbetsplatser och så vidare – har kostat blod, svett och tårar. Det kommer de att göra i fortsättningen också. Är vi inte starka och organiserade tas rättigheter ifrån oss. Se bara på fenomenet bemanning eller fas3, som facket faktiskt har en konkret möjlighet att stoppa, men av någon anledning låter bli.
  • Kollektivism. Tillsammans är vi starka. Först när vi agerar kollektivt hamnar vi i en position där vi faktiskt kan utmana arbetsgivarna. Individuella löneförhandlingar har två sorters vinnare, några få enskilda arbetare samt företagen där de jobbar. Om vi förhandlar tillsammans kan vi sätta hårt mot hårt och se till att alla får det bättre. Inte bara de med smort munläder och brun tunga.
  • Lyhördhet. 1900-talet är över. Det har vår motpart fattat för länge sedan. Ju förr fackföreningsrörelsen gör det, desto bättre (se punkterna ovan).

Jag tänker återkomma med några exempel på hur fackföreningar jobbat i USA, Italien och Indien. Under tiden får du gärna bidra med dina ideer om hur facket kan arbeta i framtiden.

Fackets framtid V

Jag har haft en jäkla massa jobb. Lagerarbetare, affärsbiträde, flyttgubbe, lärare, dörrvakt, grovstädare, rivningsarbetare, manusförfattare, ställningsbyggare, adjunkt, bartender, journalist, krögare, projektledare, fritidsledare, verksamhetschef och truckförare.

En enda gång i hela mitt liv har jag varit fast anställd. Det varade i knappt två år. Resten av tiden har jag haft visstidsanställningar, vikariat, projektanställningar eller fakturerat.

Detta gör alla kontakter med Försäkringskassan och A-kassan krångliga. Bara att få fram en sjukpenninggrundande inkomst är en hel vetenskap. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk är det knappt värt besväret att ens försöka. Oftast är det min FA-skattsedel som ställer till problemet. Särskilt i kontakten med a-kassan.

Sist jag hade med dem att göra försökte jag förklara att jag hade slutat på mitt deltidsjobb och ville ha a-kassa till jag hittade en ny sysselsättning. Men att jag dessutom fortfarande hade jobb en dag i veckan som jag fakturerade för.

Efter en tung suck förklarar den vänlige och pedagogiske handläggaren att detta inte var så bra. Att jag inte fick ha ”företag” samtidigt som jag gick på a-kassa. Jag förklarade att jag inte hade något företag, men däremot betalade in delar av skatt och sociala avgifter själv.

Det förstod han, men det gjorde inte saken bättre. Antingen fick jag sluta med det eller försöka övertyga a-kassan om att det jobb jag fakturerade för var en sorts ”hobbyverksamhet” som jag bedrev i väldigt liten utsträckning och för mitt eget höga nöjes skull.

Det skulle det kännas märkligt att kalla mitt yrke – som jag utövat ett antal år och utbildad mig sex år på universitet till – för ”hobby”. Jag undrar om de säger så till alla med f-skatt, inte bara kulturarbetare. Jag har vänner med f-skattsedel som jobbar med städning, snickeri, reklam, plattsättning och så vidare.

Hej, jag heter Fredrik. Min hobby är att kakla om vilt främmande människors badrum. Men inte så ofta.

När jag blivit av med mitt ena jobb förslår alltså a-kassan på fullt allvar att jag även ska göra mig av med mitt andra. Eller låtsas att det är en hobby. Problemet är bara att detta jobb är min enda inkomstkälla och att jag fått samtliga övriga jobb de senaste tio åren tack vare detta.

Jag har heller inte min FA-sedel för att jag vill vara företagare, entreprenör eller fiffla med skatt eller socialförsäkringar. Jag har den för att jag inte har något val. För att jag inte får vissa uppdrag annars.

Jag är en vanlig arbetare, som i praktiken saknar trygghet, semester, kollektivavtal och en rad andra saker jag tar för givet när jag har en anställning. Jag får finna mig i att klara mig utan a-kassa, trots att jag blivit arbetslös och är medlem i a-kassan sedan en massa år tillbaka.

Visst, jag har själv valt att leva på det här viset. Jag vill inte ha ett fast jobb. Vill inte sitta på samma ställe mellan nio och fem för all framtid. Eller ens i en vecka.

Däremot vill jag ha samma trygghet som alla andra anställda. Jag vill ha en fackförening som tar tillvara på mina rättigheter även om jag inte är fast anställd. Även om jag byter arbetsplats ofta. Jag vill ha en fackförening som enar mig och mina kollegor istället för splittrar. Som verkar för ett rättvisare samhälle, inte ett med ökade klyftor. Ett fack som förlägger sin ilska över missförhållande på arbetsplats där de hör hemma, hos ledningen. Inte hos arbetskamraterna.

Jag vill ha ett socialförsäkringssystem som inte är anpassat efter hur arbetsmarknaden såg ut när mormor och morfar var yrkesverksamma. Jag vill ha a-kassa när jag är arbetslös, sjukpenning när jag är sjuk och föräldrapenning när jag är föräldraledig.

Är det för mycket begärt?

Läs också:

Fredrik Krohnman

Stefan Bergmark