På jorden kan alla höra dig skrika

alien-poster

Alien-filmerna tillhör mina favoriter när det gäller science fiction. Det är några av ytterst få exempel på uppföljare som inte bara är bleka kopior av den första filmen utan faktiskt håller av egen kraft. Kanske beror det på att de låtit olika regissörer ta vid efter Ridley Scotts (som bland annat gjort Blade Runner) första film i serien. James Cameron (Titanic och Terminator) gjorde tvåan, David Fincher (Seven och Fight Club) trean och den franske regissören Jean-Pierre Jeunet (Delikatessen och De förlorade barnens stad) gjorde fyran efter manus av Buffys skapare Josh Whedon.

Samtliga handlar om en utomjordisk varelse som använder människor som värddjur. Ett litet djur som växer huden, suger i sig näring och sakta men säkert utvecklas till ett monster. Eller rättare sagt, upplöser gränserna mellan värddjuret och sig själv och förvandlar oss resultatet till ett monster (ok, detta är min högst personliga tolkning).

Det är hursomhelst helt omöjligt att inte tänka på Alien när en hör Vic Gundotra, chef på Google, prata och han säger saker som ”en mobiltelefon har ögon, öron, hud och vet var du befinner dig.” Känslan blev inte ett dugg mindre när uttalandet plockades isär av journalisten Yasha Levine. Levine om har som specialitet att bevaka den moderna övervakningsindustrin eller Surveillance Valley (en ordlek på temat Silicon Valley) som han föredrar att kalla den.

Den till synes oskyldiga telefonen, som åtminstone jag tänker på just som en telefon, blir snabbt både en del av oss och en del av, inte bara övervakningsindustrin, utan av alla andra. Den har ögon. En kamera för både film och foto, vänd både bort från och mot oss. Den kan inte bara se vad vi ser utan låter också andra se vad vi ser. Den har öron som hör vad vi gör och en känsligt hud, en ”touchscreen”, som den kommunicerar genom. Den berättar dessutom hela tiden var vi är, något som bekymrar Levine särskilt mycket. Listan kan som bekant göras hur lång som helst i och med att telefonen också har en hjärna –vår hjärna, allas hjärna – som vet vad vi tycker i politiska frågor, om kultur, vilka våra vänner är, vilka vi vill vara vänner med samt vilken produkt vi just precis nu är mest mottagliga att ta del av reklam för. Och en lång rad andra saker.

Men vi struntar i detta idag. Låt oss istället funderar på vad som händer när denna lilla maskin växer och blir en levande varelse som både är en egen organism och en del av oss själva. När varelsen inte bara vet mer om oss själva än vad vi vet själva, utan dessutom berättar allt det här för alla som vill lyssna. Och när några som lyssnar också sammanställer, analyserar och säljer resultatet till den som vill betala och det finns massor av företag som vill betala för just detta.

Levine frågar sig varför vi har problem med att myndigheter spionerar på oss, när vi struntar i att företag gör det. Jag frågar mig varför vi frivilligt går med på att vara värddjur. Jag tänker att Aliens tagline – i rymden kan ingen höra dig skrika – ersatts av en läskigare: på jorden kan alla höra dig skrika. Jag skrek just. Det hörde du och alla andra. Men vad värre är. Ett företag skickade reklam för en nyutgåva av Alien på dvd precis när jag började skriva den här texten.

Ur Arbetaren #7 2013

Det sista rena mjölet i påsen

054mw6yv8akahe

Jag har tidigare skrivit om fenomenet datamäklare, det vill säga företag som samlar in information om människor, sammanställer den och säljer den vidare. Vissa datamäklare saknar helt skrupler och säljer register över exempelvis hemlösa, folk som utsatts för våldtäkt eller som lider av vissa sjukdomar.

Igår lanserades den specialiserade datamäklaren Lexbase. Det är en nättjänst där det går att ladda ner domar i brottmål. Vem som helst kan söka på vilken annan person som helst och får reda på om hen är dömd för något. Informationen hämtas direkt från domstolarna som ju omfattas av offentlighetsprincipen.

Offentlighetsprincipen är en bra sak. Den ger oss möjligheter att granska hur myndigheter sköter sig.  Den offentlighet som omfattar våra domstolar gör att det går att kontrollera att rättsprocesserna går rätt till. Men precis som när det gäller många andra friheter, rättigheter och möjligheter finns det människor som är beredda att utnyttja dem för diverse ljusskygga syften. Ofta är hat eller pengar inblandade.

Ett exempel är de män som utnyttjar det faktum att de går att vara anonym på nätet till att systematiskt mobba kvinnor och sprida rasistiska åsikter. En grupp män vars ”integritet” Piratpartiet för övrigt varit oroväckande snabba och ihärdiga att värna om.

När det gäller Lexbase är det förmodligen pengarna som är drivkraften. Exakt vad tjänsten kommer att få för konsekvenser är svårt att säga. Det är i skrivande stund inte ens klart om den är laglig. Bryter den mot personuppgiftslagen? Handlar det om förtal, då detta ju inte främst har att göra med om information är sann eller inte utan om det ligger i allmänhetens intresse att sprida den?

Kommer vi att få se lynchmobbar? Folk som tar lagen i egna händer och till och med slår ihjäl dömda brottslingar, något som inträffat i USA där det i några stater är lag på att offentliggöra vissa typer av domar? Ökat skvaller bland grannarna? Arbetsköpare som har som rutin att kolla anställda och eventuella nyanställda mot Lexbase? Jag befarar dessutom att det går att söka på brottsoffer på Lexbase, så företag som vill ha samma ytterst vidriga register enligt amerikansk modell över folk som blivit utsatta för brott kan enkelt ordna sådana nu.

Jag är säker på att den trötta klyschan om att den som har – och i detta fall alltid haft – rent mjöl i påsen inte behöver oroa sig, har dryftats ett antal gånger i samband med lanseringen. Men den är faktiskt ännu mindre sann i det här fallet än vad den brukar vara. Även alla som tycker att brottslingar som avtjänat sitt straff förtjänar en andra chans borde vara mycket oroliga. Likaså alla som tycker att det räcker med det demokratiska samhällets straff. Kommer det någonsin att gå att avtjäna ett straff i Lexbases Sverige?

Vad nästa steg blir återstår att se. Vilken datamäklare blir först med att komplettera domar och de sedvanliga ekonomiska uppgifterna med sjukdomar, politiska åsikter, sexuella preferenser, bekantskapskrets och sexuella preferenser? Och kommer det överhuvudtaget att finnas någon kvar som kan anses ha rent mjöl i påsen? På sätt och vis hoppas jag inte det.

Samtidigt på andra sidan jorden

no905u4r6podug

Nya Zeeland gör tvärtom. Istället för hårdare tag kring upphovsrätt och hårdare straff mot pirater förbjuder de patent på mjukvara. Ett av skälen är att göra livet surt för så kallade ”patenttroll”, det vill säga personer och företag som systematiskt ljuger och påstår att de är de egenliga upphovsmännen till diverse innovationer.

Visst, detta är inte första steget mot avskaffande av privat ägande. Det är ett sätt för några kapitalister att bli av med några andra. men det är ändå intressant att lösningen är raka motsatsen mot vad vi är vana vid på den här sidan klotet.

Jag begår kanske ett brott nu

w58jane39n3iys

Förra veckan publicerade den tyska tidningen Der Tagesspiegel  en artikel om en ny sajt som sprider e-böcker utan tillstånd från upphovsrättsinnehavarna.  Journalisten på Der Tagesspiegel misstänkte att läsarna ville veta namnet på sajten och berättade följaktligen att den hette boox.to. Inga konstigheter.

De förlag vars böcker spreds på sajten har givetvis vidtagit rättsliga åtgärder. Inga konstigheter det heller. Om de inte vore för en viss detalj. De har inte bara vidtagit rättsliga åtgärder mot boox.to utan även mot både Det Tagesspiegel och Die Zeit som publicerade en version av artikeln.  Anledningen till detta är att förlagen menar att det är ett brott mot upphovsrätten att nämna boox.tos namn,  eftersom trafiken och troligen nedladdningarna från sajten ökade efter publiceringen. Historien blir ännu rörigare när det visade sig att även tyska förläggarföreningens egen tidning hade publicerat boox.tos namn.

Vi står alltså inför en situation där kulturindustrin inte bara kräver att rättssystemet ger sig på de som sprider upphovsrättsskyddat material, utan även de som berättar om sådana som sprider upphovsrättsskyddat material.

Om du inte hör av mig på ett tag kanske det beror på att jag befunnit mig i Tyskland och anses ha brutit mot lagen efter att ha publicerat ovanstående text. I Sverige går jag nog fortfarande säker. Eller? För att testa det kommer jag nu att vid upprepade tillfällen eventuellt att bryta mot lagen:

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

Så om du inte hör av mig på ett tag…

 

 

 

 

The Pirate Bay i Nordkorea

75533_621346534548741_888391107_n

Svenska Piratpartiet har under en längre tid hjälpt The Pirate Bay att få tillgång till internet. Detta gillades inte av Rättighetsalliansen, före detta Anti-piratbyrån, som hotade dra Piratpartiet inför domstol om detta inte upphörde.

Piratpartiet valde då en av de sämre pr-startegier något parti någonsin valt. Att till varje pris undvika bråk med Rättighetsalliansen. När The Pirate Bay var uppe i rätten 2009 fick Piratpartiet över 7 procent av rösterna i Europaparlamentsvalet samma år. Idag är stödet knappt mätbart.

The Pirate Bay går det dock ingen nöd på. De fick genast hjälp av  Piratpartiets norska och katalanska systerpartier. Även de gav dock upp snabbt och här kunde historien om The Pirate Bay varit slut. Men sajten var snabb uppe igen. Den här gången från Nordkorea.

Vilket inflytande ett världens mest brutala liberala länder kommer att få över The Pirate Bay är i skrivande stund oklart. Men en sak är säker. Vill de göra kaos kommer de ha betydligt större nytta av världens största fildelningssajt än av några skruttiga missiler.

 

(tack Röda Nördar för bilden!)

PDF Tribut till Aaron Swartz

wj5lfvsbnnmkzd

PDF Tribute är ett projekt skapat till minne av Aaron Swartz. Det är ett sätt att låta hans ambition – att så mycket forskning som möjligt ska vara tillgänglig för så många som möjligt – leva vidare. PDF Tribute går ut på att man laddar upp forskningsartiklar på exempelvis Google Docs och sedan twittrar länken. Sharing is caring

 

 

Aaron Swartz 1986 – 2013

432px-Aaron_Swartz_profile

Förra året åtalades Aaron Swartz. Åklagaren yrkade på mellan 35 och 50 års fängelse och en miljon dollar i böter. För vad? Mord? Väpnat rån? Spioneri? Nej, åtalet gällde dataintrång och bedrägeri och handlade om att Swartz laddat ner och tänkt sprida miljontals artiklar från universitetet MITs forskningsarkiv JSTOR.

Aaron Swartz var en av de där tekniska underbarnen som kan mer om datorer innan de kommer in i puberteten, än de flesta som arbetar med datorer lär sig under en hel livstid. När han var fjorton var han med och utvecklade RSS. Han var också med och tog fram Creative Commons licensen. Swartz var dessutom en hängiven nätaktivist som kämpade för ett fritt informationsutbyte. Han var med och grundade organisationen Demand Progress och var nyligen aktiv i kampanjen mot lagförslaget Sopa (Stop Online Piracy Act).

Artiklarna Swartz laddade ner från MIT hade han tänkt göra tillgängliga för allmänheten. Swartz ville att även de som inte hade tid eller råd att studera ändå skulle kunna ta del av forskningsrapporterna. För Swartz var detta en rättvisefråga. Alla ska ha tillgång till samma information.

Hur rättegången mot Aaron Swartz gick får vi aldrig veta. Den 11 januari tog han sitt liv, bara 26 år gammal. Hur mycket åtalet påverkade denna tragiska händelse vet vi inte heller. Vad vi däremot vet är att delar av det amerikanska rättssystemet uppenbarligen såg Aaron Swartz som ett mycket stort hot.

Det är långt ifrån första gången rättvisan slår till hårt mot pirater och nätaktivister, varken i USA eller i andra länder. Här i Sverige dömdes männen bakom The Pirate Bay till fängelse och miljonböter. En rättegång där för övrigt flera av de som var satta att skipa rättvisa hade kopplingar till organisationer som vill stärka upphovsrätten. Fildelningstjänsten Limewire stämdes på 75 biljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 5 gånger USAs BNP, ett belopp det skulle vara omöjligt att betala ens i teorin.

Detta är bara två exempel i en mycket lång rad. Vad är det som skrämmer med fildelning, fria informationsflöden och ett fritt internet? Varför upplevs piratkopiering som ett så stort hot? Särskilt med tanke på att exempelvis filmindustrin ständigt gör rekordvinster trots ökad piratkopiering. Särskilt med tanke på att undersökningar visar att de flitigaste piraterna också är de som lägger störst andel av sin inkomst på att betala för kultur.

Dels handlar det om kontroll. Om att företag, organisationer, myndigheter och stater vill kunna kontrollera informationsflöden. Vem som sprider information, vilken information som sprids och till vilka den sprids. Det handlar också om pengar. Riktigt stora pengar. Vi snackar inte bara några uteblivna royaltyslantar, utan om patent på mjukvara, kläder, maskiner, mediciner, uppfinningar och högteknologi. Vi snackar biljonbelopp. En uppluckring av upphovsrätten på kulturområdet hotar sprida sig till alla områden där det går att äga idéer och hotar därmed enormt starka profitintressen

Ur ett större perspektiv är insatsen ännu högre. I en förlängning hotar en uppluckring av upphovsrätten privat ägande överhuvudtaget. Då står inte längre bara biljonbelopp på spel utan ett helt samhällssystem. Ett samhällssystem som grundar sig på att det går att äga inte bara idéer utan även exempelvis mark, naturtillgångar, fabriker och framförallt frukterna av andra människors arbete. Om vi tycker det är absurt att någon kan äga information om hur man tillverkar något, är steget inte lång förrän vi ser på ägandet av naturtillgångar, produkter, produktionsmedel och frukterna av vårt arbete på samma sätt. I samma stund vi gör detta hotas inte längre bara enskilda profitintressen utan även kapitalismen. I samma stund lägger vi också grunden till ett rättvisare samhälle.

I Guerilla Open Access Manifesto skriver Aaron Swartz följande

With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge — we’ll make it a thing of the past. Will you join us?

Du kan räkna med mig Aaron. Vila i frid.

Ur Arbetaren #4 2013