Femtielfte internationalen

Fredag, lördag, Valborg, första maj. Den närmaste tiden behöver ett soundtrack

 

För alla hjältar därute


För ganska precis femton år sedan släpptes The Streets ”Weak Become Heroes”, den vackraste hyllning till en subkultur som någonsin gjorts. Den lyckades med konststycket att både vara ett nostalgiskt manifest över en sedan länge svunnen tid och blicka framåt och konstatera att ingenting någonsin kommer att bli som det var igen. För livet har verkligen varit ”up and down since I walked from that crowd”.

För mig markerar den en milstolpe i ett trettio år långt kärleksförhållande till en kultur som alltid, oavsett vilken form den tagit, upprört och konfronterat makten. Som tagit sig enorma och vackra proportioner genom de historiskt unika förutsättningarna i det återförenade Berlin. Som blomstrat i de kargaste betongöknar och som alltid avnjuts bäst riktigt jävla dum.

See here people are all equal
Smiles in front and behind me
Known you all my life I don’t know your name

Dizzy new heights blinded by the lights
These people are for life

For all the heroes out and on the way
We all smile
We all sing

 

 

Centrum för ohållbar stadsutveckling

Jag har valt ut lite musik igen. Lyssna försiktigt.

 

 

Afro-germanska kulturfrämjandet önskar trevlig helg

basic-channel-phylyps-trak

Musikintresserade läsare har kanske noterat att jag börjat lägga upp mixar igen. Det kommer att bli mest nytt, men också en och annan äldre som jag tycker är värd att uppmärksammas.

Under resor till Berlin på 90-talet lärde jag mig älska en musikstil som i brist på bättre namn brukar kallas dubtechno. Jag har sammanställt det bästa inom genren de senaste 25 åren. Så om du behöver fyra och en halv timme bas, fras, baktakt, konstiga samplingar och en och annan reggaepoet finns en lite spelare längst ner i det här inlägget (eller en länk beroende på hur Mixcloud fungerar för tillfället).

Så här skrev jag om musikgenren vid ett annat tillfälle:

Någon gång i början av 1990-talet sitter Moritz von Oswald och Mark Ernestus och lyssnar på reggae i sin skivaffär Hardwax i Kreuzberg i Berlin. De blir så medtagna att de bestämmer sig för att sluta göra de billiga Jeff Mills-plagiat de knåpat ihop hittills och i stället sno de bästa elementen från musiken som strömmar ur högtalarna. De öppnar en bakdörr och låter reggaen smyga in på skivorna. Ett steg i taget, närmare och närmare centrum till den blir så självklar att det känns som om den funnits där hela tiden.

Reggaen tar allt mer plats i den musik de släpper under namnet Basic Channel. På den sista tolvan Phylyps Trak II hittar de en form som de fulländar med Maurizios ”M6”, en skiva som alla som sysslar med någonting liknande måste förhålla sig till. En skiva som fått mig att åka till Berlin så många gånger att jag tappat räkningen för länge sen. Ett så kallat ”genre defining moment” för den sällsamma kombination av kritvit tysk ingenjörstechno, afro-amerikansk dansmusik och karibiska rytmer som Detroitlegenderna Underground Resistance senare kom att döpa till ”afro-germanic”.

Sommaren 1996 tar Mark och Moritz nästa steg och bjuder in reggaepoeten Paul ”Tikiman” St. Hilaire Main att medverka på låten ”Acting Crazy” som de släpper på sin house-inspirerade etikett Main Street Records. Resultatet blir så lyckat att de startar en helt ny etikett, Burial Mix, bara för reggaesamarbeten. Tikiman medverkar på de första fem skivorna, men sedan bjuder de in även andra vokalister som Cornell Campbell, Jennifer Lara och The Choosen Brothers. Det hela kulminerar med en hög sjutumssinglar med bland andra Freddy Mellow, Sugar Minott, Bobbo Shanti och Walda Gabriel. Men Mark och Moritz ger inte bara ut egen tysk reggae. De återutger även musik som inte gått att få tag på under längre perioder. Under namnen Basic Replay och Wackies ger de ut dancehall respektive dub-klassiker.

Den afro-germanska technon sprider sig snart utanför metropolerna Berlin och Detroit till exempelvis Aten och Köpenhamn där artister och skivbolag som Fluxion och Echocord försöker överträffa förebilderna. Givetvis inte utan att helt lyckas. Samtidigt har Moritz von Oswald fortsatt sin mission med både band, turnéer och album tillsammans med bland andra Detroitmusikerna Carl Craig och Juan Atkins.

Jag inser att det kan vara lätt att avfärda allt det här som ett klassiskt fall av kulturell appropriering. Vita snubbar som cashar in på afro-amerikansk kultur. Men jag ser det snarare som en del i en global mycket inkluderande kultur – house och techno – som alltid varit en fristad för arbetare, etniska minoriteter, sexuella minoriteter och migranter. Som alltid varit en motvikt mot homofobi, transfobi, sexsim, rasism och klassklyftor och där människor oavsett bakgrund och preferenser skapar saker tillsammans. Som ett högst levande bevis på att det inte finns någon äkta kultur, särskilt inte nationell sådan. Det är dessutom svindlade att föreställa sig möjligheterna. Jag menar den som få tusentals stela tyskar att dansa till reggae måste ju kunna uppnå i stort sett vad som helst.

Här är en låtlista:

  1. Music A Fe Rule – Rhythm & Sound
  2. We Been Troddin – Rhythm & Sound vs Shalom
  3. M6 (A) – Maurizio
  4. Find A Way – Main Street Records
  5. Sailing Stars – CV 313
  6. Dubs End (Grad_U Back To The Machines Dub) – STL
  7. Big Baby Jesus –Traumprinz
  8. Dub #10 – Unknown Artist
  9. Silver – Studio 1
  10. Ultrabase – In Aeternam Vale
  11. Bank Brotherhood – Ricardo Villalobos & Los Updates
  12. Reverberate – Substance & Vainqueur
  13. DC 13 (B1 Remaster) – Deep Chord
  14. Midnight Call (Dub Mix) –  Fluxion
  15. M5 (A) –  Maurizio
  16. Bass Culture –  Linton Kwesi Johnson
  17. Death Is Not Final – Shackleton
  18. Ghost Town –  Kode 9 & The Spaceape
  19. Babylon Superstars (Righteous dub) The Youngsters ft Moodmanc
  20. Poor People Must Work (Carl Craig Remix) – Rhythm & Sound ft Bobbo Shanti
  21. Nightwalker –  Trentemøller
  22. Deep Structure –  Deadbeat
  23. Steinbruch (Reference Remix) – Marko Fürstenberg
  24. Transform (Marko Fürstenberg Remix) – Luke Hess
  25. Transform –  Luke Hess
  26. La Salud (Marko Fürstenberg Remix) – Xpansul & Imek
  27. Blinkende Stjerne – Kontext
  28. Halcyon – Quantec
  29. Vampire –  Deadbeat
  30. Education –  Hatti Vatti & Cian Finn
  31. Earth A Kill Ya (Mala Rework) –  King Midas Sound
  32. Corner Dub (Blue & Red Mix) – RSD
  33. Over It – RSD
  34. Prophet – Kahn ft Rider Shafique
  35. Late Night Blues – Kahn ft Rider Shafique
  36. Over Deh So – Kahn
  37. Who Jah Bless (Dub) – The Dub Mechz ft The Ragga Twins
  38. Vampayaa (RSD Remix) – Tayo and Acid Rockers ft Pupa Jim
  39. Different Music – Hatti Vatti
  40. Achterbahn (Shackleton Remix) – Pole
  41. Music Killer Dub – Sherwood & PinchOch sist men inte minst:

Exkluderande design: anti-rejvlagen

r-158-1277729787-jpeg

När vi ändå är inte på politikers egentligen fullt begripliga rädsla för danskultur kan det vara på plats att titta närmare på den brittiska lag som stiftades för att stoppa ”acid house parties” och liknande.

Lagen var en del av den omfattande Criminal Justice and Public Order Act som var tänkt att reglera alla möjliga typer av ”anti-sociala” störningar. Kritiker menade att den inte bara var riktad mot danskultur utan dessutom mot vägprotester, protester mot rävjakt, ockupationer av övergivna byggnader och landområden samt mot så kallade travellers (etniska och kulturella).

Lagen mötte stora protester och har kommenterats på olika vis av bland andra Orbital, Prodigy, The Streets, Autechre och Pop Will Eat Itself.

Även om lagen inte är en byggnad eller ett objekt som exempelvis en ”luffarsaker bänk” är den ett tydligt exempel på exkluderande design. Syftet är att förhindra ett viss beteende (eller fler) på offentliga platser.

I Sverige fanns faktiskt tills alldeles nyligen en lag som krävde tillstånd för att ordna dans offentligt.

Här kommer några godbitar ur lagtexten. Min personliga favorit är ”“music” includes sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.”

Criminal Justice and Public Order Act 1994

Powers in relation to raves

Powers to remove persons attending or preparing for a rave

(1) This section applies to a gathering on land in the open air of 100 or more persons (whether or not trespassers) at which amplified music is played during the night (with or without intermissions) and is such as, by reason of its loudness and duration and the time at which it is played, is likely to cause serious distress to the inhabitants of the locality; and for this purpose—

(a)such a gathering continues during intermissions in the music and, where the gathering extends over several days, throughout the period during which amplified music is played at night (with or without intermissions); and

(b)“music” includes sounds wholly or predominantly characterised by the emission of a succession of repetitive beats.

(2) If, as respects any land in the open air, a police officer of at least the rank of superintendent reasonably believes that—

(a)two or more persons are making preparations for the holding there of a gathering to which this section applies,

(b)ten or more persons are waiting for such a gathering to begin there, or

(c)ten or more persons are attending such a gathering which is in progress,

Maggie hatade house

acid acidthatcher

Jag har tidigare skrivit om danskultur som motstånd och opposition mot både överheten och etablerade delar av samhället.

Ledande politiker i Storbritannien, med Margaret Thatcher i spetsen, verkar ha delat min uppfattning.Den utmärka bloggen History is made att night berättade nyligen att The National Archive släppt en samling dokument där det framgår att politiker på åttio- och nittiotalet menade att ”acid house parties” var ett nytt och stort hot och diskuterade att och hur de borde stoppas.

Margaret Thatcher själv kommenterare saken så här (se näst översta brevet):

”if this is a new “fashion” we must be prepared for it and preferably prevent such things from lasting”

Tack Maggie och alla andra för att ni bekräftar mina teser!

Årets musik (my idols are dead and my enemies are in power)

george-michael-faith_1289301273

2016 har varit ett riktigt skitår för musiken (också). Så många fantastiska artister har lämnat oss. David Bowie, Prince, Alan Vega, Freddie Wadling, Leonard Cohen och nu senast George Michael.

Några bra album har det dock släppts som

Frida Hyvönen”Kvinnor och barn”
Deadbeaet ”Eight”
Hurula ”Vapen till dom hopplösa”
Andy Stott ”To Many Voices”
David Bowie ”Blackstar”
Floorplan ”Victorious”
Hifi Sean ”Ft.”

Dessutom har mitt favoritbolag nummer ett, Dj Kozes ”Pampa” släppt två galet bra samlingsskivor.

Jag har min vana trogen spelat in tio bra låter från året. Inte nödvändigtvis de bästa utan bra låtar som dessutom passar bra ihop. Lyssna själv och dra dina egna slutsatser:

https://www.mixcloud.com/widget/iframe/?feed=https%3A%2F%2Fwww.mixcloud.com%2FRektorSelektor%2Ftio-fina-l%25C3%25A5tar-fr%25C3%25A5n-2016%2F&hide_cover=1