Louis and Henri sitting in a tree I.D.E.O.L.O.G.Y.

triangeln

Om Henri Lefebvres The Production of Space (1991) och relationen till Louis Althussers ideologibegrepp

Den som vill veta varför städer ser ut som de gör kan ha en hel del glädje av Henri Lefebvres tankar om den sociala produktionen av rum. I boken The Production of Space (1991) menar han rum att rum – som platser, städer, torg och gator – inte bara är materiella utan också någonting som produceras socialt.

Varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). De är inte statiska utan befinner sig i ständig förändring. Rummen rymmer olika typer av relationer som både påverkas av och påverkar torget. Det handlar om grundläggande relationer inom kapitalistiska samhällen som reproduktion av familjeförhållanden och arbetskraft, men också om den arbetsdelning som är grundläggande för att produktionen ska fungera. Relationerna är inte ömsesidigt uteslutande utan överlappar varandra.

Lefebvre blir dock aldrig särskilt konkret och ger få exempel på vad han menar så jag får själv applicera hans tankar på föremålet för min undersökningen i min avhandling, nämligen torget Triangeln i Malmö. Jag tänker också se hur Lefebvres idéer förhåller sig till Louis Althussers ideologibegrepp som jag själv tidigare använt för att analysera urbana fenomen (Edin 2014)

Triangeln är förutom ett torg också en tågstation med förbindelse med Göteborg i norr, Trelleborg i söder, Köpenhamn i väst och Simrishamn i öst. Vid torget ligger en kyrka, en busshållplats och ett köpcentrum med affärer och restauranger. Ovanpå köpcentrumet huserar regionens näst största dagstidning Sydsvenskan.

Även om Lefebvre rör sig på ett teoretiskt plan framträder relationerna han beskriver tydligt när jag tittar på Triangeln. Här finns reproduktion av arbetskraft i form av nöjen, shopping, restauranger och muséer. Gamla och nya relationer mellan människor utvecklas genom de tusentals möten som äger rum varje dag. Även befintliga familjekonstellationer finns representerade i form av makar och ensamstående på väg till arbetet eller för att lämna barnen på förskolan. Här framträder också arbetsdelningen där den i västvärlden ständigt växande tjänstesektorn är särskilt framträdande. Butiksbiträden, frisörer, kockar och servitörer betjänar andra arbetare som kanske är där på lunchen för att klippa sig eller för att shoppa efter jobbet och ta en koppa kaffe mellan varven.

De här relationerna medverkar alla till sociala produktionen av rum. Men det finns flera saker som bidrar. Lefebvre (1991:36-46) skiljer på tre olika aspekter som även de överlappar och krockar med både varandra och relationerna. Han kallar dem ”le perçu”, ”le conçu” och ”le vécu” Lefebvre (1974). De vackra och symmetriska franska begreppen har dock försvunnit i både den engelska översättningen och en del svenska texter om The Production of Space som utgått från samma översättning (Se exempelvis Franzén 2003 varifrån jag något motvilligt också lånar de svenska översättningarna).

Le perçu eller ”rumsliga praktiker” handlar om saker som sker och saker vi gör i ett rum som exempelvis ett torg. De rumsliga praktikerna är direkt kopplade till våra kroppar och rummets utformning, både materiellt och socialt. Torgets fysiska utformning påverkar hur vi agerar. Men det finns även sociala faktorer som påverkar vårt agerande som exempelvis uppfattningar om sunt förnuft, det vill säga mer eller mindre uttalade sociala regler för vilka beteenden på torget som är accepterade och lämpliga och vilka som inte är det.

Köpcentret vid Triangeln består av långa ringlande gångar där flanörer passerar de olika affärsverksamheterna. Torget är öppet med uteserveringar i ena änden och ett flertal stora bänkar försedda med små metaldetaljer för att förhindra skateboardåkning. Torget genomkorsas av cykelbanor och en bussväg. Mitt på torget finns en nedgång till tågen i form av en stor glasbubbla. Torget är en sorts arena där människor shoppar, äter, vilar och pendlar. Vad de gör och hur det gör det påverkas direkt av torgets utformning.

 

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om föreställningar om hur rummet borde vara. Det är inget jämlikt spel där alla föreställningar spelar lika stor roll eller påverkar lika mycket. Rummets representationer är ur ett större perspektiv också ett resultat av det kapitalistiska samhällssystemet. Rummets utformning strävar åt ett visst håll av vissa anledningar. Det handlar om grundläggande behov hos kapitalismen som exempelvis att göra profit, påföra arbete samt att hitta en avsättning för de varor som produceras. I viss mån handlar det alltså samtidigt om de relationer kopplade till reproduktion och produktion som Lefebvre (1991) nämner.

Det finns en tanke bakom det mesta på torget. Flanörerna i köpcentret ska passera så många av affärsverksamheterna som möjligt. Affärer och restauranger ska komma i viss ordning. Den som vill ska kunna slå sig ner och vila på torget, medan skateboardåkare hänvisas någon annanstans. Transporten av arbetskraft till och från olika platser ska gå så smidigt som möjligt.

Ur ett mindre perspektiv påverkas rummets representationer av visioner hos inflytelserika personer och institutioner som politiker, nämnder, affärsmän, företagarföreningar, arkitekter och stadsplanerare.

På den här punkten upplever jag en skillnad mellan privata rum som exempelvis ett köpcentrum och offentliga rum som exempelvis ett torg. När det gäller privata rum är vinstintresset centralt, precis som för vilket företag som helst. När det gäller offentliga rum kan andra intressen, som medborgarnas inflytande och bekvämlighet, vara i fokus.

 

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om erfarenheterna som de som befinner sig i rummet gör. Lefebvre (1991:39) använder också begreppet ”det levda rummet” för att beskriva den här aspekten. Det går enligt min mening att i vissa avseenden se Le vécu som ett resultat av Le perçu och Le conçu, alltså som ett resultat av rummets utformning och intentionerna med rummets utformning. Det intressanta är att Lefebvre inte beskriver detta som en envägsrelation. Människorna som ”lever” rummet är inte hjälplösa offer som fogar sig utan vidare. Representationernas rum är enligt Lefebvre också platsen för artister, författare och filosofer. Det finns en dialektik där de som lever rummet också påverkar rummet.

Hur välkonstruerat och genomtänkt ett torg än är kommer människor alltid att ha ett handlingsutrymme. Visst kommer många att göra som de som haft inflytande över torget har tänkt. Men några kommer också att göra någonting helt annat. Det kan handla om mindre överträdelser av sunt förnuft som att stå på fel sida av rulltrappan. Det kan också handla om skateboardåkning mellan hindren eller till och med stölder.

Det starkaste med Lefebvres idéer är enligt mig just att människorna i rummet får ett så stort utrymme. Det är aldrig hjälplösa offer för strukturer. De är givetvis aldrig oberoende av rummet, men de agerar självständigt, påverkar och gör mer eller mindre medvetet också motstånd mot intentionerna ibland.

Lefebvre (1991) ägnar större delen av boken till att utveckla tankarna kring de olika relationerna och aspekterna samt hur produktionen av rum sett ut under olika historiska epoker. Han visar hur aspekterna och relationerna överlappat, krockat och utvecklat varandra. Begreppen ”praktiker”, ”representationer”, ”visioner” och ”erfarenheter” är centrala för hans framställning. Praktiker är sådant vi gör och representationer sådant vi föreställer oss. Visioner är olika slags intentioner eller förväntningar på framtiden medan erfarenheter främst handlar om våra upplevelser av rummet.

Även om Lefebvre själv ofta är både filosofisk och abstrakt går det att göra ett mycket konkret schema av hans tankar utan att i min mening begå för mycket våld på dem. Många har också gjort så och dessutom jämfört med egna motsvarade scheman. Geografen David Harvey (2006) har exempelvis tagit Lefebvres tre aspekter, lagt till tre egna och på så vis skapat ett diagram med nio fält som han dessutom kryddar med ytterligare kategorier bland annat hämtade från Karl Marx’ Kapitalet.

Jag frestas att göra något liknande själv. Jag har tidigare analyserat rum utifrån vad jag kallar ett ideologikritisk perspektiv (Edin 2014), där jag använt begrepp som ideologi och hegemoni för att försöka förstå urbana fenomen. Definitionen av ideologi har jag något ironiskt lånat från Lefebvres samtida Louis Althusser (1976). Ironiskt för att Lefebvre och Althusser sågs som varandras motpoler inom fransk vänster på sextio- och sjuttiotalet (Harvey 1991:429). Lefebvre ansågs vara en poetisk rebell, fritänkare och kritiker av både stalinism och det franska kommunistparti som den strukturerade analytikern Althusser tidvis var en framstående företrädare för.

Jag är dock inte alls säker på att de skulle vara särskilt oense när det gäller rum, städer, torg och den dynamik som producerar dem. I början av The Production of Space resonerar Lefebvre kring hegemonins förhållande till rummet. Lefebvre (1991:11) menar bland annat att det inte är tänkbart att hegemoni skulle lämna rummet oberört. Han frågar sig också vad ideologi vore ”utan rum att referera till, rum att beskriva, rum vars vokabulär och kopplingar den använder och vars kod den gestaltar?” (Lefebvre 1991:44, min översättning).

Ordet hegemoni nämns inte mer i boken, men ideologi är däremot ett återkommande tema. Lefebvre gör dock en i min mening onödigt skarp gränsdragning mellan representationer och materiella fenomen (exempelvis 1991:132) och mellan ideologi och rum, där ideologi behandlas som en form av representation. Han skriver exempelvis att rum under vissa omständigheter kan skapa en upplevelse av stabilitet, en funktion som tidigare fyllts av ideologi och som rummet i viss mån fortfarande behöver ideologi för att fylla (1991:363-364).

Det är synd för att jag tror att det finns en hel del att vinna på att även betrakta ideologi som något materiellt. Norman Fairclough har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa detta till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Jag menar också att det går utmärkt använda ett begrepp som ideologi i den betydelsen till att fördjupa Lefebvres teorier. Den största vinsten med detta är enligt mig är att vi får en tydligare förklaring till vilka krafter som påverkar de relationer och aspekter som Lefebvre menar producerar ett rum.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning, eller städers ”betydelse i maktens tjänst”. Ideologi döljer maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Precis som när det gäller Lefebvres kategorier är de inte ömsesidigt uteslutande. Ibland sammanfaller, överlappar, krockar och kontrasterar de varandra. Det går också att både placera dem i var och en av Lefebvres kategorier samt att hitta aspekter av alla tre i varje.

Le perçu, de rumsliga praktikerna, handlar om saker vi gör på torget. Och det vi gör, gör vi av en anledning. Torget är utformat på vissa sätt för att vi ska bete oss på vissa sätt. Torget ser ut som det gör på grund av att samhället ser ut som det gör. Torget är utformat som det är för att vi ska shoppa, resa till och från arbete, äta mat och underhålla oss. Det är utformat för att underlätta de relationer kopplade till produktion och reproduktion som Lefebvre beskriver. Eller, översatt till ideologiska termer, för att verka genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden.

De rumsliga praktikerna är enligt mig ett resultat både av representationer, föreställningar och högst materiella företeelser som arkitektur. De samverkar och ibland är gränsdragningar mellan det metariella och representationerna mycket svåra eller till och med omöjliga att göra.

Le conçu eller ”rummets representationer” handlar om olika visioner och föreställningar om hur torget bör vara. Olika visioner har olika mycket inflytande och visionerna kommer inte till av en slump. Enligt mig är en av de mest inflytelserika visionerna med att modernt tog att dölja olika maktrelationer. Det tydligaste exemplet på detta är så kallad exkluderande design, det vill säga platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Några exempel på exkluderande design är bänkar som lutar så de inte går att sova på dem, spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova och hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Det kan vara frestande att stoppa in hela ideologibegreppet i Le conçu och se hela torget som en vision eller mäktig föreställning hos kapitalismen. Jag tror dock att viktiga nyanser skulle försvinna. Dessutom tror jag det kan vara missvisande att se en samhällsutveckling som en vision hos hos någon eller något. Samhället ser ut på ett visst sätt, det ger upphov till visioner som i sin tur påverkar samhället. Om vi ser allt som en vision hos kapitalismen, missar vi en nivå och dessutom det dialektiken mellan nivåerna.

Le vécu eller ”representationernas rum” handlar om hur vi upplever torget. Här finns enligt mig den mest uppenbara kopplingen till ideologi, nämligen att det vi erfar påverkar oss att  uppleva rådande samhällsordning som naturlig och självklar. Det finns lite utrymme för ifrågasättande eller alternativ till att shoppa, att ta en fika, att pendla till jobbet eller äta en bit mat mellan varven. Detta förstärks av media, reklam och annan information som kommuniceras på torget. Det finns en massa reklamskyltar och små skärmar som sänder kortfattade nyheter varvat med reklam. På flera ställen delas Sveriges numera överlägset största dagstidning, den till hundra procent reklamfinansierade Metro, ut. Få stannar troligen upp och tänker, vad konstigt de som satt upp den där skylten eller skapat den där annonsen vill att jag ska köpa någonting. Den där affären vill att jag ska handla där och den där restaurangen erbjuder måltider. Hela torget är skapat på ett sätt som gör att vi upplever det som sjäkvklart att shoppa, äta lunch och pendla till jobbet.

Men det fina med Lefebvre är att han som tidigare nämnts aldrig låter människorna i rummet bli passiva offer. Några stannar trots allt upp upp och tänker: det här är inte alls naturligt, självklart eller bra. Jag tänker göra på ett annat sätt istället.

Jag menar att Lefebvres teorier om den sociala produktionen av rum och Althussers ideologibegrepp har mycket att ge varandra. Åtminstone om vi spränger gränserna mellan representationer och fysiska objekt och låter ideologi omfatta även materiella företeelser. Vi får mänskliga relationer, upplevelser och intentioner från Lefebvre och underliggande strukturella förklaringar från Althusser. Vi får ett samhälle som påverkar och skapar förutsättningar, människor som agerar och påverkar tillbaka i ett rum som ständigt produceras och ständigt befinner sig i förändring.

 

Referenser

Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Franzén, Mats (2003) ”Rummets tvära dialektik – notater till Henri Lefebvre” I Johanssson, Thomas och Sernhede, Ove Urbanitetens omvandlingar Göteborg: Daidalos

Harvey, David (1991) ”Afterword”. I Lefebvre, Henri The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Harvey, David (2006) Den globala kapitalismens rum Stockholm: Tankekraft

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Lefebvre, Henri (1974) La production de l’espace Paris: Anthropos

 

Exkluderande design: oljud mot tonåringar

mosquito-mk4-large

En form av exkluderande design som verkar bli allt vanligare är oljud. Inte vilka oljud som helst utan ljudvågor som bara kan höras av unga människor. När vi blir äldre förlorar vi nämligen förmågan att uppfatta vissa frekvenser så den här formen av exkluderande design går att rikta specifikt mot ungdomar.

Apparaterna som sänder ut ljudet kallas ”anti-loitering devices”, vilket betyder ungefär ”anti-hänganordningar”, har blivit väldigt vanliga i Storbritannien. En av tillverkarna, Compound Security Systems, kallar sin apparat Mosquito och riktar försäljningen mot de som har ”problem” med ungdomar som hänger runt och hindrar dem från att ”njuta” av sina hem eller affärsverksamheter. Ljudet Mosquiton sänder ut beskrivs av företaget som ”otroligt irriterande”.

Barnombudsmannen i Storbritannien riktar hårt kritik mot de som använder sig av en här formen av exkluderande design och försöker få den förbjuden. Kidsen själva ser däremot också möjligheter. Enligt tidningen Ny Teknik har någon utvecklat ”The Mosquito Ringtone”, en ringsignal till telefoner som inte kan höras av mamma, pappa, lärare eller fritidsledare.

Nu har den här formen av exkluderande design troligen kommit till Sverige. De senaste dagarna har jag fått höra från flera oberoende källor att den används i Tensta i Stockholm. Hör gärna av dig om du vet mer.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Hegemopolis: Dallas i Malmö

dallas-skyline

Enligt den kanadensiske medievetaren och maoisten Dallas W Smyhte säljer en tidning inte främst tidningar, utan något helt annat.

Annonser, kanske du tänker.

Nästan rätt. Alla tidningar som har annonser säljer en annan vara, nämligen sina läsare. I vissa fall, som exempelvis när det gäller Sveriges största dagstidning Metro, säljer de endast sina läsare.

I den numera klassiska texten Communications: Blindspot of Western Marxism (1977) menar Smythe att reklamfinansierad media i ett kapitalistiskt samhälle har en huvudsaklig vara, sin publik. Kunderna, det vill säga annonsörerna, köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt”.

Det är alltså den uppmärksamhet läsarna riktar mot annonsen, inte själva annonsen, som är varan.

Marxister brukar ju betrakta media som en del av samhällets överbyggnad, men Smythe menar att den också är en del av basen. Han hävdar att den som uteslutande ser masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation missar grundläggande ekonomiska omständigheter. Den ”blindspot” Smythe refererar till i titeln på sin text är just oförmågan att se media som en fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Vad har detta med undersökningen av mitt torg att göra? Jo, torg är ju fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smythes resonemang om media borde gå att överföra till torg. Torg borde också vara fabriker där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Det här får en hel del konsekvenser för den som vill undersöka ett torg.  Torget får, förutom att vara en plats för handel möten och demokratiska processer (i den mån sådana tillåts), ytterligare en dimension. Torget blir också en arbetsplats där den som besöker det arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Jag har tidigare diskuterat vem – och i egenskap av vad – som har tillträde till torg. Är torget offentligt har alla som håller sig innanför lagens råmärke tillträde och de har det i egenskap av medborgare. Finns det affärer kring torget är några av oss dessutom kunder.

Den senaste tidens utökade gränskontroller har dock smärtsamt påmint om att bara medborgare från vissa länder har tillträde.

Är torget privat har de som betraktas som konsumenter tillträde och de har det i egenskap av kunder, däremot i mindre utsträckning i egenskap av medborgare.

Finns det reklam på torget är vi alla arbetare, oavsett vem som äger det. Vi arbetar med att tillverka varan publik. En vara som sedan säljs av de som på olika sätt tillhandahåller annonser på torget.

Det finns också en tydlig klassaspekt här. Vissa grupper, som otillräckliga konsumenter, har inte tillträde till alla platser utan avvisas, bland annat med hjälp av exkluderande design.

Men de gånger de har tillträde kommer givetvis även de otillräckliga konsumenterna att ta del av reklam. Men arbetar de? Tillverkar de också varan publik? Om de är otillräckliga som konsumenter borde de ju också vara ointressanta för annonsörer och deras uppmärksamhet därmed också oanvändbar som råmaterial till varan publik.

Verkar det krångligt? Verkar det som det behövs en avhandling för att reda ut det här? Vad exakt skulle den i sådana fall försöka reda ut?

I inledningen av Communications: Blindspot of Western Marxism hävdar Dallas W Smythe att det första en historiematerialist bör göra när det gäller olika typer av kommunikation är att undersöka vilken ekonomisk funktion den har för kapitalet.

Eftersom jag betraktar mig själv som historiematerialist kanske det är just detta jag bör göra? Det går att titta på hela torget, men det går också att välja en del eller enskild händelse.

Att sitta på ett torg, läsa nyheter via Facebook, bombas av reklam och lägga upp lunchen på Instagram, vilken funktion har det egentligen för kapitalet?

Ekonomisk rensning av kollektivtrafiken

KzKNRG4T

1 april i år införde Stockholms Lokaltrafik nya ordningsregler. Bland annat är det numera förbjudet att ”ligga i sittmöbler”.

Även om metoden är annorlunda, är syftet och eventuellt också resultatet detsamma som när det gäller exkluderande design. En bänk som det är förbjudet att ligga på fyller samma funktion som en bänk som gjorts fysiskt svår att ligga på.

Det är lätt att föreställa sig exkluderande design som fysiska företeelser, som armstöd på bänkar, bänkskivor som lutar, taggar på sittplatser, sprinklers där människor sover eller staket runt platser som erbjuder skydd mot väder och vind. Men ordningsregler kan ha exakt samma funktion, det vill säga att avvisa vissa människor och förhindra vissa aktiviteter på vissa platser.

Det är numera också förbjudet att ”ofreda någon eller uppträda störande” vilket ju kan verka fullt rimligt vid en första anblick. Enligt Dagens Nyheter är detta dock främst ett försök att försvåra för tiggare. Trots att SL själva menar att berusade personer är den markant största ordningsstörningen i tunnelbanan, prioriterar de att få bort tiggarna.

Anmälningarna om tiggeri till SLs ”trygghetscentral” har dock ökat sedan förra året. Den enda effekten förbudet fått är att tiggarna flyttat från stationerna till tågen. Försöket verkar alltså ha misslyckats. Eller som Kristoffer Tamsons (m), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting, uttrycker det i DN:

– Det går tyvärr inte att tillämpa tiggeriförbud i kollektivtrafiken som lagen är utformad.

När det gäller exkludering är ordningsregler som upprätthålls av en ordningsmakt ett betydligt finare instrument än exempelvis en bänk med ett armstöd mitt på. Det går att vara selektiv vid upprätthållandet av regler. Någon kan få ligga kvar och kanske till och med få hjälp, medan någon annan avvisas. En ”luffarsäker” bänk avvisar däremot alla som försöker ligga på den.

Mycket riktigt kontrollerar SL också anledningen till att människor ligger på sittmöbler innan de vidtar åtgärder. Kent Martin, gruppchef för trygghet och kundtjänst på SL, förklarar för DN att:

– Vi ska kontrollera om och varför personer ligger över säten. Beror det på sjukdom, berusning eller annat? Det får avgöras från fall till fall.

Om exempelvis fattigdom eller hemlöshet räknas in i ”annat” vet jag inte. Vad som däremot är uppenbart är att det inte bara handlar om blind exkludering av liggande människor i allmänhet utan om exkludering av vissa liggande människor.

Inte nog med det. Jag kan också slå vad om att de trubbiga åtgärderna mot tiggeri bara gäller vissa som tigger om pengar. Det är exempelvis svårt att ta sig igenom en större svensk tågstation utan att stöta på ytterst påflugna personer som försöker saluföra olika typer av abonnemang. Jag har heller aldrig sett förbud mot, eller ens förslag på förbud mot, värvning av medlemmar eller försök att samla in pengar till olika organisationer, aktiviteter som är mycket vanliga aktivitet på gator och torg. Dessa försäljare och värvare är också enligt min erfarenhet oerhört mycket svårare att värja sig ifrån eller undvika än de som ber om en slant för eget behov, som ofta är försiktiga, ödmjuka och genast accepterar ett ”tyvärr”.

SLs förbudspaket handlar inte om att bli av med aktiviteterna ”ligga” eller ”tigga” i allmänhet. Det handlar om en exkludering av vissa kategorier människor. En exkludering där SLs ständiga användning av ordet trygghet spelar en central roll. Tryggheten omfattar inte alla. Bara den som inte behöver tigga. Bara den som är tvungna att leta efter sovplatser på stan.Den omfattar bara den som anmäler tiggare, inte den som blir anmäld. Inte den som ligger på bänken av fel anledning. Inte den som ber om pengar till fel ändamål.

Det som egentligen är förbjudet är att vara fattig. Vad det egentligen handlar om är en ekonomisk rensning av offentliga miljöer. Var de bortrensade ska ta vägen? Någon annanstans. Eller som Zygmint Bauman uttrycker det:

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll

Stopp för reklam i tunnelbanan?

they-live-poster

Vänsterpartiet i Stockholms landsting vill förbjuda reklam på tunnelbana, bussar och sjukhus. Varför inte, den som någonsin åkt tunnelbana i Stockholm har garanterat förfasats över den förfulning reklamen innebär.

Intäkterna från reklamen är dessutom så låga att det enligt Vänsterpartiet hade räckt med en skattehöjning på fem öre för att tänka bortfallet. Det finns många fördelar med en helt skattefinansierad kollektivtrafik. Kawa Zolfagary nämner några i ett inlägg på Politism.

Men fördelarna med en helt skattefinansierad kollektivtrafik är många. Vi kan slippa allt från farliga spärrar (som kostar pengar), väktare och kontrollanter (som kostar pengar) och reklam i alla offentliga utrymmen (som inte ger så mycket pengar). I stället kan vi få en kollektivtrafik som alla har råd att utnyttja, vilket är smart ur ett klassperspektiv men också sunt för miljön.

Men det är några fler saker om reklam som är värda att nämna i sammanhanget.

När reklamplatser är några av de få utrymmen där det går att uttrycka sin mening och dessa platser säljs för dyra pengar, innebär det att bara den som har mycket gott om pengar kan göra sin röst hörd på offentliga platser.

Ingenting är någonsin reklamfinansierat. De pengar som kommer in via reklam betalas alltid i slutändan alltid av oss konsumenter. Kostnaden för reklamen är nämligen alltid inbakad i det pris vi betalar när vi köper varan i reklamen.

En reklamfinansierad kollektivtrafik säljer heller inte reklamplats utan en helt annan vara, nämligen de resenärer som tar del av reklamen. De tar betalt för att leverera de resenärer som tar del av reklam­budskapen. Reklamen i sig är ju helt värdelös om ingen tar del av den.

När du tar del av reklam i tunnelbanan har du alltså både betalat reklamen själv och blivit såld av den som driver tunnelbanan. Det är dessutom inte orimligt att betrakta aktiviteten att ta del av reklam som en form av arbete. Vi uppmuntras att konsumera, lär oss vad vi ska konsumera samt producerar den vara – resenärer – som säljs till annonsörerna.

Någonting säger mig att det skulle vara betydligt trevligare och rättvisare att bara höja skatten med några öre. Då fick var och en dessutom bidra efter förmåga.

Hegemopolis: en tågresa genom Malmö

Exkluderande design: San Fransisco

exdes_sf

Filip skickade en bild från San Fransisco på en mycket utstuderad bänk, med slutande kanter och små höjdskillnader mellan sittdynorna.

Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

LÄS MER OM EXKLUDERANDE DESIGN HÄR