Hegemopolis (PM26): Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Hur kan jag vara säker på att jag verkligen mäter det jag påstår mig vilja mäta, eller med andra ord, att min undersökning har hög validitet? Till syvende og sist handlar det om att att kunna hävda att det jag påstår i undersökningen är sant.

Enligt David Walsh (2012:257-258) finns två huvudsakliga metoder när det gäller att mäta en etnografis validitet. Den ena kallas deltagarvalidering och går ut på att forskaren visar sina resultat för personer som ingår i undersökningen och frågar dem om de känner igen sig i resultat och slutsatser. Det finns en rad problem med att göra såhär. Deltagarna kanske helt enkelt inte är medvetna om allt de säger och gör. De kan också ha ett behov av att rationalisera vissa av sina egna beteenden. Men även om deltagarvalidering inte är ett perfekt mått på en undersöknings validitet kan den ändå användas för att få perspektiv på materialet.

I mitt fall tror jag den här metoden skulle säga ganska lite om undersökningens validitet. Jag tänker ju bland annat undersöka exempelvis ideologiska aspekter, som per definition är dolda för deltagarna, och strukturell påverkan som inte alltid heller är uppenbar för den som påverkas. Däremot kan det vara lämpligt att stämma av vissa saker mot deltagare som exempelvis intervjuas i undersökningen.

Det andra sättet att mäta validitet kallas triangulering (Walsh 2012:257-258). Förenklat handlar det om att forskaren jämför deltagares utsagor om händelser med andra liknande händelser. Inte heller detta ger något exakt mått på en undersöknings validitet. Det finns exempelvis inget som säger att forskarens jämförande observation mäter vad den påstår sig mäta. En annan form av triangulering (Alvesson och Sköldberg 2007:179) är att kombinera olika metoder. Förutom mina etnografiska metoder – observationer och samtal – skulle jag exempelvis kunna göra en statistisk undersökning av något fenomen.

Ett ytterligare sätt är att jämföra med andra undersökningar av liknande fenomen (Silverman 2012:41). Det finns en rad etnografier som handlar om maktrelationer i urbana miljöer, även om de inte specifikt undersöker nyhetskonsumtion (se exempelvis Burawoy et al 1991 och Ojeco 2013). Naturligtvis kan det vara värdefull att jämföra med dem. Jag har ju dessutom tidigare nämnt att jag ser min egen undersökning en del i ett större pussel. Som brukligt när det gäller kritiska medie- och informationsstudier (Fuchs 2011:323-328) vill jag sätta in min undersökningar i ett större sammanhang. Jag vill relatera min egen undersökning till andras undersökningar samt bredare teorier om samhället.

Om min egen undersökning överensstämmer eller åtminstone pekar åt samma håll som en massa andra undersökningar om samma sak kan det vara ett tecken på att jag mätt vad jag påstår mig vilja mäta. Men inte nödvändigtvis. Det kan ju vara så att samtliga undersökningar har samma felaktiga utgångspunkter. Om min undersökning pekar åt ett annat håll eller påstår något andra inte påstår behöver det på motsvarande sätt inte nödvändigtvis vara ett tecken på låg validitet. Det kan vara så att jag hittar något nytt, upptäcker något andra inte sett, lyckas visa att någon teori inte stämmer eller att unika omständigheter i miljön jag undersöker gör att mina resultat blir annorlunda.

Men validitet handlar inte bara om att relatera forskningsresultat mot en verklighet, utan också om vad som brukar kallas intern validitet och handlar om hur väl själva undersökningen stödjer de slutsatser som dras (Seale 2012:528-530).

I mitt fall handlar det om att noggrant beskriva hur studien gått till och resultaten uppkommit. Det innebär bland annat att beskriva min egen förförståelse, mina teoretiska utgångspunkter, åsikter och egenskaper som kan tänkas påverka undersökningen. Det handlar också om att beskriva hur datainsamling, urval och analys gått till.

Ett sätt att vara tydlig när det gäller den interna validiteten är att redovisa reflektioner som gjorts under undersökningens gång (Seale 2012:538). Som tidigare nämnts vill jag ha ett tydligt reflekterande jag i den färdiga etnografin. Detta jag kommer också att resonera kring själva undersökningen. Jag kommer också att under fältarbetet skriva flera analytiska noter där de egna reflektionerna kommer att ha en framträdande roll

Andra sätt att vara tydlig är att följa Alvessons och Deetzs (2000:80-81) riktlinjer som presenterats tidigare. Att alla åsikter måste stödjas av argument eller reflektion, att inte vara godtyckligt vid bruk av empiriskt material, att gå i dialog med litteratur, teori och tidigare forskning samt att överväga alternativa tolkningar. Särskilt intressant när det gäller den interna validiteten kan vara att aktivt söka efter och följa upp sådant som motsäger rådande teorier (Seale 2012:538)

En annan sak jag måste kunna diskutera är om jag använder rätt instrument när jag mäter. Skulle en annan forskare komma fram till samma resultat om hen använde samma instrument? Med andra ord, kommer min underökning att ha hög reliabilitet?

En av de mest grundläggande frågorna att reda ut är det gäller reliabilitet är huruvida undersökningen påverkas av mig själv och den jag är. Jag har varit inne på det tidigare när det gäller objektivitet. Min undersökning kommer i högsta grad att påverkas av vem jag är och en annan forskare skulle således troligen åtminstone delvis komma fram till andra resultat. Enligt Denzin och Lincoln (2000:1049) är den kvalitativa forskaren inte heller en objektiv, politiskt neutral auktoritet som står utanför och ovan texten utan en deltagare i ett kollaborativ projekt. Enligt mig är det självklart att ett sådant projekt också påverkas av vem som deltar, särskilt forskaren själv.

Men den interna validiteten gör att min roll och min påverkan blir tydlig. En annan forskare skulle kunna göra samma undersökning och även om resultatet skulle skilja sig skulle det vara tydligt vilka skillnader som berodde på mig. Jag skulle vilja påstå att reliabiliteten i min undersökning kommer att vara lättare att mäta än den hade varit om jag inte tydlig med min egen roll, min person, mina åsikter, reflektioner och så vidare.

Till sist kan det vara en bra idé att fundera kring om mina resultat kommer att gå att överföra till andra sammanhang. Om så är fallet; vilka, för vem och under vilka förutsättningar? Detta är givetvis svårt att svara på, särskilt innan det finns några resultat. Men jag har som tidigare nämnts en ambition att min studie ska vara relevant och användbar för de individer som ingår i studien och för individer som befinner sig i liknande situationer. Jag vill skapa ett antal enkla verktyg som i stort sett vem som helst skulle kunna använda för att analysera maktrelationer i sin vardag. För att lyckas med det tro jag det gäller att vara så tydligt som möjligt om min egen utgångspunkt, miljön jag studerar och metoderna jag använder. Då kan läsaren själ avgöra om det finns fog för det jag påstår och om mina påståenden också är relevanta för läsaren.

Hegemopolis (PM25): Analys

Förr eller senare måste forskaren dra sig tillbaka och bearbeta sina fältanteckningar. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:171) handlar det om att systematiskt gå igenom massor av fältanteckningar och andra noteringar för att hitta trådar som senare skulle kunna vävas samma till en historia, eller ett antal historier, om den värld som observerats. Målet är att skapa en sammanhängande och fokuserad analys av den sociala verklighet som studerats, en analys som är begriplig även för de läsare som inte är bekanta med samma verklighet.

Det här arbetet sker i olika faser (Emerson, Fretz och Shaw (2011:171-199). Till en början läser forskaren igenom sina fältanteckningar, analytiska noteringar och annat material som producerats under arbetets gång. Hen börjar sedan att relatera materialet till teorier och tidigare analytiska uppslag. I nästa fas börjar forskaren att koda materialet. Till en början sker vad som brukar kallas öppen kodning. Alla idéer, teman eller frågor som dyker upp skrivs ner, hur olika och motsägelsefulle de än må vara. Här uppstår en ytterligare typ av texter som kallas kodnoteringar (Emerson, Fretz och Shaw (2011:172). Efter att allt material har gåtts igenom övergår forskaren till en mer fokuserad kodning. Här använder hen ett mindre antal idéer och kategorier som senare kan användas i den slutliga etnografin.

Öppen kodning
Den öppna kodningen kan ske genom att skriva direkt i fältanteckningarna, i särskilda dokument eller genom att använda kommentarfunktionen i ordbehandlingsprogram. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:177) är det viktigt att forskaren uppmärksammar alla möjligheter fältanteckningarna erbjuder utan hänsyn till vilka idéer och kategorier som senare kan komma att användas eller om och hur olika observationer hänger ihop med varandra. Själva kodningen handlar om att ställa frågor till sina fältanteckningar. Det kan handla om frågor som:

  • Vad gör människor?
  • Vad försöker de uppnå?
  • Hur beskriver de själva vad som händer och vilka antaganden gör de?
  • Vad tror jag händer, vad lär jag mig av anteckningarna och varför skrev jag dem?
  • Hur liknar eller skiljer sig det som händer här från det som händer i andra anteckningar?
  • Vad betyder det som händer ur ett större perspektiv? Vad är det exempel på?

De här frågorna kommer givetvis att påverkas vad som undersöks och undersökningens övergripande frågeställningar. Alldeles oavsett kommer de att ge upphov till olika koder, det vill säga ord eller meningar som försöker fånga in och mycket kortfattat beskriva vad som händer i observationerna. Emerson, Fretz och Shaw (2011:182) menar att forskaren inledningsvis bör försöka skapa så många koder som möjligt. Kodningen handlar inte bara om att upptäcka vad som finns i det empiriska materialet utan koppla specifika händelser och observationer till mer generella kategorier. Det kan vara en bra idé att genomföra den öppna kodningen i olika faser eller efter olika teman för att undvika att materialet blir oöverskådligt.

Ur ett större perspektiv handlar den öppna kodningen, enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:188) om att ta ett steg tillbaka och försöka identifiera, utveckla och modifiera bredare analytiska teman och argument. Till en början så öppet och förutsättningslöst som möjligt. För eller senare måste dock forskaren välja ut ett antal huvudspår som bearbetas genom en mer fokuserad kodning och ”integrativa” anteckningar, där hen försöker hitta mönster i det empiriska materialet.

Fokuserad kodning och val av teman
Under arbetet med den öppna kodningen kommer forskaren att hitta betydligt fler teman och idéer än vad som kan användas i en färdig monografi eller ett paper. Hen måste alltså välja vilka som ska användas och vilka som, åtminstone tillfälligt, ska läggas i byrålådan. Det finns olika sätt att göra urvalet. Det går att hålla sig till teman som identifierats tidigare i processen men den öppna kodningen skapar också en möjlighet att hitta nya teman och spår i materialet. Ett alternativ är att hålla sig till sådant det finns mycket material om. Ett annat är att prioritera vad som verkar viktigt för deltagarna, oavsett om de uttalar detta själva eller om det framstår så för forskaren (Emerson, Fretz och Shaw 2011:188)

När forskaren bestämt ett antal teman kan det vara bra att sortera fältanteckningarna enligt dessa. Detta kan ske både fysiskt genom att klippa och klistra, eller med hjälp av någon sorts redigeringsprogram. Efter detta är gjort börjar en ny fas kodning, betydligt med noggrann och fokuserad den här gången, av utvalda fältanteckningar. Detta innebär ofta att forskaren hittar nya spår, teman och idéer när anteckningar kopplas samman med varandra på nya sätt (Emerson, Fretz och Shaw 2011:189)

Under den fokuserade kodningen gör forskaren jämförelser mellan händelser och observationer för att hitta mönster, likheter och avvikelser. När någonting avviker från ett mönster är det viktigt att försöka identifiera under vilka omständigheter detta sker. (Emerson, Fretz och Shaw 2011:191).

När forskaren sakta men säkert rör sig från fältarbete mot analys är det viktigt att skriva integrativa anteckningar som kopplar samman koder och data till mer utvecklade idéer. Ett sätta är att hitta en röd tråd eller gemensam nämnare mellan ett antal olika koder. Ett annat är att organisera om äldre anteckningar till nya teman. Vid det stadiet väljer en del forskare att fortsätta anteckna för sig själva, medan andra börjar formulera sig med en publik i åtanke. För den senare gruppen innebär de integrativa anteckningarna ett första steg att försöka uttrycka sig på ett sätt som den som inte är insatt i den studerade miljön förstår. Anteckningarna börjar mer och mer likna texten i den färdiga avhandlingen (Emerson, Fretz och Shaw 2011:193).

Även om den här öppna och relativt förutsättningslösa processen kommer att generera nya insikter, idéer, teman och teorier innebär det inte att forskaren ignorerar tidigare utgångspunkter eller existerande teorier om det som undersökts. Processen innebär inte heller att tidigare teorier bara ska bekräftas eller finslipas när de testas mot verkligheten eller att data betraktas som oberoende mått på teoriernas relevans. Snarare handlar det om ett reflexivt, dialektiskt spel mellan teorier och data där forskarens antaganden, intressen och teoretiska utgångspunkter är med från början till slut.

Vad innebär det här för min egen undersökning? Som jag tidigare nämnt vill jag dela upp arbetet i tre faser vilket kommer att resultera i tre analysomgångar. Analysen kommer att bli mer strukturerad för varje omgång. Under de första två analysomgångarna vill jag använda öppen kodning. I dialog med teorier och tidigare forskning kommer fältanteckningarna förhoppningsvis att börja avslöja idéer, mönster och utkast till teman. Under den sista vill jag börja med öppen kodning för att sedan göra en fokuserad kodning av allt material. Jag kommer säkert att omvärdera en del av de slutsatser jag dragit tidigare och bekräfta annat. Först därefter vill jag börja skriva integrativa anteckningar som kan ses som utkast till den färdiga avhandlingen där jag förhoppningsvis kan blottlägga mer väldefinierade mönster och teman.

Hegemopolis (PM24): Fältanteckningar

Min huvudsakliga insamlingsmetod kommer att bestå i anteckningar av de observationer och informella samtal jag gör under resor mellan stationen Triangeln i Malmö och stationen Nørreport i Köpenhamn. Jag vill i ett senare skede öppna för möjligheten att komplettera med mer strukturerade intervjuer.

Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:19) är det många forskare som inte bara gör skillnad mellan fältarbete och skrivande, det ser dessutom det sistnämnda som något sekundärt. Det är ett misstag menar författarna. Att göra och att skriva är inte två skilda saker, utan snarare två dialektiskt relaterade och ömsesidigt beroende aktiviteter. Fältanteckningarna hjälper forskaren att förstå vad hen observerat och hjälper hen att delta på nya sätt, höra med större skärpa och se saker med nya glasögon.

Etnografer ser på sitt skrivande på olika sätt (Emerson, Fretz och Shaw 2011:19). Några beskriver det som transkribering eller översättning, andra som berättande och ytterligare några som textualisering. Översättning handlar om just om att översätta, inte bara observationer utan hela liv och kulturer, till text. Men översättningen kan också innebära att personerna den handlar om inte känner igen sig. Berättande innebär ofta att skapa en historia av en tids fältarbete. Alla upplevelser passar dock inte som berättelser och det kan dessutom vara svårt att hålla en röd tråd genom alla berättelser. Textualisering fokuserar på den större processen att förvandla upplevelser till text, inte bara i den färdiga etnografin utan också redan under fältarbetet. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:19) finns det poäng med samtliga de här perspektiven, men fältanteckningar är också mer än så. De är något mer än bara registrerade observationer. Genom sitt skrivande och historierna forskaren berättar – den förståelse och de insikter hen förmedlar – skapar hen en hel värld att ta del av för framtida läsare som annars är obekanta men liven, människorna och händelserna i etnografin. Den här gäller inte bara den färdiga etnografin, utan är en process som börjar redan på fältet med de första anteckningarna.

Så hur arbetar man med fältanteckningar rent praktiskt? Enligt David Walsh (2012:255-256) finns det tre grundläggande frågor som måste besvaras; när, vad och hur. Svaret på den enklaste frågan om när fältanteckningar bör göras är så snart som möjligt. Vissa enkla anteckningar och noter bör föras redan ute på fältet. Emerson, Fretz och Shaw (2011) kallar den här typen av anteckningar för ”jottings” vilket skulle kunna översättas till ”nedkrafsningar”. Jag bör helt enkelt krafsa ner en mycket kort notering så fort jag upplever något som kan vara intressant för undersökningen.

Frågorna om vad och hur är besläktade. Jag har ju tidigare nämnt att jag vill arbeta så förutsättningslöst som möjligt. Walsh (2012:256) påpekar dock att sociala situationer är outtömliga. Det går att skriva precis hur mycket som helst om en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn, även om jag avgränsar mitt fokus till maktrelationer och nyhetskonsumtion. Så även om jag vill arbeta förutsättningslöst måste jag göra några avgränsningar, annars kommer jag att få ett alldeles för stort och till stora delar troligen även oanvändbart empiriskt material. Men jag kan få hjälp att avgränsa både av mina frågeställningar och av den teoretiska bakgrunden.

Jag kan börja med att titta på vilka maktrelationer jag själv tycker äger rum. Om jag uppfattar att de förstärks, döljs, konfronteras eller förhandlas. Jag kan försöka se hur rummet, stationerna, tågen och i viss mån de omgivande stadsdelarna produceras. Jag kan leta efter materiella uttryck för ideologi, titta efter exempel på sunt förnuft samt se hur produktionen av publikvaran går till. En ytterligare mycket intressant aspekt är hur människor interpelleras, eller tilltalas, och i egenskap av vad. Jag tror dessa avgränsningar räcker till en början. Det som gör att jag med gott samvete ändå kan säga att jag arbetar brett och förutsättningslös är att jag vet väldigt lite om hur människor agerar när maktrelationer äger rum i min specifika miljö.

Walsh (2012:256) påpekar att ju längre projektet fortskrider, desto mer specifika bör fältanteckningarna bli. Men även i ett tidigt skede är det viktigt att anteckningarna är konkreta, detaljerade och relaterade till sitt sammanhang. Det bör framgå var och när händelserna som beskrivs ägt rum samt vilka som deltagit. Till en början kommer jag att särskilt notera människors handlingar, eventuella samtal som de texter resenärerna möts av.

Även John Lofland (2004:233) påpekar vikten av att vara så konkret som möjligt i fältanteckningarna. Oprecisa sammanfattningar fulla av abstrakta adjektiv och adverb bör undvikas. Forskaren bör också skilja mellan deltagares och egna värderingar och utsagor. När det gäller deltagarnas utsagor och andra texter eller uttalanden bör forskaren också skilja mellan ordagranna citat, någorlunda precisa återgivanden och ungefärliga skildringar. Detta kan lösas praktiskt genom att exempelvis använda citationstecken.

Walsh (2012:256) menar också att forskaren bör skriva ner alla analytiska idéer som dyker upp under processen. Sådana anteckningar, analytiska noteringar, kan fungera som utkast till en mer detaljerad forskningsdesign samt vara ett bra sätt att se hur idéer växer fram. Även Lofland (2004:233-234) förespråkar den här typen av fältanteckningar. Det kan handla att forskaren under flera månaders arbete kommer på att saker som tidigare inte noterats faktiskt är viktiga, att nya idéer dyker upp eller att mönster upptäcks. Oavsett om idéerna verkar banala, långsökta eller kanske till och med galna bör det antecknas.

Lofland (2004:233-235) föreslår att alla de här typerna av data förs in i fältanteckningarna. Jag vill dock hålla isär anteckningar från resorna och andra typer av data och kommer därför att arbeta med två huvudsakliga typer av anteckningar; fältanteckningar och analytiska noteringar. Fältanteckningarna kommer att följa en mall (se bilaga 2) med olika rubriker som datum, tid, beskrivningar av händelser, reflektioner över vad som hänt, frågeställningar som dykt upp, satt en ”att-göra-lista”. Mina analytiska noteringar kommer att vara betydligt mindre strukturerade och innehålla allt möjligt som kan vara av intresse för undersökningen och som dykt upp vid andra tillfällen än under mina resor.

Jag kommer också att ta en hel del bilder under mitt fältarbete. I vissa fall kan de fungera som illustration eller fördjupning till fältanteckningarna och kommer i sådana fall att infogas i dem. I andra fall kanske de berättar en hel egen historia. Då dokumenterar jag dem separat, precis som när det gäller de analytiska noteringarna.

Jag vill genomföra insamlingen i olika faser (se bilaga 1). En första fas där jag arbetar förutsättningslöst och skriver relativt ostrukturerade fältanteckningar. Efter det följer en fas med analys av materialet och den dialog mellan data och teori som Burawoy (1991:3) efterlyser. Efter analysen vill jag genomföra en ny fas resor. Beroende på vad jag kommit fram till vill jag kanske komplettera med strukturerade samtal med resenärer och/eller kvantitativ analys och/eller statistisk genomgång av intressanta data. Efter ytterligare analys vill jag genomföra en sista fas där jag arbetar ytterligare mer strukturerat för att avsluta med en sista analys.

Blogg
Jag kommer att publicera både mina fältanteckningar, analytiska noter, bilder samt allt annat som kan vara av intresse för undersökningen – som exempelvis texten du just nu läser – på min blogg. Det är långt ifrån ovanligt att exempelvis antropologer använder bloggar på det här viset under längre tider av fältarbete[1]. Blogginläggen ersätter ingenting utan är snarare ytterligare ett element i avhandlingsarbetet. Det kan kanske tyckas riskabelt att lägga fram halvfärdiga texter ur ett pågående arbete på det här sättet, men jag menar att fördelarna överväger. Bloggande tvingar mig att hålla ett visst tempo genom att skapa deadlines. Det tvingar mig också att formulera mig någorlunda begripligt. Men framförallt är det en möjlighet att få synpunkter och kommentarer som jag inte hade fått annars. Redan under den allra första fasen av avhandlingsarbetet, när jag skissat på ett förslag till undersökning, har jag fått mycket värdefull kritik och intressanta förslag från människor som aldrig annars hade hört talas som mitt projekt, än mindre hjälpt mig med det.

 

[1] Se exempelvis Popular Anthropology Magazine 2013 Vol4 No1

Hegemopolis (PM23): Deltagande observation

Jag tänker börja undersökningen med att åka tåg och helt enkelt vänta på att något intressant händer, observera detta och föra noggranna anteckningar över observationerna. Till en början så förutsättningslöst som möjligt, även om jag har viss vägledning av de teorier och tidigare forskning jag presenterat tidigare. Undersökningen blir en observation där jag själv är en av deltagarna. Enligt Burawoy (1991:3) ger detta en möjlighet att både förstå händelser genom en verklig eller konstruerad dialog mellan deltagare och observatör och senare också en möjlighet att förklara dem genom att skapa en dialog mellan data och teorier.

Det finns såklart både för- och nackdelar med ett sådant tillvägagångssätt (Burawoy 1991:2). Fördelarna är att det ger möjligheter att studera både hur människor agerar och hur de upplever och förstår samma agerande. Forskaren kan också jämför vad människor tror och påstår med hur de verkligen agerar. Nackdelen är att jag riskerar att komma så nära det jag ska studera att jag inte längre kan hålla mig någorlunda saklig.

I mitt fall kanske den här risken är extra stor. Jag åker tåg mellan Malmö och Köpenhamn regelbundet. Inte sällan läser jag nyheter under resan. Jag åker tåg på andra sträckor regelbundet och läser även då. Jag är alltså själv en del av den verklighet jag vill undersöka och det gäller att vara mycket uppmärksam på detta problem.

Men det finns andra fördelar med deltagande observationer i den egna närmiljön också. En utmaning med etnografi i allmänhet är att den ofta kräver mycket tid och genererar ett sort empiriskt material. Bara den nödvändiga socialiseringsprocessen tar omfattande tid. Om etnografin dessutom är en avhandling sker dessutom en dubbel socialisering, både i kulturen som undersöks och i den akademiska världen (Alvesson 2015:161-162).

När jag undersöker en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn slipper jag den ena av de här socialiseringsprocesserna. Istället handlar det om att undersöka en familjär miljö. Jag kan använda mina egna erfarenheter i undersökningen och jag har obegränsad tillgång till åtminstone en deltagare i studien, mig själv. Om en traditionell etnograf kan beskrivas som en professionell främling är självetnografen snarare en observerande deltagare (Alvesson 2015:159).

En närbesläktat dilemma handlar om vilket perspektiv jag ska ha, både i min undersökning och senare i avhandlingen. Ibland gör forskare en definition mellan emiskt och etiskt[1] (Kottak 2006). Ett emiskt perspektiv innebär att forskaren ser en kultur inifrån och beskriver den på ett sätt som deltagarna själva förstår och känner igen. Ett etisk perspektiv handlar om att forskaren ser kulturen utifrån och använder teorier och begrepp för att tolka den.

Det finns dock ingen motsättning mellan perspektiven, snarare behöves en kombination. Geert Hofstede (1998: 19) menar att det första utan det andra fastnar i fallstudier som inte går att generalisera, medan det andra utan det första fastnar i abstraktioner som inte säger någonting om människors verkliga liv. Kombinationen skapar också förutsättningar för både den förståelse och de förklaringar som Burawoy (1991:3) efterlyser. Det emiska perspektivet hjälper oss att förstå och det etiska perspektivet bidrar med förklaringar. Det emiska uppstår under den deltagande observationen och det etiska när observationerna relateras till olika teorier.

[1] Etisk i det här fallet ska ej förväxlas med etikbegreppet etiskt

Hegemopolis (PM 22): Självetnografi

Att undersöka en miljö som forskaren har naturligt koppling till, eller är aktiv i på ungefär samma villkor som övriga deltagare, kallas självetnografi (Alvesson och Sköldberg 2007:184) eller ”At-home Etnography” (Alvesson 2015). Förenklat kan det beskrivas som en etnografi där den direkta närmiljön undersöks istället för en främmande kultur. Att undersöka sin närmiljö ställer, precis som att undersöka en helt främmande miljö, ett antal krav. Dock delvis andra typer av krav.

Färden mellan Malmö och Köpenhamn är inte på något vis obekant, utan en resa jag företar mig åtminstone ett dussintal gånger per år. Även om Alvesson (2015) främst resonerar kring miljöer dit forskaren har en ännu starkare koppling, som den egna arbetsplatsen, menar jag att jag har en stark naturlig koppling till den miljö jag vill undersöka. Jag deltar i den på liknande sätt och på ungefär samma villkor som alla andra.

Märk väl att jag skriver liknande och ungefär. Jag är säker på att det finns en rad skillnader mellan resenärer baserade på bland annat genus, medborgarskap och konsumtionsförmåga. Därför kommer både mina egna egenskaper och andras att vara viktiga att notera i förhållande till de maktrelationer jag vill undersöka.

Självetnografi förutsätter noggrann dokumentation och tolkning av de händelser och fenomen som forskaren observerar. Enligt Alvesson (2015:160) är en låg grad av involvering dock att föredra. Det handlar om att ta ett steg tillbaka och se på händelser ur just en forskares perspektiv. Om traditionell etnografi handlar om att ”bryta sig in” handlar självetnografi snarare om att ”bryta sig ut”. Om den traditionella etnografen frågar ”vad fan håller de på med?” måste hemma-etnografen istället fråga ”vad fan håller vi på med?”

Även Michael Burawoy (1991:4) diskuterar forskarens avstånd och relation till det och dem som observeras och påpekar att det finns olika uppfattningar. Några menar att det gäller att göra sig av med distans och förutfattade meningar och försöka bli som sina deltagare. Andra menar att objektivitet bara kan uppnås på avstånd från deltagarna. Själv förespråkar Burawoy (1991:4) varken eller, utan istället en dialog med deltagarna. Målet med fältarbetet är inte att helt göra sig av med fördomar och förutfattade meningar, för det går inte. Inte heller bör man vidmakthålla dem från lite avstånd. Istället ska man försöka upptäcka och kanske förändra fördomar och förutfattade meningar genom dialog med deltagarna.

Det är på den här punkten inspirationen från autoetnografi kommer att vara mest tydlig. Jag vill istället ha en hög grad av involvering. Jag kommer att föra en dialog även med mig själv. Jag tror faktiskt att det ger mig ännu större möjligheter att någorlunda rättvisande svara på frågan om vad fan vi håller på med.

Enligt Alvesson (2015:163) finns många fördelar med självetnografi. Bland annat en större känsla för vad som faktiskt händer inom det område som undersöks. Detta skulle kunna vara ett sätt att möta den stora missnöjet med samhällsvetenskapens förmåga att gestalta människors vardagsliv.

När det gäller själva utförandet handlar självetnografi om att gå från ett ”planerat-systematiskt” tillvägagångssätt till ett ”emergent-spontant” (Alvesson 2009:164-165). I det första fallet har forskaren en ganska klar bild av vad som ska samlas in och hur hen ska arbeta med det insamlade materialet. Detta kan verka rationellt och vetenskapligt och se bra ut i metodkapitlet i en akademisk text, som exempelvis min egen avhandling eller den här texten. Men ett ”planerat-systematiskt” tillvägagångssätt riskerar också att styras av just planeringen, eftersom forskaren i någon utsträckning på förhand måste bestämma vad som är intressant.

En självetnografi börjar istället när något intressant händer. Forskaren väntar helt enkelt på att något avslöjande ska hända. Idén är att forskaren inte ska hitta det empiriska materialet utan att det empiriska materialet ska hitta forskaren. Det kanske kan verka riskabelt med det finns enligt Alvesson (2009: 165) fördelar med detta. Den mest uppenbara är att chansen att hitta just intressant material ökar.

Hegemopolis (PM21): Autoetnografi, jaget och situerad kunskap

Autoetnografi (Adams, Ellis och Jones 2015: 1-2) är en forskningsmetod som använder forskarens personliga erfarenheter för att förstå och förklara kulturella fenomen. Autoetnografi utgår från forskaren själv, hens erfarenheter och möte med den sociala miljö som studeras. Resultaten presenteras ofta i form av en ytterst personligt hållen text.

Autoetnografi erkänner och värderar forskarens relation med andra och använder självreflektion för att förstå möten mellan självet och samhället, det enskilda och det generella samt det personliga och det politiska. Den försöker också hitta en balans mellan intellektuell och metodologisk stingens och känslor och kreativitet samt sträva efter social rättvisa. Autoetnografiska forskningsprojekt försöker ofta också kritisera normer och praktiker samt kommunicera med någon typ av publik (Adams, Ellis och Jones 2015:26).

Jag kommer inte att göra en renodlad autoetnografi. Men jag tycker att det finns en hel del att lära från metoden. Det finns en ärlighet när det gäller att redovisa forskarens egen roll i forskningsprocessen. All vetenskap är socialt producerad och forskarens bakgrund, åsikter och intentioner spelar roll, så även den miljö där forskning äger rum, såväl universitet som forskningsområde. Detta gör det svårt att göra anspråk på att vara objektiv.

Enligt Donna Haraway (1988) är lösningen att vara så öppen med detta som möjligt, släppa föreställningen om objektivitet och istället vara väldigt tydlig med sin egen position som forskare, något Haraway (1988) kallar situerad kunskap. Forskaren sätter in forskningen och dess resultat i det sammanhang där den producerats.

Enligt mig spelar det roll vem jag är, precis som det spelar roll vilka de personer som kommer att ingå i min studie är. Redan i valet av ämne har min bakgrund, mina erfarenheter och åsikter spelat en avgörande roll. Vad jag kan göra är att vara så ärlig och öppen som möjligt angående detta. Till en början mot mig själv och senare också mot alla andra. Därför har jag varit nog med att redovisa min åsikter och och utgångspunkter, vilket jag även i fortsättningen kommer att fortsätta vara.

Jag vill verkligen poängtera att detta inte innebär en relativistisk syn på verkligheten. Det ”realistiska” i exempelvis kritisk realism innebär just antagandet att det finns en verklighet oberoende av våra begrepp om den (Danemark et al 2003:340). Jag är fullt övertygad om att det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, mina sinnen, tankar och åsikter. Det innebär inte heller en relativistisk syn på kunskap. Jag är lika övertygad om att vi kan ha kunskap om den här verkligheten. Kunskapen kommer dock alltid att innebära ett visst mått av tolkning. Den kommer att vara påverkad både av mig och av de sammanhang den produceras i.

Att släppa anspråket på objektivitet innebär inte heller att allt är tillåtet. Jag är helt överens med Alvesson och Deetz (2000:80-81) om att åsikter utan stöd av argumentation eller reflektion, godtycklighet vid bruk av empiriskt material, ovilja att gå i dialog med litteraturen eller underlåtenhet att överväga alternativa tolkningar inte kan godtas.

Jag kommer med anledning av detta redovisa min egen roll så gott jag kan samt också att ha ett tydligt resonerande jag i avhandlingstexten, även om jag inte kommer att idka fullt så mycket självreflektion som en autoetnograf skulle ha gjort. Jag kommer dessutom att utgå, inte bara från andras handlingar och erfarenheter, även i hög grad även från mina egna. Detta faller sig enligt mig naturligt, då jag själv är en del i den miljö jag tänker undersöka.

Hegemopolis (PM20): Etnografier

Det finns det flera olika typer av etnografiska metoder och flera olika uppfattningar om hur varje typ bör utföras. Enligt Alvesson och Deetz (2000:88-89) är en etnografi en undersökning ”som inbegriper en en längre tids fältarbete, där forskaren försöker komma nära det samhälle (den organisation eller grupp) som ska studeras, förlitar sig på både redogörelser som lämnas och på observationer av en rad olika naturligt förekommande händelser (men också på annat material, till exempel dokument eller materiella artefakter) samt intresserar sig för kulturella frågor (innebörder, symboler, idéer, antaganden).”

Enligt Atkinson och Hammersley (2007:3) innebär de flesta etnografiska studier att:

  • Människors handlingar studeras i deras vardagsmiljö snarare än under förhållanden som skapats av forskare, som exempelvis olika sorters experiment eller väldigt strukturerade intervjuer. Forskningen äger med andra ord rum på fältet.
  • Data samlas in från en rad olika källor, men huvudsakligen från deltagande observationer och relativt informella samtal
  • Datainsamlingen är ofta relativt ostrukturerad på två olika sätt. För det första följer den inte en fixerad och detaljerad forskningsdesign från början. För det andra är inte de kategorier som används för att tolka vad människor gör eller säger inbyggda i designen på förhand. Dessa skapas istället genom analys av insamlad data.
  • Undersökningen koncentrerar sig vanligen på få fall och är ganska småskalig. Ofta undersöks bara en miljö eller en grupp människor.
  • Analysen av insamlad data innebär en tolkning av betydelser, funktioner och konsekvenser av mänskliga handlingar. Den innebär också en tolkning av de sammanhang där de förekommer. Forskningsresultaten består ofta av beskrivningar, förklaringar och teorier medan kvantifieringar och statistika analyser ofta spelar en mindre roll

Både Alvesson och Deetzs (2000:88-89) definition och punkterna ovan beskriver min kommande undersökning väl. Jag tänker studera människor och deras handlingar i den miljö de naturligt förekommer. Mina främsta källor kommer att vara deltagande observationer och informella samtal. Jag kommer också att använda materiella artefakter i bred mening. Det kan handla om allt mellan texter och annan kommunikation till arkitektur. Till en början kommer insamlingen att vara ostrukturerad, men efterhand kommer jag att skapa tydligare kategorier och då komplettera med mer strukturerade samtal. Jag kommer att undersöka en specifik miljö och mina förväntade resultat kommer att bestå av beskrivningar, förklaringar samt resonemang där jag relaterar mina resultat till olika teorier.

Det finns som sagt flera olika typer av etnografier. Alvesson och Sköldberg (2007:178) skiljer dels mellan induktiv och kritisk etnografi, där den induktiva är mer datanära medan den kritiska lämnar utrymme för djärvare tolkningar av det empiriska materialet.

Min egen undersökning kommer att ligga närmare den kritiska varianten. Jag vill ju både sätta in empirin i ett större sammanhang samt leta efter mekanismer och strukturer bakom det jag observerar. Detta förutsätter en hel del tolkning.

Många etnografer studerar kulturer som är främmande eller åtminstone sådana som forskaren själv inte är en del av. Så är ju inte fallet med min undersökning. Jag ska studera en miljö som jag både är bekant med och ibland till och med en del av. Enligt Alvesson och Sköldberg (2007:183-186) finns några olika typer av etnografier som hanterar liknande situationer. De vanligaste är autoetnografi och självetnografi.

Jag vill alltså genomför en kritiskt präglad etnografisk undersökning, inspirerad av grundad teori, i min närmiljö. Men hur ska jag göra detta. Med hjälp av autoetnografi eller självetnografi? Låt oss gå igenom metoderna och se vad som är lämpligast…