Det blir en bok om exkluderande design

I höst kommer det ut en bok om exkluderande design på Verbal förlag. Det blir givetvis en hel del från uppsatsen, men också en del nytt.

Tack alla ni som läser, kommenterar och skickar bilder. Tack vare bland annat er är exkluderande design numera ett känt fenomen.  När jag började skriva fanns det knappt ett namn. Än mindre någon diskussion. Visst diskuterade kriminologer och arkitekter ämnet, men i samhällsdebatten lös det med sin frånvaro. Så är det inte längre. Så kommer det aldrig mer att bli.

 

Sov så gott Mark Fisher

20151213035152mark_fisher

Igår nåddes jag av det tragiska beskedet att författaren Mark Fisher avlidit bara 48 år gammal. Jag upptäckte Mark genom hans blogg K-Punk för kanske 15 år sedan och har följt honom sedan dess. Älskade honom för hans skarpa sinne, vassa penna och för att han precis som jag ofta rörde sig i gränslandet mellan popkultur och politik. Det blev inte ett dugg sämre av att vi gillade ungefär samma popkultur och samma politik.

Jag har skrivit några rader om hans böcker Capitalist Realism och Ghosts of My Life – Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures här på bloggen.

Tack för alla vackra, skarpa tankar Mark och sov så gott.

Årets läsning 2015

lui

Nick Dyer-Witheford – Cyber-Proletariat
Innehåller så mycket information att den bitvis känns ogenomtränglig. Men ska du bara läsa en bok om hur samhället fungerar just nu tycker jag du ska välja den här.

Läs mer

Matthew Collin – Pop Grenade
Sex essäer om Public Enemy, Love Parade, Spiral Tribe, Pussy Riot, motståndet kring Geziparken i Istanbul och Georgiens förre president Mikheil ”Misha” Saakashvili som överdoserade Antonio Gramsci och disco. Samtliga handlar om hur popkultur påverkas av samhällsutvecklingen och hur den påverkar tillbaka. Samtliga är vansinnigt intressanta och gör Pop Grenade till den mest fascinerande boken i sitt slag sedan Lipstick Traces av Greil Marcus

Läs mer

Lydia Davis – Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare
Ett antal korta texter om till synes vardagliga betraktelser. Banalt? Ja. Briljant? Det också.

Margaret Atwood – Madd­Addam
Efter Oryx och Crake och Syndaflodens år var det dags för sista delen i Atwoods dystopiska trilogi. Så jäkla avundsjuk på dig som har alla tre kvar.

Kerry Howley – Ringens härskare
Vid en första anblick en bok om MMA. Vid en närmare titt en bok om filosofi, arbete och klass. Oerhört välskriven, rolig och spännande.

Läs eller lyssna här

Christian Fuchs – Culture and Economy in the Age of Social Media
Fuchs ger ut böcker ungefär lika ofta som jag skriver inlägg på den här bloggen. Den här handlar om ungefär samma saker som kompisen Dyer-Whitefords bok ovan, men är mer inriktad på media. Han har dessutom skrivit en annan bok – Reading Marx in the Information Age – som är den första i en serie om hur Marx bör läsas nuförtiden. Skulle ge vad som helst för det självförtroendet. Att både tycka att en sådan bok behövs och samtidigt tycka sig vara bäst lämpad att skriva den.

Jag har börjat blogga om Culture and Economy in the Age of Social Media. Om du betalar min hyra skriver jag några inlägg till.

Ann-Marie Ljungberg – I fallinjen: En essä om prekärfeminism
Feminism med ett klassperspektiv. Så ovanligt. Så välbehövligt.

Umberto Eco – Upplaga noll
Någon bestämmer sig för att starta ett mycket ambitiöst tidningsprojekt. Vad han inte berättar är att det inte är meningen att tidningen någonsin ska komma ut. Storpolitik, nutidshistoria, maktspel och frågan om Mussolini verkligen dog 1945.

Göran Hägg – D’Annunzio: dekadent diktare, krigare och diktator
En biografi över 1900-talets mest fascinerande person. Vila i frid Göran Hägg.

Sven-Eric Liedman – Karl Marx: en biografi
Den som har Marxbiografier i bokhyllan har sällan bara en, men om så hade varit fallet skulle jag rekommendera att det var den här. Som alltid med Sven-Eric Liedman är idéerna, inte gubbarna, i fokus.

Laurie Penny – Sex, lögner och revolution
En samling texter av en person som lyckas med det ovanliga konststycket att både vara skarp och lysande stilist.

Eric Jarosinski– Nein
Twitters okrönte konung @NeinQuarterly har samlat sina bästa twitter i en bok. Insnöat, poserande men bättre än någon poesi du kommer att läsa i år.

 

Vi är inte i Kansas längre

Untitled-3

För femton år sedan skrev Nick Dyer-Witheford en bok med den töntiga titeln Cyber-Marx. Den innehåller nästan inga egna tankar, originella resonemang eller spännande slutsatser. Trots det är mitt exemplar så sönderbläddrat, nedklottrat, fläckigt och medfaret att det nästan faller samman när jag tar ner det från hyllan.

Dyer-Witheford är nämligen en mästare på att förklara saker på ett lättbegripligt sätt utan att för den sakens skull tappa skärpa eller djup, oavsett om det handlar om svårbegripliga teorier eller komplicerade samhällsförändringar.

Om Cyber-Marx var en lite grövre skiss över samhällsutvecklingen de senaste seklet ur ett företrädesvis autonomt marxistiskt perspektiv går Dyer-Withefords nya bok Cyber-Proletariat mer in på detaljer. Och låt dig inte luras av ordet cyber. Även om mycket i boken kretsar kring nätet, börjar och slutar det alltid i de mest grundläggande materiella och globala omständigheter. När Dyer-Witheford förklarar vad det innebär att arbeta med att producera innehåll på nätet hamnar han snart i Kongo där barn utvinner den kobolt som är förutsättningen för nyss nämnda innehållsproduktion.

Cyber-Proletariat börjar med att dataprogrammet VITAL blir invalt i styrelsen för Hong-Kong baserade riskkapitalbolaget Deep Knowledge Ventures samma dag som det inträffar en kraftig explosion i en kolgruva i den turkiska staden Soma. Två till synes orelaterade händelser som Dyer-Witheford drar tjocka linjer emellan. Och så fortsätter det. Historiska, geografiska, politiska och sociala fenomen och händelser kopplas ihop till ett stort nät. Allt hänger samma och allt påverkar allt annat.

Särskilt tydligt framträder de historiska förloppen. Händelser leder till nya händelser och även om det kan verka som om historien upprepar sig hamnar vi ständigt på nya platser. När omständigheter förändras måste förklaringarna hänga med och Cyber-Proletariat är full med djupdykningar i olika händelsekedjor, stora som små, uppenbara som dolda.

Produktion > konsumtion > finansiering
Löpande band + Ford + Motor City > Just in Time + Toyota + Sao Paolo
Färre arbetare > nya roller > högre specialisering
Tuber > transistorer > chips
Lockheed, General Electric, IBM > Facebook, Google, Apple
Stenrika ägare + högutbildade tekniker + lågavlönat, lågutbildat proletariat
Vita direktörer och förmän + fattiga migrantkvinnor med giftigt hemarbete
Silicon Valley > Kopieras > Plateaux, Bangalore + Gulfs, Mindanao + Savannahs, Nairobi
Global arbetsdelning > Mexico / Taiwan / Indien
Kluster av företagsbyar isolerade från den fattiga omvärlden
Ciudad Juarez / billig hårdvara + Hsinchu / billiga ingenjörer + Hyderabad / billig mjukvara
Billig arbetskraft i Kina > billiga telefoner > appar för konsumtion > accelererad konsumtion
Konsumtion > ökad efterfrågan på billiga telefoner och billig arbetskraft > större finansmarknad
Telefon > abonnemang > saldo
Fler abonnemang än telefoner och människor > saldomarknad som finansiell institution
Masstillverkning > Coltan + Tantalit > gruvor > birst > kris
Utvinning > hopsättning > försäljning > support > särplockning > E-Waste
Europa + Nordamerika = E-Waste > dumpning > Afrika > Agblogloshie
M-list = eMployment + eMergency + Migration + Money + criMe
Ny sammansättning av arbetskraft / teknisk sammansättning
Färre jordbrukare / nya migrationsströmmar / informella skitjobb / neo-industriellt proletariat
Produktion i Väst > Syd + Öst
Fler kvinnor i arbete / diffus servicesektor / Edu-factories
Edu-Factory = tillverkar arbetskraft + forskar på beställning + gratisarbete av forskare och studenter

Cyber, som i cybernetik, handlar till syvvende og sist om vem (eller vad) som har makten i de tänkande maskinernas tidsålder. Därför ägnas också en ansenlig del av boken åt klasskampen – var och hur den uppstår, hur den utvecklas och hur den sprids – samt givetvis frågan om hur cybernetiken kan användas som ett vapen i klasskampen.

Dyer-Whiteford tittar särskilt på tre olika typer av kamp. Dels uppror av de som är exkluderade, från länder, arbetsmarknader eller konsumtion. Det kan handla om migranter som tar över gränser eller konsumtionskravaller, om kamp på och kring arbetsplatser, som strejker och ockupationer och sist med inte minst de former av kamp, uppror och störningar som är unika för informationsåldern som hack och omfattande läckor.

Men det handlar också om områden där det borde förekomma mer kamp som exempelvis frågan om vem som ska skörda frukterna av en allt mer automatiserad produktion, allt mindre beroende av mänskligt arbete. Dyer-Whiteford ägnar sig dock inte om naiv teknikoptimism utan går kritiskt igenom idéer som dramatisk minskning av arbetstiden och basinkomst för att landa i en frågan som vänstern brottats med åtminstone sedan Lenin fick den korkade idén att importera taylorismen till Sovjetunionen, nämligen: är det verkligen oproblematiskt att ta över eller kopiera kapitalistisk produktion?

Boken avslutas med att ställa frågan om var vi är på väg. Var hamnar vi efter den krasch som verkar allt mer oundviklig? I någon sorts högre stadium eller i något essentiellt annorlunda? Eller i något värre? Landar vi i någon sots högteknologisk kommunism och kommer den i sådana fall att vara mindre alienerande än den kapitalistiska motsvarigheten? Ska vi skynda på utvecklingen eller försöka motverka den?

Dyer-Whiteford kryssar mellan nihilisten Nick Land, Allende-regeringens projekt Cybersyn och det neo-ludditiska kollektivet Tiqqun och försöker samtidigt komma ihåg Mario Trontis varning att alla misslyckade revolutioner förvandlas till kapitalistiska framgångar. Kryssningen resulterar i ett förslag om fem arenor för kamp:

Kroppar – då vi i allt större utsträckning är produktivkrafterna, det allmänna intellektet, måste kampen om våra kroppar koordineras och organiseras som om det gällde vilken annan kamp som helst

Syndikat – vi måste i större utsträckning skapa allianser som sträcker sig utanför arbetsplatserna, mellan de som har relativt trygga jobb, de som har prekära jobb och de som saknar jobb. Vi måste också ta ett större ansvar för den sociala nedrustningen och vara solidariska med de som har det allra sämst, inte som ett substitut för en nedmonterad välfärdsstat utan som en förutsättning för en lyckad kamp där så många som möjligt kan delta.

Ett mycket sympatiskt förslag, särskilt med tanke på att det inom vänstern finns en lång tradition av att se ner på de som har det sämst, på folk som ”inte gör rätt för sig”.

Nätverk – Dyer-Whiteford tycks förespråka ett sorts leninistisk parti ställt på huvudet där massor av sammankopplade celler och rörelser tillsammans och underifrån utgör en helhet. Inte minst för att kunna koppla ihop de upplopp, ockupationer, arbetsplatskamper, hack och läckor som tidigare nämnts.

Övergångar – det är viktigt att planera övergångar till ett samhälle efter kapitalismen, men samtidigt diskutera, omvärdera och förbättra samma övergångar när omständigheterna förändras. Det är inte helt klart exakt vad Dyer-Whitford menar annat än att han varnar för att exempelvis basinkomst mycket väl kan förvandlas till en obetydlig reform inom kapitalismen. Som positiva exempel nämner han istället Karl Heinz Roths idéer om att på kort sikt bland annat ta över fabriker införa mer progressiv beskattning, radikalt förkorta arbetstiden, införa lokala direktdemokratier och radikalt omfördela resurser.

Visst kan både basinkomst och kortare arbetstid lätt förvandlas till kapitalistiska reformer, smarta sådana till och med. Men vi måste komma ihåg att även arbetarstyrda arbetsplatser mycket väl också kan vara fullt förenliga med kapitalismen. Jag tror inte det handlar om de enskilda idéernas förträfflighet var och en för sig utan om deras sammanlagda styrka.

Beredskap – vi måste vara redo att förändra också. Det handlar i stor utsträckning om att titta sih runt och se hur samhället förändras och vart det är på väg, inte förlita sig på gamla kartor, idéer och teorier. Dyer-Whiteford avslutar med att citera Dorothy från The Wizard of Oz:

”Toto, I’ve a feeling we’re not in Kansas anymore”

Utan  denna insikt tror jag det är hopplöst att försöka skapa en bättre värld

Popgranater

81L8rU9AXHL

Ett gäng unga musikinnovatörer från Long Island, inspirerade av Black Panthers. Världens största rave. En kringresande technocirkus med politiska ambitioner. Samtidens främsta punkband. En motståndskarneval i Istanbul. En tokig typ som överdoserat Antonio Gramsci och disco.

Matthew Collins essäer i Pop Grenade går att läsa fristående. Det är alla var och en för sig fascinerande och unika historier. Men Public Enemy, Love Parade, Spiral Tribe, Pussy Riot, motståndet kring Geziparken i Istanbul och Georgiens förre president Mikheil ”Misha” Saakashvili har också en hel del gemensamt. Den som tar sig an allihopa kommer snabbt att upptäcka ett mönster och se hur popkultur påverkas av samhällsutvecklingen, hur den påverkar tillbaka samt sist men inte minst, hur allting hänger ihop.

De militanta ljudpionjärerna Public Enemy gjorde ett rejält avtryck i musikhistorien och var samtidigt själva en produkt av historien i form av ett rasistiskt klassamhälle som för tillfället hade tagit sin form i Ronald Reagans omvända Robin-Hood-politik.

Reaktionen var dessutom unik, särskilt när det gäller musiken. De första albumen bygger på så många samplingar – travade på varandra, i många fall förvanskade till oigenkännlighet – att de troligen skulle svämma över vilken musiktjänst som helst om de återställdes och lades upp i original. Men så skulle det inte förbli. När Gilbert O’Sullivan 1991 stämde Biz Markie för att ha snott några toner från hans ”Alone Again (Naturally)” var det åtminstone för en tid framöver slut på samplingshysterin. Inte bara för Biz Markie, utan för alla som arbetade på samma sätt.

Public Enemy hade attackerat systemet. Systemet använde en av sina absoluta grundpelare, den privata äganderätten, för att slå tillbaka. Även om den ena handen i det här fallet inte hade en aning om vad den andra gjorde.

Efter Long Island tar Pop Grenade med läsaren till ett Berlin som snart ska återförenas, åtminstone på pappret. 1989, bara några månader innan muren faller, lastar några pionjärer ljudsystem på lastbilar och åker upp och ner för Västberlins trista affärsgata Ku-dam och spelar techno. De skulle  göra samma sak även de följande åren. Och om lastbilarna och ljudsystemen växte i antal var det ingenting emot den skara människor som dansade kring dem. Love Parade flyttar till väldiga paradgatan Straße des 17. Juni och har som mest fler än 1 500 000 deltagare.

Techno och klubbkulturen etablerades samtidigt i både öst och väst, båda sidor av staden startade på noll och utvecklade den tillsammans, även om de flesta klubbarna låg i några av de många tomma fastigheter som övergivits efter att DDR upphört att existera. Den nyligen sönderfallna arbetar- och bondestaten skapade unika ekonomiska och geografiska förutsättningar för den klubbkultur som växte upp i ruinerna (något jag själv skrivit om)

Enligt en av eldsjälarna Jürgen Laarman var det också framför högtalarna, bland röken och under stroboskopen som ”ossies” och ”wessies” för första gången jag jämlika. Tyvärr ofta enda gången också, kanske det är bäst att tillägga. Återigen visar Collin hur ett politisk skeende får konsekvenser för popkultur, som i sin tur får konsekvenser för människor, politik och samhälle.

Efter Berlin är det dags att ge sig ut på vägarna i Europa. Den kringresande technocirkusen Spiral Tribe reser runt och ordnar ”Teknivals”, en sorts jättelika anarkistiska ravefestivaler. Inte sällan drog de ihop lite pengar i väst som de använde för att ordna gratis teknivaler i det nyligen öppna öst. Ibland smugglade de med sig en och annan nyfrälst stammedlem tillbaka till basen i västra London också.

Spiral Tribe var en sorts militant, technoversion av brittiska travellers. Framprovocerade lika mycket av Margaret Tatchers klasspolitik som den stenhårda politiska och polisiära repression som drabbade en ravekultur som till och med tillägnades egna lagar som i praktiken gjorde det förbjudet att dansa till house eller techno utanför klubbar med tillstånd.

Varför kulturen förföljdes (och fortsätter förföljas) är inte lätt att svara på. Många skrämdes hursomhelst av att människor dansade bort helgerna tillsammans under motorvägsviadukter. Kanske var arbetarklassförankringen i kombination med hedonismen, något som alltid skrämt både makten och delar av den mer traditionella arbetarrörelsen.

Spiral Tribe löser hursomhelst situationen genom att lassa in både sig själva och sina ljudsystem i bilar och bege sig till kontinenten.  Vi får bland annat följa med till Tjeckien där Collin i likhet med de flesta andra som bevistat en liknande föreställning förundras över hur människor vars främsta ambition i livet verkar vara att bli skyhöga i takten till monoton dansmusik, lyckas slänga ihop en riktigt välarrangerad festival.

En av bokens mest fascinerande essäer handlar om hur en utbrytarrepublik bäst hanteras. Spioneri? Krig? Försök att sprida kaos genom olika former av subversiv verksamhet? Nja, det finns ytterligare ett sätt. Disco. Åtminstone om vi får tro Misha ”Daddy Cool” Saakashvili tidigare president i Georgien. Han kan nämligen inte komma på något bättre sätt att ta kontrollen över Sydossetien än att skicka dit Boney M. Det går, sådär.

Det två avslutande essäerna utspelar sig i Istanbul respektive Moskva. Den förstnämnda handlar om hur aktivister, experimentmusiker fotbollssupportrar och en rad andra människor med olika bakgrund från olika delar av det turkiska samhället organiserar en motståndsfestival i Geziparken där de drar nytta av varandras erfarenheter. Bland annat lär följeslagarna till stadens olika fotbollslag, som åtminstone tillfälligt slutit fred, övriga hur man bäst hanterar polisens tårgasattacker, något de har stor vana vid.

Det mest fascinerande, om än kanske inte viktigast, i essän om Pussy Riot handlar om gruppens  inspirationskällor som tvärt emot vad man kanske kan tro inte är konstskolepunk eller situationism utan hederlig brittisk oglamourös arbetaklasspunk som Cockney Rejects, Sham 69 och Angelic Upstarts.

Gång på gång lyckas Collin hitta spår mellan storpolitik, samhällsutveckling och populärkultur. Visa att det ena inte är det andras spegelbild utan drivkrafter som krokar i och skakar om varandra och inte låter någonting förbli som det varit. Just den här överblicken och ambitionen gör Pop Granade till den mest fascinerande boken i sitt slag sedan Lipstick Traces av Greil Marcus

Ängsligheten som kapitalismens sista stadium

Zero_Books_master_cover

[BOK] Awkwardness.
Adam Kotsko
Zero Books

För några tiotal år sedan var ironi ett vanligt popkulturellt stilgrepp. Enligt författaren Adam Kotsko präglas humor i tv-serier och filmer nuförtiden snarare av obekväma situationer.

Via ett antal filosofer försöker Kotsko reda ut vad en obekväm situation egentligen är. Han utgår bland annat från Martin Heideggers definitioner av grundläggande sinnestillstånd, eller sätt att vara i världen, som ångest (vår insikt om vår oundvikliga död) och tristess (som är unikt för oss människor). Kotsko menar att obekvämlighet grundar sig i att vi är tvungna att dela världen med människor som är annorlunda än vi själva. Obekväma eller till och med pinsamma situationer uppstår när våra olikheter krockar.

Kotsko menar att den här känslan är så stark att vi känner oss obekväma bara genom att bevittna när någon annan hamnar i obekväm situation, till och med om den utspelar sig på tv, som en sorts medierad sekundärobekvämlighet. Något film- och tv-makare vet att utnyttja.

Kotsko definierar tre olika typer av obekväma situationer som han sedan illustrerar med hjälp av popkulturella fenomen. Det första kallar han ”vardaglig obekvämhet” och handlar om att någon bryter mot en social norm. Han menar att tv-serien The Office, särskilt den brittiska förlagan, är ett typexempel. Chefen (Ricky Gervais) bryter ständigt mot självklara sociala normer, varpå ofta mycket pinsamma situationer uppstår.

Nästa form kallar Kotsko ”radikal obekvämhet”. Den frodas i de panikliknande situationer som uppstår när det inte finns några tydliga normer att följa, när alla handlingar blir fel och ingen riktigt vet hur alternativet skulle kunna se ut. Ett exempel på en radikalt obekväm person är Gene Hackmans karaktär i filmen The Royal Tenenbaums, där han spelar en pappa som beter sig minst sagt underligt. Även serien Seinfeld och i ännu högre grad en av seinfeldskaparna Larry Davids egen serie Curb Your Enthusiasm nämns som exempel på den radikala obekvämhet som uppstår när ingen riktigt vet hur de ska agera och där samtliga försök till lösningar går mer eller mindre åt skogen.

Mitt emellan vardaglig och radikal obekvämhet hittar vi vad Kotsko kallar ”kulturell obekvämhet”. Det är vad som händer när det finns normer, men där de är svaga eller svåra att efterleva. Producenten Judd Apatows filmer nämns som exempel på detta. Han har producerat bland annat The Cable Guy, Anchorman, The 40-Year-Old Virgin, Jiddra inte med Zohan och Sånger från Manhattan, som innehåller situationer, ofta kring olika typer av manlig gemenskap, där det visserligen finns en norm men där männen som försöker närma sig varandra inte riktigt vet vad de ska göra med den eller i ännu lägre grad, vad de ska göra med varandra.

Awkwardness är en föredömligt kort, välskriven och tankeväckande bok. I slutet av boken uppmanar Kotsko oss att njuta av våra obekvämligheter, ungefär på samma sätt som Slavoj Žižek via den obegripliga franske psykoanalytikern Lacan uppmanar oss att njuta av våra symptom. Att det går att förvandla obekvämheten till en förmåga och att det går att njuta av att befinna sig i situationer med annorlunda människor utan tydliga regler att följa.

Själv funderar jag snarast på vilket klimat som uppstår av alla de här obevämligheterna och kanske framförallt under vilka materiell förutsättningar de uppstår.

Jag skulle säga att summan av alla de här obekväma situationerna är ett tillstånd av ängslighet. En rädsla för att bryta mot normer och en vilsenhet när det inte ens finns normer som vägledning. En rädsla för att göra fel, säga fel, se fel ut, ha fel åsikter, känna fel människor och så vidare. Har du någon gång bott i Stockholm, jobbat med kultur eller media eller haft ett twitterkonto förstår du vad jag menar.

Problemet är att denna ängslighet spridit sig även till andra delar av samhället och jag anar varför. Jag tror att utvecklingen på arbetsmarknaden har en hel del med det här att göra. Jag inbillar mig att någon som känner sig otrygg, och har all anledning att göra detta, blir extra ängslig. Har du en provanställning är Ricky Gervais och alla pinsamma situationer som följer i hans kölvatten den absolut sista chef du vill ha. Om du är inhyrd eller jobbar mot faktura och kan bli avbokad utan varsel är det inte ett dugg roligt om normerna är oklara eller till och med obefintliga och allt du gör riskerar att bli fel. En person som känner sig trygg på jobbet är däremot betydligt mindre bekymrad över att det då och då blir pinsamt.

Obekvämheten är den prekära arbetsmarknadens humor. Ängsligheten kapitalismens förhoppningsvis sista stadium. Awkwardness en väldigt bra start för den som vill försöka förstå hur vi kan hantera den.

Ur Arbetaren #6 2015

Tillbaka till Ellroys LA

0907-BKS-LEHANE-videoSixteenByNine1050-v2

Allt jag tror mig veta om USA:s samtidshistoria har jag lärt mig av James Ellroy. Och det är inte lite. Jag vet vem som sköt John F Kennedy, Robert Kennedy respektive Martin Luther King. Jag kan alla turerna kring Grisbukten och Vietnamkriget. Jag känner till hemliga operationer både i USA och på Haiti, Kuba och i Dominikanska republiken. Jag har insyn i hur FBI, CIA och maffian arbetar och jag skulle kunna skriva en avhandling om sexism, rasism och korruption inom polisväsendet i Los Angeles.

Huruvida informationen stämmer överens med verkligheten vet jag inte. Enligt Ellroy själv består hans böcker av en tredjedel fakta, en tredjedel saker som med stor sannolikhet hänt samt en tredjedel saker som han hittat på. Det faktum att klanen Kennedy, som i några böcker porträtteras på ett allt annat än smickrande sätt, inte stämt honom på allt han äger talar för att han har en hel det belägg för de två förstnämnda tredjedelarna.

De flesta av Ellroys böcker är vad som skulle kunna kallas hyfsat normala deckare, om än väldigt bra sådana, och utspelar sig bland poliser och skurkar i Los Angeles under 1950- och 60-talen. Ellroy är initierad och brutalt uppriktigt när det gäller polisens arbete. En del av sin kunskap har han fått genom att fördjupa sig i turerna kring det fortfarande ouppklarade mordet på sin egen mor, något han skildrar i böckerna Mina mörka vrår och I Jean Hillikers skugga: min jakt på kvinnorna.

Mest känd är han dock för en trilogi böcker som börjar med att avhandla mordet på John F Kennedy (En amerikansk myt), fortsätter med Vietnamkriget (Sextusen kalla) och slutar med hemliga operationer i Karibien och en häpnadsväckande konspiration av några kvinnor med kommunistiska sympatier (Oroligt blod). Och eftersom jag vet att du undrar: ja. Du får veta vem som gjorde det och varför. Just kvinnoporträtten har på senare år blivit en av Ellroys starkare sidor. Ett föredöme i en genre där kvinnor brukar reduceras till den manlige hjältens före detta fru som han har en trasslig kontakt med.

Det är dock inte bara innehållet som gör Ellroy till en av de främsta verksamma författarna i världen. Han är också en lysande stilist. Ellroy skriver direkt, med korta meningar och grovhuggna men samtidigt sofistikerade formuleringar. Ryktet säger att hans korthuggna telegramstil uppstod av en slump då han slarvat bort en del av manuset till sin första bok. När han hörde av sig till förlaget visade sig att även deras kopia var försvunnen. En praktikant hade dock läst manuset nyligen och sammanfattade handlingen i stolpform. När Ellroy läste praktikantens sammanfattning tyckte han den var betydligt bättre än originalet. Resten är som det brukar heta litteraturhistoria.

Ellroys senaste verk, 700 sidor tjocka Perfidia, utspelar sig veckorna kring attacken mot Pearl Harbor 1941. Ellroy är tillbaka hos polisen i Los Angeles och som vanligt blandas vardagsbrott med storpolitik. Den här gången handlar det om behandlingen av den japanska minoriteten, som bland annat ledde till en jakt på påstådda femtekolonnare och som resulterade i internering av fler än 100 000 japansk-amerikaner.

Perfidia kretsar kring ett synnerligen brutalt mord på en japansk-amerikansk familj. Mord på andra än rika, vita amerikanska medborgare prioriteras i vanliga fall lågt av polisen. Utredningen av mord på japansk-amerikaner dagarna efter Pearl Harbor är inget undantag och kryddas dessutom med en mycket illa dold skadeglädje. En team som bland annat består av några av kårens allra svartaste får och ende japansk-amerikan får i uppdrag att utreda fallet.

Att öppna en bok av Ellroy brukar vara som att väckas av en örfil och hamna på en bakgata i röken efter ett brott. Perfidia är inget undantag. Som vanligt är handlingen fullproppad med svek, sex, övergrepp, våld, trippla lojaliteter, mutor och maktmissbruk.  Som vanligt saknas den där sortens allt igenom goda karaktärer som brukar vara ett så irriterande inslag i andra deckarförfattares böcker. Faktum är att några av dem får Evert Bäckström, Leif GW Perssons praktarsle till konstapel, att framstå som Nalle Puh.

Perfidia är tänkt som den första boken i en serie av fyra där många karaktärer från tidigare böcker återkommer. Förutom att den är sjukt bra berör den dessutom en tyvärr mycket aktuell fråga, nämligen hur minoriteter misstänkliggörs och särbehandlas negativt. Nu väntar jag otåligt på bok 2. Och 3. Och 4.

Ur Arbetaren #4 2015