Sov så gott Mark Fisher

20151213035152mark_fisher

Igår nåddes jag av det tragiska beskedet att författaren Mark Fisher avlidit bara 48 år gammal. Jag upptäckte Mark genom hans blogg K-Punk för kanske 15 år sedan och har följt honom sedan dess. Älskade honom för hans skarpa sinne, vassa penna och för att han precis som jag ofta rörde sig i gränslandet mellan popkultur och politik. Det blev inte ett dugg sämre av att vi gillade ungefär samma popkultur och samma politik.

Jag har skrivit några rader om hans böcker Capitalist Realism och Ghosts of My Life – Writings on Depression, Hauntology and Lost Futures här på bloggen.

Tack för alla vackra, skarpa tankar Mark och sov så gott.

Årets läsning 2015

lui

Nick Dyer-Witheford – Cyber-Proletariat
Innehåller så mycket information att den bitvis känns ogenomtränglig. Men ska du bara läsa en bok om hur samhället fungerar just nu tycker jag du ska välja den här.

Läs mer

Matthew Collin – Pop Grenade
Sex essäer om Public Enemy, Love Parade, Spiral Tribe, Pussy Riot, motståndet kring Geziparken i Istanbul och Georgiens förre president Mikheil ”Misha” Saakashvili som överdoserade Antonio Gramsci och disco. Samtliga handlar om hur popkultur påverkas av samhällsutvecklingen och hur den påverkar tillbaka. Samtliga är vansinnigt intressanta och gör Pop Grenade till den mest fascinerande boken i sitt slag sedan Lipstick Traces av Greil Marcus

Läs mer

Lydia Davis – Jag har det rätt bekvämt men skulle kunna ha det lite bekvämare
Ett antal korta texter om till synes vardagliga betraktelser. Banalt? Ja. Briljant? Det också.

Margaret Atwood – Madd­Addam
Efter Oryx och Crake och Syndaflodens år var det dags för sista delen i Atwoods dystopiska trilogi. Så jäkla avundsjuk på dig som har alla tre kvar.

Kerry Howley – Ringens härskare
Vid en första anblick en bok om MMA. Vid en närmare titt en bok om filosofi, arbete och klass. Oerhört välskriven, rolig och spännande.

Läs eller lyssna här

Christian Fuchs – Culture and Economy in the Age of Social Media
Fuchs ger ut böcker ungefär lika ofta som jag skriver inlägg på den här bloggen. Den här handlar om ungefär samma saker som kompisen Dyer-Whitefords bok ovan, men är mer inriktad på media. Han har dessutom skrivit en annan bok – Reading Marx in the Information Age – som är den första i en serie om hur Marx bör läsas nuförtiden. Skulle ge vad som helst för det självförtroendet. Att både tycka att en sådan bok behövs och samtidigt tycka sig vara bäst lämpad att skriva den.

Jag har börjat blogga om Culture and Economy in the Age of Social Media. Om du betalar min hyra skriver jag några inlägg till.

Ann-Marie Ljungberg – I fallinjen: En essä om prekärfeminism
Feminism med ett klassperspektiv. Så ovanligt. Så välbehövligt.

Umberto Eco – Upplaga noll
Någon bestämmer sig för att starta ett mycket ambitiöst tidningsprojekt. Vad han inte berättar är att det inte är meningen att tidningen någonsin ska komma ut. Storpolitik, nutidshistoria, maktspel och frågan om Mussolini verkligen dog 1945.

Göran Hägg – D’Annunzio: dekadent diktare, krigare och diktator
En biografi över 1900-talets mest fascinerande person. Vila i frid Göran Hägg.

Sven-Eric Liedman – Karl Marx: en biografi
Den som har Marxbiografier i bokhyllan har sällan bara en, men om så hade varit fallet skulle jag rekommendera att det var den här. Som alltid med Sven-Eric Liedman är idéerna, inte gubbarna, i fokus.

Laurie Penny – Sex, lögner och revolution
En samling texter av en person som lyckas med det ovanliga konststycket att både vara skarp och lysande stilist.

Eric Jarosinski– Nein
Twitters okrönte konung @NeinQuarterly har samlat sina bästa twitter i en bok. Insnöat, poserande men bättre än någon poesi du kommer att läsa i år.

 

Popgranater

81L8rU9AXHL

Ett gäng unga musikinnovatörer från Long Island, inspirerade av Black Panthers. Världens största rave. En kringresande technocirkus med politiska ambitioner. Samtidens främsta punkband. En motståndskarneval i Istanbul. En tokig typ som överdoserat Antonio Gramsci och disco.

Matthew Collins essäer i Pop Grenade går att läsa fristående. Det är alla var och en för sig fascinerande och unika historier. Men Public Enemy, Love Parade, Spiral Tribe, Pussy Riot, motståndet kring Geziparken i Istanbul och Georgiens förre president Mikheil ”Misha” Saakashvili har också en hel del gemensamt. Den som tar sig an allihopa kommer snabbt att upptäcka ett mönster och se hur popkultur påverkas av samhällsutvecklingen, hur den påverkar tillbaka samt sist men inte minst, hur allting hänger ihop.

De militanta ljudpionjärerna Public Enemy gjorde ett rejält avtryck i musikhistorien och var samtidigt själva en produkt av historien i form av ett rasistiskt klassamhälle som för tillfället hade tagit sin form i Ronald Reagans omvända Robin-Hood-politik.

Reaktionen var dessutom unik, särskilt när det gäller musiken. De första albumen bygger på så många samplingar – travade på varandra, i många fall förvanskade till oigenkännlighet – att de troligen skulle svämma över vilken musiktjänst som helst om de återställdes och lades upp i original. Men så skulle det inte förbli. När Gilbert O’Sullivan 1991 stämde Biz Markie för att ha snott några toner från hans ”Alone Again (Naturally)” var det åtminstone för en tid framöver slut på samplingshysterin. Inte bara för Biz Markie, utan för alla som arbetade på samma sätt.

Public Enemy hade attackerat systemet. Systemet använde en av sina absoluta grundpelare, den privata äganderätten, för att slå tillbaka. Även om den ena handen i det här fallet inte hade en aning om vad den andra gjorde.

Efter Long Island tar Pop Grenade med läsaren till ett Berlin som snart ska återförenas, åtminstone på pappret. 1989, bara några månader innan muren faller, lastar några pionjärer ljudsystem på lastbilar och åker upp och ner för Västberlins trista affärsgata Ku-dam och spelar techno. De skulle  göra samma sak även de följande åren. Och om lastbilarna och ljudsystemen växte i antal var det ingenting emot den skara människor som dansade kring dem. Love Parade flyttar till väldiga paradgatan Straße des 17. Juni och har som mest fler än 1 500 000 deltagare.

Techno och klubbkulturen etablerades samtidigt i både öst och väst, båda sidor av staden startade på noll och utvecklade den tillsammans, även om de flesta klubbarna låg i några av de många tomma fastigheter som övergivits efter att DDR upphört att existera. Den nyligen sönderfallna arbetar- och bondestaten skapade unika ekonomiska och geografiska förutsättningar för den klubbkultur som växte upp i ruinerna (något jag själv skrivit om)

Enligt en av eldsjälarna Jürgen Laarman var det också framför högtalarna, bland röken och under stroboskopen som ”ossies” och ”wessies” för första gången jag jämlika. Tyvärr ofta enda gången också, kanske det är bäst att tillägga. Återigen visar Collin hur ett politisk skeende får konsekvenser för popkultur, som i sin tur får konsekvenser för människor, politik och samhälle.

Efter Berlin är det dags att ge sig ut på vägarna i Europa. Den kringresande technocirkusen Spiral Tribe reser runt och ordnar ”Teknivals”, en sorts jättelika anarkistiska ravefestivaler. Inte sällan drog de ihop lite pengar i väst som de använde för att ordna gratis teknivaler i det nyligen öppna öst. Ibland smugglade de med sig en och annan nyfrälst stammedlem tillbaka till basen i västra London också.

Spiral Tribe var en sorts militant, technoversion av brittiska travellers. Framprovocerade lika mycket av Margaret Tatchers klasspolitik som den stenhårda politiska och polisiära repression som drabbade en ravekultur som till och med tillägnades egna lagar som i praktiken gjorde det förbjudet att dansa till house eller techno utanför klubbar med tillstånd.

Varför kulturen förföljdes (och fortsätter förföljas) är inte lätt att svara på. Många skrämdes hursomhelst av att människor dansade bort helgerna tillsammans under motorvägsviadukter. Kanske var arbetarklassförankringen i kombination med hedonismen, något som alltid skrämt både makten och delar av den mer traditionella arbetarrörelsen.

Spiral Tribe löser hursomhelst situationen genom att lassa in både sig själva och sina ljudsystem i bilar och bege sig till kontinenten.  Vi får bland annat följa med till Tjeckien där Collin i likhet med de flesta andra som bevistat en liknande föreställning förundras över hur människor vars främsta ambition i livet verkar vara att bli skyhöga i takten till monoton dansmusik, lyckas slänga ihop en riktigt välarrangerad festival.

En av bokens mest fascinerande essäer handlar om hur en utbrytarrepublik bäst hanteras. Spioneri? Krig? Försök att sprida kaos genom olika former av subversiv verksamhet? Nja, det finns ytterligare ett sätt. Disco. Åtminstone om vi får tro Misha ”Daddy Cool” Saakashvili tidigare president i Georgien. Han kan nämligen inte komma på något bättre sätt att ta kontrollen över Sydossetien än att skicka dit Boney M. Det går, sådär.

Det två avslutande essäerna utspelar sig i Istanbul respektive Moskva. Den förstnämnda handlar om hur aktivister, experimentmusiker fotbollssupportrar och en rad andra människor med olika bakgrund från olika delar av det turkiska samhället organiserar en motståndsfestival i Geziparken där de drar nytta av varandras erfarenheter. Bland annat lär följeslagarna till stadens olika fotbollslag, som åtminstone tillfälligt slutit fred, övriga hur man bäst hanterar polisens tårgasattacker, något de har stor vana vid.

Det mest fascinerande, om än kanske inte viktigast, i essän om Pussy Riot handlar om gruppens  inspirationskällor som tvärt emot vad man kanske kan tro inte är konstskolepunk eller situationism utan hederlig brittisk oglamourös arbetaklasspunk som Cockney Rejects, Sham 69 och Angelic Upstarts.

Gång på gång lyckas Collin hitta spår mellan storpolitik, samhällsutveckling och populärkultur. Visa att det ena inte är det andras spegelbild utan drivkrafter som krokar i och skakar om varandra och inte låter någonting förbli som det varit. Just den här överblicken och ambitionen gör Pop Granade till den mest fascinerande boken i sitt slag sedan Lipstick Traces av Greil Marcus

Ängsligheten som kapitalismens sista stadium

Zero_Books_master_cover

[BOK] Awkwardness.
Adam Kotsko
Zero Books

För några tiotal år sedan var ironi ett vanligt popkulturellt stilgrepp. Enligt författaren Adam Kotsko präglas humor i tv-serier och filmer nuförtiden snarare av obekväma situationer.

Via ett antal filosofer försöker Kotsko reda ut vad en obekväm situation egentligen är. Han utgår bland annat från Martin Heideggers definitioner av grundläggande sinnestillstånd, eller sätt att vara i världen, som ångest (vår insikt om vår oundvikliga död) och tristess (som är unikt för oss människor). Kotsko menar att obekvämlighet grundar sig i att vi är tvungna att dela världen med människor som är annorlunda än vi själva. Obekväma eller till och med pinsamma situationer uppstår när våra olikheter krockar.

Kotsko menar att den här känslan är så stark att vi känner oss obekväma bara genom att bevittna när någon annan hamnar i obekväm situation, till och med om den utspelar sig på tv, som en sorts medierad sekundärobekvämlighet. Något film- och tv-makare vet att utnyttja.

Kotsko definierar tre olika typer av obekväma situationer som han sedan illustrerar med hjälp av popkulturella fenomen. Det första kallar han ”vardaglig obekvämhet” och handlar om att någon bryter mot en social norm. Han menar att tv-serien The Office, särskilt den brittiska förlagan, är ett typexempel. Chefen (Ricky Gervais) bryter ständigt mot självklara sociala normer, varpå ofta mycket pinsamma situationer uppstår.

Nästa form kallar Kotsko ”radikal obekvämhet”. Den frodas i de panikliknande situationer som uppstår när det inte finns några tydliga normer att följa, när alla handlingar blir fel och ingen riktigt vet hur alternativet skulle kunna se ut. Ett exempel på en radikalt obekväm person är Gene Hackmans karaktär i filmen The Royal Tenenbaums, där han spelar en pappa som beter sig minst sagt underligt. Även serien Seinfeld och i ännu högre grad en av seinfeldskaparna Larry Davids egen serie Curb Your Enthusiasm nämns som exempel på den radikala obekvämhet som uppstår när ingen riktigt vet hur de ska agera och där samtliga försök till lösningar går mer eller mindre åt skogen.

Mitt emellan vardaglig och radikal obekvämhet hittar vi vad Kotsko kallar ”kulturell obekvämhet”. Det är vad som händer när det finns normer, men där de är svaga eller svåra att efterleva. Producenten Judd Apatows filmer nämns som exempel på detta. Han har producerat bland annat The Cable Guy, Anchorman, The 40-Year-Old Virgin, Jiddra inte med Zohan och Sånger från Manhattan, som innehåller situationer, ofta kring olika typer av manlig gemenskap, där det visserligen finns en norm men där männen som försöker närma sig varandra inte riktigt vet vad de ska göra med den eller i ännu lägre grad, vad de ska göra med varandra.

Awkwardness är en föredömligt kort, välskriven och tankeväckande bok. I slutet av boken uppmanar Kotsko oss att njuta av våra obekvämligheter, ungefär på samma sätt som Slavoj Žižek via den obegripliga franske psykoanalytikern Lacan uppmanar oss att njuta av våra symptom. Att det går att förvandla obekvämheten till en förmåga och att det går att njuta av att befinna sig i situationer med annorlunda människor utan tydliga regler att följa.

Själv funderar jag snarast på vilket klimat som uppstår av alla de här obevämligheterna och kanske framförallt under vilka materiell förutsättningar de uppstår.

Jag skulle säga att summan av alla de här obekväma situationerna är ett tillstånd av ängslighet. En rädsla för att bryta mot normer och en vilsenhet när det inte ens finns normer som vägledning. En rädsla för att göra fel, säga fel, se fel ut, ha fel åsikter, känna fel människor och så vidare. Har du någon gång bott i Stockholm, jobbat med kultur eller media eller haft ett twitterkonto förstår du vad jag menar.

Problemet är att denna ängslighet spridit sig även till andra delar av samhället och jag anar varför. Jag tror att utvecklingen på arbetsmarknaden har en hel del med det här att göra. Jag inbillar mig att någon som känner sig otrygg, och har all anledning att göra detta, blir extra ängslig. Har du en provanställning är Ricky Gervais och alla pinsamma situationer som följer i hans kölvatten den absolut sista chef du vill ha. Om du är inhyrd eller jobbar mot faktura och kan bli avbokad utan varsel är det inte ett dugg roligt om normerna är oklara eller till och med obefintliga och allt du gör riskerar att bli fel. En person som känner sig trygg på jobbet är däremot betydligt mindre bekymrad över att det då och då blir pinsamt.

Obekvämheten är den prekära arbetsmarknadens humor. Ängsligheten kapitalismens förhoppningsvis sista stadium. Awkwardness en väldigt bra start för den som vill försöka förstå hur vi kan hantera den.

Ur Arbetaren #6 2015

Tillbaka till Ellroys LA

0907-BKS-LEHANE-videoSixteenByNine1050-v2

Allt jag tror mig veta om USA:s samtidshistoria har jag lärt mig av James Ellroy. Och det är inte lite. Jag vet vem som sköt John F Kennedy, Robert Kennedy respektive Martin Luther King. Jag kan alla turerna kring Grisbukten och Vietnamkriget. Jag känner till hemliga operationer både i USA och på Haiti, Kuba och i Dominikanska republiken. Jag har insyn i hur FBI, CIA och maffian arbetar och jag skulle kunna skriva en avhandling om sexism, rasism och korruption inom polisväsendet i Los Angeles.

Huruvida informationen stämmer överens med verkligheten vet jag inte. Enligt Ellroy själv består hans böcker av en tredjedel fakta, en tredjedel saker som med stor sannolikhet hänt samt en tredjedel saker som han hittat på. Det faktum att klanen Kennedy, som i några böcker porträtteras på ett allt annat än smickrande sätt, inte stämt honom på allt han äger talar för att han har en hel det belägg för de två förstnämnda tredjedelarna.

De flesta av Ellroys böcker är vad som skulle kunna kallas hyfsat normala deckare, om än väldigt bra sådana, och utspelar sig bland poliser och skurkar i Los Angeles under 1950- och 60-talen. Ellroy är initierad och brutalt uppriktigt när det gäller polisens arbete. En del av sin kunskap har han fått genom att fördjupa sig i turerna kring det fortfarande ouppklarade mordet på sin egen mor, något han skildrar i böckerna Mina mörka vrår och I Jean Hillikers skugga: min jakt på kvinnorna.

Mest känd är han dock för en trilogi böcker som börjar med att avhandla mordet på John F Kennedy (En amerikansk myt), fortsätter med Vietnamkriget (Sextusen kalla) och slutar med hemliga operationer i Karibien och en häpnadsväckande konspiration av några kvinnor med kommunistiska sympatier (Oroligt blod). Och eftersom jag vet att du undrar: ja. Du får veta vem som gjorde det och varför. Just kvinnoporträtten har på senare år blivit en av Ellroys starkare sidor. Ett föredöme i en genre där kvinnor brukar reduceras till den manlige hjältens före detta fru som han har en trasslig kontakt med.

Det är dock inte bara innehållet som gör Ellroy till en av de främsta verksamma författarna i världen. Han är också en lysande stilist. Ellroy skriver direkt, med korta meningar och grovhuggna men samtidigt sofistikerade formuleringar. Ryktet säger att hans korthuggna telegramstil uppstod av en slump då han slarvat bort en del av manuset till sin första bok. När han hörde av sig till förlaget visade sig att även deras kopia var försvunnen. En praktikant hade dock läst manuset nyligen och sammanfattade handlingen i stolpform. När Ellroy läste praktikantens sammanfattning tyckte han den var betydligt bättre än originalet. Resten är som det brukar heta litteraturhistoria.

Ellroys senaste verk, 700 sidor tjocka Perfidia, utspelar sig veckorna kring attacken mot Pearl Harbor 1941. Ellroy är tillbaka hos polisen i Los Angeles och som vanligt blandas vardagsbrott med storpolitik. Den här gången handlar det om behandlingen av den japanska minoriteten, som bland annat ledde till en jakt på påstådda femtekolonnare och som resulterade i internering av fler än 100 000 japansk-amerikaner.

Perfidia kretsar kring ett synnerligen brutalt mord på en japansk-amerikansk familj. Mord på andra än rika, vita amerikanska medborgare prioriteras i vanliga fall lågt av polisen. Utredningen av mord på japansk-amerikaner dagarna efter Pearl Harbor är inget undantag och kryddas dessutom med en mycket illa dold skadeglädje. En team som bland annat består av några av kårens allra svartaste får och ende japansk-amerikan får i uppdrag att utreda fallet.

Att öppna en bok av Ellroy brukar vara som att väckas av en örfil och hamna på en bakgata i röken efter ett brott. Perfidia är inget undantag. Som vanligt är handlingen fullproppad med svek, sex, övergrepp, våld, trippla lojaliteter, mutor och maktmissbruk.  Som vanligt saknas den där sortens allt igenom goda karaktärer som brukar vara ett så irriterande inslag i andra deckarförfattares böcker. Faktum är att några av dem får Evert Bäckström, Leif GW Perssons praktarsle till konstapel, att framstå som Nalle Puh.

Perfidia är tänkt som den första boken i en serie av fyra där många karaktärer från tidigare böcker återkommer. Förutom att den är sjukt bra berör den dessutom en tyvärr mycket aktuell fråga, nämligen hur minoriteter misstänkliggörs och särbehandlas negativt. Nu väntar jag otåligt på bok 2. Och 3. Och 4.

Ur Arbetaren #4 2015

Årets läsning 2014

tdcx6cdgex8uhh

Ida Börjel Ma
Mycket genomarbetad poesi. På svenska men i världsklass.

Henrik Bromander Riv alla tempel
Svart historia om klass och manlighet i gymmiljö. Alla som läser den här bloggen inser hur stort det är för mig med en bok om bodybuilding.

Fängelsetidningen Filen
Av fångar och före detta fångar om fängelser och kontrollpolitik. En unik röst i samhällsdebatten

Herman Geijer och Jimmy Wallin) Zombieöverlevnad – din guide till apokalypsen
En bok med fullt användbara tips om hur vi kan överleva en zombieapokalyps. Eller givetvis någon annan undergång, som exempelvis kapitalismens.

James Ellroy Perfidia
Ellroy kallas ofta världens bästa deckarförfattare. Det är missvisande. Han är en av världens bästa författare överhuvudtaget. Utspelar sig på bland japansk-amerikaner i Los Angeles på 40-talet, precis efter Pearl Harbor.

Gabriel Kuhn (red) Rån för revolutionen- Blekingegardegruppen inifrån
Blekingegardegruppens egen version. Givetvis just deras version och det går att ha en hel del synpunkter på gruppen, deras verksamhet och teorier. Men boken är ett mycket intressant historiskt dokument och de frågor gruppen ställde återstår i högsta grad att besvara

Håkan Hjulström Diskoteken i Sverige
Dokumentation av diskotekskulturen i Sverige. Varje subkultur förtjänar sin egen Håkan Hjulström.

Stephen Graham Belägrade städer – den nya militära urbanismen
Graham beskriver utvecklingen av storstäder ur ett militärt perspektiv snarare än det vanliga ekonomiska. Även om jag inte håller med om allt, tror ”militariseringen” är gårdagens form av kontroll, är den oerhört genomarbetad och intressant och var till stor inspiration när jag gjorde min egen undersökning.

Anna Charlotta Gunnarson Popmusik rimmar på politik
Massor av intressanta historier om pop och politik., utan att bli för seriös eller akademisk. Visste du förresten att Lill-Babs var sjukt stor i DDR?

Hubert Selby Jr Slutstation Brooklyn
Boken orsakade rejäl skandal när den kom ut 1964 ock handlar om prostituerade Tralala som lever på att ragga upp sjömän och sno deras plånböcker samt Harry som gör sitt allra bästa för att inte sno från den strejkkassa han är kassör för.

Velvet Coalmine
Författaren Rhian E Jones blogg. Ofta om popkultur, alltid med intressanta klassperspektiv.

Birgitta Stenberg
Helt omöjligt att inte nämna Birgitta Stenberg på en sån här lista. Tack för allt du lärt mig om livet!

Snyggt men platt snusk med Palahniuk

eqpfastesx9emfud594v

När jag klev in i en biosalong 1999 hade jag en rad problem i livet. När jag klev ut hade jag bara ett. Jag hade sett sista föreställningen och var tvungen att vänta i hela 20 timmar innan jag kunde se Fight Club igen. Jag förstår att detta framstår som fullkomligt patetiskt,  men just då kändes det som om filmen gjorts bara för min skull. Som om någon lagt ofantliga resurser på att förklara för just mig hur livet fungerar.

Jag insåg motvilligt redan då att så inte var fallet. Men det hindrade mig inte från att ta reda på mer om författaren bakom boken som filmen baserades på. Jag fick snabbt en ny favorit i Chuck Palahniuk. Det visade sig dessutom att Fight Club var hans sämsta bok och ett av de där sällsynta fallen där filmen överträffar boken. Palahniuk är en fullkomligt briljant författare av både journalistiska texter och prosa. Filmen gav dessutom hans karriär en rejäl skjuts och han skrev ungefär en bok per år tiden som följde. Till en början flera lysande som SurvivorLullabyDiary och särskilt  Rant, som är en av mina favoritböcker över huvud taget.

Sedan tog inspirationen och idéerna slut. Böckerna blev sämre och sämre. Palahniuk räddas visserligen alltid av att vara en lysande stilist, men de senaste årens utgivning borde stannat kvar i skrivbordslådan. Att han själv är medveten om idétorkan utgår jag ifrån, då hans två senaste böcker består av uppstekta gamla rester. Den ena en uppföljare till ett av hans sämre alster, den andra en remix av en av hans första böcker.

Därför är det med mycket stora förväntningar jag läser hans första riktiga bok på länge. Har han hittat tillbaka? Boken heter Beautiful You och handlar om Penny Harrigan som har ett skitjobb på en advokatbyrå men inget kärleksliv. Åtminstone inte till dess att hon träffar multimiljardären och snillet C. Linus ”Climax Well” Maxwell som bjuder henne på en av Manhattans finaste restauranger för att sedan flyga iväg med henne till Paris där han introducerar henne för sin senaste uppfinning, den mest avancerade sexleksak som någonsin konstruerats. Penny börjar misstänka att han har dolda avsikter med deras kärleksaffär. Och det gör hon givetvis alldeles rätt i.

Penny har själv en plan. Hon försöker utveckla en sorts postfeminism. Hon vill varken vara ”hora eller madonna” eller ”hemmafru eller advokat” utan något helt annat bortom gängse strömningar och definitioner. Ja, du har hört det förut. Nej, Palahniuk har inget intressant eller nytt att säga om den saken.

I Beautiful You får Palahniuk utlopp för både sina bästa och sämsta förmågor. Förutom att vara en lysande stilist är han någon av en okrönt mästare i att gestalta kroppsliga upplevelser, inte sällan privata, pikanta och oerhört obehagliga. De allra värsta vågar jag knappt tänka på, än mindre återge här. Men jag kan berätta så mycket som att han under årens lopp fått mig att vilja bli biten av grävlingar, ägna mig åt bodybuilding samt försett mig med ett gäng mycket jobbiga fobier. Som att aldrig någonsin under några som helst omständigheter våga kliva ner i en swimmingpool (läs Haunted om du törs). När Palahniuk är som bäst känns böckerna lika mycket i magen och hjärtat som i skallen.

Däremot går det ofta dåligt när han ska formulera politiska åsikter och manifest åt sina karaktärer. Om du sett Fight Club eller ännu värre läst boken, förstår du vad jag menar. Det blir ofta oerhört banalt om än snyggt förpackat. Bland alla briljanta aktioner gömmer sig unken anarko-primitivism. Enda undantaget är boken Rant där det en global konspiration drivs av den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket. Det behövs ingen avancerad feministisk analys för att inse att Palahniuk inte plöjde Wendy Brown och Nancy Frazer när han gjorde research för boken.

Den här gången är de politiska inslagen lika dåliga som vanligt medan de kroppsliga utsvävningarna är, om inte dåliga, så åtminstone ganska förutsägbara. Men trots att Beautiful You är en av Palahniuks sämsta böcker är den bättre än mycket av den amerikanska samtidslitteratur som översätts till till vårt modersmål. Det är en gåta att endast Fight Club finns på svenska medan exempelvis veranda bokstav av medelmåttan Paul Auster verkar översättas.

Ur Arbetaren #48 2014