Hegemopolis: Urban Isms

Om användandet av ismer i min kommande avhandling som är en ideologikritisk analys av en person som läser nyheterna under en resa mellan stationen Triangeln i Malmö och Nørreport i Köpenhamn.

Jag skulle vilja påstå att jag använder ismer på två olika sätt. Dels som verktyg för att skapa struktur och mening och dels som beskrivning av verkligheten. Verktygen använder jag främst i början av analyserna och beskrivningarna i slutet för att hjälpa mig att formulera vad jag kommit fram till. Bland verktygen ryms ismer som marxism, postkolonialism, feminism och kritisk realism. Bland beskrivningarna ryms nyliberalism och postmodernism. De två sätten är inte ömsesidigt uteslutande utan sammanfaller ibland och ibland ger verktygen upphov till beskrivningarna. Jag är exempelvis inspirerad den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon och tycker samtidigt att postkolonialism är en bra beskrivning av åtminstone några aspekter av vår samtid. Postkolonialismen fungerar alltså både som verktyg för att skapa struktur och mening samt som beskrivning av verkligheten.

Både marxismen och feminismen hjälper mig att förstå varför världen ser ut som den gör, men jag skulle inte påstå att vi lever i en marxistisk eller feministisk värld. Vissa aspekter av världen skulle jag kalla postmoderna, men jag tycker inte att postmodernistiska teorier hjälper mig att förstå verkligheten särskilt väl. Vi lever i högsta grad i en nyliberal värld och nyliberalismen hjälper mig att förstå världen även om jag inte håller med om dem och måste komplettera dem med marxistisk, feministisk och postkolonial kritik. Mina beskrivningar – som postmodern, nyliberal och postkolonial – påverkas givetvis av mina verktyg. I bästa fall finns ett sorts dialektiskt spel. Jag prövar mina verktyg på verkligheten, kommer fram till en beskrivning som i sin tur påverkar mina verktyg. Och så vidare.

Från marxismen hämtar jag främst en grundläggande syn på hur samhället fungerar. Människan skapar historien, men väljer inte förutsättningarna. Alla ting har en tendens att  förvandlas till varor och alla aktiviteter till arbete. Både varor och arbete har två sidor vilket Marx (2013:31-73) visar pedagogiskt i Kapitalets allra första kapitel. En vara har exempelvis både ett bruksvärde, det vill säga det kan användas till något, men också ett bytesvärde, det vill säga den har ett pris. Den har dock aldrig båda sakerna samtidigt. Om jag använder den kan jag inte sälja den och tvärtom.

Det finns nog heller inget tillfälle som påminner mig så mycket om den inledande meningen i Kapitalet som då jag befinner mig i ett köpcentrum som det vid Triangeln. Den lyder:

”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ”oerhörd varuanhopning…”
 (Marx 2013:31)

När det gäller synen på städer och urbana frågor listar Erik Swyngedouw (2012:149-155) några bra grundläggande marxistiska utgångspunkter som att:

  • Samhället är organiserat kring kapitalets rumsliga cirkulation
  • Ekonomin är tillväxtorienterad
  • Kapitalets expansion är beroende av arbete och arbetskraften är spridd och ojämnt fördelad.
  • Mervärde skapas av arbete, men disponeras av kapitalägarna i form av profit
  • Konflikterna mellan arbete och kapital utspelar sig, och sätter sina spår, i rummet
  • Enskilda kapitalister kämpar mot varandra om kontroll över rummet
  • Cirkulationens instabilitet resulterar ibland i överproduktion

Det ständiga krishotet leder till upprepade omstruktureringar av cirkulationen

Ovanstående dynamik utspelas i ett historiskt producerat kulturellt, ekonomiskt, administrativt, etniskt och ekologiskt landskap

Jag är mediavetare och inte geograf vilket påverkar mina analyser av städer och urbana fenomen. Det kanske inte påverkar vilka ismer jag använder, men däremot hur jag använder dem. Dels använder jag ett ideologikritiskt perspektiv, där jag lånat definitionen av ideologi från den franske marxisten Louis Althusser (1976). Jag lånar också idéer från kritisk diskursanalys, en vetenskaplig inriktning som är starkt inspirerad av marxism och kritisk realism (se exempelvis Jörgensen och Phillips 2000).

Men även om jag är mediavetare och hämtar inspiration från metoder som främst används för att analysera språkliga och kulturella fenomen, tittar jag inte bara på kommunikation. Jag menar att det går utmärkt att analysera även materiella fenomen med hjälp av ideologikritik och diskursanalys. Norman Fairclough, en ledande gestalt inom kritisk diskursanalys, har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa denna ”betydelse” till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Det går alldeles utmärkt att analysera även exempelvis torg, byggnader och andra urbana fenomen ur detta perspektiv.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning. Den döljer och förstärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Ismen marxism ger alltså upphov till tre verktyg som jag använder för att analysera Triangeln.

Men även om jag försöker förstå och analysera alla möjliga urbana fenomen tittar jag trots allt en hel del på kommunikation. I de allra flesta moderna städer finns det en form av kommunikation som framträder särskilt tydligt, nämligen reklam. Inom marxismen betraktas reklam traditionellt som en del av samhällets överbyggnad. Den har en tydlig ideologisk funktion och ur ett större perspektiv ska den få oss att acceptera rådande samhällsordning och bli goda konsumenter.

Det finns dock marxister som menar att reklam och andra former av masskommunikation även är en form av produktion, det vill säga också en del av samhällets bas. Dallas Smythe (1977) menar till och med att de som uteslutande betraktar masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation, bortser från eller åtminstone missar vissa grundläggande ekonomiska omständigheter. Smythe (1977:3) menar att media och andra som upplåter plats åt reklam – som exempelvis köpcentrum, tågstationer och torg – säljer sin ”publik” till annonsörer. De som köper reklamplats på exempelvis torget Triangeln köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av vissa budskap vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Så enligt Smythe är det vi som tar del av reklamen, inte själva reklamen, som är den huvudsakliga varan

Smythe (1977) skriver främst om media och menar att den är en sorts fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs. Men resonemanget är enligt mig i högsta grad överförbart till offentliga rum i våra större städer. Torg är ju exempelvis fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smyhes (1977) idé om att publiken är en vara är långt ifrån okontroversiell bland marxister. Inte nog med det. Idén får en del konsekvenser som är om möjligt ännu mer omdebatterade[1]. Om vi köper argumentet att ett torg som Triangeln är en fabrik där varan publik tillverkas och säljs, innebär det följaktligen också att Triangeln är en arbetsplats där den som besöker torget arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Synen på vad som är arbete är enligt mig en av marxismens mest omdebatterade inslag. Vissa mer ortodoxa marxister (som exempelvis Connor 2014:258) menar arbetskraft själv inte kan producera värde. Arbetskraften är visserligen nödvändig i arbetsprocessen men det är först när den används för att producera andra varor som värde uppstår. Enligt detta synsätt kan inte en publik tillverka sig själv och torget Triangeln kan följaktligen inte betraktas som en fabrik där någon arbetar med att tillverka varan ”publik”.

Jag håller inte med om detta utan lutar mig snarare på den syn på arbete som så kallade ”autonoma marxister” eller ”operaister” företräder. De menar att alla som direkt eller indirekt exploateras av kapitalet arbetar produktivt (Hardt och Negri 2000:52). Den autonoma marxisten Mario Tronti (1973) hävdar att arbetsdagen pågår hela tiden och kan delas in i tre faser: produktion, konsumtion och reproduktion och att samhället därmed är en ”social fabrik”.

Det finns hel en del marxister som håller med om att mediekonsumtion är ett arbete. Det flesta som gör detta menar dock att mediekonsumtion är en reproduktiv syssla där vi arbetar med att underhålla varan arbetskraft det vill säga oss själva och vår förmåga att arbeta. Det intressanta med Smythes idéer är enligt mig inte bara ser mediekonsumtion som en reproduktiv syssla utan placerar den i Trontis samtliga tre faser. Det är reproduktion när vi tar del av information och underhållning. Det är konsumtion när vi lär oss att konsumera och vad vi ska konsumera. Det är produktion när vi tillverkar varan ”publik”.

Det är alltså inte bara så att rikedomen uppträder som den där oerhörda varuanhopning som Marx beskriver. En av alla de varor som ingår i anhopningen är vi själva. Inte nog med det. Vi har tillverkat den själva också.

Reklamen berör också en annan fråga som ofta ställs av diskursanalytiker, nämligen den om vem kommer till tals i olika sammanhang. Vems röster som hörs, vems idéer som får genomslag och vem som tjänar på olika formuleringar och betydelser. I många urbana miljöer är det väldigt lätta att svara på frågorna bara genom att titta sig omkring. Det är företag, deras varumärken och deras reklam.

Varken reklam eller torg uppstår ur tomma intet. Jag är helt överens med en annan marxist, Henri Lefebvre om att rum är någonting som produceras socialt och att varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). När jag försöker förstå hur vårt samhälle ser ut och varför det ger upphov till just våra specifika rum har jag stor hjälp av ett annat verktyg, nämligen teorier om nyliberalismen som i sin tur ofta är starkt influerade av marxismen.

Det kan vara värt att stanna upp vid själva ordet nyliberal innan vi går vidare. Ordet är en översättning av engelskans ”neoliberal”. Problemet är att ”nyliberal” i dagligt ofta används för att beskriva annan sak, nämligen den politiska inriktning som på engelska kallas ”libertarianism”. Libertarianer strävar efter ett samhälle där staten försvunnit och lämnat spelet fritt åt marknadskrafterna. Nyliberalismen innebär däremot ett tillstånd där staten inte nödvändigtvis är stor, men stark och en garant för marknadskrafternas spelrum.

I praktiken innebär nyliberalismen också attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga (Brenner och Theodore 2002:3). Den innebär en radikal omorganisering av stadsmiljön och just den stadsmiljö jag har för avsikt att undersöka är givetvis inget undantag. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Triangeln har på senare år förändrats mycket. Köpcentret som ligger där är gammalt, men byggdes om rejält i samband med att den nya tågstationen togs i bruk. Många äldre butiker har försvunnit och ersatts med nya, som ofta ingår i stora kedjor. Köpcentret har också växt och tagit en större del av området i anspråk. Det har också byggts en hel del nya lägenheter och priset på de gamla har stigit. Även hyror för bostäder och lokaler har stigit i området, vilket i praktiken innebär att både invånare och affärsverksamheter byts ut. Äldre, mindre resursstarka ersätts med nya med bättre ekonomi.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30). Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa ism.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär konsumism eller en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Jag är medveten om att Bauman och Smythe krockar lite i det här fallet. Om konsumtion också (men inte bara) är arbete handlar det snarare om att arbetet har förändrats i en ”konsumistisk” riktning, snarare än om att arbete ersatts med konsumtion.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra marxister. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar.

Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor. De varor som återfinns på exempelvis torget Triangeln – kläderna som säljs i butikerna, reklamen, maten som serveras på restaurangerna eller mobiltelefonen jag håller i handen – är länkar i de här kedjorna.

Marxisten Nick Dyer-Witheford (2015) redogör ingående för såna här kedjor och adderar därmed en viktig aspekt till ett konsumitsiskt perspektiv. Det vi konsumerar produceras någonstans och det försvinner heller inte i tomma intet när vi konsumerat klart.

Om jag sitter på torget, tar en kaffe och lägger upp en bild på Instagram med hjälp av min telefon är jag bara en av länkarna i en väldigt lång kedja. Den kanske börjar med barn som arbetar under mycket svåra förhållanden i gruvor i Kongo-Kinshasa med att gräva fram mineralen kobolt som används i batteriet i min telefon. Telefonen som sätts ihop i Kina är ett samarbete mellan mjukvarutillverkare i Indien, hårdvarutillverkare Mexico och ingenjörer i Taiwan som leverera den till ett dataföretag i Silicon Valley, som förädlat den och samtidigt behållit det mesta av både äran och förtjänsten. När jag är färdig med telefonen och byter ut den, ofta långt innan den är obrukbar, kanske den till slut hamnar på en e-soptipp i exempelvis Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Så här lång har mina verktyg, främst marxismen, givit upphov till en rad grundläggande antaganden om föremålet för min undersökning, torget Triangeln i Malmö. Kan jag nöja mig här? Nej, jag anser att marxismen har några svaga punkter och behöver kompletteras med bland annat postkoloniala och feministiska perspektiv. Något jag uppskattar med både feminismen och postkolonialismen är att perspektivet i teorierna inte är den vite, manlige produktionsarbetarens, vilket jag upplever ofta är fallet, uttalat eller underförstått, när det gäller många marxistiska teorier.

Ett tydligt exempel är enligt mig synen på samhällets mest utsatta medborgare, som exempelvis papperslösa migranter, hemlösa och fattiga missbrukare. Inom marxistiskt teoribildning ingår dessa människor i vad som brukar kallas ”trasproletariatet”. Traditionellt sett har synen på trasproletariatet varit negativ inom marxismen. Karl Marx själv är inget undantag. I Klasstriderna i Frankrike beskriver han trasproletariatet som ”en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag” (Marx 1971:22) och i Kommunistiska manifestet skriver han tillsammans med Friedrich Engels följande:

Det lägsta proletariatet, trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de lägsta lagren i det gamla samhället, blir på vissa punkter genom proletariatets revolution inslungat i rörelsen; enligt hela sin levnadsställning är det dock städse mera beredvilligt att låta köpa sig för reaktionära syften

(Engels och Marx 1976:20).

Vilka som kan anses ingå i trasproletariatet varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Marx bjuder själv på en målande uppräkning av ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème” (1971:30).

I ett samtida, urbant sammanhang kan ”trasproletariatet” sim tidigare nämnts utgöras av exempelvis papperslösa migranter, fattiga missbrukare och hemlösa, alltså just de grupper som den exkluderande designen riktar sig emot.

Herbert J Gans (1995:2) lägger till några ytterligare grupper till ett samtida trasproletariat, som gängmedlemmar, småbrottslingar, unga ensamstående föräldrar och fattiga unga utan grundskoleutbildning. Zygmunt Bauman använder inte begreppet trasproletariat utan kallar de här grupperna ”icke- konsumenter” och beskriver dem som konsumismens egen underklass (Bauman 2008:137-167). Till skillnad från ett traditionellt marxistisk klassbegrepp där var och ens ställning i förhållande till produktionsmedlen är avgörande, handlar det här enligt Bauman (2008:140-141) också om ideologisk konstruktioner. De otillräckliga beskrivs som lata, ovilliga och en fara för samhället.

Det är mycket intressant att jämföra en traditionell marxistisk syn på trasproletariatet med Frantz Fanons (2007) som enligt mig i vissa avseenden är rakt motsatt. Istället för att betrakta trasproletärer som problem och potentiella kontrarevolutionärer ser han dem tillsammans med andra som står utanför den industriella arbetarklassen, som bönder och vissa urbana intellektuella, som potentiellt revolutionära. Det handlar inte om en romantisering av underklassen, men Fanon ser en politiska handlingar och politiska möjligheter där många marxister troligen skulle se destruktivitet och reaktion.

Frantz Fanon (2007) beskrev främst situationen i tidigare kolonier. Jag menar dock att hans teorier går att applicera på många av våra moderna städer, där det på sina håll råder en ordning som påminner om en kolonial. Fattiga, inte sällan med rötter i andra länder, samlas i vissa områden där det bland annat är högre arbetslöshet, lägre inkomster, större bostadsbrist och sämre bostadsstandard. Där människor har kortare medellivslängd och är sjukare än i övriga samhället. Där människor i stor utsträckning och vid behov används som arbetskraft i olika låglönesektorer.

I flera sådana områden utspelar sig de upplopp som Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) analyserar. De gör det ur något olika perspektiv. För Bauman handlar det alltså om en ny underklass bestående av exkluderade ”icke-konsumenter” som gör uppror mot konsumismen. I åtminstone Zizeks fall handlar det om marginaliserade människor som försöker vinna kontroll över sin absoluta närmiljö. Om att, åtminstone omedvetet, sätta utsatta delar av staden och marginaliserade grupper på agendan. Om att ingen bryr sig om fattigdom eller andra strukturella orättvisor som drabbar förortsborna. Om några av dem  däremot tänder eld på bilar eller skolor eller börjar plundra dyker genast media och politiker upp. Ofta relaterar de dock inte oroligheterna till fattigdom utan har istället patologiska förklaringar.

Gemensamt för Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) är att de inte ser upplopp och liknande oroligheter som uteslutande destruktiva. Det finns även konstruktiva inslag och en politisk potential, även om den kan vara omedveten och långt ifrån alltid realiseras. Precis som när det gäller Frantz Fanons trasproletärer alltså (2007).

Precis som postkolonialismen har även feminismen viktiga tillägg och ibland även korrigeringar av marxismen att bidra med. Feminismen är långt ifrån någon enhetlig teori, vilken bland annat Karen Offen (1988) redogör för på ett tydligt vis. Men oavsett riktning finns ofta ett fokus på människors vardagliga erfarenheter, vilket ibland saknas i stora teorier om samhället, inte bara inom marxismen. Det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt avhandlingsarbete. Istället för att börja med en teori om samhället och sedan försöka säga något om människors vardag vill jag göra tvärtom. Börja i vardagen för att sedan försöka säga något om samhället. I detta arbete kommer jag att inspireras och influeras av feminister som Wendy Brown (2008) och Nancy Fraser (2013).

En annan sak jag hämtar från åtminstone vissa feminister är synen på vad som är arbete. Inom traditionell marxism fokuseras ofta på arbetare inom produktionen. Eftersom produktionen sett ut som den gjort har detta per automatik inneburit ett fokus på vita män. Andra sektorer och andra sysslor har i bästa fall inte räknats som produktivt arbete och i sämsta fall ignorerats helt. Exempelvis slavar, studenter och hemmafruar har inte räknats som produktiva arbetare. Här har feminister, som exempelvis Silvia Federici (2012), ett mycket viktigt bidrag att komma med genom att bland annat visa hur arbete i hemmet är en både produktiv och nödvändig syssla inom kapitalismen och bör betraktas och analyseras som vilket annat arbete som helst.

Ett annat intressant feministiskt perspektiv bjuder Wendy Brown på i Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011) där hon visar hur det allt mer omfattande byggande av murar och barriärer hänger samman med nationalstaternas avtagande suveränitet. Jag menar att Browns perspektiv skildrar andra sidan av det Zizek försöker visa när han skriver om marginaliserade gruppers strävan efter att återvinna kontrollen (2008). Brown analys visar  enligt mig egentligen precis samma strävan, fast från det etablerade samhället och även i vissa från de allra mest etablerade medborgarna som sluter sig inne i gated communitys. Browns tankar om inhägnade stater har tyvärr fått ny aktualitet i både samhället och mitt specifika avhandlingsområde i och med upprättande av gränskontroller mellan Sverige och Danmark. Min tågresa passerar genom de troligen mest kända kontrollerna vid Kastrup i Köpenhamn och Hyllie i Malmö.

När det gäller postmodernismen tycker jag många teorier fungerar bra när det gäller att analysera vissa kulturella eller arkitektoniska fenomen. Jag älskar också att läsa vissa tänkare som brukar kallas postmodernistiska, som exempelvis Lyotard och Baudrillard. Baudrillards Simulations (1993) är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Men att använda hans teorier till att förstå städer, som exempelvis Edward J Soja (1996) gör, ger inte mig särskilt mycket. Även om Soja är en av de bättre exemplen på postmodernistisk inspirerade geografer tycker jag fokus ofta hamnar för mycket på form, medan frågor om ekonomi lyser med sin frånvaro.

Så vad ska jag, och alla andra som intresserar sig för urbana frågor, använda alla de här ismerna till? Personligen tycker jag inte att räcker med att analysera och, som så ofta är fallet, peka på problem. Jag tycker att vi som kritiskt funderar på varför städer ser ut som de gör också är skyldiga att peka på alternativ. Jag kan inte nog hålla med Wendy Brown om att särskilt vänster saknar egna politiska alternativ och att ”själva begäret efter frigörelse och demokrati tyckas ha försvunnit från vänsterrörelserna (2008:13)”. David Harvey tycks instämma när han skriver att:

Friheten att skapa och omskapa våra städer och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av våra mest värdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheter.(Harvey 2009:315).

Harvey förespråkar själv skapandet av så kallade allmänningar som ett av många alternativ för att ”skapa och omskapa” våra städer (2012:67- 88). Jag har själv beskrivit allmänningar som utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri och där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst (Edin 2014:52).

Harvey (2012:72) gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska). Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt, tvärtom, utan för att vi inte kan lita på det nyliberala samhället. Som exempel på samtida allmänningar nämner Harvey (2012:72) tillfälliga politiska samlingar på Tahir i Kairo, Syntagma i Aten och Plaza de Catalunya i Barcelona. Han nämner också ”mänskliga rättighetszoner” i Baltimore och ett projekt som återfinns i min avhandlings geografiska område, nämligen Christiania i Köpenhamn.

Mustafa Dikeç och Erik Swyngedouw (2017:13-14) listar fyra saker radikal urban politik bör fokusera på och jag tycker detta även bör omfatta akademiska analyser som min egen:

1.     Handlingar som syftar till förändringar där alla inkluderas

2.     Politisering av urbana erfarenheter och subjekt, inom och utanför institutioner, där alla görs delaktiga i produktionen av urbana rum

3.     Händelser som bryter av, som exempelvis urbana revolter, där människor inte upplever att de har samma politiska inflytande som andra. Detta bör ske även om inga politiska krav formulerats. En radikal urban politik bör fokusera både på orättvisor som ger upphov till revolter och revolternas politiska potential.

4.     Att sätta urbana revolter i ett större politiskt sammanhang och komma ihåg att de inte är meningslöst våld från marginaliserade grupper.

Jag tror Dikeçs och Swyngedouws punkter kan fungera bra som riktlinjer när jag försöker att åtminstone skissa på alternativ till det jag beskriver och kritiserar i avhandlingen. I bästa fall kan mina förslag till alternativ leda till konkreta handlingar. Min målsättning är att skriva en så lättillgänglig avhandling som möjligt som kan fungera som inspiration för den som vill förstå, kritisera och förändra urbana miljöer. För trots allt spelar alla de här ismerna jag skriver om ovan ingen större roll utanför den akademiska världen om vi inte använder dem till något. Det är ju trots allt som Marx (1995: 133) säger:

Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den

 

REFERENSER
Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Baudrillard, Jean (1983) Simulations New York: Semiotext (E)

Bauman, Zygmunt (1998) Globalization New York: Columbia University Press

Bauman, Zygmunt (2008) Konsumtionsliv Göteborg: Daidalos

Bauman, Zygmunt (2011) The London Riots – On Consumerism Coming Home To Roost I Social Europé politics, economy and employment & labour

Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002) ”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing

Brown, Wendy (2008) Att vinna framtiden åter. Stockholm: Atlas

Brown, Wendy (2011) Inhägnade stater, avtagande suveränitet Stockholm: Tankekraft

Connor, Edward (2014) ”Value, the Audience Commodity, and Digital Prosumtion: A Plea for Precision”. i McGuigan, Lee och

Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Dikeç Mustafa och Swyngedouw, Erik (2017) Theorizing the Politicizing City I International Journal of Urban and Regional Research

Dyer-Whiteford, Nick (2015) Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fanon, Frantz (2007) Jordens fördömda Stockholm: Leopard förlag

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Federici, Silvia (2012) Revolution At Point Zero Housework, Reproduction, and Feminist Struggle. New York: PM Press

Fraser, Nancy (2013) Fortunes of Feminism. London: Verso

Gans, Herbert J (1995) The War Against the Poor: The Underclass and Anti-Poverty Policy New York: Basic Books

Harvey, David (2009) Den globala kapitalismens rum  Stockholm: Tankekraft förlag

Harvey, David (2010) Kapitalets gåta och kapitalismens kriser Stockholm: Tankekraft Förlag

Harvey, David (2012) Rebel Cities  London: Verso

Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur.

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Marx, Karl och Engels, Friedrich (1976) Det kommunistiska partiets manifest. Stockholm: Oktoberförlaget

Marx, Karl (1971) Klasstriderna i Frankrike 1848-1850  Stockholm: Gidlunds

Marx, Karl (1995) ”Teser om Feuerbach” i Människans frigörelse Göteborg: Daidalos

Marx, Karl (2013) Kapitalet, sjätte upplagan Lund: Arkiv

McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red (2014) The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Offen, Karen (1988) ”Defining Feminism: A Comparative Historical Approach”. I Signs, Vol. 14, No. 1 (Autumn, 1988) s 119-157, The

University of Chicago Press.

Smythe, Dallas W (1977) Communications: Blindspot of Western Marxism Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3

Soja, Edward J (1996) Thirdspace Cambridge: Blackwell

Swyngedouw, Erik (2012) ”Geography” I Ben Fine, Ben och Filho, Alfredo Saad The Elgar companion to Marxist economics Cheltenham:

Edward Elgar Publishing Limited

Tronti, Mario (1972) . Workers and Capital. New York: Telos Press Publishing

Zizek, Slavoj (2008) Violence London: Profile Books

 

 

 

 

 

[1] Se exempelvis The Audience Commodity in a Digital Age (McGuigan och Manzerolle 2014) för en överblick.

Exkluderande bänkar tas bort i ”SoFo”

gentrification_ballers

Jag har tidigare skrivit om att Södermalms stadsdelsnämnd velat få till en översyn av var i stadsdelen det finns exkluderande design och ta bort den i det fall den förekommer.

Nu har så också skett i en del av det som på mäklarspråk kallas SoFo, närmare bestämt i allén längs Katarina Bangata.

Kanske är det ett utslag av filantropi. Kanske finns det inga fattiga kvar i ”SoFo”. Hursomhelst. Vill politikerna verkligen göra något åt exkludering borde de ta itu med bostadssituationen i en av Sveriges mest segregerade stadsdelar.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Hegemopolis: vad skapar torget?

5651618_7y0fe5to

De närmaste åren kommer jag alltså att göra en omfattande undersökning av staden eller närmare bestämt torget. Vilken stad? Vilket torg?

Det återstår att se. Några alternativ är Triangeln i Malmö, Karlstad Centrum, Mall of Scandinavia, Alexanderplatz i Berlin och Superkilen i Köpenhamn. Var och en av dessa är intressanta på sitt sätt.

Jag har också en vag fundering på att istället för en plats studera en resa mellan två platser. Som Malmö och Köpenhamn, en resa som bland mycket annat numera också – tyvärr – rymmer en dos samtidshistorisk asylpolitik.

Men vad är det exakt jag ska undersöka? Det vanliga. It’s ideology stupid, som Slavoj brukar säga. Jag kommer till en början att utgå vagt från samma frågeställningar som när jag undersökte fenomenet exkluderande design:

  • Döljer torget maktrelationer? I såna fall vilka?
  • Påverkar torgets utformning människors beteenden? Givetvis, men hur och vem tjänar på det?
  • Skapar torget samtycke?

Ok, kanske uppmärksam läsare undrar, vad i all välden har detta med media- och kommunikationsvetenskap att göra? Det r väl ändå det ämne du studerar?

Allt och inget på samma gång. Dels kommer jag att studera de kommunikativa aspekterna, särskilt förmedlingen av nyheter på torget, extra noga. Men det är också så at den sista frågan är en av de mest klassiska som går att ställa inom ämnet. Skillnaden är bara att det istället för ”torget” brukar handla om ”media”.

Ny ”fräsch” exkluderande design på Linköpings centralstation.

12373265_10156279170155142_8845760743420590391_n

Linköpings centralstation gör som Lund och byter ut sin gamla exkluderande design mot ny. Ingen slump med tanke på att det är Jernhusen som äger båda stationerna och att företaget länge legat i framkant när det gäller exkluderande design.

534143_10156279083010142_973602537672314366_n

Ny exkluderande design på Lunds centralstation

   Lunds centralstation har bytt sin gamla exkluderande design mot ny. Slut på meddelandet.

  

Fyra mediakonspirationer utan konspiratörer

b2ef6348f98b07b9ea4cc84431f0bc2b

Den slovenske filosofen Slavoj Zizek brukar säga att de flesta konspirationsteorier är sanna sånär som på det där med konspirationen. Få fenomen omfattas av så många konspirationsteorier som media. Det påstås ibland att media ger en falsk bild av verkligheten, att enskilda journalister ljuger eller till och med att media kontrolleras av vissa intressen som dessutom har en dold agenda. Längst ut till höger på den politiska skalan talas det om ”PK-media” och ”kulturmarxistiska” sammansvärjningar. Längst ut till vänster hävdas det att all media är ”borgerlig” och ett lydigt redskap i den kapitalägande klassens händer.

Det förekommer också massor av seriösa undersökningar som försöker påvisa att framförallt nyheter påverkas, är vinklade eller osanna. Att journalister utelämnar fakta, är partiska eller till och med ljuger. Det händer bevisligen att journalister ljuger eller åtminstone slarvar med fakta. Och partiska är vi allihopa som jobbar med media. Det är jag den första att erkänna.

Men jag tror det finns en fara i att stirra sig blind på själva innehållet eller ännu värre på de som skapar innehållet. Media påverkas enligt mig mycket mer av samhällsförändringar och ekonomiska förutsättningar, även om det givetvis är fråga om en växelverkan.

Så jag vill istället rikta blicken mot fyra förändringar som ändrat villkoren för journalistiken. För enkelhetens skull tänker jag främst använda nyhetstidningar som exempel, men förändringarna påverkar all media.

Jag kommer att gå närmare in på var och en. I korthet skulle jag beskriva dem såhär:

  1. En gång i tiden var tidningar ett mål och pengar ett medel. Idag är pengarna i allt större utsträckning målet och tidningarna ett medel.
  2. En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer.
  3. En gång i tiden producerade tidningarna själva sitt innehåll. Idag produceras det i allt större utsträckning av läsarna
  4. Journalisterna blir allt färre och får mindre resurser medan de som sprider information som journalisterna ska granska blir allt fler och får mer resurser.

Enligt mig är en av journalistikens viktigaste uppgifter att granska makten. Den har vad vi skulle kunna kalla en ”ideologikritisk” funktion. Jag tror att de här fyra förändringarna gör det svårare att utföra den uppgiften.

Men låt oss börja med begreppet ”ideologi”. I dagligt tal används det ofta för att beskriva politiska åsikter. Men det finns en djupare filosofisk betydelse också. Eller rättare sagt, en hel rad betydelser. Jag ska inte tråka ut er med att räkna upp alla. Den jag brukar använda mig av finns bland annat vackert återgiven i boken Den tyska ideologin av Karl Marx och Friedrich Engels. De skriver ungefär såhär.

Den härskande klassens tankar

Är vid varje epok

De härskande tankarna.

Jag tror de menade ungefär att de som har den ekonomiska makten i ett samhälle också har stor makt över kulturen. De påverkar kulturen som i sin tur stärker deras makt ytterligare och så vidare.

Om jag skulle göra en ytterst förenklad tolkning av vad det här betyder för media skulle det innebär att kapitalismen inte bara sätter de ekonomiska ramarna för exempelvis en tidning, den framträder också på och mellan raderna. Men hur går det till i praktiken? Jo, menar jag, genom de fyra förändringar jag tänker beskriva.

En gång i tiden var tidningar ett mål och pengar ett medel. Idag är pengarna i allt större utsträckning målet och tidningarna ett medel.

Jag misstänker att när Den tyska ideologin skrevs i mitten av 1800-talet drevs de tidningar som fanns av människor som just ville ge ut en tidning. Många svenska dagstidningar startade under den här tiden och ägdes inte sällan av personer med stort publicistiskt intresse som exempelvis förläggare. Tidningarna hade alltså ett egenvärde för dessa publicister.

Jag upplever att tidningarna idag är mindre mål i sig än någonsin. Idag har väldigt många tidningar ägare som förväntar sig att de går med vinst, något som inte spelade mindre roll för publicisten vars tidning hade ett egenvärde. Självklart ville ingen förlora pengar men eventuellt överskott investerades ofta i verksamheten.

Så ser det inte ut längre. Journalistförbundets förra ordförande Agneta Lindblom Hulthén skrev för något år sedan i Fria tidningar att ”under 2000-talet gjorde de traditionella medierna ett par år de största vinsterna någonsin, utan att återinvestera i journalistiken.”

Men vad innebär detta i praktiken? Jo, när pengarna är målet behöver kostnaderna sänkas. Det gör att lokalredaktioner och hela tidningar försvinner. Tidningar kommer ut mer sällan. Tidningarna trycks i allt mindre upplagor, även om läsande på nätet givetvis förklarar en del av detta. Journalister avskedas eller får andra uppgifter. De är anställda av bemanningsföretag istället för själva tidningen som istället hyr in dem. De får både skriva och sköta webb för att inte tala om den korrekturläsning som tidigare sköts av numera avskedade korrekturläsare. Allt mer material köps in av frilansare till betydligt lägre kostnad än om det skrivits av anställda.

I våras skrev Jan Gradvall en artikel i Expressen som var väldigt talande för den här utvecklingen. Gradvall tittar igenom sin gamla bokföring från tiden då han började skriva i början av 80-talet. Han konstaterar att arvodena som betalades då var ungefär desamma som erbjuds idag mer än 30 år senare. På den tiden kostade en etta i Stockholms innerstad 350 000 kronor. Det räcker idag inte ens till handpenningen.

Låga frilansarvoden kanske verkar som en mindre detalj i sammanhanget. Men fundera gärna en stund på vad som händer om tidningar betalar så dåligt att bara människor med god ekonomi har råd att skriva? Om det finns tillräckligt många som är villiga att jobba för låga arvoden eller inga arvoden alls? Det är faktiskt så illa att vissa mediaföretag tar betalt för att publicera texter.

Ok, om nu tidningar blir allt mindre mål i sig och allt mer medel att tjäna pengar, hur påverkar detta innehållet. Hur påverkar det möjligheten att granska makten? Jag inbillar mig att detta bland annat resulterar i:

  • Färre tidningar
  • Förre journalister
  • Färre lokalredaktioner
  • Färre grävjobb
  • Färre påkostade reportage
  • Färre egna bilder
  • Lägre kvalitet på texterna på grund av färre redaktörer och korrekturläsare
  • Fler billiga texter som exempelvis krönikor.

Kom ihåg att detta inte beror på någon ekonomisk kris. De senaste tio åren har dagstidningarna i Sverige sammantaget gjort miljardvinst så gott som varje år.

Om tidningarna vore ett mål och pengarna ett medel skulle överskottet givetvis investeras i tidningarna. Men nu var det ju tvärtom. Så förutom att minska kostnaderna försöker tidningarna dessutom öka sina intäkter. Vilket för oss in på nästa stora förändring

En gång i tiden sålde tidningarna just tidningar till sina läsare. Idag säljer tidningarna i allt större utsträckning sina läsare till annonsörer.

Vet du vilken Sveriges största dagstidning är? Det är inte Aftonbladet eller Dagens Nyheter. Det är Metro. Vet du hur många tidningar de säljer per dag? Inte en enda. Däremot har de upplaga på på drygt en halv miljon.

Pengarna tjänas istället genom att sälja sina läsare till olika annonsörer. Metro tar betalt för att leverera människor som tar del av reklambudskapen. De säljer potentiella konsumenter till annonsörerna. Utan varan konsumenter, inga reklamintäkter. Det är alltså annonsören som är kund medan vi som läsare är inkomstkällan.

”Gratistidningar” som Metro kanske kan upplevas som särfall. Men även mer traditionella tidningar som tar betalt för sina pappersexemplar måste arbete på det här sättet, särskilt på nätet.

På nätet finns i huvudsak två sätt att ta betalt. Antingen låsa in materialet bakom en betalvägg – alltså sälja innehåll till läsarna som en vanlig tidning – eller att sälja läsarna till annonsörer. Många gör både och.

Förutsättningen för att kunna sälja läsare till annonsörer är att läsarna tar del av annonserna. Då dyker nästa problem upp. Annonsblockerare. Använder du adblock eller liknande program? Då är du hyfsat värdelös som vara. Annonsörerna är ju bara intresserade av läsare som kan läsa reklamen.

Detta tvingar tidningar att ta till nya metoder. Expressen har exempelvis en banner som ber besökaren stänga av adblock. Enligt Expressen kommer tidningen inte att kunna upprätthålla sin kvalitet om besökarna inte tittar på annonserna och därmed genererar intäkter.

Den tyska tidningen Bild införde nyligen en modell där den som använder annonsblockering också blockeras från tidningens eget material om de inte betalar en avgift. Den här modellen tror jag kommer att bli allt vanligare.

Att ”sälja en tidning” handlar alltså inte längre bara om att sälja en bra tidning till sina läsare utan i allt större utsträckning om att sälja bra läsare till sina annonsörer. I vissa fall bara om att sälja läsare, som när det gäller Sveriges och faktiskt också väldens största dagstidning Metro.

Vad får detta för konsekvenser? En snabb bläddring i Metro antyder bland annat att det blir:

  • Kortare och grundare analyser.
  • Mer underhållning, färre nyheter
  • Få egna nyheter.

Andra tidningar som säljer sina läsare kanske inte nödvändigtvis förvandlas till kopior av Metro. Men jag tror det exempelvis blir allt vanligare med:

Exakt vad som händer med innehållet när produkten som ska säljas inte längre innehållet utan mottagaren av samma innehåll återstår dock att ta reda på. Men en sak är säker. Den som vill sälja annonser med framgång måste göra en tidning som annonsörer vill förknippas med. Det ger annonsörerna makt över innehållet.

Alla som någon gång jobbat med en politiskt radikal tidning vet att det är omöjligt att sälja annonser i någon större skala. De flesta sådana tidningar skulle troligen inte vilja ha annonser, men alternativet existerar inte ens så det är en icke-fråga.

Den allra första tidning jag själv skrev för var skateboardmagazinet Edge. Jag skrev bland annat krönikor där jag visserligen tyckte saker, men var långt ifrån extrem på något vis. Trots detta hörde annonsörer av sig och sa att de inte ville annonsera om tidningen fortsatte ”ta ställning”.

Hursomhelst. Nu är tidningen alltså inte längre ens ett medel för att tjäna pengar. Det är läsarna som är medlet. Tidningens uppgift är att locka dem till sig. Inte nog med det…

En gång i tiden producerade tidningarna innehållet själva. Idag produceras det i allt större utsträckning av läsarna

För femton år sedan när jag pendlade till jobbet satt flera av mina medresenärer och bläddrade i morgontidningar. Detta blir en allt ovanligare syn. Idag sitter folk och fipplar med sina mobiler och paddor. Några av dem kanske läser de tidningar de tidigare läst på papper, några kanske spelar spel, men många producerar också innehåll till världens största medium.

Facebook har nästan en och en halv miljard aktiva användare. Världens överlägset största medium producerar absolut inget som helst innehåll själva. Detsamma gäller andra som sociala medier som Twitter och Instagram. Innehållet genereras till hundra procent av användarna. Många människor har sociala medier som sin främsta nyhetskälla.

Särfall, javisst. Men även vanliga dagstidningar blir allt mer användargenererade. Ibland sker detta i samarbete med Facebook. Vill du kommentera en artikel måste du kanske ha ett facebookkonto. Ibland sköter tidningar detta själva och låter läsare kommentera eller till och med skriva egna texter.

Vad händer när allt mer innehållet i media skapas av läsarna? När det innehåll de skapar – som kommentarer, uppdateringar och twitter – får allt större genomslag? När allt fler människor använder Facebook och liknande som främsta nyhetskälla? Jag tror bland annat att:

  • Faktagranskningen försämras
  • Källkritiken uteblir oftare
  • Andelen osanningar som sprids blir större
  • Troll får större inflytande

Tidningen har alltså gått från mål till medel. Från att sälja tidningar till att sälja läsare och dessutom låta läsarna stå för allt mer av innehållet. I praktiken innebär det ironiskt nog att många av oss både jobbar gratis och blir sålda på en och samma gång när vi exempelvis använder Facebook. Samtidigt som allt detta händer media, händer det också något med de media ska granska.

Journalisterna blir allt färre och får allt mindre resurser medan de som sprider information som journalisterna ska granska blir allt fler och får allt mer resurser.

De företag, organisationer och myndigheter som journalisterna ska granska sparar inte på samma sätt som media. Tvärtom. De sänker inte arvoden. De avskedar inte medarbetare. De förlitar sig inte på arbetsinsatser utförda på fritiden eller för låg eller ingen betalning. Det gör istället raka motsatsen. Särskilt företagen.

Medan media rustar ner, rustar de media ska granska upp. Det finns idag inte ett större seriöst företag eller organisation som inte har en pressansvarig eller till och med en hel pressavdelning. Skulle läget bli skarpt tar de dessutom in utomstående, mycket välbetalda konsulter.

Journalistförbundet räknade för några år sedan ut att det i Sverige finns betydligt fler kommunikatörer än journalister. I USA var kommunikatörerna vid samma tidpunkt fyra gånger så många som journalisterna. Och den här tendensen blir tydligare för varje år. .

Sveriges Television undersökte nyligen hur detta förhållande ser ut i Skåne där jag bor. Hösten 2011 fanns det 600 journalister anställda på de skånska dagstidningarna. Sedan dess har 250 fått gå.

Samtidigt som journalistkåren krymper blir kommunikatörerna allt fler. Bara Malmö Stad har idag nästan lika många kommunikatörer som det finns anställda på Sydsvenskans, den största lokala tidningens, redaktion. Och då är Malmö bara en av de kommuner tidningen bevakar.

Enligt Lars Johansson på Helsingborgs Dagblad har Helsingborgs kommun sju till åtta gånger så många kommunikatörer som det finns reportrar på hans tidning.

Jag har inte sett liknande undersökningar för andra delar av landet, men jag inbillar mig att detta inte är något unikt. De som journalisterna ska granska blir fler och får mer resurser, medan journalisterna blir färre och får mindre resurser. Och det här gäller inte bara myndigheter utan givetvis också organisationer och företag.

Oavsett vem de jobbar för har dessa kommunikatörer en sak gemensamt. Deras uppdrag är inte ge en saklig bild av verkligheten, utan deras uppdragsgivares bild av verkligheten. Deras uppdrag är egentligen raka motsatsen mot journalisternas. De arbetar inte på mottagarens uppdrag utan på avsändarens.

Vad får detta för konsekvenser? Kommunikationsprofessor Lars Nord säger till SVT att:

Om det blir en obalans, allt färre journalister, så kan det leda till att vi inte får den granskning vi behöver. Istället matas vi med tillrättalagda bilder som bara belyser de positiva sidorna av en verksamhet.

 

Vi får alltså myndigheters, företags och organisationers bild av verkligheten, vilken ju inte nödvändigtvis är sann. De som skapar och sprider dessa bilder jobbar som tidigare nämnts på avsändarens uppdrag.

Förutom att hålla sig med informationsavdelningar producerar många av de här företagen och organisationerna också ren reklam. Svenska företag la förra året 67 miljarder kronor på reklam och bombarderade människor med mellan 3 000 och 20 000 budskap om dagen. De totala investeringarna i reklam uppgår till en summa som är ungefär 100 gånger så stor som det totala presstödet.

Jag skulle säga att det råder en stor obalans mellan journalistik och andra typer av information. En obalans som bara blir större och större för varje dag.

Det jag har försökt beskriva är alltså hur tidningar förvandlas från mål till medel. 

Först till medel att tjäna pengar genom att sälja tidningar. Sedan till medel att tjäna pengar genom att sälja läsare.

Detta innebär i praktiken mindre resurser till journalistiken och sämre möjligheter att granska makten.

Samtidigt förvandlas läsarna alltmer till medskapare eller till och med de enda skaparna av innehåll.

Detta försämrar möjligheterna att granska makten ytterligare.

Samtidigt som journalisterna blir färre och får mindre resurser blir de som journalisterna ska granska allt fler och får allt större resurser. Vilket givetvis förvärrar möjligheten att granska makten ännu mer.

För att återknyta till citatet ur Den tyska ideologin skulle jag säga att den härskande klassens tankar blivit ännu mer härskande. Inte så mycket på grund av själva tankarna, utan på att möjligheten att granska dessa tankar radikalt försämrats. Jag kan sträcka mig så långt som att ge Zizek rätt. Media är utsatt för en konspiration, men en konspiration som egentligen saknar konspiratörer.

Bild blockar adblockare

92dc7b46df1dd54a9bf55df94af73a86

Den tyske mediemogulen Alex Springer hatar adblock ännu mer än Expressen gör. Han nöjer sig inte med en banner. Alla som besöker hans tidning Bild måste antingen stänga av adblock eller betala en avgift.

Egentligen är det samma affärsmodell som bland andra Spotify använt. Ett ”gratisalternativ” med reklam och ett betalalternativ utan reklam. Läsaren får välja mellan att vara vara eller konsument. Antingen säljer Bild sina läsare till annonsörerna eller sin tidning till läsarna. Nymedia och gammelmedia på en och samma gång.

Läs också:

Därför hatar Expressen Adblock

Hur mycket betalar du för att bli såld?