Hegemopolis: Urban Isms

Om användandet av ismer i min kommande avhandling som är en ideologikritisk analys av en person som läser nyheterna under en resa mellan stationen Triangeln i Malmö och Nørreport i Köpenhamn.

Jag skulle vilja påstå att jag använder ismer på två olika sätt. Dels som verktyg för att skapa struktur och mening och dels som beskrivning av verkligheten. Verktygen använder jag främst i början av analyserna och beskrivningarna i slutet för att hjälpa mig att formulera vad jag kommit fram till. Bland verktygen ryms ismer som marxism, postkolonialism, feminism och kritisk realism. Bland beskrivningarna ryms nyliberalism och postmodernism. De två sätten är inte ömsesidigt uteslutande utan sammanfaller ibland och ibland ger verktygen upphov till beskrivningarna. Jag är exempelvis inspirerad den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon och tycker samtidigt att postkolonialism är en bra beskrivning av åtminstone några aspekter av vår samtid. Postkolonialismen fungerar alltså både som verktyg för att skapa struktur och mening samt som beskrivning av verkligheten.

Både marxismen och feminismen hjälper mig att förstå varför världen ser ut som den gör, men jag skulle inte påstå att vi lever i en marxistisk eller feministisk värld. Vissa aspekter av världen skulle jag kalla postmoderna, men jag tycker inte att postmodernistiska teorier hjälper mig att förstå verkligheten särskilt väl. Vi lever i högsta grad i en nyliberal värld och nyliberalismen hjälper mig att förstå världen även om jag inte håller med om dem och måste komplettera dem med marxistisk, feministisk och postkolonial kritik. Mina beskrivningar – som postmodern, nyliberal och postkolonial – påverkas givetvis av mina verktyg. I bästa fall finns ett sorts dialektiskt spel. Jag prövar mina verktyg på verkligheten, kommer fram till en beskrivning som i sin tur påverkar mina verktyg. Och så vidare.

Från marxismen hämtar jag främst en grundläggande syn på hur samhället fungerar. Människan skapar historien, men väljer inte förutsättningarna. Alla ting har en tendens att  förvandlas till varor och alla aktiviteter till arbete. Både varor och arbete har två sidor vilket Marx (2013:31-73) visar pedagogiskt i Kapitalets allra första kapitel. En vara har exempelvis både ett bruksvärde, det vill säga det kan användas till något, men också ett bytesvärde, det vill säga den har ett pris. Den har dock aldrig båda sakerna samtidigt. Om jag använder den kan jag inte sälja den och tvärtom.

Det finns nog heller inget tillfälle som påminner mig så mycket om den inledande meningen i Kapitalet som då jag befinner mig i ett köpcentrum som det vid Triangeln. Den lyder:

”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ”oerhörd varuanhopning…”
 (Marx 2013:31)

När det gäller synen på städer och urbana frågor listar Erik Swyngedouw (2012:149-155) några bra grundläggande marxistiska utgångspunkter som att:

  • Samhället är organiserat kring kapitalets rumsliga cirkulation
  • Ekonomin är tillväxtorienterad
  • Kapitalets expansion är beroende av arbete och arbetskraften är spridd och ojämnt fördelad.
  • Mervärde skapas av arbete, men disponeras av kapitalägarna i form av profit
  • Konflikterna mellan arbete och kapital utspelar sig, och sätter sina spår, i rummet
  • Enskilda kapitalister kämpar mot varandra om kontroll över rummet
  • Cirkulationens instabilitet resulterar ibland i överproduktion

Det ständiga krishotet leder till upprepade omstruktureringar av cirkulationen

Ovanstående dynamik utspelas i ett historiskt producerat kulturellt, ekonomiskt, administrativt, etniskt och ekologiskt landskap

Jag är mediavetare och inte geograf vilket påverkar mina analyser av städer och urbana fenomen. Det kanske inte påverkar vilka ismer jag använder, men däremot hur jag använder dem. Dels använder jag ett ideologikritiskt perspektiv, där jag lånat definitionen av ideologi från den franske marxisten Louis Althusser (1976). Jag lånar också idéer från kritisk diskursanalys, en vetenskaplig inriktning som är starkt inspirerad av marxism och kritisk realism (se exempelvis Jörgensen och Phillips 2000).

Men även om jag är mediavetare och hämtar inspiration från metoder som främst används för att analysera språkliga och kulturella fenomen, tittar jag inte bara på kommunikation. Jag menar att det går utmärkt att analysera även materiella fenomen med hjälp av ideologikritik och diskursanalys. Norman Fairclough, en ledande gestalt inom kritisk diskursanalys, har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa denna ”betydelse” till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Det går alldeles utmärkt att analysera även exempelvis torg, byggnader och andra urbana fenomen ur detta perspektiv.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning. Den döljer och förstärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Ismen marxism ger alltså upphov till tre verktyg som jag använder för att analysera Triangeln.

Men även om jag försöker förstå och analysera alla möjliga urbana fenomen tittar jag trots allt en hel del på kommunikation. I de allra flesta moderna städer finns det en form av kommunikation som framträder särskilt tydligt, nämligen reklam. Inom marxismen betraktas reklam traditionellt som en del av samhällets överbyggnad. Den har en tydlig ideologisk funktion och ur ett större perspektiv ska den få oss att acceptera rådande samhällsordning och bli goda konsumenter.

Det finns dock marxister som menar att reklam och andra former av masskommunikation även är en form av produktion, det vill säga också en del av samhällets bas. Dallas Smythe (1977) menar till och med att de som uteslutande betraktar masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation, bortser från eller åtminstone missar vissa grundläggande ekonomiska omständigheter. Smythe (1977:3) menar att media och andra som upplåter plats åt reklam – som exempelvis köpcentrum, tågstationer och torg – säljer sin ”publik” till annonsörer. De som köper reklamplats på exempelvis torget Triangeln köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av vissa budskap vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Så enligt Smythe är det vi som tar del av reklamen, inte själva reklamen, som är den huvudsakliga varan

Smythe (1977) skriver främst om media och menar att den är en sorts fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs. Men resonemanget är enligt mig i högsta grad överförbart till offentliga rum i våra större städer. Torg är ju exempelvis fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smyhes (1977) idé om att publiken är en vara är långt ifrån okontroversiell bland marxister. Inte nog med det. Idén får en del konsekvenser som är om möjligt ännu mer omdebatterade[1]. Om vi köper argumentet att ett torg som Triangeln är en fabrik där varan publik tillverkas och säljs, innebär det följaktligen också att Triangeln är en arbetsplats där den som besöker torget arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Synen på vad som är arbete är enligt mig en av marxismens mest omdebatterade inslag. Vissa mer ortodoxa marxister (som exempelvis Connor 2014:258) menar arbetskraft själv inte kan producera värde. Arbetskraften är visserligen nödvändig i arbetsprocessen men det är först när den används för att producera andra varor som värde uppstår. Enligt detta synsätt kan inte en publik tillverka sig själv och torget Triangeln kan följaktligen inte betraktas som en fabrik där någon arbetar med att tillverka varan ”publik”.

Jag håller inte med om detta utan lutar mig snarare på den syn på arbete som så kallade ”autonoma marxister” eller ”operaister” företräder. De menar att alla som direkt eller indirekt exploateras av kapitalet arbetar produktivt (Hardt och Negri 2000:52). Den autonoma marxisten Mario Tronti (1973) hävdar att arbetsdagen pågår hela tiden och kan delas in i tre faser: produktion, konsumtion och reproduktion och att samhället därmed är en ”social fabrik”.

Det finns hel en del marxister som håller med om att mediekonsumtion är ett arbete. Det flesta som gör detta menar dock att mediekonsumtion är en reproduktiv syssla där vi arbetar med att underhålla varan arbetskraft det vill säga oss själva och vår förmåga att arbeta. Det intressanta med Smythes idéer är enligt mig inte bara ser mediekonsumtion som en reproduktiv syssla utan placerar den i Trontis samtliga tre faser. Det är reproduktion när vi tar del av information och underhållning. Det är konsumtion när vi lär oss att konsumera och vad vi ska konsumera. Det är produktion när vi tillverkar varan ”publik”.

Det är alltså inte bara så att rikedomen uppträder som den där oerhörda varuanhopning som Marx beskriver. En av alla de varor som ingår i anhopningen är vi själva. Inte nog med det. Vi har tillverkat den själva också.

Reklamen berör också en annan fråga som ofta ställs av diskursanalytiker, nämligen den om vem kommer till tals i olika sammanhang. Vems röster som hörs, vems idéer som får genomslag och vem som tjänar på olika formuleringar och betydelser. I många urbana miljöer är det väldigt lätta att svara på frågorna bara genom att titta sig omkring. Det är företag, deras varumärken och deras reklam.

Varken reklam eller torg uppstår ur tomma intet. Jag är helt överens med en annan marxist, Henri Lefebvre om att rum är någonting som produceras socialt och att varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). När jag försöker förstå hur vårt samhälle ser ut och varför det ger upphov till just våra specifika rum har jag stor hjälp av ett annat verktyg, nämligen teorier om nyliberalismen som i sin tur ofta är starkt influerade av marxismen.

Det kan vara värt att stanna upp vid själva ordet nyliberal innan vi går vidare. Ordet är en översättning av engelskans ”neoliberal”. Problemet är att ”nyliberal” i dagligt ofta används för att beskriva annan sak, nämligen den politiska inriktning som på engelska kallas ”libertarianism”. Libertarianer strävar efter ett samhälle där staten försvunnit och lämnat spelet fritt åt marknadskrafterna. Nyliberalismen innebär däremot ett tillstånd där staten inte nödvändigtvis är stor, men stark och en garant för marknadskrafternas spelrum.

I praktiken innebär nyliberalismen också attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga (Brenner och Theodore 2002:3). Den innebär en radikal omorganisering av stadsmiljön och just den stadsmiljö jag har för avsikt att undersöka är givetvis inget undantag. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Triangeln har på senare år förändrats mycket. Köpcentret som ligger där är gammalt, men byggdes om rejält i samband med att den nya tågstationen togs i bruk. Många äldre butiker har försvunnit och ersatts med nya, som ofta ingår i stora kedjor. Köpcentret har också växt och tagit en större del av området i anspråk. Det har också byggts en hel del nya lägenheter och priset på de gamla har stigit. Även hyror för bostäder och lokaler har stigit i området, vilket i praktiken innebär att både invånare och affärsverksamheter byts ut. Äldre, mindre resursstarka ersätts med nya med bättre ekonomi.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30). Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa ism.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär konsumism eller en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Jag är medveten om att Bauman och Smythe krockar lite i det här fallet. Om konsumtion också (men inte bara) är arbete handlar det snarare om att arbetet har förändrats i en ”konsumistisk” riktning, snarare än om att arbete ersatts med konsumtion.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra marxister. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar.

Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor. De varor som återfinns på exempelvis torget Triangeln – kläderna som säljs i butikerna, reklamen, maten som serveras på restaurangerna eller mobiltelefonen jag håller i handen – är länkar i de här kedjorna.

Marxisten Nick Dyer-Witheford (2015) redogör ingående för såna här kedjor och adderar därmed en viktig aspekt till ett konsumitsiskt perspektiv. Det vi konsumerar produceras någonstans och det försvinner heller inte i tomma intet när vi konsumerat klart.

Om jag sitter på torget, tar en kaffe och lägger upp en bild på Instagram med hjälp av min telefon är jag bara en av länkarna i en väldigt lång kedja. Den kanske börjar med barn som arbetar under mycket svåra förhållanden i gruvor i Kongo-Kinshasa med att gräva fram mineralen kobolt som används i batteriet i min telefon. Telefonen som sätts ihop i Kina är ett samarbete mellan mjukvarutillverkare i Indien, hårdvarutillverkare Mexico och ingenjörer i Taiwan som leverera den till ett dataföretag i Silicon Valley, som förädlat den och samtidigt behållit det mesta av både äran och förtjänsten. När jag är färdig med telefonen och byter ut den, ofta långt innan den är obrukbar, kanske den till slut hamnar på en e-soptipp i exempelvis Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Så här lång har mina verktyg, främst marxismen, givit upphov till en rad grundläggande antaganden om föremålet för min undersökning, torget Triangeln i Malmö. Kan jag nöja mig här? Nej, jag anser att marxismen har några svaga punkter och behöver kompletteras med bland annat postkoloniala och feministiska perspektiv. Något jag uppskattar med både feminismen och postkolonialismen är att perspektivet i teorierna inte är den vite, manlige produktionsarbetarens, vilket jag upplever ofta är fallet, uttalat eller underförstått, när det gäller många marxistiska teorier.

Ett tydligt exempel är enligt mig synen på samhällets mest utsatta medborgare, som exempelvis papperslösa migranter, hemlösa och fattiga missbrukare. Inom marxistiskt teoribildning ingår dessa människor i vad som brukar kallas ”trasproletariatet”. Traditionellt sett har synen på trasproletariatet varit negativ inom marxismen. Karl Marx själv är inget undantag. I Klasstriderna i Frankrike beskriver han trasproletariatet som ”en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag” (Marx 1971:22) och i Kommunistiska manifestet skriver han tillsammans med Friedrich Engels följande:

Det lägsta proletariatet, trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de lägsta lagren i det gamla samhället, blir på vissa punkter genom proletariatets revolution inslungat i rörelsen; enligt hela sin levnadsställning är det dock städse mera beredvilligt att låta köpa sig för reaktionära syften

(Engels och Marx 1976:20).

Vilka som kan anses ingå i trasproletariatet varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Marx bjuder själv på en målande uppräkning av ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème” (1971:30).

I ett samtida, urbant sammanhang kan ”trasproletariatet” sim tidigare nämnts utgöras av exempelvis papperslösa migranter, fattiga missbrukare och hemlösa, alltså just de grupper som den exkluderande designen riktar sig emot.

Herbert J Gans (1995:2) lägger till några ytterligare grupper till ett samtida trasproletariat, som gängmedlemmar, småbrottslingar, unga ensamstående föräldrar och fattiga unga utan grundskoleutbildning. Zygmunt Bauman använder inte begreppet trasproletariat utan kallar de här grupperna ”icke- konsumenter” och beskriver dem som konsumismens egen underklass (Bauman 2008:137-167). Till skillnad från ett traditionellt marxistisk klassbegrepp där var och ens ställning i förhållande till produktionsmedlen är avgörande, handlar det här enligt Bauman (2008:140-141) också om ideologisk konstruktioner. De otillräckliga beskrivs som lata, ovilliga och en fara för samhället.

Det är mycket intressant att jämföra en traditionell marxistisk syn på trasproletariatet med Frantz Fanons (2007) som enligt mig i vissa avseenden är rakt motsatt. Istället för att betrakta trasproletärer som problem och potentiella kontrarevolutionärer ser han dem tillsammans med andra som står utanför den industriella arbetarklassen, som bönder och vissa urbana intellektuella, som potentiellt revolutionära. Det handlar inte om en romantisering av underklassen, men Fanon ser en politiska handlingar och politiska möjligheter där många marxister troligen skulle se destruktivitet och reaktion.

Frantz Fanon (2007) beskrev främst situationen i tidigare kolonier. Jag menar dock att hans teorier går att applicera på många av våra moderna städer, där det på sina håll råder en ordning som påminner om en kolonial. Fattiga, inte sällan med rötter i andra länder, samlas i vissa områden där det bland annat är högre arbetslöshet, lägre inkomster, större bostadsbrist och sämre bostadsstandard. Där människor har kortare medellivslängd och är sjukare än i övriga samhället. Där människor i stor utsträckning och vid behov används som arbetskraft i olika låglönesektorer.

I flera sådana områden utspelar sig de upplopp som Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) analyserar. De gör det ur något olika perspektiv. För Bauman handlar det alltså om en ny underklass bestående av exkluderade ”icke-konsumenter” som gör uppror mot konsumismen. I åtminstone Zizeks fall handlar det om marginaliserade människor som försöker vinna kontroll över sin absoluta närmiljö. Om att, åtminstone omedvetet, sätta utsatta delar av staden och marginaliserade grupper på agendan. Om att ingen bryr sig om fattigdom eller andra strukturella orättvisor som drabbar förortsborna. Om några av dem  däremot tänder eld på bilar eller skolor eller börjar plundra dyker genast media och politiker upp. Ofta relaterar de dock inte oroligheterna till fattigdom utan har istället patologiska förklaringar.

Gemensamt för Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) är att de inte ser upplopp och liknande oroligheter som uteslutande destruktiva. Det finns även konstruktiva inslag och en politisk potential, även om den kan vara omedveten och långt ifrån alltid realiseras. Precis som när det gäller Frantz Fanons trasproletärer alltså (2007).

Precis som postkolonialismen har även feminismen viktiga tillägg och ibland även korrigeringar av marxismen att bidra med. Feminismen är långt ifrån någon enhetlig teori, vilken bland annat Karen Offen (1988) redogör för på ett tydligt vis. Men oavsett riktning finns ofta ett fokus på människors vardagliga erfarenheter, vilket ibland saknas i stora teorier om samhället, inte bara inom marxismen. Det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt avhandlingsarbete. Istället för att börja med en teori om samhället och sedan försöka säga något om människors vardag vill jag göra tvärtom. Börja i vardagen för att sedan försöka säga något om samhället. I detta arbete kommer jag att inspireras och influeras av feminister som Wendy Brown (2008) och Nancy Fraser (2013).

En annan sak jag hämtar från åtminstone vissa feminister är synen på vad som är arbete. Inom traditionell marxism fokuseras ofta på arbetare inom produktionen. Eftersom produktionen sett ut som den gjort har detta per automatik inneburit ett fokus på vita män. Andra sektorer och andra sysslor har i bästa fall inte räknats som produktivt arbete och i sämsta fall ignorerats helt. Exempelvis slavar, studenter och hemmafruar har inte räknats som produktiva arbetare. Här har feminister, som exempelvis Silvia Federici (2012), ett mycket viktigt bidrag att komma med genom att bland annat visa hur arbete i hemmet är en både produktiv och nödvändig syssla inom kapitalismen och bör betraktas och analyseras som vilket annat arbete som helst.

Ett annat intressant feministiskt perspektiv bjuder Wendy Brown på i Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011) där hon visar hur det allt mer omfattande byggande av murar och barriärer hänger samman med nationalstaternas avtagande suveränitet. Jag menar att Browns perspektiv skildrar andra sidan av det Zizek försöker visa när han skriver om marginaliserade gruppers strävan efter att återvinna kontrollen (2008). Brown analys visar  enligt mig egentligen precis samma strävan, fast från det etablerade samhället och även i vissa från de allra mest etablerade medborgarna som sluter sig inne i gated communitys. Browns tankar om inhägnade stater har tyvärr fått ny aktualitet i både samhället och mitt specifika avhandlingsområde i och med upprättande av gränskontroller mellan Sverige och Danmark. Min tågresa passerar genom de troligen mest kända kontrollerna vid Kastrup i Köpenhamn och Hyllie i Malmö.

När det gäller postmodernismen tycker jag många teorier fungerar bra när det gäller att analysera vissa kulturella eller arkitektoniska fenomen. Jag älskar också att läsa vissa tänkare som brukar kallas postmodernistiska, som exempelvis Lyotard och Baudrillard. Baudrillards Simulations (1993) är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Men att använda hans teorier till att förstå städer, som exempelvis Edward J Soja (1996) gör, ger inte mig särskilt mycket. Även om Soja är en av de bättre exemplen på postmodernistisk inspirerade geografer tycker jag fokus ofta hamnar för mycket på form, medan frågor om ekonomi lyser med sin frånvaro.

Så vad ska jag, och alla andra som intresserar sig för urbana frågor, använda alla de här ismerna till? Personligen tycker jag inte att räcker med att analysera och, som så ofta är fallet, peka på problem. Jag tycker att vi som kritiskt funderar på varför städer ser ut som de gör också är skyldiga att peka på alternativ. Jag kan inte nog hålla med Wendy Brown om att särskilt vänster saknar egna politiska alternativ och att ”själva begäret efter frigörelse och demokrati tyckas ha försvunnit från vänsterrörelserna (2008:13)”. David Harvey tycks instämma när han skriver att:

Friheten att skapa och omskapa våra städer och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av våra mest värdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheter.(Harvey 2009:315).

Harvey förespråkar själv skapandet av så kallade allmänningar som ett av många alternativ för att ”skapa och omskapa” våra städer (2012:67- 88). Jag har själv beskrivit allmänningar som utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri och där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst (Edin 2014:52).

Harvey (2012:72) gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska). Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt, tvärtom, utan för att vi inte kan lita på det nyliberala samhället. Som exempel på samtida allmänningar nämner Harvey (2012:72) tillfälliga politiska samlingar på Tahir i Kairo, Syntagma i Aten och Plaza de Catalunya i Barcelona. Han nämner också ”mänskliga rättighetszoner” i Baltimore och ett projekt som återfinns i min avhandlings geografiska område, nämligen Christiania i Köpenhamn.

Mustafa Dikeç och Erik Swyngedouw (2017:13-14) listar fyra saker radikal urban politik bör fokusera på och jag tycker detta även bör omfatta akademiska analyser som min egen:

1.     Handlingar som syftar till förändringar där alla inkluderas

2.     Politisering av urbana erfarenheter och subjekt, inom och utanför institutioner, där alla görs delaktiga i produktionen av urbana rum

3.     Händelser som bryter av, som exempelvis urbana revolter, där människor inte upplever att de har samma politiska inflytande som andra. Detta bör ske även om inga politiska krav formulerats. En radikal urban politik bör fokusera både på orättvisor som ger upphov till revolter och revolternas politiska potential.

4.     Att sätta urbana revolter i ett större politiskt sammanhang och komma ihåg att de inte är meningslöst våld från marginaliserade grupper.

Jag tror Dikeçs och Swyngedouws punkter kan fungera bra som riktlinjer när jag försöker att åtminstone skissa på alternativ till det jag beskriver och kritiserar i avhandlingen. I bästa fall kan mina förslag till alternativ leda till konkreta handlingar. Min målsättning är att skriva en så lättillgänglig avhandling som möjligt som kan fungera som inspiration för den som vill förstå, kritisera och förändra urbana miljöer. För trots allt spelar alla de här ismerna jag skriver om ovan ingen större roll utanför den akademiska världen om vi inte använder dem till något. Det är ju trots allt som Marx (1995: 133) säger:

Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den

 

REFERENSER
Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Baudrillard, Jean (1983) Simulations New York: Semiotext (E)

Bauman, Zygmunt (1998) Globalization New York: Columbia University Press

Bauman, Zygmunt (2008) Konsumtionsliv Göteborg: Daidalos

Bauman, Zygmunt (2011) The London Riots – On Consumerism Coming Home To Roost I Social Europé politics, economy and employment & labour

Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002) ”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing

Brown, Wendy (2008) Att vinna framtiden åter. Stockholm: Atlas

Brown, Wendy (2011) Inhägnade stater, avtagande suveränitet Stockholm: Tankekraft

Connor, Edward (2014) ”Value, the Audience Commodity, and Digital Prosumtion: A Plea for Precision”. i McGuigan, Lee och

Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Dikeç Mustafa och Swyngedouw, Erik (2017) Theorizing the Politicizing City I International Journal of Urban and Regional Research

Dyer-Whiteford, Nick (2015) Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fanon, Frantz (2007) Jordens fördömda Stockholm: Leopard förlag

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Federici, Silvia (2012) Revolution At Point Zero Housework, Reproduction, and Feminist Struggle. New York: PM Press

Fraser, Nancy (2013) Fortunes of Feminism. London: Verso

Gans, Herbert J (1995) The War Against the Poor: The Underclass and Anti-Poverty Policy New York: Basic Books

Harvey, David (2009) Den globala kapitalismens rum  Stockholm: Tankekraft förlag

Harvey, David (2010) Kapitalets gåta och kapitalismens kriser Stockholm: Tankekraft Förlag

Harvey, David (2012) Rebel Cities  London: Verso

Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur.

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Marx, Karl och Engels, Friedrich (1976) Det kommunistiska partiets manifest. Stockholm: Oktoberförlaget

Marx, Karl (1971) Klasstriderna i Frankrike 1848-1850  Stockholm: Gidlunds

Marx, Karl (1995) ”Teser om Feuerbach” i Människans frigörelse Göteborg: Daidalos

Marx, Karl (2013) Kapitalet, sjätte upplagan Lund: Arkiv

McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red (2014) The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Offen, Karen (1988) ”Defining Feminism: A Comparative Historical Approach”. I Signs, Vol. 14, No. 1 (Autumn, 1988) s 119-157, The

University of Chicago Press.

Smythe, Dallas W (1977) Communications: Blindspot of Western Marxism Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3

Soja, Edward J (1996) Thirdspace Cambridge: Blackwell

Swyngedouw, Erik (2012) ”Geography” I Ben Fine, Ben och Filho, Alfredo Saad The Elgar companion to Marxist economics Cheltenham:

Edward Elgar Publishing Limited

Tronti, Mario (1972) . Workers and Capital. New York: Telos Press Publishing

Zizek, Slavoj (2008) Violence London: Profile Books

 

 

 

 

 

[1] Se exempelvis The Audience Commodity in a Digital Age (McGuigan och Manzerolle 2014) för en överblick.

Hegemopolis: Hyllie station

Hyllie station är en mycket intressant plats för den som vill studera samhällsutvecklingen. Förutom att den är full med exkluderande design är stationen också platsen för de tillfälliga gränskontroller som infördes i november 2015 och som känns mindre och mindre tillfälliga för varje dag.

Medan människor stoppas, kontrolleras och godkänns eller underkänns pågår shoppingen som vanligt en våning upp i 93 000 kvadratmeter stora gallerian Emporia.

Stationsområdet utgör en nästan övertydlig illustration av konsumismen. Den som godkänns som tillräcklig konsument och tillåts passera både gränser och exkluderande design, kan ta rulltrappan upp ur underjorden och shoppa loss som fullvärdig medlem av konsumtionssamhället.

När jag var där sist upptäckte jag ytterligare en form av exkludering. Det finns 3 200 parkeringsplatser i anslutning till Emporia, men bara typ två cykelställ. Däremot finns massor av skyltar där Malmö stad hotar att bogsera bort de cyklar som ställs någon annanstans än i de två ställen.

Louis and Henri sitting in a tree I.D.E.O.L.O.G.Y.

triangeln

Om Henri Lefebvres The Production of Space (1991) och relationen till Louis Althussers ideologibegrepp

Den som vill veta varför städer ser ut som de gör kan ha en hel del glädje av Henri Lefebvres tankar om den sociala produktionen av rum. I boken The Production of Space (1991) menar han rum att rum – som platser, städer, torg och gator – inte bara är materiella utan också någonting som produceras socialt.

Varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). De är inte statiska utan befinner sig i ständig förändring. Rummen rymmer olika typer av relationer som både påverkas av och påverkar torget. Det handlar om grundläggande relationer inom kapitalistiska samhällen som reproduktion av familjeförhållanden och arbetskraft, men också om den arbetsdelning som är grundläggande för att produktionen ska fungera. Relationerna är inte ömsesidigt uteslutande utan överlappar varandra.

Lefebvre blir dock aldrig särskilt konkret och ger få exempel på vad han menar så jag får själv applicera hans tankar på föremålet för min undersökningen i min avhandling, nämligen torget Triangeln i Malmö. Jag tänker också se hur Lefebvres idéer förhåller sig till Louis Althussers ideologibegrepp som jag själv tidigare använt för att analysera urbana fenomen (Edin 2014)

Triangeln är förutom ett torg också en tågstation med förbindelse med Göteborg i norr, Trelleborg i söder, Köpenhamn i väst och Simrishamn i öst. Vid torget ligger en kyrka, en busshållplats och ett köpcentrum med affärer och restauranger. Ovanpå köpcentrumet huserar regionens näst största dagstidning Sydsvenskan.

Även om Lefebvre rör sig på ett teoretiskt plan framträder relationerna han beskriver tydligt när jag tittar på Triangeln. Här finns reproduktion av arbetskraft i form av nöjen, shopping, restauranger och muséer. Gamla och nya relationer mellan människor utvecklas genom de tusentals möten som äger rum varje dag. Även befintliga familjekonstellationer finns representerade i form av makar och ensamstående på väg till arbetet eller för att lämna barnen på förskolan. Här framträder också arbetsdelningen där den i västvärlden ständigt växande tjänstesektorn är särskilt framträdande. Butiksbiträden, frisörer, kockar och servitörer betjänar andra arbetare som kanske är där på lunchen för att klippa sig eller för att shoppa efter jobbet och ta en koppa kaffe mellan varven.

De här relationerna medverkar alla till sociala produktionen av rum. Men det finns flera saker som bidrar. Lefebvre (1991:36-46) skiljer på tre olika aspekter som även de överlappar och krockar med både varandra och relationerna. Han kallar dem ”le perçu”, ”le conçu” och ”le vécu” Lefebvre (1974). De vackra och symmetriska franska begreppen har dock försvunnit i både den engelska översättningen och en del svenska texter om The Production of Space som utgått från samma översättning (Se exempelvis Franzén 2003 varifrån jag något motvilligt också lånar de svenska översättningarna).

Le perçu eller ”rumsliga praktiker” handlar om saker som sker och saker vi gör i ett rum som exempelvis ett torg. De rumsliga praktikerna är direkt kopplade till våra kroppar och rummets utformning, både materiellt och socialt. Torgets fysiska utformning påverkar hur vi agerar. Men det finns även sociala faktorer som påverkar vårt agerande som exempelvis uppfattningar om sunt förnuft, det vill säga mer eller mindre uttalade sociala regler för vilka beteenden på torget som är accepterade och lämpliga och vilka som inte är det.

Köpcentret vid Triangeln består av långa ringlande gångar där flanörer passerar de olika affärsverksamheterna. Torget är öppet med uteserveringar i ena änden och ett flertal stora bänkar försedda med små metaldetaljer för att förhindra skateboardåkning. Torget genomkorsas av cykelbanor och en bussväg. Mitt på torget finns en nedgång till tågen i form av en stor glasbubbla. Torget är en sorts arena där människor shoppar, äter, vilar och pendlar. Vad de gör och hur det gör det påverkas direkt av torgets utformning.

 

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om föreställningar om hur rummet borde vara. Det är inget jämlikt spel där alla föreställningar spelar lika stor roll eller påverkar lika mycket. Rummets representationer är ur ett större perspektiv också ett resultat av det kapitalistiska samhällssystemet. Rummets utformning strävar åt ett visst håll av vissa anledningar. Det handlar om grundläggande behov hos kapitalismen som exempelvis att göra profit, påföra arbete samt att hitta en avsättning för de varor som produceras. I viss mån handlar det alltså samtidigt om de relationer kopplade till reproduktion och produktion som Lefebvre (1991) nämner.

Det finns en tanke bakom det mesta på torget. Flanörerna i köpcentret ska passera så många av affärsverksamheterna som möjligt. Affärer och restauranger ska komma i viss ordning. Den som vill ska kunna slå sig ner och vila på torget, medan skateboardåkare hänvisas någon annanstans. Transporten av arbetskraft till och från olika platser ska gå så smidigt som möjligt.

Ur ett mindre perspektiv påverkas rummets representationer av visioner hos inflytelserika personer och institutioner som politiker, nämnder, affärsmän, företagarföreningar, arkitekter och stadsplanerare.

På den här punkten upplever jag en skillnad mellan privata rum som exempelvis ett köpcentrum och offentliga rum som exempelvis ett torg. När det gäller privata rum är vinstintresset centralt, precis som för vilket företag som helst. När det gäller offentliga rum kan andra intressen, som medborgarnas inflytande och bekvämlighet, vara i fokus.

 

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om erfarenheterna som de som befinner sig i rummet gör. Lefebvre (1991:39) använder också begreppet ”det levda rummet” för att beskriva den här aspekten. Det går enligt min mening att i vissa avseenden se Le vécu som ett resultat av Le perçu och Le conçu, alltså som ett resultat av rummets utformning och intentionerna med rummets utformning. Det intressanta är att Lefebvre inte beskriver detta som en envägsrelation. Människorna som ”lever” rummet är inte hjälplösa offer som fogar sig utan vidare. Representationernas rum är enligt Lefebvre också platsen för artister, författare och filosofer. Det finns en dialektik där de som lever rummet också påverkar rummet.

Hur välkonstruerat och genomtänkt ett torg än är kommer människor alltid att ha ett handlingsutrymme. Visst kommer många att göra som de som haft inflytande över torget har tänkt. Men några kommer också att göra någonting helt annat. Det kan handla om mindre överträdelser av sunt förnuft som att stå på fel sida av rulltrappan. Det kan också handla om skateboardåkning mellan hindren eller till och med stölder.

Det starkaste med Lefebvres idéer är enligt mig just att människorna i rummet får ett så stort utrymme. Det är aldrig hjälplösa offer för strukturer. De är givetvis aldrig oberoende av rummet, men de agerar självständigt, påverkar och gör mer eller mindre medvetet också motstånd mot intentionerna ibland.

Lefebvre (1991) ägnar större delen av boken till att utveckla tankarna kring de olika relationerna och aspekterna samt hur produktionen av rum sett ut under olika historiska epoker. Han visar hur aspekterna och relationerna överlappat, krockat och utvecklat varandra. Begreppen ”praktiker”, ”representationer”, ”visioner” och ”erfarenheter” är centrala för hans framställning. Praktiker är sådant vi gör och representationer sådant vi föreställer oss. Visioner är olika slags intentioner eller förväntningar på framtiden medan erfarenheter främst handlar om våra upplevelser av rummet.

Även om Lefebvre själv ofta är både filosofisk och abstrakt går det att göra ett mycket konkret schema av hans tankar utan att i min mening begå för mycket våld på dem. Många har också gjort så och dessutom jämfört med egna motsvarade scheman. Geografen David Harvey (2006) har exempelvis tagit Lefebvres tre aspekter, lagt till tre egna och på så vis skapat ett diagram med nio fält som han dessutom kryddar med ytterligare kategorier bland annat hämtade från Karl Marx’ Kapitalet.

Jag frestas att göra något liknande själv. Jag har tidigare analyserat rum utifrån vad jag kallar ett ideologikritisk perspektiv (Edin 2014), där jag använt begrepp som ideologi och hegemoni för att försöka förstå urbana fenomen. Definitionen av ideologi har jag något ironiskt lånat från Lefebvres samtida Louis Althusser (1976). Ironiskt för att Lefebvre och Althusser sågs som varandras motpoler inom fransk vänster på sextio- och sjuttiotalet (Harvey 1991:429). Lefebvre ansågs vara en poetisk rebell, fritänkare och kritiker av både stalinism och det franska kommunistparti som den strukturerade analytikern Althusser tidvis var en framstående företrädare för.

Jag är dock inte alls säker på att de skulle vara särskilt oense när det gäller rum, städer, torg och den dynamik som producerar dem. I början av The Production of Space resonerar Lefebvre kring hegemonins förhållande till rummet. Lefebvre (1991:11) menar bland annat att det inte är tänkbart att hegemoni skulle lämna rummet oberört. Han frågar sig också vad ideologi vore ”utan rum att referera till, rum att beskriva, rum vars vokabulär och kopplingar den använder och vars kod den gestaltar?” (Lefebvre 1991:44, min översättning).

Ordet hegemoni nämns inte mer i boken, men ideologi är däremot ett återkommande tema. Lefebvre gör dock en i min mening onödigt skarp gränsdragning mellan representationer och materiella fenomen (exempelvis 1991:132) och mellan ideologi och rum, där ideologi behandlas som en form av representation. Han skriver exempelvis att rum under vissa omständigheter kan skapa en upplevelse av stabilitet, en funktion som tidigare fyllts av ideologi och som rummet i viss mån fortfarande behöver ideologi för att fylla (1991:363-364).

Det är synd för att jag tror att det finns en hel del att vinna på att även betrakta ideologi som något materiellt. Norman Fairclough har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa detta till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Jag menar också att det går utmärkt använda ett begrepp som ideologi i den betydelsen till att fördjupa Lefebvres teorier. Den största vinsten med detta är enligt mig är att vi får en tydligare förklaring till vilka krafter som påverkar de relationer och aspekter som Lefebvre menar producerar ett rum.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning, eller städers ”betydelse i maktens tjänst”. Ideologi döljer maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Precis som när det gäller Lefebvres kategorier är de inte ömsesidigt uteslutande. Ibland sammanfaller, överlappar, krockar och kontrasterar de varandra. Det går också att både placera dem i var och en av Lefebvres kategorier samt att hitta aspekter av alla tre i varje.

Le perçu, de rumsliga praktikerna, handlar om saker vi gör på torget. Och det vi gör, gör vi av en anledning. Torget är utformat på vissa sätt för att vi ska bete oss på vissa sätt. Torget ser ut som det gör på grund av att samhället ser ut som det gör. Torget är utformat som det är för att vi ska shoppa, resa till och från arbete, äta mat och underhålla oss. Det är utformat för att underlätta de relationer kopplade till produktion och reproduktion som Lefebvre beskriver. Eller, översatt till ideologiska termer, för att verka genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden.

De rumsliga praktikerna är enligt mig ett resultat både av representationer, föreställningar och högst materiella företeelser som arkitektur. De samverkar och ibland är gränsdragningar mellan det metariella och representationerna mycket svåra eller till och med omöjliga att göra.

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om olika visioner och föreställningar om hur torget bör vara. Olika visioner har olika mycket inflytande och visionerna kommer inte till av en slump. Enligt mig är en av de mest inflytelserika visionerna med att modernt tog att dölja olika maktrelationer. Det tydligaste exemplet på detta är så kallad exkluderande design, det vill säga platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Några exempel på exkluderande design är bänkar som lutar så de inte går att sova på dem, spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova och hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Det kan vara frestande att stoppa in hela ideologibegreppet i Le conçu och se hela torget som en vision eller mäktig föreställning hos kapitalismen. Jag tror dock att viktiga nyanser skulle försvinna. Dessutom tror jag det kan vara missvisande att se en samhällsutveckling som en vision hos hos någon eller något. Samhället ser ut på ett visst sätt, det ger upphov till visioner som i sin tur påverkar samhället. Om vi ser allt som en vision hos kapitalismen, missar vi en nivå och dessutom det dialektiken mellan nivåerna.

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om hur vi upplever torget. Här finns enligt mig den mest uppenbara kopplingen till ideologi, nämligen att det vi erfar påverkar oss att  uppleva rådande samhällsordning som naturlig och självklar. Det finns lite utrymme för ifrågasättande eller alternativ till att shoppa, att ta en fika, att pendla till jobbet eller äta en bit mat mellan varven. Detta förstärks av media, reklam och annan information som kommuniceras på torget. Det finns en massa reklamskyltar och små skärmar som sänder kortfattade nyheter varvat med reklam. På flera ställen delas Sveriges numera överlägset största dagstidning, den till hundra procent reklamfinansierade Metro, ut. Få stannar troligen upp och tänker, vad konstigt de som satt upp den där skylten eller skapat den där annonsen vill att jag ska köpa någonting. Den där affären vill att jag ska handla där och den där restaurangen erbjuder måltider. Hela torget är skapat på ett sätt som gör att vi upplever det som sjäkvklart att shoppa, äta lunch och pendla till jobbet.

Men det fina med Lefebvre är att han som tidigare nämnts aldrig låter människorna i rummet bli passiva offer. Några stannar trots allt upp upp och tänker: det här är inte alls naturligt, självklart eller bra. Jag tänker göra på ett annat sätt istället.

Jag menar att Lefebvres teorier om den sociala produktionen av rum och Althussers ideologibegrepp har mycket att ge varandra. Åtminstone om vi spränger gränserna mellan representationer och fysiska objekt och låter ideologi omfatta även materiella företeelser. Vi får mänskliga relationer, upplevelser och intentioner från Lefebvre och underliggande strukturella förklaringar från Althusser. Vi får ett samhälle som påverkar och skapar förutsättningar, människor som agerar och påverkar tillbaka i ett rum som ständigt produceras och ständigt befinner sig i förändring.

 

Referenser

Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Franzén, Mats (2003) ”Rummets tvära dialektik – notater till Henri Lefebvre” I Johanssson, Thomas och Sernhede, Ove Urbanitetens omvandlingar Göteborg: Daidalos

Harvey, David (1991) ”Afterword”. I Lefebvre, Henri The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Harvey, David (2006) Den globala kapitalismens rum Stockholm: Tankekraft

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Lefebvre, Henri (1974) La production de l’espace Paris: Anthropos

 

Exkluderande design: oljud mot tonåringar

mosquito-mk4-large

En form av exkluderande design som verkar bli allt vanligare är oljud. Inte vilka oljud som helst utan ljudvågor som bara kan höras av unga människor. När vi blir äldre förlorar vi nämligen förmågan att uppfatta vissa frekvenser så den här formen av exkluderande design går att rikta specifikt mot ungdomar.

Apparaterna som sänder ut ljudet kallas ”anti-loitering devices”, vilket betyder ungefär ”anti-hänganordningar”, har blivit väldigt vanliga i Storbritannien. En av tillverkarna, Compound Security Systems, kallar sin apparat Mosquito och riktar försäljningen mot de som har ”problem” med ungdomar som hänger runt och hindrar dem från att ”njuta” av sina hem eller affärsverksamheter. Ljudet Mosquiton sänder ut beskrivs av företaget som ”otroligt irriterande”.

Barnombudsmannen i Storbritannien riktar hårt kritik mot de som använder sig av en här formen av exkluderande design och försöker få den förbjuden. Kidsen själva ser däremot också möjligheter. Enligt tidningen Ny Teknik har någon utvecklat ”The Mosquito Ringtone”, en ringsignal till telefoner som inte kan höras av mamma, pappa, lärare eller fritidsledare.

Nu har den här formen av exkluderande design troligen kommit till Sverige. De senaste dagarna har jag fått höra från flera oberoende källor att den används i Tensta i Stockholm. Hör gärna av dig om du vet mer.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Hegemopolis: Dallas i Malmö

dallas-skyline

Enligt den kanadensiske medievetaren och maoisten Dallas W Smyhte säljer en tidning inte främst tidningar, utan något helt annat.

Annonser, kanske du tänker.

Nästan rätt. Alla tidningar som har annonser säljer en annan vara, nämligen sina läsare. I vissa fall, som exempelvis när det gäller Sveriges största dagstidning Metro, säljer de endast sina läsare.

I den numera klassiska texten Communications: Blindspot of Western Marxism (1977) menar Smythe att reklamfinansierad media i ett kapitalistiskt samhälle har en huvudsaklig vara, sin publik. Kunderna, det vill säga annonsörerna, köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt”.

Det är alltså den uppmärksamhet läsarna riktar mot annonsen, inte själva annonsen, som är varan.

Marxister brukar ju betrakta media som en del av samhällets överbyggnad, men Smythe menar att den också är en del av basen. Han hävdar att den som uteslutande ser masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation missar grundläggande ekonomiska omständigheter. Den ”blindspot” Smythe refererar till i titeln på sin text är just oförmågan att se media som en fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Vad har detta med undersökningen av mitt torg att göra? Jo, torg är ju fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smythes resonemang om media borde gå att överföra till torg. Torg borde också vara fabriker där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Det här får en hel del konsekvenser för den som vill undersöka ett torg.  Torget får, förutom att vara en plats för handel möten och demokratiska processer (i den mån sådana tillåts), ytterligare en dimension. Torget blir också en arbetsplats där den som besöker det arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Jag har tidigare diskuterat vem – och i egenskap av vad – som har tillträde till torg. Är torget offentligt har alla som håller sig innanför lagens råmärke tillträde och de har det i egenskap av medborgare. Finns det affärer kring torget är några av oss dessutom kunder.

Den senaste tidens utökade gränskontroller har dock smärtsamt påmint om att bara medborgare från vissa länder har tillträde.

Är torget privat har de som betraktas som konsumenter tillträde och de har det i egenskap av kunder, däremot i mindre utsträckning i egenskap av medborgare.

Finns det reklam på torget är vi alla arbetare, oavsett vem som äger det. Vi arbetar med att tillverka varan publik. En vara som sedan säljs av de som på olika sätt tillhandahåller annonser på torget.

Det finns också en tydlig klassaspekt här. Vissa grupper, som otillräckliga konsumenter, har inte tillträde till alla platser utan avvisas, bland annat med hjälp av exkluderande design.

Men de gånger de har tillträde kommer givetvis även de otillräckliga konsumenterna att ta del av reklam. Men arbetar de? Tillverkar de också varan publik? Om de är otillräckliga som konsumenter borde de ju också vara ointressanta för annonsörer och deras uppmärksamhet därmed också oanvändbar som råmaterial till varan publik.

Verkar det krångligt? Verkar det som det behövs en avhandling för att reda ut det här? Vad exakt skulle den i sådana fall försöka reda ut?

I inledningen av Communications: Blindspot of Western Marxism hävdar Dallas W Smythe att det första en historiematerialist bör göra när det gäller olika typer av kommunikation är att undersöka vilken ekonomisk funktion den har för kapitalet.

Eftersom jag betraktar mig själv som historiematerialist kanske det är just detta jag bör göra? Det går att titta på hela torget, men det går också att välja en del eller enskild händelse.

Att sitta på ett torg, läsa nyheter via Facebook, bombas av reklam och lägga upp lunchen på Instagram, vilken funktion har det egentligen för kapitalet?

Ekonomisk rensning av kollektivtrafiken

KzKNRG4T

1 april i år införde Stockholms Lokaltrafik nya ordningsregler. Bland annat är det numera förbjudet att ”ligga i sittmöbler”.

Även om metoden är annorlunda, är syftet och eventuellt också resultatet detsamma som när det gäller exkluderande design. En bänk som det är förbjudet att ligga på fyller samma funktion som en bänk som gjorts fysiskt svår att ligga på.

Det är lätt att föreställa sig exkluderande design som fysiska företeelser, som armstöd på bänkar, bänkskivor som lutar, taggar på sittplatser, sprinklers där människor sover eller staket runt platser som erbjuder skydd mot väder och vind. Men ordningsregler kan ha exakt samma funktion, det vill säga att avvisa vissa människor och förhindra vissa aktiviteter på vissa platser.

Det är numera också förbjudet att ”ofreda någon eller uppträda störande” vilket ju kan verka fullt rimligt vid en första anblick. Enligt Dagens Nyheter är detta dock främst ett försök att försvåra för tiggare. Trots att SL själva menar att berusade personer är den markant största ordningsstörningen i tunnelbanan, prioriterar de att få bort tiggarna.

Anmälningarna om tiggeri till SLs ”trygghetscentral” har dock ökat sedan förra året. Den enda effekten förbudet fått är att tiggarna flyttat från stationerna till tågen. Försöket verkar alltså ha misslyckats. Eller som Kristoffer Tamsons (m), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting, uttrycker det i DN:

– Det går tyvärr inte att tillämpa tiggeriförbud i kollektivtrafiken som lagen är utformad.

När det gäller exkludering är ordningsregler som upprätthålls av en ordningsmakt ett betydligt finare instrument än exempelvis en bänk med ett armstöd mitt på. Det går att vara selektiv vid upprätthållandet av regler. Någon kan få ligga kvar och kanske till och med få hjälp, medan någon annan avvisas. En ”luffarsäker” bänk avvisar däremot alla som försöker ligga på den.

Mycket riktigt kontrollerar SL också anledningen till att människor ligger på sittmöbler innan de vidtar åtgärder. Kent Martin, gruppchef för trygghet och kundtjänst på SL, förklarar för DN att:

– Vi ska kontrollera om och varför personer ligger över säten. Beror det på sjukdom, berusning eller annat? Det får avgöras från fall till fall.

Om exempelvis fattigdom eller hemlöshet räknas in i ”annat” vet jag inte. Vad som däremot är uppenbart är att det inte bara handlar om blind exkludering av liggande människor i allmänhet utan om exkludering av vissa liggande människor.

Inte nog med det. Jag kan också slå vad om att de trubbiga åtgärderna mot tiggeri bara gäller vissa som tigger om pengar. Det är exempelvis svårt att ta sig igenom en större svensk tågstation utan att stöta på ytterst påflugna personer som försöker saluföra olika typer av abonnemang. Jag har heller aldrig sett förbud mot, eller ens förslag på förbud mot, värvning av medlemmar eller försök att samla in pengar till olika organisationer, aktiviteter som är mycket vanliga aktivitet på gator och torg. Dessa försäljare och värvare är också enligt min erfarenhet oerhört mycket svårare att värja sig ifrån eller undvika än de som ber om en slant för eget behov, som ofta är försiktiga, ödmjuka och genast accepterar ett ”tyvärr”.

SLs förbudspaket handlar inte om att bli av med aktiviteterna ”ligga” eller ”tigga” i allmänhet. Det handlar om en exkludering av vissa kategorier människor. En exkludering där SLs ständiga användning av ordet trygghet spelar en central roll. Tryggheten omfattar inte alla. Bara den som inte behöver tigga. Bara den som är tvungna att leta efter sovplatser på stan.Den omfattar bara den som anmäler tiggare, inte den som blir anmäld. Inte den som ligger på bänken av fel anledning. Inte den som ber om pengar till fel ändamål.

Det som egentligen är förbjudet är att vara fattig. Vad det egentligen handlar om är en ekonomisk rensning av offentliga miljöer. Var de bortrensade ska ta vägen? Någon annanstans. Eller som Zygmint Bauman uttrycker det:

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll

Stopp för reklam i tunnelbanan?

they-live-poster

Vänsterpartiet i Stockholms landsting vill förbjuda reklam på tunnelbana, bussar och sjukhus. Varför inte, den som någonsin åkt tunnelbana i Stockholm har garanterat förfasats över den förfulning reklamen innebär.

Intäkterna från reklamen är dessutom så låga att det enligt Vänsterpartiet hade räckt med en skattehöjning på fem öre för att tänka bortfallet. Det finns många fördelar med en helt skattefinansierad kollektivtrafik. Kawa Zolfagary nämner några i ett inlägg på Politism.

Men fördelarna med en helt skattefinansierad kollektivtrafik är många. Vi kan slippa allt från farliga spärrar (som kostar pengar), väktare och kontrollanter (som kostar pengar) och reklam i alla offentliga utrymmen (som inte ger så mycket pengar). I stället kan vi få en kollektivtrafik som alla har råd att utnyttja, vilket är smart ur ett klassperspektiv men också sunt för miljön.

Men det är några fler saker om reklam som är värda att nämna i sammanhanget.

När reklamplatser är några av de få utrymmen där det går att uttrycka sin mening och dessa platser säljs för dyra pengar, innebär det att bara den som har mycket gott om pengar kan göra sin röst hörd på offentliga platser.

Ingenting är någonsin reklamfinansierat. De pengar som kommer in via reklam betalas alltid i slutändan alltid av oss konsumenter. Kostnaden för reklamen är nämligen alltid inbakad i det pris vi betalar när vi köper varan i reklamen.

En reklamfinansierad kollektivtrafik säljer heller inte reklamplats utan en helt annan vara, nämligen de resenärer som tar del av reklamen. De tar betalt för att leverera de resenärer som tar del av reklam­budskapen. Reklamen i sig är ju helt värdelös om ingen tar del av den.

När du tar del av reklam i tunnelbanan har du alltså både betalat reklamen själv och blivit såld av den som driver tunnelbanan. Det är dessutom inte orimligt att betrakta aktiviteten att ta del av reklam som en form av arbete. Vi uppmuntras att konsumera, lär oss vad vi ska konsumera samt producerar den vara – resenärer – som säljs till annonsörerna.

Någonting säger mig att det skulle vara betydligt trevligare och rättvisare att bara höja skatten med några öre. Då fick var och en dessutom bidra efter förmåga.