Realkapitalism och Mr Robot

 

Bokförlaget Zer0 Books har en youtube-kanal där de lägger upp såna här fina små filmer. Vila i frid Mark Fisher

Fabriken som aldrig stänger

. light effect on the sphere that rapresent the earth.

You’ve been living in a dream world, Neo…

Tror du att du kan gå hem efter jobbet? I sådana fall har jag en tråkig nyhet. Det går inte. Du jobbar nämligen hela tiden. Hela dygnet, varje dag, hela livet.

What you know you can’t explain,
but you feel it.
You’ve felt it your entire life,
that there’s something wrong with the world.
You don’t know what it is, but it’s there,
like a splinter in your mind,
driving you mad.

Arbetsdagen pågår dygnet runt och kan grovt delas in i tre faser; produktion, konsumtion och reproduktion. Dessa är inte på något vis uteslutande, utan sammanfaller ofta. Produktion innebär vanligen lönearbete men det finns en massa oavlönad produktion också. Konsumtion är när du köper sådant som du själv och andra producerat. Reproduktion innebär att återskapa och underhålla det enda du har att sälja, nämligen din förmåga att arbeta. Några exempel på reproduktion är hälsovård, utbildning, underhållning, sex, sömn, droger med mera.

Lönearbete är den mest uppenbara formen av arbete. Du utför ett jobb åt staten eller kapitalet och får en ersättning. Tillräckligt låg för att den som köper ditt arbete tjänar på det, men – i de flesta fall – tillräckligt hög för att du ska överleva.

Allt arbete inom produktionen är dock inte avlönat. Resor till och från arbetet är ett tydligt exempel. De innebär en oavlönad förlängning av arbetsdagen som du dessutom måste betala för. Varje gång du åker till eller från jobbet betalar du för att jobba över.

De finns dessutom arbeten inom produktionen som är helt oavlönade, som hemarbete, studier och arbetslöshet. Att de är oavlönade innebär inte att de som utför arbetet inte får någon ersättning. Hemmafruar får pengar av sin make, barn av sina föräldrar och studenter får låna pengar av staten till sin utbildning. Att låna pengar för att kunna bli utsugen på ett mer raffinerat sätt kan verka lite ironiskt.

Hursomhelst. Tricket med att inte ge lön direkt är att slippa en massa tjat. Nu behöver inte kapitalet stå till svars inför barn, hemmafruar eller studenter. Maken, föräldrarna eller CSN sköter den uppgiften istället. På så vis slipper kapitalet en betungande uppgift och arbetarna hjälper till genom att disciplinera varandra.

And so they built a prison out of our past,
wired it to our brains
and turned us into slaves.

Det mesta hemarbetet utförs av kvinnor. Kapitalismen har alltid varit väldig bra på att slå mynt av gamla orättvisor. Hemarbete innebär ofta reproduktion av andras arbetskraft, exempelvis skolbarns eller den lönearbetande makens. Det kan bestå i att laga mat, städa, diska, göra inköp, skicka ungarna till skolan och sköta den så kallade hushållsekonomin.

Hemarbetet blir också i allt högre utsträckning konsumtionsinriktat. Om reproduktionen ska fungera måste hemarbetaren göra en hel del inköp. Kapitalet kommer gärna med förslag på vad som ska köpas, via bland annat tv-shop och de tonvis med reklambroschyrer som delas ut varje dag.

För att underlätta konsumtionen kan den producerande familjemedlemmen sätta in delar av sin lön direkt på någon av livsmedelskedjornas konto och på så sätt få en ränta som är marginellt högre än den direkta förolämpning till avkastning som bankerna erbjuder. Genom sparkonton, rabattkuponger och bonussystem försäkrar sig affärskedjorna om att hemarbetet förläggs till just deras butiker.

I have seen fields…
endless fields
in which we are not born anymore.
We are grown

En skola tillverkar arbetare. Ju bättre skolan sköter sig desto mindre resurser behöver kapitalet lägga på att fostra den färdiga arbetaren. Skolan viktigaste uppgift är att disciplinera, att lära barn att följa regler och normer. Utbildningen har väldigt lite med ”kunskap” att göra. Anledningen är självklart att skolan inte är utformad efter barnens behov, utan efter kapitalets. Det finns numera väldigt få arbeten som kräver mer än vad man en normalbegåvad person lär sig på några dagar.

För de arbeten som kräver lite mer väljer man ut särskilda exemplar, vanligtvis med deras föräldras bildnings- och lönenivå som urvalskriterie. Det blir allt vanligare att dessa exemplar går i särskilda skolor redan från skolstarten.

Det enda övriga skolbarn egentligen lär sig är att lyda order, passa tider och att arbetsdagen är jävligt lång. Och om du trivs i skolan kommer du att älska fabriken.

Arbetslöshet är ett väldigt viktig arbete. Den arbetslöse ingår i en reservarmé som bidrar till att hålla utbudet av arbetskraft uppe och priserna nere. Vissa kapitalistiska institutioner – som exempelvis McDonalds, vars affärsidé är låga löner och dåliga arbetsförhållanden – är helt beroende av en reservarmé. Om de inte fanns arbetslösa som staten tvingar att söka jobb, skulle de inte kunna genomföra sin affärsidé.

Kontrollen över de arbetslösa har kapitalet överlåtit till staten. Det är en mycket betydelsefull uppgift. Det har visat sig ödesdigert att släppa på disciplinen. Folk som sluppit lönearbeta en längre tid har sällan någon större lust att börja igen. Därför ordnar staten fullständigt meningslösa aktiviteter som ”aktivitetsgarantier”, ”kunskapslyft” ”datortek” eller ”söka jobb kurser”, som de arbetslösa tvingas delta i.

På så sätt riskerar de inte att förlora kontrollen över de delar av reservarmén som för tillfället inte behövs inom produktionen. För att den arbetslöse inte ska svälta ihjäl samlar staten in pengar och delar ut dem till de arbetslösa på mer eller mindre godtyckliga grunder.

The Matrix is everywhere,
it’s all around us,
here even in this room.
You can see it out your window,
or on your television.
You feel it when you go to work,
or go to church
or pay your taxes.
It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth.

Den tid då det inte är så uppenbart att man arbetar kallas vanligen ”fritid”. Kapitalet strävar efter att forma så mycket som möjligt av fritiden efter sina egna behov. Kultur, media, sport, hobbies innebär allt mer arbete och allt mindre nöje.

En liten del av befolkningen arbetar som utövare – professionella idrottsmän, journalister eller kulturarbetare, resten arbetar som åskådare – passiva konsumenter av de professionellas dagsverke.

Om du för en gångs skull kommer på någon hittills icke-exploaterad fritidssysselsättning kommer det inom kort att gå att köpa både tjänster och produkter. Att vara idrottsintresserad innebär inte längre att gilla att idrotta, eller ens att gilla att titta på andras idrottande. Att vara idrottsintresserad innebär att vara en trogen konsument av idrottsprodukter.

Under fritiden är det meningen att du ska reproducera din arbetskraft. Vila, sova, roa dig, föröka dig, äta mat, supa dig full – allt det där som gör att du fortfarande står ut, att du orkar gå till jobbet även nästa dag. Fritiden är främst förlagd till kvällar, nätter och helger.

För att förbättra reproduktionen har kapitalet, efter arbetarnas påtryckningar, infört ”semester”. Den infaller varje år, vanligen på sommaren och är maximalt fem veckor lång. Det ger arbetaren tillfälle att kombinera reproduktion och konsumtion genom att exempelvis åka på charterresa eller vistas i den belånade sommarstugan.

Det är viktigt att semestern inte är för lång. Då kan samma effekt uppstå som vid långtidsarbetslöshet, att arbetaren tappar lusten att återgå till produktionen. Fritidens längd i förhållande till produktionstiden har främst att göra med hur väl utvecklad fritidsindustrin är.

Det är, av skäl som tidigare nämnts, viktigt för kapitalet att inte släppa på disciplin och kontroll. Därför har arbetstidsförkortningar och liknande inte så mycket att göra med hur effektiv produktionen är, utan snarare med hur effektiv reproduktionen är. Ju mer kontrollerad fritiden är, desto längre tid kan kapitalet låta arbetarna ägna sig åt reproduktion.

The Matrix is a system, Neo.
That system is our enemy.
But when you’re inside, you look around.
What do you see ?
Businessmen, teachers, lawyers, carpenters.
The very minds of the people we are trying to save.
But until we do,
these people are still a part of that system.
You have to understand,
most of these people are not ready to be unplugged.
And many of them are so inert,
so hopelessly dependent on the system
that they will fight to protect it.

Arbetet med att konsumera blir att mer rutinmässigt och formaliserat. Du får ett antal krediter, direkt eller indirekt, av kapitalet. Krediterna har allt mer sällan formen av kontanter. Istället får arbetaren ett saldo på ett konto som sedan regleras varje gång hon köper något.

Om du lovar att vara en riktigt duktig producent kan du få extra krediter baserade på förväntat framtida arbete. Detta kallas vanligen ”avbetalningar” och är ett kontrakt med kapitalet där du lovar att sköta ditt jobb ett bra tag framöver i utbyte mot exempelvis en hörnsoffa.

Den mest perverterade formen av sådana kontrakt kallas ”banklån”. I vissa fall innebär de att du tar på dig att vara en duktig arbetare resten av ditt liv. De som tror att ägandet av den egna bostaden innebär frihet är alltså felinformerade. Visst, du får måla om i vardagsrummet när du vill men du kan inte missköta din uppgift inom produktionen. Eller ännu mindre, sluta arbeta.

Ett annat sätt att hålla konsumtionsarbetet igång är att skapa nya behov. Reklam i olika former får en allt mer framträdande roll. Reklambranschens främsta uppgift är inte att sälja enskilda varor utan att sälja den politiska ordning som gör konsumtionsarbetet möjligt. Det är därför naivt att tro att det finns ”bra” och ”dålig” reklam. Reklamen spelar en viktig roll för att hålla arbetsmoralen uppe. Det viktiga är inte exakt vad du köper, utan att du vill köpa och därmed också sköta din uppgift inom produktionen för att få råd med detta.

I’m trying to free your mind, Neo.
But I can only show you the door.
You’re the one that has to walk through it.

Produktion, reproduktion och konsumtion är inte på något vis uteslutande, utan sammanfaller i allt större utsträckning. Det går inte längre att dra några tydliga skiljelinjer mellan de tre fasera, eller ens mellan ”liv” och ”arbete”. I den sociala fabriken arbetar vi med att tillverka oss själva hela tiden.

Vad ska vi göra med den informationen? Till att börja med kan vi konstatera att det öppnar nya arenor för klasskamp. Om vi arbetar hela tiden kan vi också göra motstånd hela tiden. Vi kan kräva betalning direkt för hemarbete, studier och arbetslöshet. Vi kan kräva gratis resor till och från arbetet, det vill säga alltid eftersom vi alltid arbetar.

Det faktum att arbetsdagen är tjugofyratimmar lång ställer dessutom debatten om medborgarlön i en helt ny dager. Om alla alltid jobbar, borde alla alltid ha lön.

Men även om allt är arbete, så finns det inget som endast är arbete. Trots att det finns ett inslag av arbete i exempelvis en gatufest, så finns det också inslag av motstånd och glädje. Jag har hört att det till och med finns roliga jobb.

Insikten om att kapitalismen strävar efter att förvandla alla mänskliga aktiviteter till arbete får inte leda till passivitet. Tvärtom. Analysera varje ny situation och räkna ut hur du bäst kan göra motstånd. Det är dock viktigt att inte ägna sig åt reformism. Vi vill inte ha bättre villkor under vår eviga arbetsdag. Vi vill inte arbeta överhuvudtaget.

Krav på förbättringar är kortsiktiga lösningar vars syfte måste vara att flytta fram arbetarklassens positioner gentemot kapitalet. Målet är att riva fabriken som aldrig stänger. Inte att göra den trevligare att arbeta i. Så vi kanske kan enas om följande ödmjuka krav:

0 timmars arbetsdag med bibehållen lön…

I thought I should call and let you know how things stand.
I know you’re real proud of this world you’ve built,
the way it works,
all the nice little rules and such.
But I’ve got some bad news.
I’ve decided to make a few changes…

Årets film och TV 2015

unreal-tv-show-image-2

UnREAL
TV-serien UnREAL gjorde överlägset störst intryck på mig i år. Säger egentligen allt om både mediabranschen och samtiden

Läs mer

Bloodline
Började som en ganska seg serie om en familj som driver hotell på Florida Keys. men blev bara jobbigare och jobbigare och jobbigare (på ett bra sätt) för att sluta i…. Ja, titta själv om du törs.

Läs mer

Show me a Hero
En serie om stadsplanering, segregering, gentrifiering, och rasism. Alltså exkluderande design ur ett lite större perspektiv. Det kanske låter väldigt tråkigt, men ge serien en chans. Den bygger på en dokumentär bok av Lisa Belkin som beskriver hur en federal domstol tvingar staden Yonkers, precis norr om New York, att bygga ett antal bostäder åt fattiga. Den vita medelklassbefolkningen i staden protesterar vilt och en ung, nyvald borgmästare, som dessutom gått till val på att stoppa bostäderna, försöker lösa konflikten. David Simon har skrivit manus tillsammans med William F. Zorzi och alla ni The-Wire-fans kommer att känna igen er.

Daredevil
Vem hade kunnat tro att det gick att göra en riktigt bra serie av världens lamaste superhjälte? Oerhört mycket bättre än Netflix andra Marvelsatsning Jessica Jones där Jessica och några andra karaktärer är ganska sköna medan själva serien besvärande seg och oengagerande.

Läs mer

Mr Robot
Borde ha skrivit en hel del om den här serien. Har inte hunnit. Men se den om du inte gjort den.  Fuck Society!

London Spy
Årets snyggaste och mörkaste serie. Avslutades nyligen på BBC.

Jag har också uppskattat Girls, Bosch, Rectify, Black Sails och True Detective däremot har jag inte sett en enda riktigt bra film i år. Ok, Mad Max var helt ok. Precis som en fet påse plockgodis kan vara helt ok ibland.

 

UnREAL

unreal-tv-show-image-2

Verkar en blandning mellan The Newsroom, Nightcrawler och Bonde söker fru som en kul idé? I såna fall är tv-serien UnREAL troligen den bästa du kommer att se i år. Verkar det förfärligt? Då tycker jag du ska titta ändå. Den är nämligen en väldigt bra samhällsskildring också.

UnREAL handlar om producenten Rachel Goldberg (Shiri Appleby) som jobbar med dejtingsåpan ”Everlasting”. Första säsongen av Everlasting slutade i ett totalt kaos som Goldberg styrde upp mer eller mindre på egen hand. Trots detta ska hon jobba även med andra säsongen. Delvis på grund av vissa unika egenskaper. Delvis för att få råd att betala de böter som kaoset givit upphov till.

De unika egenskaperna beskrivs av mamma Goldberg, psykolog till yrket, som angelägna skäl att gå i terapi. Rachels chef Quinn (Constance Zimmer) beskriver exakt samma egenskaper som bästa tänkbara för den som jobbar med dejtingsåpor. Enligt Quinn är Rachel – och Quinn själv vill jag påpeka till hennes försvar – nämligen en ”manipulative bitch” med en osviklig förmåga att få folk att helt tappa omdömet. Precis vad som krävs för att skapa ”bra TV”, eller ”nudity, 911 calls and catfights” som Quinn brukar säga

Har du någon gång jobbat med media inser du hur träffande det är. Ens allra sämsta sidor förvandlas till tillgångar. Egenskaper som narcissism, avsaknad av empati och förmågan att förvanska saker för att passa ens syften förvandlas från sociala katastrofer till något du kan livnära dig på.

Rachel och Quinn kan mycket väl vara de mest cyniska personer som någonsin porträtterats på TV. Trots detta kan jag inte låta bli att sympatisera med dem. Hoppas att deras ondskefulla planer ska gå i lås. För Rachel har egentligen ett gott hjärta och Quinn har all anledning att vara bitter. Åtminstone trodde jag det i några avsnitt innan jag insåg att de manipulerat även mig.

I Everlasting ska de försöka hitta en fru till bimbon tillika hotellmagnatfamiljen Cromwels svarta får Adam (Freddie Stroma). Detta sker genom att spela ut ett antal tävlande – även de omsorgsfullt utvalda för vissa unika egenskaper – mot varandra på olika utstuderat grymma sätt. Allt som händer är noggrant regisserat för att skapa så mycket dramatik som möjligt. Det som inte blir tillräckligt spektakulärt redan framför kameran fixas till under klippningen. Producenterna drar sig inte för att kasta om ordningen på händelser, utelämna viktig information eller plocka saker helt ur sitt sammanhang.

Förutom mustiga karaktärer och fascinerande intriger har UnREAL en massa andra kvaliteter.Det finns massa finurliga metanivåer. Appleby och Zimmer är lysande. Regi och klippning gör den så intensiv att jag tappar andan emellanåt. Dessutom dominerar kvinnorna totalt handlingen. Förutom Rachel och Quinn är även samtliga övriga intressanta karaktärer kvinnor. De tillåts vara smarta och onda, djupa och ytliga, korkade och goda. Männen är däremot utan undantag korkade våp av olika grad.

Det är också viktigt att komma i håg att det egentligen inte är UnREAL som är cyniskt utan världen serien skildrar. Och att dejtingsåpor inte är undantag från en i övrigt sansad kulturindustri. Var väljs medverkande inte ut för sina ”unika egenskaper” att skapa ”bra TV”? Var utelämnas inte viktig information? Var plockas inte händelser, uttalanden och handlingar ur sitt sammanhang? I såpor? Lekprogram? Debatter? Nyheter?

Ett program som exempelvis SVTs Debatt väljer också ut spektakulära karaktärer för att få sin egen version av nudity, 911 calls och catfights. Jag påstår inte att ett samhällsprogram som Uppdrag granskning är lika cyniskt manipulerat som Paradise Hotel. Långt ifrån. Men det är en gradskillnad, inte en artskillnad. All kultur och media påverkas av skaparnas erfarenheter, åsikter och förhoppningar samt sist men inte minst av den krassa ekonomiska verklighet inom vilken de verkar.

En scen i UnREAL är särskilt talande. När det inträffar en allvarlig incident börjar deltagarna genast kontrollera om kamerorna är på. Då så inte är fallet drar deltagarna den riktiga slutsatsen att incidenten faktiskt inträffat på riktigt och att den inte är något producenterna hittat på för att skapa dramatik, locka tittare och sälja reklam.

Precis som på riktigt alltså. När kamerorna är på är någon i färd med att skapa en lögn som snart kommer att användas för att generera klick och sälja annonser. Nuförtiden är ju media ett verktyg och pengarna ett mål. Inte tvärtom.

Medan jag skriver detta står teven på i bakgrunden. Den visar en trailer för en ny svensk dejtingsåpa. Mark Levengood berättar att några präster söker partners. Jag hinner knappt rysa av tanken på vilka Marks motsvarigheter till nudity, 911 calls and catfights är innan jag känner ett tvång att kontrollera om det är några kameror på i lägenheten.

The End

fight-club-soap

En man har just skjutit sin far. Han håller kärleksfullt sin mor i handen medan de beskådar en massa fallosar i form av banker och försäkringsbolag sprängas i luften till tonerna av Pixies ”Where Is My Mind”.

Slutscenen i Fight Club väcker många frågor. Är den ett bevis på Sigmund Freuds monumentala inflytande på västerländsk kultur? Eller ett tecken på att doktorn hade en del poänger? Eller är den en symbolisk skildring av kapitalismens förestående undergång? Eller allt det här på en och samma gång? Psykoanalytiskt färgad marxism är ju långt ifrån ovanlig.

Och vem är egentligen fadersgestalten Tyler Durden, gestaltad av Brad Pitt i den paradroll han också gör i Snatch och De 12 apornas armé? Är han det sköna mansideal jag fortfarande envisas med att beundra eller någonting helt annat? Kanske är även han liksom bankerna en symbol för kapitalismen? Eller ett resultat av den? Kanske den karaktärstyp som Wilhelm Reich menade skapas i den patriarkala familjen, i skolan, i kyrkan och i fabriken? Som gång på gång visat sig vara en så perfekt livsform för fascismen. Är slutscenen en personlig revansch, både på ett mansideal och ett samhällssystem?

Det är något svindlande med tanken att både samhällssystem och sätt att leva skulle gå att avsluta med en enkel och brutal handling. Vem vet, jag kanske får uppleva något liknande själv.

Tyvärr tror jag inte det är möjligt.

Historia är en lång och mångtydig process. En som förstod detta bättre än de flesta var Kinas tidigare premiärminister Zhou Enlai. Under ett statsbesök i Frankrike frågade en journalist honom vad han menade att franska revolutionen 1789 haft för betydelse. Zhou Enlai svarade: ”För tidigt att säga.” Så även om jag skulle vara med om revolutionen skulle jag egentligen inte vara med om den. Resultatet visar sig kanske nämligen först om några hundra år.

Jag tror dessutom det är värre än så. Det dröjer inte bara länge innan resultatet visar sig. Revolutionen är dessutom en efterkonstruktion. Ett symboliskt eftermäle till ett sedan länge överspelat system. Om du ser en revolution kan du vara ganska säker på att en rad omfattande förändringar redan inträffat.

Det är om möjligt ännu mer svindlande att tänka sig att kapitalismen redan har gått under. Inte genom någon omstörtande revolution utan genom tusen sprickor i form av inneboende motsättningar, yttre begränsningar, krympande profit, miljöförstöring, uppror, arbetsvägran, alternativa förvaltningsformer, aggressiv ideologikritik och angrepp på privategendomen.

Det borde i såna fall vara möjligt att se tecken på det redan nu. Men vilka? Låt oss motbevisa Zhou Enlai och hitta dessa. Skicka mig gärna dina bästa bevis på att kapitalismen gått under.  Märk kuvertet eller lådan  ”En annan värld är redan här”. De först öppnade rätta svaren vinner en målarlåda.

Ur Arbetaren #20 2015

Världens bäste (oansenlige) superhjälte

marvels-daredevil

Jag skulle betala i stort vad som helst för att få ha varit en fluga på väggen när produktionsbolaget bakom tv-serien Marvels’s Daredevil sålde in sin idé till Netflix.

– Hej, vi tänkte göra en serie av den mest slätstrukna superhjälten som finns. En kille som är med om en trafikolycka som liten, blir blind och utvecklar…

– Vänta lite. Har inte Ben Affleck gjort något liknande? Vad var det den hette nu igen?

– Daredevil!

– Just ja. Den var verkligen inget vidare. Men är Ben med på tåget kan vi tänka oss att göra något. Ja, något helt annat alltså.

– Nä, Ben Affleck är inte med. I huvudrollerna har vi i stället tänkt oss några b-skådisar som haft biroller i Boardwalk Empire, True Blood och The Hunger Games. Vi tänkte låta en kille som skrivit manus till några avsnitt av Buffy the Vampire Slayer vara hjärnan bakom allt.

– Joss Whedon! Nu snackar vi.

– Eh, nej. Vi pratar om Drew Goddard som skrev några…

– Aldrig hört talas om.

– Som regissörer har vi tänkt oss ytterligare doldisar. Några av dem så okända att de inte ens har en egen wikipedia-sida. Men vi lovar, det kommer att bli skitbra.

– Visst, kör på. Här har ni x antal miljoner dollar till 13 avsnitt. Blir det inte jättedåligt gör vi några säsonger till.

Det borde inte gå att sälja in något så oansenligt och anspråkslöst. Men efter några avsnitt inser jag att just detta är seriens styrka. Ett antal skådespelare vi inte sett i en massa andra sammanhang agerar som om de fått sina livs chanser. Vilket de ju också har. Det oansenliga – både med serien och Daredevil, blir snart seriens stora styrka.

Matt Murdock/Daredevil (Charlie Cox) är en advokat som varit blind sedan han var liten efter en trafikolycka då att han fick radioaktivt avfall i ögonen. Han har växt upp med sin ensamstående far som försörjde sig som ringvrak. Övriga sinnen som känsel, lukt och hörsel har skärpts. Men han är i högsta grad mänsklig. Han är klumpig, gör misstag, tror han har rätt när han i själva verket har fel. Precis som vi andra.

Murdock driver en byrå tillsammans med Foggy Nelson (Elden Henson) som mutar sig till deras enda fall. I början har Daredevil inte ens en riktigt dräkt utan svart pyjamas och en toppluva nerdragen över ögonen. Och han får stryk. Massor av stryk. Det är inte som i exempelvis Sons of Anarchy att någon kan blir skjuten, knivhuggen och grovt misshandlad och löser det med ett plåster eller två. Som tur är blir Daredevil kompis med en sjuksköterska, Claire Temple (Rosario Dawson), som både lappar hop honom och frågar vad fan han håller på med egentligen.

Skådespeleriet är suveränt. Förutom ovan nämnda är skurken Wilson Fisk (Vincent D’Onofrio) och advokaternas första klient Karen Page (Deborah Ann Woll) grymma. Dialogen är bitvis otrolig och både gatuvyer och fightingscener bländade vackra.

Marvel’s Daredevil är faktiskt den superhjälte på film och tv som jag tyckt bäst om hittills. En oansenlig snubbe som slåss mot allt möjligt mellan gentrifiering och onda rika gubbar. Vid närmare eftertanke är det inte så konstigt att skaparna fick göra sin tv-serie. Vem kan inte älska något sådant?

Ur Arbetaren #17 2015

Vanliga människor som råkar ut för ovanligt jobbiga saker

Bloodline

Bloodline kan till en början verka som en högst ordinär och ganska seg familjeserie. Omgivningarna är visserligen bedårande vackra, serien utspelar sig på ögruppen Florida Keys, men det händer inte särskilt mycket i början. Inga spektakulära brott, inga spektakulära karaktärer, inga sådana där saker som verkar vara obligatoriska i tv-serier nuförtiden.

Klanen Rayburns svarta får, storebror Danny (Ben Mendelsohn), är på väg hem till familjens hotell efter ännu en misslyckad utflykt. Resten av familjen, möjligen med undantag för mamma Sally (Sissy Spacek), vill bara att han ska sätta sin sorgliga uppenbarelse på bussen tillbaka till Miami igen.

Men snart börjar vardagslunken varvas av glimtar från katastrofer som komma ska. Även av glimtar från en familjetragedi för länge sedan som Danny alltid – rätt eller fel – fått skulden för. Det ordinära familjelivet påverkas allt mer av en hemsk dåtid och en ännu hemskare framtid, vilka hela tiden gör sig påminda. Det är just glimtar utan vidare förklaring vilket skapar en känsla av att det alltid saknas en pusselbit eller två. Pusselbitar som åtminstone jag inte var säker på att jag verkligen ville ha.

När dessutom Dannys mission börjar klarna blir det riktigt läskigt. Han är kanske inte bara ute efter någonstans att bo eller efter att ställa saker och ting till rätta. Han kanske har en plan trots allt. Han kanske till och med är ute efter en riktigt långdragen, grym och utstuderad hämnd. Till sist blev det så obehagligt att jag knappt vågade titta färdigt på serien.

Om manus och regi håller högsta klass är skådespelarinsatserna faktiskt ännu vassare. De är så övertygande att det inte gör ett dugg att familjerollerna är högst förutsägbara. Vi har den hänsynslöse patriarken Robert, spelad av Sam Shepard, som en gång grundade familjeföretaget och numera är en betydelsefull person i det lilla ösamhället.

Mamma Sally är ständigt överseende, med dåligt samvete och beredd att förlåta sin familj för i stort sett vad som helst för att i stället själv ta på sig skulden. Inte alltid utan anledning. Mellanbrodern, den präktige John (Kyle Chandler, kanske mest känd som Coach Taylor) har lämnat familjeföretaget för att bli polis. Han fungerar som seriens berättare och familjens kollektivt dåliga samvete.

Impulsive och ansvarslöse lillebrodern Kevin (Norbert Leo Butz) gör allt för att bli bekräftad men misslyckas med det mesta till skillnad från charmiga och smarta lillasyster Meg (Linda Cardellin, kanske mest känd för sin roll som Saman­tha Taggart i Cityakuten).

Lägg därtill ett antal minst lika bra biroller där särskilt grannsyskonen Eric och Chelsea O’Bannon (Jamie McShane och Chloë Sevigny) sticker ut. Småkriminella Eric har fungerat som ersättningsbror under Dannys uppväxt och de finner snabbt varandra igen och börjar hitta på dåligheter.

Bäst av alla är Ben Mendelsohn som Danny. Han spelar egentligen precis samma roll som i den lika fantastiska som förbisedda australiska filmen Animal Kingdom från 2010 och är fullkomligt brilljant i som den listige, oberäknelige och skvatt galne storebrodern.

Jag kan sträcka mig så långt som att redan nu utnämna Bloodline till en av 2015s allra bästa tv-serier. Främst tack vare skådespeleriet. Ingen spelar över, ingen är för snygg, ingen har superkrafter, ingen är ensidigt god eller ond. Ja, okej, alla är skitsnygga, men inte på det där fåniga viset. De är så jäkla bra att det faktiskt inte gjort så mycket om det inte hänt något särskilt i serien. Men det gör det alltså. Bloodlines styrka ligger just i att en hyfsat vanlig familj, som det till skillnad från så många andra serier går att känna igen sig i, råkar ut för riktigt jobbiga saker. Eller som seriens tagline lyder: We’re not bad people, but we did a bad thing. Inte bara en sak, skulle jag säga.

Johan Renck har regisserat de två första avsnitten. Jag har varit måttligt imponerad av hans insatser tidigare, men här visar han vad han kan åstadkomma med bra förutsättningar. Kanske får han fortsätta, det blev nämligen nyligen klart med en säsong till. Eftersom det lär dröja minst ett år innan den visas hoppas jag att jag hunnit hämta mig så pass mycket att jag vågar se den.

Ur Arbetaren #16 2015