Socialporrens Europa

I dagens Aftonbladet recenserar Daniel Swedin Owen Jones utmärkta bok ”Chavs – föraktet för arbetarklassen” som just kommit ut på svenska. Eftersom jag också skriver om den, och närbesläktade fenomen, i min bok tänkte jag passa på att publicera ett utdrag här:

SOCIALPORRENS EUROPA

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll.

Zygmunt Bauman

Det finns paralleller mellan ekonomiska försämringar för de som har det sämst och hur hemlöshet, fattigdom och social utslagning skildras i kultur och media. Enligt Zygmunt Bauman spelar demoniseringen av fattiga en viktig hegemonisk roll. Ur ett större perspektiv handlar det om att förödmjuka och förnedra genom att peka ut vissa människor, grupper och områden som otillräckliga på olika sätt. Som lata, oansvariga och kriminella. Som otillräckliga konsumenter. Detta för att kunna rättfärdiga åtgärder riktade mot samma människor, grupper och områden.

Steve Macek har studerat hur storstäder och storstadsbor porträtterats i amerikansk media och kultur mellan 1980 och 2005. Han menar att det under denna period pågått en omfattande demonisering av större städer och dess invånare i nyheter, reklam, filmer, tv-serier, litteratur och annan kultur. Särskilt fattiga och i synnerhet afroamerikanska män porträtteras som vad Macek kallar ”den barbariske urbane andre”. Bilder av total laglöshet där gäng härskar över städerna målas upp.

Enligt både Graham och Macek används dessa och liknande bilder som förevändning av högerpolitiker för att införa en mer auktoritär kriminalpolitik. Detta leder bland annat till övervakningskameror sätts upp på offentliga platser. Filmerna från kamerorna används sedan ibland till inslag i reality-tv där tittarna erbjuds autentiskt våld. Vilket leder till en ond cirkel med ytterligare krav på övervakning och hårdare tag.

Graham menar att även högerpolitisk ideologiproduktion dragit sitt strå till stacken för att demonisera fattiga. Som exempel nämner han boken ”The Bell Curve – Intelligence and Class Structure in American Life” av Richard J Herrnstein och Charles Murray där författarna varnar för en delning av USA i en liten kognitiv elit och en stor IQ-svag men fertil underklass. Författarna går så långt att de skyller många sociala problem på låg intelligens hos de som drabbas av problemen.

Ett senare tydligt exempel på hur fattiga storstadsbor demoniseras är det brittiska tv-programmet ”Benefits Street” som visades på Channel 4 mellan 2014 och 2015. Det var en realitysåpa om ett antal människor som bor längs James Turner Street i förorten Winson Green utanför Birmingham. Benefits Street hade över fyra miljoner tittare skildrade de boende som ansvarslösa bidragstagare som begick småbrott och som var för lata för att söka jobb.

Enligt Owen Jones, författare till boken ”Chavs: The Demonization of the Working Class” är den här typen av underhållning väldigt vanlig i Storbritannien. Särskilt de fattigaste delarna av arbetarklassen demoniseras på en rad olika sätt och beskylls för att vara lata, sakna bildning, inte vilja arbeta och för att ha osofistikerad smak. Det sprids myter om allt mellan bidragstagande och barnalstring. De här stereotyperna används sedan av politiker för att genomdriva allt mellan hårdare tag, försämringar av socialförsäkringar och, ur ett större perspektiv, ökad ojämlikhet.

I Sverige finns det inte lika tydliga exempel vilket möjligen kan förklaras av att Storbritannien är ett skarpare klassamhälle med ett helt annat medieklimat. Men tendenser finns hos oss också. Jag tänker på program som Lyxfällan på TV3 där fattiga människor som hamnat i ekonomiskt trångmål får hjälp av experter med skuldsanering. Eller Familjen annorlunda på TV4 där tittarna får följa familjer med många barn som försöker få ekonomi och tid att gå ihop. Jones menar att just oansvarigt barnalstrande är en vanlig stereotyp när det gäller att demonisera fattiga. Till programmets försvar vill jag dock säga att detta inte alls verkar vara syftet.

Stiftelsen Open Society Foundations studerade för några år sedan mediabilden av arbetarklassen i Västeuropa. I deras rapport från städerna Stockholm, Århus, Amsterdam, Berlin, Lyon och Manchester slår de fast att medier framförallt i Storbritannien i allt större utsträckning porträtterar arbetarklassen som lata och odugliga snyltare. De konstaterade också att benämningen ”white trash” blivit allt vanligare i svensk media. White trash är ursprungligen en amerikansk starkt nedsättande benämning på vita personer med låg social status. Open Society Foundations konstaterade också att mediabevakningen av fattiga områden i Sverige både var bristfällig och ensidigt fokuserad på negativa händelser. I rapporten framgår att den här typen av skildringar, ibland kallade socialporr eller fattigdomsporr, blivit så vanliga i Tyskland och Nederländerna att de bildat egna genrer. I Nederländerna kallas de ”Aso-TV” (anti-social tv) och i Tyskland ”Hartz IV-TV”, efter en politisk reform som försämrat socialförsäkringarna.

Detta är exempel på växelverkan mellan hegemoni på olika nivåer. Kapitalismen har ett behov av att expandera. Staten ger ekonomiska krafter friare tyglar genom politiska beslut. Besluten leder till social utslagning. Den sociala utslagningen leder ökad demonisering. Demoniseringen ger upphov till politiska krav på ännu hårdare tag, ännu mer privatisering och ännu skarpare uppdelning mellan tillräckliga och otillräckliga konsumenter. Jag föreställer mig att exkluderande design är lättare att införa där det samtidigt råder ett medie- och kulturklimat där fattiga framställs som lata, oansvariga och ovilliga att arbeta. Att det är lättare och mer accepterat att genomföra sanktioner mot någon som ”inte vill göra rätt för sig”. Att samma sanktioner sedan bidrar till att göra skildringar i kultur och media ännu mer stereotypa. Att dessa i sin tur leder till nya politiska krav. Och så vidare,

Det kan verka som en ironisk slump att de otillräckliga konsumenter som den exkluderande designen avvisar från gator, torg, centrum och parker istället dyker upp som underhållning eller som vinklade nyheter. Men enligt Loïc Wacquant är skildringen av fattigdom och fattiga oerhört viktiga för de som strävar efter att öka klassklyftorna. Dels handlar det om att skicka ett meddelande, en sorts varning, till de som arbetar om att det inte går att sluta lönearbeta. Att den som gör detta riskerar att går att fruktansvärt öde till mötes[9]. Det handlar också om att beskriva fattigdom som var och ens individuella ansvar att undvika. Att fattigdom är ett problem för oansvariga individer och inte ett samhällsproblem. Ur ett större perspektiv handlar det om att upprätthålla en tro på systemet. En bild av att de som drabbas har sig själva att skylla medan de som sköter sig och tar ansvar inte löper några risker. Därför är det viktigt att städa undan otillräckliga konsumenter ut stadsmiljöer men behålla stereotyper i kultur och media där bilden av fattiga kan kontrolleras och där de kan framställas som oansvariga och lata. Där fattigdom och hemlöshet beskrivs som en brist hos enskilda individer istället för ett samhällsproblem. Om människor istället tror att vem som helst kan drabbas av fattigdom, inte bara lata och oansvariga, är det antagligen betydligt svårare att genomföra försämringar för fattiga som sämre socialförsäkringar och exkluderande design.

 

 

Hegemopolis (PM9): Hegemoni

Att människor upplever rådande samhällsordning som naturlig och självklar och därmed – medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt – samtycker kallas ibland hegemoni (Gramsci 2000). Ur ett större perspektiv innebär hegemoni en organiseringen av samtycke både kring samhällsordningen i stort och kring enskilda frågor. Hegemoni kan beskrivas som ”de processer varigenom underordnade medvetandeformer konstrueras utan att våld eller tvång tillgrips (Barrett 1991:54)”.

Det är dock viktigt att komma ihåg att hegemoni är inte bara en uppsättning åsikter eller en samling ideologiska uttryck. Enligt Raymond Williams (1997:108-109) är hegemoni snarare en helt socialt system eller process av specifika och dominanta betydelser och värderingar. Annorlunda uttryckt går det att se hegemoni är ett resultat av lång rad olika ömsesidigt beroende sociala, materiella och strukturella relationer (Joseph 2002:128).

Jonathan Joseph (2002, ss128-130) menar att det är viktigt att skilja på olika aspekter av hegemoni. Dels på en djupare hegemoni som verkar på ett strukturellt plan och dels på en ythegemoni som verkar på ett direkt medvetet plan. Den djupare hegemonis roll är att hålla samman samhället och att reproducera grundläggande strukturer och relationer. Enligt Joseph är relationen mellan staten och det ekonomiska systemet särskilt viktig (2002:128).

Ythegemoni i sin tur består av specifika projekt, praktiker, diskurser och uttryck. Enligt Joseph (2002:128) är det i den betydelsen hegemoni ofta används, men han menar att vi missar en stor del av bilden genom att bara betrakta specifika uttryck. Ytfenomenen uppkommer ur de förutsättningar som den djupare hegemoni skapar. Sedan sker en växelverkan där även fenomenen på ytan påverkar den djupare strukturella hegemonin.

Det är viktigt att notera detta när jag gör min undersökning och titta efter både ytfenomen och mer grundläggande strukturer, ekonomiska såväl som andra. Ett exempel på en sån här djupare relation mellan staten och det ekonomiska systemet som kan påverka min undersökning är privatiseringar. Torget bredvid stationen Triangeln omges exempelvis av ett privat köpcentrum. Jag upplever en stor skillnad mellan privata rum som exempelvis köpcentrum och offentliga rum som exempelvis ett torg. Denna grundläggande ekonomiska relation ger upphov till en rad ytfenomen. När det gäller privata rum är vinstintresset centralt, precis som för vilket företag som helst. När det gäller offentliga rum kan andra intressen, som medborgarnas inflytande och bekvämlighet, vara i fokus. När ett offentligt rum privatiseras förvandlas de som besöker det från medborgare till kunder. En medborgare har rättigheter och skyldigheter, medan en kund har en affärsrelation.

Ett annat viktigt ytfenomen är sunt förnuft, det vill säga olika uppfattningar om vad som är rätt och fel, lämpligt och olämpligt. Kate Crehan (2016) undersöker vad Gmascis idéer om sunt förnuft har för relevans i dagens samhälle, ett samhälle väldigt olikt Gramscis, och kommer fram till att uttalade och outtalade uppfattningar om sunt förnuft stärker skillnader mellan människor, baserat på bland annat klass, kön, religion och sexuell läggning.

Jag vill relatera handlingen att ta del av nyheter till hegemoni i betydelsen jag redogör för ovan. Se om och i såna fall hur nyhetsläsning på tåg är en sådan här process som konstruerar en underordnad medvetandeform. Se om och i sådana fall hur städerna, min tågresa och konsumtionen av nyheter är en del i en hegemoni. Hur den påverkas och hur den i sin tur påverkar.

Hegemopolis: Urban Isms

Om användandet av ismer i min kommande avhandling som är en ideologikritisk analys av en person som läser nyheterna under en resa mellan stationen Triangeln i Malmö och Nørreport i Köpenhamn.

Jag skulle vilja påstå att jag använder ismer på två olika sätt. Dels som verktyg för att skapa struktur och mening och dels som beskrivning av verkligheten. Verktygen använder jag främst i början av analyserna och beskrivningarna i slutet för att hjälpa mig att formulera vad jag kommit fram till. Bland verktygen ryms ismer som marxism, postkolonialism, feminism och kritisk realism. Bland beskrivningarna ryms nyliberalism och postmodernism. De två sätten är inte ömsesidigt uteslutande utan sammanfaller ibland och ibland ger verktygen upphov till beskrivningarna. Jag är exempelvis inspirerad den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon och tycker samtidigt att postkolonialism är en bra beskrivning av åtminstone några aspekter av vår samtid. Postkolonialismen fungerar alltså både som verktyg för att skapa struktur och mening samt som beskrivning av verkligheten.

Både marxismen och feminismen hjälper mig att förstå varför världen ser ut som den gör, men jag skulle inte påstå att vi lever i en marxistisk eller feministisk värld. Vissa aspekter av världen skulle jag kalla postmoderna, men jag tycker inte att postmodernistiska teorier hjälper mig att förstå verkligheten särskilt väl. Vi lever i högsta grad i en nyliberal värld och nyliberalismen hjälper mig att förstå världen även om jag inte håller med om dem och måste komplettera dem med marxistisk, feministisk och postkolonial kritik. Mina beskrivningar – som postmodern, nyliberal och postkolonial – påverkas givetvis av mina verktyg. I bästa fall finns ett sorts dialektiskt spel. Jag prövar mina verktyg på verkligheten, kommer fram till en beskrivning som i sin tur påverkar mina verktyg. Och så vidare.

Från marxismen hämtar jag främst en grundläggande syn på hur samhället fungerar. Människan skapar historien, men väljer inte förutsättningarna. Alla ting har en tendens att  förvandlas till varor och alla aktiviteter till arbete. Både varor och arbete har två sidor vilket Marx (2013:31-73) visar pedagogiskt i Kapitalets allra första kapitel. En vara har exempelvis både ett bruksvärde, det vill säga det kan användas till något, men också ett bytesvärde, det vill säga den har ett pris. Den har dock aldrig båda sakerna samtidigt. Om jag använder den kan jag inte sälja den och tvärtom.

Det finns nog heller inget tillfälle som påminner mig så mycket om den inledande meningen i Kapitalet som då jag befinner mig i ett köpcentrum som det vid Triangeln. Den lyder:

”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ”oerhörd varuanhopning…”
 (Marx 2013:31)

När det gäller synen på städer och urbana frågor listar Erik Swyngedouw (2012:149-155) några bra grundläggande marxistiska utgångspunkter som att:

  • Samhället är organiserat kring kapitalets rumsliga cirkulation
  • Ekonomin är tillväxtorienterad
  • Kapitalets expansion är beroende av arbete och arbetskraften är spridd och ojämnt fördelad.
  • Mervärde skapas av arbete, men disponeras av kapitalägarna i form av profit
  • Konflikterna mellan arbete och kapital utspelar sig, och sätter sina spår, i rummet
  • Enskilda kapitalister kämpar mot varandra om kontroll över rummet
  • Cirkulationens instabilitet resulterar ibland i överproduktion

Det ständiga krishotet leder till upprepade omstruktureringar av cirkulationen

Ovanstående dynamik utspelas i ett historiskt producerat kulturellt, ekonomiskt, administrativt, etniskt och ekologiskt landskap

Jag är mediavetare och inte geograf vilket påverkar mina analyser av städer och urbana fenomen. Det kanske inte påverkar vilka ismer jag använder, men däremot hur jag använder dem. Dels använder jag ett ideologikritiskt perspektiv, där jag lånat definitionen av ideologi från den franske marxisten Louis Althusser (1976). Jag lånar också idéer från kritisk diskursanalys, en vetenskaplig inriktning som är starkt inspirerad av marxism och kritisk realism (se exempelvis Jörgensen och Phillips 2000).

Men även om jag är mediavetare och hämtar inspiration från metoder som främst används för att analysera språkliga och kulturella fenomen, tittar jag inte bara på kommunikation. Jag menar att det går utmärkt att analysera även materiella fenomen med hjälp av ideologikritik och diskursanalys. Norman Fairclough, en ledande gestalt inom kritisk diskursanalys, har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa denna ”betydelse” till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Det går alldeles utmärkt att analysera även exempelvis torg, byggnader och andra urbana fenomen ur detta perspektiv.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning. Den döljer och förstärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Ismen marxism ger alltså upphov till tre verktyg som jag använder för att analysera Triangeln.

Men även om jag försöker förstå och analysera alla möjliga urbana fenomen tittar jag trots allt en hel del på kommunikation. I de allra flesta moderna städer finns det en form av kommunikation som framträder särskilt tydligt, nämligen reklam. Inom marxismen betraktas reklam traditionellt som en del av samhällets överbyggnad. Den har en tydlig ideologisk funktion och ur ett större perspektiv ska den få oss att acceptera rådande samhällsordning och bli goda konsumenter.

Det finns dock marxister som menar att reklam och andra former av masskommunikation även är en form av produktion, det vill säga också en del av samhällets bas. Dallas Smythe (1977) menar till och med att de som uteslutande betraktar masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation, bortser från eller åtminstone missar vissa grundläggande ekonomiska omständigheter. Smythe (1977:3) menar att media och andra som upplåter plats åt reklam – som exempelvis köpcentrum, tågstationer och torg – säljer sin ”publik” till annonsörer. De som köper reklamplats på exempelvis torget Triangeln köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av vissa budskap vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Så enligt Smythe är det vi som tar del av reklamen, inte själva reklamen, som är den huvudsakliga varan

Smythe (1977) skriver främst om media och menar att den är en sorts fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs. Men resonemanget är enligt mig i högsta grad överförbart till offentliga rum i våra större städer. Torg är ju exempelvis fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smyhes (1977) idé om att publiken är en vara är långt ifrån okontroversiell bland marxister. Inte nog med det. Idén får en del konsekvenser som är om möjligt ännu mer omdebatterade[1]. Om vi köper argumentet att ett torg som Triangeln är en fabrik där varan publik tillverkas och säljs, innebär det följaktligen också att Triangeln är en arbetsplats där den som besöker torget arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Synen på vad som är arbete är enligt mig en av marxismens mest omdebatterade inslag. Vissa mer ortodoxa marxister (som exempelvis Connor 2014:258) menar arbetskraft själv inte kan producera värde. Arbetskraften är visserligen nödvändig i arbetsprocessen men det är först när den används för att producera andra varor som värde uppstår. Enligt detta synsätt kan inte en publik tillverka sig själv och torget Triangeln kan följaktligen inte betraktas som en fabrik där någon arbetar med att tillverka varan ”publik”.

Jag håller inte med om detta utan lutar mig snarare på den syn på arbete som så kallade ”autonoma marxister” eller ”operaister” företräder. De menar att alla som direkt eller indirekt exploateras av kapitalet arbetar produktivt (Hardt och Negri 2000:52). Den autonoma marxisten Mario Tronti (1973) hävdar att arbetsdagen pågår hela tiden och kan delas in i tre faser: produktion, konsumtion och reproduktion och att samhället därmed är en ”social fabrik”.

Det finns hel en del marxister som håller med om att mediekonsumtion är ett arbete. Det flesta som gör detta menar dock att mediekonsumtion är en reproduktiv syssla där vi arbetar med att underhålla varan arbetskraft det vill säga oss själva och vår förmåga att arbeta. Det intressanta med Smythes idéer är enligt mig inte bara ser mediekonsumtion som en reproduktiv syssla utan placerar den i Trontis samtliga tre faser. Det är reproduktion när vi tar del av information och underhållning. Det är konsumtion när vi lär oss att konsumera och vad vi ska konsumera. Det är produktion när vi tillverkar varan ”publik”.

Det är alltså inte bara så att rikedomen uppträder som den där oerhörda varuanhopning som Marx beskriver. En av alla de varor som ingår i anhopningen är vi själva. Inte nog med det. Vi har tillverkat den själva också.

Reklamen berör också en annan fråga som ofta ställs av diskursanalytiker, nämligen den om vem kommer till tals i olika sammanhang. Vems röster som hörs, vems idéer som får genomslag och vem som tjänar på olika formuleringar och betydelser. I många urbana miljöer är det väldigt lätta att svara på frågorna bara genom att titta sig omkring. Det är företag, deras varumärken och deras reklam.

Varken reklam eller torg uppstår ur tomma intet. Jag är helt överens med en annan marxist, Henri Lefebvre om att rum är någonting som produceras socialt och att varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). När jag försöker förstå hur vårt samhälle ser ut och varför det ger upphov till just våra specifika rum har jag stor hjälp av ett annat verktyg, nämligen teorier om nyliberalismen som i sin tur ofta är starkt influerade av marxismen.

Det kan vara värt att stanna upp vid själva ordet nyliberal innan vi går vidare. Ordet är en översättning av engelskans ”neoliberal”. Problemet är att ”nyliberal” i dagligt ofta används för att beskriva annan sak, nämligen den politiska inriktning som på engelska kallas ”libertarianism”. Libertarianer strävar efter ett samhälle där staten försvunnit och lämnat spelet fritt åt marknadskrafterna. Nyliberalismen innebär däremot ett tillstånd där staten inte nödvändigtvis är stor, men stark och en garant för marknadskrafternas spelrum.

I praktiken innebär nyliberalismen också attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga (Brenner och Theodore 2002:3). Den innebär en radikal omorganisering av stadsmiljön och just den stadsmiljö jag har för avsikt att undersöka är givetvis inget undantag. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Triangeln har på senare år förändrats mycket. Köpcentret som ligger där är gammalt, men byggdes om rejält i samband med att den nya tågstationen togs i bruk. Många äldre butiker har försvunnit och ersatts med nya, som ofta ingår i stora kedjor. Köpcentret har också växt och tagit en större del av området i anspråk. Det har också byggts en hel del nya lägenheter och priset på de gamla har stigit. Även hyror för bostäder och lokaler har stigit i området, vilket i praktiken innebär att både invånare och affärsverksamheter byts ut. Äldre, mindre resursstarka ersätts med nya med bättre ekonomi.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30). Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa ism.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär konsumism eller en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Jag är medveten om att Bauman och Smythe krockar lite i det här fallet. Om konsumtion också (men inte bara) är arbete handlar det snarare om att arbetet har förändrats i en ”konsumistisk” riktning, snarare än om att arbete ersatts med konsumtion.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra marxister. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar.

Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor. De varor som återfinns på exempelvis torget Triangeln – kläderna som säljs i butikerna, reklamen, maten som serveras på restaurangerna eller mobiltelefonen jag håller i handen – är länkar i de här kedjorna.

Marxisten Nick Dyer-Witheford (2015) redogör ingående för såna här kedjor och adderar därmed en viktig aspekt till ett konsumitsiskt perspektiv. Det vi konsumerar produceras någonstans och det försvinner heller inte i tomma intet när vi konsumerat klart.

Om jag sitter på torget, tar en kaffe och lägger upp en bild på Instagram med hjälp av min telefon är jag bara en av länkarna i en väldigt lång kedja. Den kanske börjar med barn som arbetar under mycket svåra förhållanden i gruvor i Kongo-Kinshasa med att gräva fram mineralen kobolt som används i batteriet i min telefon. Telefonen som sätts ihop i Kina är ett samarbete mellan mjukvarutillverkare i Indien, hårdvarutillverkare Mexico och ingenjörer i Taiwan som leverera den till ett dataföretag i Silicon Valley, som förädlat den och samtidigt behållit det mesta av både äran och förtjänsten. När jag är färdig med telefonen och byter ut den, ofta långt innan den är obrukbar, kanske den till slut hamnar på en e-soptipp i exempelvis Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Så här lång har mina verktyg, främst marxismen, givit upphov till en rad grundläggande antaganden om föremålet för min undersökning, torget Triangeln i Malmö. Kan jag nöja mig här? Nej, jag anser att marxismen har några svaga punkter och behöver kompletteras med bland annat postkoloniala och feministiska perspektiv. Något jag uppskattar med både feminismen och postkolonialismen är att perspektivet i teorierna inte är den vite, manlige produktionsarbetarens, vilket jag upplever ofta är fallet, uttalat eller underförstått, när det gäller många marxistiska teorier.

Ett tydligt exempel är enligt mig synen på samhällets mest utsatta medborgare, som exempelvis papperslösa migranter, hemlösa och fattiga missbrukare. Inom marxistiskt teoribildning ingår dessa människor i vad som brukar kallas ”trasproletariatet”. Traditionellt sett har synen på trasproletariatet varit negativ inom marxismen. Karl Marx själv är inget undantag. I Klasstriderna i Frankrike beskriver han trasproletariatet som ”en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag” (Marx 1971:22) och i Kommunistiska manifestet skriver han tillsammans med Friedrich Engels följande:

Det lägsta proletariatet, trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de lägsta lagren i det gamla samhället, blir på vissa punkter genom proletariatets revolution inslungat i rörelsen; enligt hela sin levnadsställning är det dock städse mera beredvilligt att låta köpa sig för reaktionära syften

(Engels och Marx 1976:20).

Vilka som kan anses ingå i trasproletariatet varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Marx bjuder själv på en målande uppräkning av ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème” (1971:30).

I ett samtida, urbant sammanhang kan ”trasproletariatet” sim tidigare nämnts utgöras av exempelvis papperslösa migranter, fattiga missbrukare och hemlösa, alltså just de grupper som den exkluderande designen riktar sig emot.

Herbert J Gans (1995:2) lägger till några ytterligare grupper till ett samtida trasproletariat, som gängmedlemmar, småbrottslingar, unga ensamstående föräldrar och fattiga unga utan grundskoleutbildning. Zygmunt Bauman använder inte begreppet trasproletariat utan kallar de här grupperna ”icke- konsumenter” och beskriver dem som konsumismens egen underklass (Bauman 2008:137-167). Till skillnad från ett traditionellt marxistisk klassbegrepp där var och ens ställning i förhållande till produktionsmedlen är avgörande, handlar det här enligt Bauman (2008:140-141) också om ideologisk konstruktioner. De otillräckliga beskrivs som lata, ovilliga och en fara för samhället.

Det är mycket intressant att jämföra en traditionell marxistisk syn på trasproletariatet med Frantz Fanons (2007) som enligt mig i vissa avseenden är rakt motsatt. Istället för att betrakta trasproletärer som problem och potentiella kontrarevolutionärer ser han dem tillsammans med andra som står utanför den industriella arbetarklassen, som bönder och vissa urbana intellektuella, som potentiellt revolutionära. Det handlar inte om en romantisering av underklassen, men Fanon ser en politiska handlingar och politiska möjligheter där många marxister troligen skulle se destruktivitet och reaktion.

Frantz Fanon (2007) beskrev främst situationen i tidigare kolonier. Jag menar dock att hans teorier går att applicera på många av våra moderna städer, där det på sina håll råder en ordning som påminner om en kolonial. Fattiga, inte sällan med rötter i andra länder, samlas i vissa områden där det bland annat är högre arbetslöshet, lägre inkomster, större bostadsbrist och sämre bostadsstandard. Där människor har kortare medellivslängd och är sjukare än i övriga samhället. Där människor i stor utsträckning och vid behov används som arbetskraft i olika låglönesektorer.

I flera sådana områden utspelar sig de upplopp som Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) analyserar. De gör det ur något olika perspektiv. För Bauman handlar det alltså om en ny underklass bestående av exkluderade ”icke-konsumenter” som gör uppror mot konsumismen. I åtminstone Zizeks fall handlar det om marginaliserade människor som försöker vinna kontroll över sin absoluta närmiljö. Om att, åtminstone omedvetet, sätta utsatta delar av staden och marginaliserade grupper på agendan. Om att ingen bryr sig om fattigdom eller andra strukturella orättvisor som drabbar förortsborna. Om några av dem  däremot tänder eld på bilar eller skolor eller börjar plundra dyker genast media och politiker upp. Ofta relaterar de dock inte oroligheterna till fattigdom utan har istället patologiska förklaringar.

Gemensamt för Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) är att de inte ser upplopp och liknande oroligheter som uteslutande destruktiva. Det finns även konstruktiva inslag och en politisk potential, även om den kan vara omedveten och långt ifrån alltid realiseras. Precis som när det gäller Frantz Fanons trasproletärer alltså (2007).

Precis som postkolonialismen har även feminismen viktiga tillägg och ibland även korrigeringar av marxismen att bidra med. Feminismen är långt ifrån någon enhetlig teori, vilken bland annat Karen Offen (1988) redogör för på ett tydligt vis. Men oavsett riktning finns ofta ett fokus på människors vardagliga erfarenheter, vilket ibland saknas i stora teorier om samhället, inte bara inom marxismen. Det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt avhandlingsarbete. Istället för att börja med en teori om samhället och sedan försöka säga något om människors vardag vill jag göra tvärtom. Börja i vardagen för att sedan försöka säga något om samhället. I detta arbete kommer jag att inspireras och influeras av feminister som Wendy Brown (2008) och Nancy Fraser (2013).

En annan sak jag hämtar från åtminstone vissa feminister är synen på vad som är arbete. Inom traditionell marxism fokuseras ofta på arbetare inom produktionen. Eftersom produktionen sett ut som den gjort har detta per automatik inneburit ett fokus på vita män. Andra sektorer och andra sysslor har i bästa fall inte räknats som produktivt arbete och i sämsta fall ignorerats helt. Exempelvis slavar, studenter och hemmafruar har inte räknats som produktiva arbetare. Här har feminister, som exempelvis Silvia Federici (2012), ett mycket viktigt bidrag att komma med genom att bland annat visa hur arbete i hemmet är en både produktiv och nödvändig syssla inom kapitalismen och bör betraktas och analyseras som vilket annat arbete som helst.

Ett annat intressant feministiskt perspektiv bjuder Wendy Brown på i Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011) där hon visar hur det allt mer omfattande byggande av murar och barriärer hänger samman med nationalstaternas avtagande suveränitet. Jag menar att Browns perspektiv skildrar andra sidan av det Zizek försöker visa när han skriver om marginaliserade gruppers strävan efter att återvinna kontrollen (2008). Brown analys visar  enligt mig egentligen precis samma strävan, fast från det etablerade samhället och även i vissa från de allra mest etablerade medborgarna som sluter sig inne i gated communitys. Browns tankar om inhägnade stater har tyvärr fått ny aktualitet i både samhället och mitt specifika avhandlingsområde i och med upprättande av gränskontroller mellan Sverige och Danmark. Min tågresa passerar genom de troligen mest kända kontrollerna vid Kastrup i Köpenhamn och Hyllie i Malmö.

När det gäller postmodernismen tycker jag många teorier fungerar bra när det gäller att analysera vissa kulturella eller arkitektoniska fenomen. Jag älskar också att läsa vissa tänkare som brukar kallas postmodernistiska, som exempelvis Lyotard och Baudrillard. Baudrillards Simulations (1993) är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Men att använda hans teorier till att förstå städer, som exempelvis Edward J Soja (1996) gör, ger inte mig särskilt mycket. Även om Soja är en av de bättre exemplen på postmodernistisk inspirerade geografer tycker jag fokus ofta hamnar för mycket på form, medan frågor om ekonomi lyser med sin frånvaro.

Så vad ska jag, och alla andra som intresserar sig för urbana frågor, använda alla de här ismerna till? Personligen tycker jag inte att räcker med att analysera och, som så ofta är fallet, peka på problem. Jag tycker att vi som kritiskt funderar på varför städer ser ut som de gör också är skyldiga att peka på alternativ. Jag kan inte nog hålla med Wendy Brown om att särskilt vänster saknar egna politiska alternativ och att ”själva begäret efter frigörelse och demokrati tyckas ha försvunnit från vänsterrörelserna (2008:13)”. David Harvey tycks instämma när han skriver att:

Friheten att skapa och omskapa våra städer och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av våra mest värdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheter.(Harvey 2009:315).

Harvey förespråkar själv skapandet av så kallade allmänningar som ett av många alternativ för att ”skapa och omskapa” våra städer (2012:67- 88). Jag har själv beskrivit allmänningar som utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri och där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst (Edin 2014:52).

Harvey (2012:72) gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska). Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt, tvärtom, utan för att vi inte kan lita på det nyliberala samhället. Som exempel på samtida allmänningar nämner Harvey (2012:72) tillfälliga politiska samlingar på Tahir i Kairo, Syntagma i Aten och Plaza de Catalunya i Barcelona. Han nämner också ”mänskliga rättighetszoner” i Baltimore och ett projekt som återfinns i min avhandlings geografiska område, nämligen Christiania i Köpenhamn.

Mustafa Dikeç och Erik Swyngedouw (2017:13-14) listar fyra saker radikal urban politik bör fokusera på och jag tycker detta även bör omfatta akademiska analyser som min egen:

1.     Handlingar som syftar till förändringar där alla inkluderas

2.     Politisering av urbana erfarenheter och subjekt, inom och utanför institutioner, där alla görs delaktiga i produktionen av urbana rum

3.     Händelser som bryter av, som exempelvis urbana revolter, där människor inte upplever att de har samma politiska inflytande som andra. Detta bör ske även om inga politiska krav formulerats. En radikal urban politik bör fokusera både på orättvisor som ger upphov till revolter och revolternas politiska potential.

4.     Att sätta urbana revolter i ett större politiskt sammanhang och komma ihåg att de inte är meningslöst våld från marginaliserade grupper.

Jag tror Dikeçs och Swyngedouws punkter kan fungera bra som riktlinjer när jag försöker att åtminstone skissa på alternativ till det jag beskriver och kritiserar i avhandlingen. I bästa fall kan mina förslag till alternativ leda till konkreta handlingar. Min målsättning är att skriva en så lättillgänglig avhandling som möjligt som kan fungera som inspiration för den som vill förstå, kritisera och förändra urbana miljöer. För trots allt spelar alla de här ismerna jag skriver om ovan ingen större roll utanför den akademiska världen om vi inte använder dem till något. Det är ju trots allt som Marx (1995: 133) säger:

Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den

 

REFERENSER
Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Baudrillard, Jean (1983) Simulations New York: Semiotext (E)

Bauman, Zygmunt (1998) Globalization New York: Columbia University Press

Bauman, Zygmunt (2008) Konsumtionsliv Göteborg: Daidalos

Bauman, Zygmunt (2011) The London Riots – On Consumerism Coming Home To Roost I Social Europé politics, economy and employment & labour

Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002) ”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing

Brown, Wendy (2008) Att vinna framtiden åter. Stockholm: Atlas

Brown, Wendy (2011) Inhägnade stater, avtagande suveränitet Stockholm: Tankekraft

Connor, Edward (2014) ”Value, the Audience Commodity, and Digital Prosumtion: A Plea for Precision”. i McGuigan, Lee och

Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Dikeç Mustafa och Swyngedouw, Erik (2017) Theorizing the Politicizing City I International Journal of Urban and Regional Research

Dyer-Whiteford, Nick (2015) Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fanon, Frantz (2007) Jordens fördömda Stockholm: Leopard förlag

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Federici, Silvia (2012) Revolution At Point Zero Housework, Reproduction, and Feminist Struggle. New York: PM Press

Fraser, Nancy (2013) Fortunes of Feminism. London: Verso

Gans, Herbert J (1995) The War Against the Poor: The Underclass and Anti-Poverty Policy New York: Basic Books

Harvey, David (2009) Den globala kapitalismens rum  Stockholm: Tankekraft förlag

Harvey, David (2010) Kapitalets gåta och kapitalismens kriser Stockholm: Tankekraft Förlag

Harvey, David (2012) Rebel Cities  London: Verso

Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur.

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Marx, Karl och Engels, Friedrich (1976) Det kommunistiska partiets manifest. Stockholm: Oktoberförlaget

Marx, Karl (1971) Klasstriderna i Frankrike 1848-1850  Stockholm: Gidlunds

Marx, Karl (1995) ”Teser om Feuerbach” i Människans frigörelse Göteborg: Daidalos

Marx, Karl (2013) Kapitalet, sjätte upplagan Lund: Arkiv

McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red (2014) The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Offen, Karen (1988) ”Defining Feminism: A Comparative Historical Approach”. I Signs, Vol. 14, No. 1 (Autumn, 1988) s 119-157, The

University of Chicago Press.

Smythe, Dallas W (1977) Communications: Blindspot of Western Marxism Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3

Soja, Edward J (1996) Thirdspace Cambridge: Blackwell

Swyngedouw, Erik (2012) ”Geography” I Ben Fine, Ben och Filho, Alfredo Saad The Elgar companion to Marxist economics Cheltenham:

Edward Elgar Publishing Limited

Tronti, Mario (1972) . Workers and Capital. New York: Telos Press Publishing

Zizek, Slavoj (2008) Violence London: Profile Books

 

 

 

 

 

[1] Se exempelvis The Audience Commodity in a Digital Age (McGuigan och Manzerolle 2014) för en överblick.

Exkluderande bänkar tas bort i ”SoFo”

gentrification_ballers

Jag har tidigare skrivit om att Södermalms stadsdelsnämnd velat få till en översyn av var i stadsdelen det finns exkluderande design och ta bort den i det fall den förekommer.

Nu har så också skett i en del av det som på mäklarspråk kallas SoFo, närmare bestämt i allén längs Katarina Bangata.

Kanske är det ett utslag av filantropi. Kanske finns det inga fattiga kvar i ”SoFo”. Hursomhelst. Vill politikerna verkligen göra något åt exkludering borde de ta itu med bostadssituationen i en av Sveriges mest segregerade stadsdelar.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Hegemopolis: vad skapar torget?

5651618_7y0fe5to

De närmaste åren kommer jag alltså att göra en omfattande undersökning av staden eller närmare bestämt torget. Vilken stad? Vilket torg?

Det återstår att se. Några alternativ är Triangeln i Malmö, Karlstad Centrum, Mall of Scandinavia, Alexanderplatz i Berlin och Superkilen i Köpenhamn. Var och en av dessa är intressanta på sitt sätt.

Jag har också en vag fundering på att istället för en plats studera en resa mellan två platser. Som Malmö och Köpenhamn, en resa som bland mycket annat numera också – tyvärr – rymmer en dos samtidshistorisk asylpolitik.

Men vad är det exakt jag ska undersöka? Det vanliga. It’s ideology stupid, som Slavoj brukar säga. Jag kommer till en början att utgå vagt från samma frågeställningar som när jag undersökte fenomenet exkluderande design:

  • Döljer torget maktrelationer? I såna fall vilka?
  • Påverkar torgets utformning människors beteenden? Givetvis, men hur och vem tjänar på det?
  • Skapar torget samtycke?

Ok, kanske uppmärksam läsare undrar, vad i all välden har detta med media- och kommunikationsvetenskap att göra? Det r väl ändå det ämne du studerar?

Allt och inget på samma gång. Dels kommer jag att studera de kommunikativa aspekterna, särskilt förmedlingen av nyheter på torget, extra noga. Men det är också så at den sista frågan är en av de mest klassiska som går att ställa inom ämnet. Skillnaden är bara att det istället för ”torget” brukar handla om ”media”.

Ny ”fräsch” exkluderande design på Linköpings centralstation.

12373265_10156279170155142_8845760743420590391_n

Linköpings centralstation gör som Lund och byter ut sin gamla exkluderande design mot ny. Ingen slump med tanke på att det är Jernhusen som äger båda stationerna och att företaget länge legat i framkant när det gäller exkluderande design.

534143_10156279083010142_973602537672314366_n

Ny exkluderande design på Lunds centralstation

   Lunds centralstation har bytt sin gamla exkluderande design mot ny. Slut på meddelandet.