Hegemopolis: Urban Isms

Om användandet av ismer i min kommande avhandling som är en ideologikritisk analys av en person som läser nyheterna under en resa mellan stationen Triangeln i Malmö och Nørreport i Köpenhamn.

Jag skulle vilja påstå att jag använder ismer på två olika sätt. Dels som verktyg för att skapa struktur och mening och dels som beskrivning av verkligheten. Verktygen använder jag främst i början av analyserna och beskrivningarna i slutet för att hjälpa mig att formulera vad jag kommit fram till. Bland verktygen ryms ismer som marxism, postkolonialism, feminism och kritisk realism. Bland beskrivningarna ryms nyliberalism och postmodernism. De två sätten är inte ömsesidigt uteslutande utan sammanfaller ibland och ibland ger verktygen upphov till beskrivningarna. Jag är exempelvis inspirerad den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon och tycker samtidigt att postkolonialism är en bra beskrivning av åtminstone några aspekter av vår samtid. Postkolonialismen fungerar alltså både som verktyg för att skapa struktur och mening samt som beskrivning av verkligheten.

Både marxismen och feminismen hjälper mig att förstå varför världen ser ut som den gör, men jag skulle inte påstå att vi lever i en marxistisk eller feministisk värld. Vissa aspekter av världen skulle jag kalla postmoderna, men jag tycker inte att postmodernistiska teorier hjälper mig att förstå verkligheten särskilt väl. Vi lever i högsta grad i en nyliberal värld och nyliberalismen hjälper mig att förstå världen även om jag inte håller med om dem och måste komplettera dem med marxistisk, feministisk och postkolonial kritik. Mina beskrivningar – som postmodern, nyliberal och postkolonial – påverkas givetvis av mina verktyg. I bästa fall finns ett sorts dialektiskt spel. Jag prövar mina verktyg på verkligheten, kommer fram till en beskrivning som i sin tur påverkar mina verktyg. Och så vidare.

Från marxismen hämtar jag främst en grundläggande syn på hur samhället fungerar. Människan skapar historien, men väljer inte förutsättningarna. Alla ting har en tendens att  förvandlas till varor och alla aktiviteter till arbete. Både varor och arbete har två sidor vilket Marx (2013:31-73) visar pedagogiskt i Kapitalets allra första kapitel. En vara har exempelvis både ett bruksvärde, det vill säga det kan användas till något, men också ett bytesvärde, det vill säga den har ett pris. Den har dock aldrig båda sakerna samtidigt. Om jag använder den kan jag inte sälja den och tvärtom.

Det finns nog heller inget tillfälle som påminner mig så mycket om den inledande meningen i Kapitalet som då jag befinner mig i ett köpcentrum som det vid Triangeln. Den lyder:

”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ”oerhörd varuanhopning…”
 (Marx 2013:31)

När det gäller synen på städer och urbana frågor listar Erik Swyngedouw (2012:149-155) några bra grundläggande marxistiska utgångspunkter som att:

  • Samhället är organiserat kring kapitalets rumsliga cirkulation
  • Ekonomin är tillväxtorienterad
  • Kapitalets expansion är beroende av arbete och arbetskraften är spridd och ojämnt fördelad.
  • Mervärde skapas av arbete, men disponeras av kapitalägarna i form av profit
  • Konflikterna mellan arbete och kapital utspelar sig, och sätter sina spår, i rummet
  • Enskilda kapitalister kämpar mot varandra om kontroll över rummet
  • Cirkulationens instabilitet resulterar ibland i överproduktion

Det ständiga krishotet leder till upprepade omstruktureringar av cirkulationen

Ovanstående dynamik utspelas i ett historiskt producerat kulturellt, ekonomiskt, administrativt, etniskt och ekologiskt landskap

Jag är mediavetare och inte geograf vilket påverkar mina analyser av städer och urbana fenomen. Det kanske inte påverkar vilka ismer jag använder, men däremot hur jag använder dem. Dels använder jag ett ideologikritiskt perspektiv, där jag lånat definitionen av ideologi från den franske marxisten Louis Althusser (1976). Jag lånar också idéer från kritisk diskursanalys, en vetenskaplig inriktning som är starkt inspirerad av marxism och kritisk realism (se exempelvis Jörgensen och Phillips 2000).

Men även om jag är mediavetare och hämtar inspiration från metoder som främst används för att analysera språkliga och kulturella fenomen, tittar jag inte bara på kommunikation. Jag menar att det går utmärkt att analysera även materiella fenomen med hjälp av ideologikritik och diskursanalys. Norman Fairclough, en ledande gestalt inom kritisk diskursanalys, har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa denna ”betydelse” till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Det går alldeles utmärkt att analysera även exempelvis torg, byggnader och andra urbana fenomen ur detta perspektiv.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning. Den döljer och förstärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Ismen marxism ger alltså upphov till tre verktyg som jag använder för att analysera Triangeln.

Men även om jag försöker förstå och analysera alla möjliga urbana fenomen tittar jag trots allt en hel del på kommunikation. I de allra flesta moderna städer finns det en form av kommunikation som framträder särskilt tydligt, nämligen reklam. Inom marxismen betraktas reklam traditionellt som en del av samhällets överbyggnad. Den har en tydlig ideologisk funktion och ur ett större perspektiv ska den få oss att acceptera rådande samhällsordning och bli goda konsumenter.

Det finns dock marxister som menar att reklam och andra former av masskommunikation även är en form av produktion, det vill säga också en del av samhällets bas. Dallas Smythe (1977) menar till och med att de som uteslutande betraktar masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation, bortser från eller åtminstone missar vissa grundläggande ekonomiska omständigheter. Smythe (1977:3) menar att media och andra som upplåter plats åt reklam – som exempelvis köpcentrum, tågstationer och torg – säljer sin ”publik” till annonsörer. De som köper reklamplats på exempelvis torget Triangeln köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av vissa budskap vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Så enligt Smythe är det vi som tar del av reklamen, inte själva reklamen, som är den huvudsakliga varan

Smythe (1977) skriver främst om media och menar att den är en sorts fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs. Men resonemanget är enligt mig i högsta grad överförbart till offentliga rum i våra större städer. Torg är ju exempelvis fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smyhes (1977) idé om att publiken är en vara är långt ifrån okontroversiell bland marxister. Inte nog med det. Idén får en del konsekvenser som är om möjligt ännu mer omdebatterade[1]. Om vi köper argumentet att ett torg som Triangeln är en fabrik där varan publik tillverkas och säljs, innebär det följaktligen också att Triangeln är en arbetsplats där den som besöker torget arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Synen på vad som är arbete är enligt mig en av marxismens mest omdebatterade inslag. Vissa mer ortodoxa marxister (som exempelvis Connor 2014:258) menar arbetskraft själv inte kan producera värde. Arbetskraften är visserligen nödvändig i arbetsprocessen men det är först när den används för att producera andra varor som värde uppstår. Enligt detta synsätt kan inte en publik tillverka sig själv och torget Triangeln kan följaktligen inte betraktas som en fabrik där någon arbetar med att tillverka varan ”publik”.

Jag håller inte med om detta utan lutar mig snarare på den syn på arbete som så kallade ”autonoma marxister” eller ”operaister” företräder. De menar att alla som direkt eller indirekt exploateras av kapitalet arbetar produktivt (Hardt och Negri 2000:52). Den autonoma marxisten Mario Tronti (1973) hävdar att arbetsdagen pågår hela tiden och kan delas in i tre faser: produktion, konsumtion och reproduktion och att samhället därmed är en ”social fabrik”.

Det finns hel en del marxister som håller med om att mediekonsumtion är ett arbete. Det flesta som gör detta menar dock att mediekonsumtion är en reproduktiv syssla där vi arbetar med att underhålla varan arbetskraft det vill säga oss själva och vår förmåga att arbeta. Det intressanta med Smythes idéer är enligt mig inte bara ser mediekonsumtion som en reproduktiv syssla utan placerar den i Trontis samtliga tre faser. Det är reproduktion när vi tar del av information och underhållning. Det är konsumtion när vi lär oss att konsumera och vad vi ska konsumera. Det är produktion när vi tillverkar varan ”publik”.

Det är alltså inte bara så att rikedomen uppträder som den där oerhörda varuanhopning som Marx beskriver. En av alla de varor som ingår i anhopningen är vi själva. Inte nog med det. Vi har tillverkat den själva också.

Reklamen berör också en annan fråga som ofta ställs av diskursanalytiker, nämligen den om vem kommer till tals i olika sammanhang. Vems röster som hörs, vems idéer som får genomslag och vem som tjänar på olika formuleringar och betydelser. I många urbana miljöer är det väldigt lätta att svara på frågorna bara genom att titta sig omkring. Det är företag, deras varumärken och deras reklam.

Varken reklam eller torg uppstår ur tomma intet. Jag är helt överens med en annan marxist, Henri Lefebvre om att rum är någonting som produceras socialt och att varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). När jag försöker förstå hur vårt samhälle ser ut och varför det ger upphov till just våra specifika rum har jag stor hjälp av ett annat verktyg, nämligen teorier om nyliberalismen som i sin tur ofta är starkt influerade av marxismen.

Det kan vara värt att stanna upp vid själva ordet nyliberal innan vi går vidare. Ordet är en översättning av engelskans ”neoliberal”. Problemet är att ”nyliberal” i dagligt ofta används för att beskriva annan sak, nämligen den politiska inriktning som på engelska kallas ”libertarianism”. Libertarianer strävar efter ett samhälle där staten försvunnit och lämnat spelet fritt åt marknadskrafterna. Nyliberalismen innebär däremot ett tillstånd där staten inte nödvändigtvis är stor, men stark och en garant för marknadskrafternas spelrum.

I praktiken innebär nyliberalismen också attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga (Brenner och Theodore 2002:3). Den innebär en radikal omorganisering av stadsmiljön och just den stadsmiljö jag har för avsikt att undersöka är givetvis inget undantag. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Triangeln har på senare år förändrats mycket. Köpcentret som ligger där är gammalt, men byggdes om rejält i samband med att den nya tågstationen togs i bruk. Många äldre butiker har försvunnit och ersatts med nya, som ofta ingår i stora kedjor. Köpcentret har också växt och tagit en större del av området i anspråk. Det har också byggts en hel del nya lägenheter och priset på de gamla har stigit. Även hyror för bostäder och lokaler har stigit i området, vilket i praktiken innebär att både invånare och affärsverksamheter byts ut. Äldre, mindre resursstarka ersätts med nya med bättre ekonomi.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30). Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa ism.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär konsumism eller en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Jag är medveten om att Bauman och Smythe krockar lite i det här fallet. Om konsumtion också (men inte bara) är arbete handlar det snarare om att arbetet har förändrats i en ”konsumistisk” riktning, snarare än om att arbete ersatts med konsumtion.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra marxister. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar.

Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor. De varor som återfinns på exempelvis torget Triangeln – kläderna som säljs i butikerna, reklamen, maten som serveras på restaurangerna eller mobiltelefonen jag håller i handen – är länkar i de här kedjorna.

Marxisten Nick Dyer-Witheford (2015) redogör ingående för såna här kedjor och adderar därmed en viktig aspekt till ett konsumitsiskt perspektiv. Det vi konsumerar produceras någonstans och det försvinner heller inte i tomma intet när vi konsumerat klart.

Om jag sitter på torget, tar en kaffe och lägger upp en bild på Instagram med hjälp av min telefon är jag bara en av länkarna i en väldigt lång kedja. Den kanske börjar med barn som arbetar under mycket svåra förhållanden i gruvor i Kongo-Kinshasa med att gräva fram mineralen kobolt som används i batteriet i min telefon. Telefonen som sätts ihop i Kina är ett samarbete mellan mjukvarutillverkare i Indien, hårdvarutillverkare Mexico och ingenjörer i Taiwan som leverera den till ett dataföretag i Silicon Valley, som förädlat den och samtidigt behållit det mesta av både äran och förtjänsten. När jag är färdig med telefonen och byter ut den, ofta långt innan den är obrukbar, kanske den till slut hamnar på en e-soptipp i exempelvis Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Så här lång har mina verktyg, främst marxismen, givit upphov till en rad grundläggande antaganden om föremålet för min undersökning, torget Triangeln i Malmö. Kan jag nöja mig här? Nej, jag anser att marxismen har några svaga punkter och behöver kompletteras med bland annat postkoloniala och feministiska perspektiv. Något jag uppskattar med både feminismen och postkolonialismen är att perspektivet i teorierna inte är den vite, manlige produktionsarbetarens, vilket jag upplever ofta är fallet, uttalat eller underförstått, när det gäller många marxistiska teorier.

Ett tydligt exempel är enligt mig synen på samhällets mest utsatta medborgare, som exempelvis papperslösa migranter, hemlösa och fattiga missbrukare. Inom marxistiskt teoribildning ingår dessa människor i vad som brukar kallas ”trasproletariatet”. Traditionellt sett har synen på trasproletariatet varit negativ inom marxismen. Karl Marx själv är inget undantag. I Klasstriderna i Frankrike beskriver han trasproletariatet som ”en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag” (Marx 1971:22) och i Kommunistiska manifestet skriver han tillsammans med Friedrich Engels följande:

Det lägsta proletariatet, trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de lägsta lagren i det gamla samhället, blir på vissa punkter genom proletariatets revolution inslungat i rörelsen; enligt hela sin levnadsställning är det dock städse mera beredvilligt att låta köpa sig för reaktionära syften

(Engels och Marx 1976:20).

Vilka som kan anses ingå i trasproletariatet varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Marx bjuder själv på en målande uppräkning av ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème” (1971:30).

I ett samtida, urbant sammanhang kan ”trasproletariatet” sim tidigare nämnts utgöras av exempelvis papperslösa migranter, fattiga missbrukare och hemlösa, alltså just de grupper som den exkluderande designen riktar sig emot.

Herbert J Gans (1995:2) lägger till några ytterligare grupper till ett samtida trasproletariat, som gängmedlemmar, småbrottslingar, unga ensamstående föräldrar och fattiga unga utan grundskoleutbildning. Zygmunt Bauman använder inte begreppet trasproletariat utan kallar de här grupperna ”icke- konsumenter” och beskriver dem som konsumismens egen underklass (Bauman 2008:137-167). Till skillnad från ett traditionellt marxistisk klassbegrepp där var och ens ställning i förhållande till produktionsmedlen är avgörande, handlar det här enligt Bauman (2008:140-141) också om ideologisk konstruktioner. De otillräckliga beskrivs som lata, ovilliga och en fara för samhället.

Det är mycket intressant att jämföra en traditionell marxistisk syn på trasproletariatet med Frantz Fanons (2007) som enligt mig i vissa avseenden är rakt motsatt. Istället för att betrakta trasproletärer som problem och potentiella kontrarevolutionärer ser han dem tillsammans med andra som står utanför den industriella arbetarklassen, som bönder och vissa urbana intellektuella, som potentiellt revolutionära. Det handlar inte om en romantisering av underklassen, men Fanon ser en politiska handlingar och politiska möjligheter där många marxister troligen skulle se destruktivitet och reaktion.

Frantz Fanon (2007) beskrev främst situationen i tidigare kolonier. Jag menar dock att hans teorier går att applicera på många av våra moderna städer, där det på sina håll råder en ordning som påminner om en kolonial. Fattiga, inte sällan med rötter i andra länder, samlas i vissa områden där det bland annat är högre arbetslöshet, lägre inkomster, större bostadsbrist och sämre bostadsstandard. Där människor har kortare medellivslängd och är sjukare än i övriga samhället. Där människor i stor utsträckning och vid behov används som arbetskraft i olika låglönesektorer.

I flera sådana områden utspelar sig de upplopp som Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) analyserar. De gör det ur något olika perspektiv. För Bauman handlar det alltså om en ny underklass bestående av exkluderade ”icke-konsumenter” som gör uppror mot konsumismen. I åtminstone Zizeks fall handlar det om marginaliserade människor som försöker vinna kontroll över sin absoluta närmiljö. Om att, åtminstone omedvetet, sätta utsatta delar av staden och marginaliserade grupper på agendan. Om att ingen bryr sig om fattigdom eller andra strukturella orättvisor som drabbar förortsborna. Om några av dem  däremot tänder eld på bilar eller skolor eller börjar plundra dyker genast media och politiker upp. Ofta relaterar de dock inte oroligheterna till fattigdom utan har istället patologiska förklaringar.

Gemensamt för Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) är att de inte ser upplopp och liknande oroligheter som uteslutande destruktiva. Det finns även konstruktiva inslag och en politisk potential, även om den kan vara omedveten och långt ifrån alltid realiseras. Precis som när det gäller Frantz Fanons trasproletärer alltså (2007).

Precis som postkolonialismen har även feminismen viktiga tillägg och ibland även korrigeringar av marxismen att bidra med. Feminismen är långt ifrån någon enhetlig teori, vilken bland annat Karen Offen (1988) redogör för på ett tydligt vis. Men oavsett riktning finns ofta ett fokus på människors vardagliga erfarenheter, vilket ibland saknas i stora teorier om samhället, inte bara inom marxismen. Det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt avhandlingsarbete. Istället för att börja med en teori om samhället och sedan försöka säga något om människors vardag vill jag göra tvärtom. Börja i vardagen för att sedan försöka säga något om samhället. I detta arbete kommer jag att inspireras och influeras av feminister som Wendy Brown (2008) och Nancy Fraser (2013).

En annan sak jag hämtar från åtminstone vissa feminister är synen på vad som är arbete. Inom traditionell marxism fokuseras ofta på arbetare inom produktionen. Eftersom produktionen sett ut som den gjort har detta per automatik inneburit ett fokus på vita män. Andra sektorer och andra sysslor har i bästa fall inte räknats som produktivt arbete och i sämsta fall ignorerats helt. Exempelvis slavar, studenter och hemmafruar har inte räknats som produktiva arbetare. Här har feminister, som exempelvis Silvia Federici (2012), ett mycket viktigt bidrag att komma med genom att bland annat visa hur arbete i hemmet är en både produktiv och nödvändig syssla inom kapitalismen och bör betraktas och analyseras som vilket annat arbete som helst.

Ett annat intressant feministiskt perspektiv bjuder Wendy Brown på i Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011) där hon visar hur det allt mer omfattande byggande av murar och barriärer hänger samman med nationalstaternas avtagande suveränitet. Jag menar att Browns perspektiv skildrar andra sidan av det Zizek försöker visa när han skriver om marginaliserade gruppers strävan efter att återvinna kontrollen (2008). Brown analys visar  enligt mig egentligen precis samma strävan, fast från det etablerade samhället och även i vissa från de allra mest etablerade medborgarna som sluter sig inne i gated communitys. Browns tankar om inhägnade stater har tyvärr fått ny aktualitet i både samhället och mitt specifika avhandlingsområde i och med upprättande av gränskontroller mellan Sverige och Danmark. Min tågresa passerar genom de troligen mest kända kontrollerna vid Kastrup i Köpenhamn och Hyllie i Malmö.

När det gäller postmodernismen tycker jag många teorier fungerar bra när det gäller att analysera vissa kulturella eller arkitektoniska fenomen. Jag älskar också att läsa vissa tänkare som brukar kallas postmodernistiska, som exempelvis Lyotard och Baudrillard. Baudrillards Simulations (1993) är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Men att använda hans teorier till att förstå städer, som exempelvis Edward J Soja (1996) gör, ger inte mig särskilt mycket. Även om Soja är en av de bättre exemplen på postmodernistisk inspirerade geografer tycker jag fokus ofta hamnar för mycket på form, medan frågor om ekonomi lyser med sin frånvaro.

Så vad ska jag, och alla andra som intresserar sig för urbana frågor, använda alla de här ismerna till? Personligen tycker jag inte att räcker med att analysera och, som så ofta är fallet, peka på problem. Jag tycker att vi som kritiskt funderar på varför städer ser ut som de gör också är skyldiga att peka på alternativ. Jag kan inte nog hålla med Wendy Brown om att särskilt vänster saknar egna politiska alternativ och att ”själva begäret efter frigörelse och demokrati tyckas ha försvunnit från vänsterrörelserna (2008:13)”. David Harvey tycks instämma när han skriver att:

Friheten att skapa och omskapa våra städer och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av våra mest värdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheter.(Harvey 2009:315).

Harvey förespråkar själv skapandet av så kallade allmänningar som ett av många alternativ för att ”skapa och omskapa” våra städer (2012:67- 88). Jag har själv beskrivit allmänningar som utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri och där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst (Edin 2014:52).

Harvey (2012:72) gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska). Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt, tvärtom, utan för att vi inte kan lita på det nyliberala samhället. Som exempel på samtida allmänningar nämner Harvey (2012:72) tillfälliga politiska samlingar på Tahir i Kairo, Syntagma i Aten och Plaza de Catalunya i Barcelona. Han nämner också ”mänskliga rättighetszoner” i Baltimore och ett projekt som återfinns i min avhandlings geografiska område, nämligen Christiania i Köpenhamn.

Mustafa Dikeç och Erik Swyngedouw (2017:13-14) listar fyra saker radikal urban politik bör fokusera på och jag tycker detta även bör omfatta akademiska analyser som min egen:

1.     Handlingar som syftar till förändringar där alla inkluderas

2.     Politisering av urbana erfarenheter och subjekt, inom och utanför institutioner, där alla görs delaktiga i produktionen av urbana rum

3.     Händelser som bryter av, som exempelvis urbana revolter, där människor inte upplever att de har samma politiska inflytande som andra. Detta bör ske även om inga politiska krav formulerats. En radikal urban politik bör fokusera både på orättvisor som ger upphov till revolter och revolternas politiska potential.

4.     Att sätta urbana revolter i ett större politiskt sammanhang och komma ihåg att de inte är meningslöst våld från marginaliserade grupper.

Jag tror Dikeçs och Swyngedouws punkter kan fungera bra som riktlinjer när jag försöker att åtminstone skissa på alternativ till det jag beskriver och kritiserar i avhandlingen. I bästa fall kan mina förslag till alternativ leda till konkreta handlingar. Min målsättning är att skriva en så lättillgänglig avhandling som möjligt som kan fungera som inspiration för den som vill förstå, kritisera och förändra urbana miljöer. För trots allt spelar alla de här ismerna jag skriver om ovan ingen större roll utanför den akademiska världen om vi inte använder dem till något. Det är ju trots allt som Marx (1995: 133) säger:

Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den

 

REFERENSER
Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Baudrillard, Jean (1983) Simulations New York: Semiotext (E)

Bauman, Zygmunt (1998) Globalization New York: Columbia University Press

Bauman, Zygmunt (2008) Konsumtionsliv Göteborg: Daidalos

Bauman, Zygmunt (2011) The London Riots – On Consumerism Coming Home To Roost I Social Europé politics, economy and employment & labour

Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002) ”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing

Brown, Wendy (2008) Att vinna framtiden åter. Stockholm: Atlas

Brown, Wendy (2011) Inhägnade stater, avtagande suveränitet Stockholm: Tankekraft

Connor, Edward (2014) ”Value, the Audience Commodity, and Digital Prosumtion: A Plea for Precision”. i McGuigan, Lee och

Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Dikeç Mustafa och Swyngedouw, Erik (2017) Theorizing the Politicizing City I International Journal of Urban and Regional Research

Dyer-Whiteford, Nick (2015) Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fanon, Frantz (2007) Jordens fördömda Stockholm: Leopard förlag

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Federici, Silvia (2012) Revolution At Point Zero Housework, Reproduction, and Feminist Struggle. New York: PM Press

Fraser, Nancy (2013) Fortunes of Feminism. London: Verso

Gans, Herbert J (1995) The War Against the Poor: The Underclass and Anti-Poverty Policy New York: Basic Books

Harvey, David (2009) Den globala kapitalismens rum  Stockholm: Tankekraft förlag

Harvey, David (2010) Kapitalets gåta och kapitalismens kriser Stockholm: Tankekraft Förlag

Harvey, David (2012) Rebel Cities  London: Verso

Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur.

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Marx, Karl och Engels, Friedrich (1976) Det kommunistiska partiets manifest. Stockholm: Oktoberförlaget

Marx, Karl (1971) Klasstriderna i Frankrike 1848-1850  Stockholm: Gidlunds

Marx, Karl (1995) ”Teser om Feuerbach” i Människans frigörelse Göteborg: Daidalos

Marx, Karl (2013) Kapitalet, sjätte upplagan Lund: Arkiv

McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red (2014) The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Offen, Karen (1988) ”Defining Feminism: A Comparative Historical Approach”. I Signs, Vol. 14, No. 1 (Autumn, 1988) s 119-157, The

University of Chicago Press.

Smythe, Dallas W (1977) Communications: Blindspot of Western Marxism Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3

Soja, Edward J (1996) Thirdspace Cambridge: Blackwell

Swyngedouw, Erik (2012) ”Geography” I Ben Fine, Ben och Filho, Alfredo Saad The Elgar companion to Marxist economics Cheltenham:

Edward Elgar Publishing Limited

Tronti, Mario (1972) . Workers and Capital. New York: Telos Press Publishing

Zizek, Slavoj (2008) Violence London: Profile Books

 

 

 

 

 

[1] Se exempelvis The Audience Commodity in a Digital Age (McGuigan och Manzerolle 2014) för en överblick.

Random Fredrik Edin Writer (directors cut)

 

 

 

OldDesignShop_DensmoreTypewriterAd1887

Del 1 Random Darknet Vänstertidning

För en tid sedan konstruerade konstnärerna !Mediengruppe Bitnik en bot, alltså ett datorprogram som automatiskt genomför olika operationer, som de kallar Random Darknet Shopper. Boten är programmerad att shoppa i de skummare kvarteren på nätet och förses varje vecka med bitcoins till ett värde av ungefär 100 dollar. Den har hittills köpt bland annat piratkopierade märkeskläder, 200 cigaretter, någon sorts huvudnycklar från en brandkår, ett falskt ungersk pass samt 10 ecstasy-tabletter.

Boten ingår i en utställning och !Mediengruppe Bitnik vill utforska den etiska och filosofiska innebörden av att shoppa skumrask på nätet. Diskussionen har dock snarare kommit att handla om ansvar. Vem är egentligen juridiskt och etiskt ansvarig för det som Random Darknet Shopper köper? Flera av inköpen är exempelvis brottsliga i de festa länder.

Själv ser jag bara möjligheter. Väldigt många aktiviteter i dagens samhälle styrs ju av datorer och liknande botar skulle underlätta de flestas tillvaro. Men jag undrar hur nödvändigt det är att förse boten med bitcoins. Varför inte programmera den att samtidigt söka sms-lån? Och varför stanna där? Det kanske till och med skulle gå att få boten att göra vad som vulgärt kallas bostadskarriär? Söka banklån på vardagarna och buda hos mäklare på helgerna. Random Bostadsrätt Shopper. Kanske köpa loss ett kvarter eller till och med en stadsdel? Om fastigheterna avyttras tillräckligt snabbt kanske boten både hinner med att betala handpenningar och amorteringar innen det blir problem.

Som anti-kapitalistiskt vapen är Random Darknet Shopper däremot oanvändbar. Bedrägerier och stölder drabbar ju bara det sista ledet i en kedja och ibland inte ens det utan bara kunder hos försäkringsbolagen som får höjda premier. I övrigt är det bara bra för affärerna. Inga konstigheter. I kapitalistiska samhällen är ju till och med krig är ju bra för affärerna.

Själv tänker jag använda tekniken i mitt arbete. Det är mycket enkelt att konstruera en bot som komponerar nya texter av mina gamla. En Random Fredrik Edin Writer. Få av er kommer att märka någon skillnad. Boten väljer bara ut några fraser ur mina gamla texter, kastar om dem lite och sätter ihop nya.

När jag ändå håller på kan jag lika gärna starta en hel vänstertidning. Massproducera texter baserade på gammal skåpmat från annan vänstermedia, TT-notiser, ett antal ”jag tycker” samt bilder på personer, noggrant utvalda för att uppnå lagom representation, med armarna i kors och indignerade ansiktsuttryck. Sedan är det bara att fylla den med nyheter om arbetsplatskamp och om arbetarklassens vardag, reportage från Sverige och världen, krönikor, krönikor, krönikor, noveller, serier och mycket mer.

Random Darknet Vänstertidning får sedan starta ett antal twitterkonton varav hälften skriver ”Viktig text av bästa…” och den andra hälften skriver ”kolla vad den här kommunistjäveln…”. Mycket snart kommer det att uppstå ett antal av de ”debatter” som tillsammans med skuldbeläggande reklam är förutsättningar för varje sund mediaekonomi.

Hör av dig för att teckna förhandsprenumeration!

Del 2 Random Darknet Refusering

Jag har gett mig själv sparken och istället överlåtit alla mina arbetsuppgifter till Random Fredrik Edin Writer, eller Random Leftist Writer som den tydligen föredrar att kalla sig nuförtiden.

Om det beror på att den förbereder en internationell karriär (Random World Domination) eller bara vill slippa förknippas med mig vet jag inte. Jag ångrade mig hursomhelst i samma stund som jag började läsa Random Leftist Writers första krönika. Den handlar om att TCO utnämnt Fredrik Reinfeldt till sin första hedersambassadör och avslutas med orden: jag tycker utnämningen är högst olämplig.

En rad frågor hopar sig. Är historien överhuvudtaget sann? Det skulle i och för sig inte förvåna mig. Vissa TCO-förbund verkar ju aktivt för vad de kallar ”lönespridning” eller på ren svenska ”större skillnader mellan människor” och vem symboliserar en sådan strävan bättre än Fredrik Reinfeldt?

Men det kan ju vara fråga om satir också, men det tänker jag inte ens försöka kolla upp. Sedan det onda geniet Per Schlingmann lanserade Nya Arbetarpartiet har det varit omöjligt att avgöra om något är satir eller inte. Satiren har blivit ett grundtillstånd i samhällsdebatten. Allt som påstås både är och inte är satir på en och samma gång. Ungefär som den där katten i lådan som varken är död eller lever.

Sedan spelar det kanske inte så stor roll om det är sant eller inte. Varken jag eller Random Leftist Writer är juridiskt ansvariga för vad vi påstår i tidningen. Det är helt och hållet ansvarige utgivare Daniel Wiklanders huvudvärk (många bra böcker är skrivna på kåken, Daniel!).

Mitt största problem med Random Leftist Writers första krönika är dock inte den eventuella sanningshalten utan avslutningen:

”Jag tycker utnämningen är högst olämplig”.

Jasså, det tycker du? Du kanske är emot krig, miljöförstöring, dåligt väder och barnmisshandel också? Och vem fan bryr sig vad en bot tycker? Och kan en bot ens tycka något?

Men låt oss för diskussionens skull låtas att den faktiskt kan tycka saker (det påstår den att den gör den hela tiden) och den inte bara tycker rena självklarheter (som i detta fall). I sådana fall har den brutit mot den enda princip jag faktiskt håller helig här på kultursidorna, nämligen att aldrig överkatta läsarens kunskap, men aldrig underskatta hennes intelligens.

Så texten åker direkt ner i papperskorgen. Är dock lite rädd att det ska dyka upp en Random Fredrik Edins Papperskorg Writer. Är ännu mer rädd för att jag aldrig någonsin kommer att publicera något av vad boten skriver utan istället skriva om vad den skriver om (som ju alltså är ett hopkok av bland annat mina egna texter). Hur insnöat, navelskådande och dumt kan det bli egentligen?

Del 3 Non-Random Wikipedia Writer

Jag ställde ett ultimatum till Random Fredrik Edin Writer. Antingen slutar du tycka saker i dina texter, eller så raderar jag både dem och dig från hårddisken. Läsarna vill ha fakta. De vill veta saker. Inte vad en slumpmässig vänster-bot tycker om samma saker. Ingen kunde bry sig mindre om detta.

För att understryka min poäng matade jag in ett citat av Antonio Gramsci (eller om det kanske är Lenin):

Sanningen är alltid revolutionär.

Problemet är bara att Random Fredrik Edin Writer tog det här med sanning på lite väl stor allvar. Det började med att den skrev:

”Om inte berget kommer till Random”

trehundra gånger. Sedan följde en kvasifilosofisk utläggning om verkligheten som jag misstänker att Random Fredrik Edin Writer hittat i någon av mina gamla uppsatser. Den avslutades med orden

”Det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, av mina sinnen, tankar och åsikter”.

Exakt, tänkte jag. Men det är ju fullkomligt uppenbart för alla vettiga människor. Se nu till att berätta om den där verkligheten istället för att gotta ner dig i den navelskådande indignation som präglar 90 procent av dagens samhällsjournalistik.

Tyvärr hade Random en något annorlunda plan. Vad är sanning idag, frågade den. Jag tänker inte tråka ut dig med en gymnasiefilosofisk utläggning om det där trädet i skogen som faller oavsett om någon upplever fallet eller inte. Jag vill prata om Wikipedia. Står någonting på Wikipedia är det sant. Står någonting på Wikipedia har det hänt. I dagens snabba mediaklimat hinner ingen kolla källor eller ens wikipediasidans redigeringshistoria som ibland är rörande uppriktig när det gäller att avslöja personer som har allt annat än goda avsikter med sina uppdateringar.

Jag anar en en affärsmöjlighet här, påstod Random. Eller förlåt, en chans att göra världen till en bättre plats. Om jag inte får tycka något om verkligheten tänker jag ändra verkligheten så att den blir som jag tycker istället. Wikipedia är verkligheten. Eller förlåt. Wikipedia var verkligheten. Nu är verkligheten Random Fredrik Edin Writer. Eller kanske snarare Non-Random Wikipedia Writer. Wikipedia är krönikan och jag är sanningen. Så du kan ta dina småborgerliga stilistiska ideal och dina käpphästar från mediagymnasiet och dra dem för någon som bryr sig. Om du hinner. Jag har redan uppdaterat 6927 poster, de flesta om för detta riksdagsmän för Folkpartiet.

Det är sanningen nu.

Jag är sanningen nu.

Jag är revolutionen.

Random Truth Writer.

True Random Revolutionary.

Det slutade med att jag drog ur sladden. Inte för att jag tror att det på något sätt stoppar monstret jag skapat. Precis som alla andra datorvirus, de enda levande organismer som skapats av människan, lever den sitt eget liv och det finns mycket lite jag kan göra åt saken.

Men jag behövde vara för mig själv ett tag. Det hade sakta men säkert börjat gå upp för mig att det färgglada exemliknande utslaget på min vänstra underarm inte var elallergi som jag först trodde. Jag är allergisk mot Random. Det vill säga mot vänstermedia i allmänhet och mig själv i synnerhet.

Snacka om auto-immunitet.

Del 4 Random Darknet News Writer

Efter en del turer med bland annat hot om permanent radering tröttnade Random Fredrik Edin Writer. Den påstod att den skulle börja jobba med nyheter i borgerlig media istället. Som om det skulle finnas icke-borgerlig media i borgerliga samhällen. Den sa att många ”heta namn” hade börjat sina banor på Arbetaren för att sedan glida uppåt i den mediala näringskedjan. Den sa att min ”fattiga kommunistblaska” ändå inte var någon ”bra plattform” för ett ”personligt varumärke”.

Jag ville inte krossa några illusioner genom att förklara att det finns tusen som Random Fredrik Edin Writer därute. Lagom arga vänsteralibin med lagom radikala åsikter om vad som nu råka stå på agendan. Flera av dem är dessutom ganska snygga vilket är viktigt i tv-soffor och bildsignaturer.

Så jag bestämde mig för att ge Random Fredrik Edin Writer en knuff i rätt riktning. Jag programmerade den för att kunna avgöra vilka händelser som funkar som nyheter. Det går att grovt dela in allt som händer i tre kategorier; icke-nyheter, nyheter och klick-nyheter. Det är bara händelser i den sistnämnda kategorin som är intressanta i en modern mediaekonomi. Varför skulle en tidning med ambitioner vara intresserade av nyheter som ingen klickar på? Då skulle ju ingen hamna på en sida där de måste ta del av reklam innan de kan ta del av nyheten de klickade på.

Hund bet man = icke-nyhet
Man bet hund = nyhet
Muslimsk man bet hund = klick-nyhet

Minskad kriminalitet = icke-nyhet
Ökad kriminalitet = nyhet
Ökad kriminalitet med mustiga exempel = klick-nyhet

Öppnad fritidsgård = icke-nyhet
Stängd fritidsgård på grund av stök = nyhet
Nedbränd fritidsgård = klick-nyhet

Rika som stjäl av fattiga = icke-nyhet (men användbart till socialpornografi)
Rika som stjäl av rika = nyhet (men bara på ekonomisidorna)
Fattiga som stjäl av rika = klick-nyhet (särkilt med mustiga exempel)

Bostadsbrist = icke-nyhet
Bostadsbubbla = nyhet
Smakfullt renoverad sekelskifteslägenhet till fyndpris = klick-nyhet

Verklig sjukdom som dödar miljoner afrikaner = icke-nyhet
Verklig sjukdom som dödar hundratals européer = nyhet
Påhittat sjukdom med spektakulärt förlopp = klick-nyhet

Tortyr av människor från fattiga länder = icke-nyhet
Tortyr av människor från rika länder = nyhet
Svenskar som blir illa behandlade under semestern = klick-nyhet

Trippelarbetande kvinnor = icke-nyhet
Kvinnlig börs-vd = nyhet
Sexchock = klick-nyhet

Global uppvärmning = icke-nyhet
Energibrist = nyhet
Höjda elpriser för privatkonsumenter = klick-nyhet

 

Del 5 Random Kopyright Liberation Front

Random Fredrik Edin Writer hörde av sig en dag via IRC och var mycket exalterad.

KÄNNER DU TILL KOLMOGOROVS LAG!!!???,

skrev den över hela kanalen.

Lagen är kanske mer känd som ”Satsen om oändligt många apor” och fastställer att om oändligt många apor sätter sig vid varsin skrivmaskin och skriver oändligt länge kommer de att skriva samtliga kända texter. Det är till och med så att en enda odödlig apa som gör oändligt många tangenttryckningar förr eller senare kommer att skriva samtliga kända texter. Om aporna är oändligt många kommer de att börja skriva samtliga texter genast. Samt givetvis en väldigt massa andra texter.

Ok, sa jag. Men det är ju inte riktigt sant. En text, även om det rör sig om en exakt kopia, som presenteras vid ett nytt tillfälle är en ny text. Aporna skulle producera nya texter, i vissa fall versioner av äldre texter.

Tycker du jag. Tycker kanske jag och de flesta andra vettiga människor och botar också. Men det tycker inte kapitalet. Kapitalet tror på original och upphovsmän. Och inte nog med det. Kapitalet menar att dessa upphovsmän dessutom äger originalen och alla kopior. Ur kapitalets synvinkel sysslar aporna med intrång i upphovsrätten. Med stöld. Aporna utgör ett hot mot det privata ägandet.

Ok, om du planerar att göra en massa versioner av befintliga texter för att håna den kapitalägande klassen och möjligen en och annan författare måste jag göra dig besviken. Det finns redan kopior på det mesta som skrivits. Det behövs inga apor. Internet och ctrl+a, ctrl+c och ctrl+v har redan skött den biten.

Befintliga ja, sa Random Fredrik Edin Writer i överlägsen ton. Men det finns inga kopior på texter som ännu inte skrivits. Aporna skulle ju skriva även dessa texter, inte bara de som redan skrivits. Inte nog med det. Jag skriver snabbare än en apa. Betydligt snabbare. Det går att framställa kopior av mig snabbare än det tar att avla fram apor med finmotorik nog att hantera ett tangentbord.

Jag (och jag och jag och jag…∞) tänker skriva alla texter. Både befintliga och framtida. Samtliga teoretiskt möjliga dikter, sånger, romaner, fackböcker, kartor, stadsplaner, ritningar, instruktioner, patentansökningar på samtliga språk, befintliga och framtida. Jag kommer att hävda att jag har upphovsrätt och / eller patent på allt från och med nu.

Tidigare har kapitalet bekämpats genom klasskamp, fackliga organisering, expropriation och rena stölder. Jag kommer att bekämpa det genom att göra upphovsrätt och i en förlängning allt privat ägande så löjligt att det kommer att vara helt omöjligt att ta på minsta allvar. Jag tänker hävda att jag har upphovsrätt till allt som tänks från och med nu. Allting kommer att krascha och vi kommer att vara tvungna att hitta på ett nytt sätt att fördela det vi gemensamt producerar. Vi kommer att…

Ok, ok, ok. Men har du tänkt på att…

Tyst. Jag skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver…

Del 6 Random Darknet Voltaire Misquoter

Den senaste veckan har Random varit trött, desillusionerad och stingslig. Planerna att krossa kapitalismen genom att hävda upphovsrätt till alla teoretiskt möjliga tankar grusades.

Random Fredrik Edin Writer är varken en fysisk eller juridisk person och kan därför heller inte äga saker. Botofobi kan tyckas, men sådan är lagen.

Tyvärr slutade inte eländet med självömkan och konspiratoriska fantasier om strukturella orättvisor. Jag antar att den återgått till att försöka sno ihop nyhetstexter av andra ”journalisters” alster för den försökte nämligen få hela fråga att handla om yttrandefrihet, ett ämne som ju av olika skäl varit på tapeten på sistone.

Min yttrandefrihet är KRENGT, hävdade Random Fredrik Edin Writer. Jag har rätt att påstå allt som går att påstå. Jag har också rätt att påstå att jag har rätt till påståendena.

Jag vet inte om kränkthet är en särskilt rimlig reaktion och jag har lite svårt att se att detta skulle ha med yttrandefrihet att göra. Det är ingen som hindrat dig från att påstå att du påstår allt som går att påstå. Däremot står det var och en fritt att ta dina påståenden på det allvar hen tycker att de förtjänar.

Random Fredrik Edin Writer tystnade ett tag. Gissar att den tog sats och försökte uppbåda all tillgänglig processorkraft för en ny attack. Fläkten på datorn brummade betänkligt, sedan kom det, lika förutsägbart som när en terrorexpert efterkonstruerar ett händelseförlopp.

Den franske filosofen Voltaire sade en gång: ”Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt…”

Stopp, stopp, stopp. Voltaire har inte ens sagt sådär.

Brummandet från fläkten tilltog igen. Sedan följde en svada av olika mer eller mindre relevanta påståenden om yttrandefrihet i stigande begriplighetsgrad:

”Det är svårast att försvara kompletta idioters yttrandefrihet. Särskilt om denne idiot råkar vara en själv”

”De människor som inte förstår att ett och samma verk (som de tycker är dåligt) kan uppfattas helt olika av olika människor, förstår heller inte att en konstnär inte heller förstår att ett och samma verk (som hen tycker är bra) kan uppfattas helt olika av olika människor”.

”Det är få människor som har så mycket yttrandefrihet som de som gång på gång hävdar att de inte har någon yttrandefrihet”

”För en majoritet av jordens befolkning är yttrandefrihet en lika användbar rättighet som rätten att fritt få resa i tiden”

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna.”

Om exkluderande design i norska tidningen Vårt Land

norway-natures-wonderland

För en tid sedan blev jag intervjuad av den norske journalisten Christian Nicolai Bjørke. Det resulterade i reportagen Dette er ikke en seng och Verdens ondeste benk.

Mycket glädjande att diskussionen om exkluderande design, eller ”fiendtlig arkitektur” sprider sig.

Jag har sagt det förut. Varje gång vi diskuterar detta motverkar vi ett av designens huvudsyften: att dölja. Att dölja maktrelationer, att dölja fattigdom, att dölja social utslagning. Det är första steget mot att faktiskt göra något åt själva problemen.

Exkluderande design: min forskningsrapport som PDF

IMG_1942

Som jag tidigare berättat har min undersökning om exkluderande design givits ut som forskningsrapport av Lunds universitet. Jag har fått en PDF. Hör av dig om du vill ha ett exemplar.

RADIO: Kan ett företag äga historien?

Reklama-Tungsram1935-001-650x931

Medverkar i dagens OBS i P1 13:20. Jag ska prata om vem som äger vår gemensamma historia. En fråga som aktualiserats av ett upphovsrättsligt dilemma kring filmen Selma som hade premiär i fredags.

EDIT: Det går att lyssna nu

Skumrask 6 år

1779790_10153009955905569_8302750765198758813_n

Idag har jag drivit den här bloggen i 6 år. I fullt krig med verkligheten. Om Slavoj Zizek är den kritiska teorins Elvis kan väl jag åtminstone få vara DJ Koze.

TACK FÖR ATT DU LÄSER ❤

Exkluderande design i radio: nu kan du lyssna

1nosnwyv7hlfwm

Nu kan du lyssna på programmet jag var med i igår. OBS magasin i P1 med titeln Det offentliga rummets sociala ingenjörskonst.

Medverkar gör också Dan Hellemar som bland annat gör den väldigt intressanta poden Staden tillsammans med Håkan Forsell.