Fabriken som aldrig stänger

. light effect on the sphere that rapresent the earth.

You’ve been living in a dream world, Neo…

Tror du att du kan gå hem efter jobbet? I sådana fall har jag en tråkig nyhet. Det går inte. Du jobbar nämligen hela tiden. Hela dygnet, varje dag, hela livet.

What you know you can’t explain,
but you feel it.
You’ve felt it your entire life,
that there’s something wrong with the world.
You don’t know what it is, but it’s there,
like a splinter in your mind,
driving you mad.

Arbetsdagen pågår dygnet runt och kan grovt delas in i tre faser; produktion, konsumtion och reproduktion. Dessa är inte på något vis uteslutande, utan sammanfaller ofta. Produktion innebär vanligen lönearbete men det finns en massa oavlönad produktion också. Konsumtion är när du köper sådant som du själv och andra producerat. Reproduktion innebär att återskapa och underhålla det enda du har att sälja, nämligen din förmåga att arbeta. Några exempel på reproduktion är hälsovård, utbildning, underhållning, sex, sömn, droger med mera.

Lönearbete är den mest uppenbara formen av arbete. Du utför ett jobb åt staten eller kapitalet och får en ersättning. Tillräckligt låg för att den som köper ditt arbete tjänar på det, men – i de flesta fall – tillräckligt hög för att du ska överleva.

Allt arbete inom produktionen är dock inte avlönat. Resor till och från arbetet är ett tydligt exempel. De innebär en oavlönad förlängning av arbetsdagen som du dessutom måste betala för. Varje gång du åker till eller från jobbet betalar du för att jobba över.

De finns dessutom arbeten inom produktionen som är helt oavlönade, som hemarbete, studier och arbetslöshet. Att de är oavlönade innebär inte att de som utför arbetet inte får någon ersättning. Hemmafruar får pengar av sin make, barn av sina föräldrar och studenter får låna pengar av staten till sin utbildning. Att låna pengar för att kunna bli utsugen på ett mer raffinerat sätt kan verka lite ironiskt.

Hursomhelst. Tricket med att inte ge lön direkt är att slippa en massa tjat. Nu behöver inte kapitalet stå till svars inför barn, hemmafruar eller studenter. Maken, föräldrarna eller CSN sköter den uppgiften istället. På så vis slipper kapitalet en betungande uppgift och arbetarna hjälper till genom att disciplinera varandra.

And so they built a prison out of our past,
wired it to our brains
and turned us into slaves.

Det mesta hemarbetet utförs av kvinnor. Kapitalismen har alltid varit väldig bra på att slå mynt av gamla orättvisor. Hemarbete innebär ofta reproduktion av andras arbetskraft, exempelvis skolbarns eller den lönearbetande makens. Det kan bestå i att laga mat, städa, diska, göra inköp, skicka ungarna till skolan och sköta den så kallade hushållsekonomin.

Hemarbetet blir också i allt högre utsträckning konsumtionsinriktat. Om reproduktionen ska fungera måste hemarbetaren göra en hel del inköp. Kapitalet kommer gärna med förslag på vad som ska köpas, via bland annat tv-shop och de tonvis med reklambroschyrer som delas ut varje dag.

För att underlätta konsumtionen kan den producerande familjemedlemmen sätta in delar av sin lön direkt på någon av livsmedelskedjornas konto och på så sätt få en ränta som är marginellt högre än den direkta förolämpning till avkastning som bankerna erbjuder. Genom sparkonton, rabattkuponger och bonussystem försäkrar sig affärskedjorna om att hemarbetet förläggs till just deras butiker.

I have seen fields…
endless fields
in which we are not born anymore.
We are grown

En skola tillverkar arbetare. Ju bättre skolan sköter sig desto mindre resurser behöver kapitalet lägga på att fostra den färdiga arbetaren. Skolan viktigaste uppgift är att disciplinera, att lära barn att följa regler och normer. Utbildningen har väldigt lite med ”kunskap” att göra. Anledningen är självklart att skolan inte är utformad efter barnens behov, utan efter kapitalets. Det finns numera väldigt få arbeten som kräver mer än vad man en normalbegåvad person lär sig på några dagar.

För de arbeten som kräver lite mer väljer man ut särskilda exemplar, vanligtvis med deras föräldras bildnings- och lönenivå som urvalskriterie. Det blir allt vanligare att dessa exemplar går i särskilda skolor redan från skolstarten.

Det enda övriga skolbarn egentligen lär sig är att lyda order, passa tider och att arbetsdagen är jävligt lång. Och om du trivs i skolan kommer du att älska fabriken.

Arbetslöshet är ett väldigt viktig arbete. Den arbetslöse ingår i en reservarmé som bidrar till att hålla utbudet av arbetskraft uppe och priserna nere. Vissa kapitalistiska institutioner – som exempelvis McDonalds, vars affärsidé är låga löner och dåliga arbetsförhållanden – är helt beroende av en reservarmé. Om de inte fanns arbetslösa som staten tvingar att söka jobb, skulle de inte kunna genomföra sin affärsidé.

Kontrollen över de arbetslösa har kapitalet överlåtit till staten. Det är en mycket betydelsefull uppgift. Det har visat sig ödesdigert att släppa på disciplinen. Folk som sluppit lönearbeta en längre tid har sällan någon större lust att börja igen. Därför ordnar staten fullständigt meningslösa aktiviteter som ”aktivitetsgarantier”, ”kunskapslyft” ”datortek” eller ”söka jobb kurser”, som de arbetslösa tvingas delta i.

På så sätt riskerar de inte att förlora kontrollen över de delar av reservarmén som för tillfället inte behövs inom produktionen. För att den arbetslöse inte ska svälta ihjäl samlar staten in pengar och delar ut dem till de arbetslösa på mer eller mindre godtyckliga grunder.

The Matrix is everywhere,
it’s all around us,
here even in this room.
You can see it out your window,
or on your television.
You feel it when you go to work,
or go to church
or pay your taxes.
It is the world that has been pulled over your eyes to blind you from the truth.

Den tid då det inte är så uppenbart att man arbetar kallas vanligen ”fritid”. Kapitalet strävar efter att forma så mycket som möjligt av fritiden efter sina egna behov. Kultur, media, sport, hobbies innebär allt mer arbete och allt mindre nöje.

En liten del av befolkningen arbetar som utövare – professionella idrottsmän, journalister eller kulturarbetare, resten arbetar som åskådare – passiva konsumenter av de professionellas dagsverke.

Om du för en gångs skull kommer på någon hittills icke-exploaterad fritidssysselsättning kommer det inom kort att gå att köpa både tjänster och produkter. Att vara idrottsintresserad innebär inte längre att gilla att idrotta, eller ens att gilla att titta på andras idrottande. Att vara idrottsintresserad innebär att vara en trogen konsument av idrottsprodukter.

Under fritiden är det meningen att du ska reproducera din arbetskraft. Vila, sova, roa dig, föröka dig, äta mat, supa dig full – allt det där som gör att du fortfarande står ut, att du orkar gå till jobbet även nästa dag. Fritiden är främst förlagd till kvällar, nätter och helger.

För att förbättra reproduktionen har kapitalet, efter arbetarnas påtryckningar, infört ”semester”. Den infaller varje år, vanligen på sommaren och är maximalt fem veckor lång. Det ger arbetaren tillfälle att kombinera reproduktion och konsumtion genom att exempelvis åka på charterresa eller vistas i den belånade sommarstugan.

Det är viktigt att semestern inte är för lång. Då kan samma effekt uppstå som vid långtidsarbetslöshet, att arbetaren tappar lusten att återgå till produktionen. Fritidens längd i förhållande till produktionstiden har främst att göra med hur väl utvecklad fritidsindustrin är.

Det är, av skäl som tidigare nämnts, viktigt för kapitalet att inte släppa på disciplin och kontroll. Därför har arbetstidsförkortningar och liknande inte så mycket att göra med hur effektiv produktionen är, utan snarare med hur effektiv reproduktionen är. Ju mer kontrollerad fritiden är, desto längre tid kan kapitalet låta arbetarna ägna sig åt reproduktion.

The Matrix is a system, Neo.
That system is our enemy.
But when you’re inside, you look around.
What do you see ?
Businessmen, teachers, lawyers, carpenters.
The very minds of the people we are trying to save.
But until we do,
these people are still a part of that system.
You have to understand,
most of these people are not ready to be unplugged.
And many of them are so inert,
so hopelessly dependent on the system
that they will fight to protect it.

Arbetet med att konsumera blir att mer rutinmässigt och formaliserat. Du får ett antal krediter, direkt eller indirekt, av kapitalet. Krediterna har allt mer sällan formen av kontanter. Istället får arbetaren ett saldo på ett konto som sedan regleras varje gång hon köper något.

Om du lovar att vara en riktigt duktig producent kan du få extra krediter baserade på förväntat framtida arbete. Detta kallas vanligen ”avbetalningar” och är ett kontrakt med kapitalet där du lovar att sköta ditt jobb ett bra tag framöver i utbyte mot exempelvis en hörnsoffa.

Den mest perverterade formen av sådana kontrakt kallas ”banklån”. I vissa fall innebär de att du tar på dig att vara en duktig arbetare resten av ditt liv. De som tror att ägandet av den egna bostaden innebär frihet är alltså felinformerade. Visst, du får måla om i vardagsrummet när du vill men du kan inte missköta din uppgift inom produktionen. Eller ännu mindre, sluta arbeta.

Ett annat sätt att hålla konsumtionsarbetet igång är att skapa nya behov. Reklam i olika former får en allt mer framträdande roll. Reklambranschens främsta uppgift är inte att sälja enskilda varor utan att sälja den politiska ordning som gör konsumtionsarbetet möjligt. Det är därför naivt att tro att det finns ”bra” och ”dålig” reklam. Reklamen spelar en viktig roll för att hålla arbetsmoralen uppe. Det viktiga är inte exakt vad du köper, utan att du vill köpa och därmed också sköta din uppgift inom produktionen för att få råd med detta.

I’m trying to free your mind, Neo.
But I can only show you the door.
You’re the one that has to walk through it.

Produktion, reproduktion och konsumtion är inte på något vis uteslutande, utan sammanfaller i allt större utsträckning. Det går inte längre att dra några tydliga skiljelinjer mellan de tre fasera, eller ens mellan ”liv” och ”arbete”. I den sociala fabriken arbetar vi med att tillverka oss själva hela tiden.

Vad ska vi göra med den informationen? Till att börja med kan vi konstatera att det öppnar nya arenor för klasskamp. Om vi arbetar hela tiden kan vi också göra motstånd hela tiden. Vi kan kräva betalning direkt för hemarbete, studier och arbetslöshet. Vi kan kräva gratis resor till och från arbetet, det vill säga alltid eftersom vi alltid arbetar.

Det faktum att arbetsdagen är tjugofyratimmar lång ställer dessutom debatten om medborgarlön i en helt ny dager. Om alla alltid jobbar, borde alla alltid ha lön.

Men även om allt är arbete, så finns det inget som endast är arbete. Trots att det finns ett inslag av arbete i exempelvis en gatufest, så finns det också inslag av motstånd och glädje. Jag har hört att det till och med finns roliga jobb.

Insikten om att kapitalismen strävar efter att förvandla alla mänskliga aktiviteter till arbete får inte leda till passivitet. Tvärtom. Analysera varje ny situation och räkna ut hur du bäst kan göra motstånd. Det är dock viktigt att inte ägna sig åt reformism. Vi vill inte ha bättre villkor under vår eviga arbetsdag. Vi vill inte arbeta överhuvudtaget.

Krav på förbättringar är kortsiktiga lösningar vars syfte måste vara att flytta fram arbetarklassens positioner gentemot kapitalet. Målet är att riva fabriken som aldrig stänger. Inte att göra den trevligare att arbeta i. Så vi kanske kan enas om följande ödmjuka krav:

0 timmars arbetsdag med bibehållen lön…

I thought I should call and let you know how things stand.
I know you’re real proud of this world you’ve built,
the way it works,
all the nice little rules and such.
But I’ve got some bad news.
I’ve decided to make a few changes…

Gyllene gränssnittet

CEM-NxtUUAA3SHc

Bilden ovan är en sammanfattning av en artikel av Tom Goodwin på TechCrunch och beskriver en fascinerande och lite skrämmande samhällsutveckling. Det är ju inte heller bara så att Uber inte äger några fastigheter och Airbnb inte äger några hotell. Även arbetet med att köra taxi, driva hotell, media och att sälja saker har ju förändrats dramatiskt och långt ifrån alltid till det bättre

Men även om det är lätt att hitta problem och skrika ”men JOBBEN då” varje gång samhället förändras tycker jag att det är intressantare att diskutera vilka möjligheter som skapas.

Skapar detta inte också möjligheter att minska arbetet?

Om vi själva i allt större utsträckning är produktionsmedlen och allt kapitalet tillhandahåller är ett gränssnitt, blir det inte lättare att ta över fabriken då? Eller till och med att riva den och bara lugnt knalla därifrån?

Sätt er i smågrupper och diskutera så hörs vi igen om några dagar.

Arbetsförmedlingen som dockteater

P1010212

Få teaterpjäser har sagt så mycket om samtiden som Turteaterns och CP-Counterforce Produktions tolkning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Det var inte främst själva föreställningen som var talande, utan reaktionerna på den. Skulle en tro de mest kränkta männen var den fiktiva föreställningen om att skära upp män betydligt värre än det högst reella våld som män dagligen utsätter kvinnor för. Samtliga inblandade kvinnor fick dessutom ta emot massor av hot, från skådespelare och producenter till praktikanter. Den ende inblandade mannen, regissören och konstnärlige ledaren för teatern Erik Holmström, fick däremot inte ta emot ett enda. Trots att han ju i högsta grad var ansvarig för både tillkomst, uppförande och utförande. Det var som om Turteatern hängt upp en stor övertydlig skylt med texten: så här fungerar ett patriarkalt samhälle.

Det är nog många som haft stora förväntningar på Erik Holmströms pjäser sedan dess. Många blev säkert också förvånade av hans beslut att flytta till Malmö och starta vad som sägs vara Sveriges första renodlade dockteater för vuxna. I källarvåningen på en röd gammal industrifastighet, som också rymmer bland annat nycirkusen Karavan och scenkonstkollektivet PotatoPotato, huserar numera Malmö Dockteater, ”ett laboratorium för konstruerad verklighet, mekaniska konstruktioner, estetik och politik”, som de själva uttrycker det.

Vad får en etablerad regissör att flytta till Malmö, kliva ner i en kaotisk källare i Sofielund och starta en dockteater för vuxna?

– Jag har frilansat i två år sedan jag lämnade Turteatern och börjat känna mig rotlös. Teatrar ska vara som smörgåsbord nuförtiden. Det ska finnas något för alla. Jag saknade en tydlig konstnärlig linje och ville göra något eget. Sedan ville jag tillbaka Malmö också.

Men varför just dockteater?

– Som regissör har jag blivit mer och mer intresserad av form. Jag har i allt större utsträckning gjort scenografier och egna kulisser. Jag har inte riktigt formulerat varför jag gör det här, men det är något med det artificiella som tilltalar mig. Jag vill skapa helt egna världar. Med dockor slipper man också allt psykologiserande. Publiken vet att dockorna inte är riktiga personer. Det är ingen som undrar vad dockan känner egentligen eller om den gråter på riktigt.

Malmö Dockteaters premiärföreställning heter Funktionell dumhet och baserar sig på sociologen Roland Paulsens bok Vi bara lyder. Boken innehåller ett antal samtal som Paulsen dokumenterat på Arbetsförmedlingen, bland annat med tidigare generaldirektören Angeles Bermudez Svankvist.

Det är inte första gången arbete är temat när Erik Holmström regisserar. Inte heller första gången han tar sig an något av Roland Paulsen. Under sin tid på Turteatern regisserade han pjäsen Den nya gudomliga komedin som bland annat baserar sig på Paulsens bok Arbetssamhället och en akrylmålning av förre arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin.

Vad är det med temat arbete som lockar?

– Ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Det var verkligen en ögonöppnare att läsa Arbetssamhället. Arbetskritiken kändes så självklar. Jag tror den tilltalar folk eftersom frågan är så grundläggande och handlar om hur vi ska leva.

I källaren i Sofielund har Malmö Dockteater byggt upp modell av en Arbetsförmedling. Skalan är ungefär ett till två och det är skrämmande verklighetstroget med sådana där ståbord med pseudodatorer där det bara går att söka bland noggrant filtrerad information. Både arbetsförmedlarna och Roland Paulsen har blivit meterhöga dockor. Erik Holmström menar att det arbetsförmedlingen är ett tacksamt föremål just för dockteater.

– Genom att göra en modell av en Arbetsförmedling går det att få ett helt annat perspektiv på den världen. På hur lokaler och möbler är utformade. I och med att vi använder autentiska citat får man också ett perspektiv på hur språket är utformat. Jag tycker också att dockorna tydliggör att alla handlingar är val. Det är inte bara lätt att se vad de väljer att göra, utan också se vilka alternativ de väljer bort.

Vad hoppas du att den här uppsättningen ska leda till?

– Jag hoppas kunna sticka hål på charaden. Att den som sett föreställningen ska se igenom skådespelet nästa gång personen går till Arbetsförmedlingen och förstår att en förmedlare inte nödvändigtvis själv tror på det hon säger. Jag hoppas att det kommer att leda till en minskad respekt för systemet.

Funktionell dumhet har premiär 27 april

Ur Arbetaren #17 2015

P1010205

Okreativ radio och ny version

1966165_1_l

Idag 13:20 medverkar jag i OBS i P1 med essän ”Att välja istället för att skapa” som handlar om okreativt skrivande, dub och de versioner av filosofi jag då och då knåpar ihop.

Den allra senaste versionen har precis dykt upp på Throw me away. Jag har tagit mig an ett partiprogram av den italienske filosofen Toni Negri. Som vanligt finns ett soundtrack att läsa högt till.

The Robots

9kcb4j4jr46c0v-1

Ur Brand #4 2013. Konceptalbum och version av Kraftwerks Die Mensch-Maschine. Kanske den snyggaste tidning som någonsin givits ut. Köp eller prenumerera

THE ROBOTS

Den dyker alltid upp. Frågan. Det spelar ingen roll om vi diskuterar en försiktig reform som medborgarlön eller andra sätt att minska människors beroende av att sälja sin arbetskraft. Förr eller senare vill borgaren alltid veta vem som ska göra ”skitjobben”.

Frågan grundar sig i en hyfsat befogad oro för att vissa sysslor inte skulle utföras om vi exempelvis fick en summa pengar varje månad, stor nog att kunna överleva på. Trots att frågan inte sällan rymmer ett stort mått klassförakt är den värd att ta på allvar.

Men finns det verkligen skitjobb? Ur ett perspektiv är det fullt rimligt att kalla alla arbeten inom kapitalismen för ”skitjobb”. De är sofistikerad utsugning, utformat efter kapitalets behov av tillskansa sig så mycket som möjligt av det vi skapar. Men att betrakta alla jobb som lika dåliga vore missvisande. Missförstå mig inte. Det handlar inte om att somliga sysslor finare än andra. Definitivt inte om att att det skulle vara mer eller mindre hedervärt att försörja sig på ett visst sätt. Eller, jo. Det finns mindre hedervärda sysslor. Som att framställa minor som ser ut som leksaker eller att aktivt arbeta för att fattiga ska få det sämre. Men det är inte sådana jobb borgaren kallar skitjobb. Det är jobb som innehåller mer elände för arbetaren än andra jobb.

Det kan handla om jämförelsevis mindre problem som lång väg till arbetsplatsen. I större städer eller i glesbygden är det inte ovanligt med en timmes enkel resa till jobbet vilket innebär mer än en extra obetald arbetsdag i veckan.

Det kan handla om att arbetet innehåller monotona och uttröttande moment med litet inflytande över arbetets utformning. Enligt LO upprepar två tredjedelar av deras medlemmar ständigt samma moment och sju av tio är uttröttade varje vecka. Två tredjedelar av kvinnorna i offentlig sektor kan inte bestämma när olika uppgifter ska utföras.

Det kan handla om att upprätthålla det så kallade 24-timmarssamhället, det vill säga att allting alltid ska vara öppet. De som tvingas arbeta de obekväma arbetstider som detta förutsätter är till stor del kvinnor. Bara var tredje kvinnlig arbetare jobbar endast vardagar på dagtid. Möjligheten att ta rast är också mindre inom serviceyrken. Enligt LO har 70 procent av de kvinnliga arbetarna inom offentlig och privat service dessutom bara små möjligheter att ta en kort paus.

En del arbeten är farliga. Enligt LO har mer än var tredje som arbetar inom offentlig sektor varit utsatt för hot eller våld det senaste året. Ibland innehåller själva arbetsuppgifterna skadliga eller farliga moment. Arbetsskador är vanligare inom vissa yrken och många slits ut långt innan pensionen. Under 2011 rapporterades 107 000 arbetsskador, 29 000 arbetsolyckor och 10 000 arbetssjukdomar, till Arbetsmiljöverket. Vissa arbeten är till och med livsfarliga. De senaste fyra åren har närmare 200 svenskar dött på arbetet. Och då räknas ändå inte dödsfall i arbetssjukdomar exempelvis till följd av asbestexponering.

I andra fall är ersättningen låg och villkoren dåliga. Istället för riktiga jobb med anständig lön tvingas arbetare ta praktikplatser, projektanställningar, vikariat, timanställningar, deltidsjobb, inhopp via bemanningsföretag eller uppdrag som egna företagare, i många fall mot deras egen vilja.

Ibland hänger flera av problemen ihop. Enligt arbetsmiljöverket får inhyrda från bemanningsföretag ofta de tyngsta och enformigaste arbetena, sådana som företaget som hyr inte vill ge till sina egna anställda. Bemanningsbranschen har också dubbelt så många arbetsolyckor med sjukfrånvaro som övriga arbetsmarknaden.

Det tydligaste exemplet på dåliga villkor är den särskilda sorts skitjobb som Alliansen skapat som kallas Fas3. Det är så många som tvingas utföra dem att Fas3 skulle vara Sveriges största företag om det vore ett företag. De som ingår i Fas3 har låg eller till och med ingen ersättning samt saknar en rad rättigheter vi tidigare betraktat som självklara.

Så oron är inte obefogad. Vem skulle utföra ”skitjobb” om ingen behövde arbeta för att överleva?

Det går att resonera hyfsat realistiskt kring frågan. Många av de här sysslorna skulle försvinna helt. Väldigt få skulle exempelvis vara med i Fas3 frivilligt eller ägna en söndagskväll åt att torka upp bajs i en moderat pressekreterares trappuppgång, för att ta ett klassiskt exempel. Andra sysslor skulle förändras. Om exempelvis SSAB behövde någon som utförde livsfarliga sysslor skulle de vara tvungna höja säkerheten så mycket att de inte längre var livsfarliga eller kanske inte ens farliga överhuvudtaget

De flesta jobb skulle förändras till det bättre. De skulle bli mindre slitsamma, mer varierande, bättre betalda, mindre stressiga, ha bekvämare arbetstider, färre riskfyllda moment och så vidare. Om arbetare hade råd att tacka nej till jobb skulle arbetsköparna vara tvungna att sälja sig till arbetarna istället för tvärtom. Makt skulle förskjutas från kapitalet till arbetarklassen.

Om vi genomförde ännu större samhällsförändringar och avskaffade arbete helt och hållet skulle givetvis alla jobb försvinna, bra som dåliga. Vi skulle följaktligen också fördela nödvändigheter efter något helt annan utgångspunkt än den tid vi spenderar på en arbetsplats. Varför inte av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov? Eller kanske till och med begär?

Men en behöver inte nödvändigtvis vara realistisk för att svara frågan. Det går utmärkt att anlägga ett mer metafysiskt perspektiv. I det klasslösa samhället kommer det kanske att finnas 6000 dimensioner vilket gör alla diskussioner med dagens materiella förutsättningar som utgångspunkt är meningslösa. Det går också att vara romantisk och hänvisa till Jack London, som bidrar med ett eget svar i boken Järnhälen där huvudpersonen Ernest kritiserar några personer som vill förstöra maskinerna på en fabrik, genom att utbrista:

”Jag vill visa er en annan utväg. Låt oss inte förstöra dessa underbara maskiner som gör produktionen lätt och billig. Låt oss ta hand om dem. Låt oss dra fördel av deras lättvindiga och billiga produktion. Låt oss driva dem för egen räkning. Låt oss driva bort de nuvarande ägarna och själva överta de underbara maskinerna. Detta mina herrar, är socialism. ”

Romantiska i den mening att vi bortser från att maskiner behöver både energi och reservdelar som förutsätter någon form av exploateringen och att det inte nödvändigtvis bidrar positivt ur ett större perspektiv. Att vi bortser från att maskiner i första hand är utformade för att suga ut arbetarklassen och i andra hand tillverka livsnödvändigheter och därmed är långt ifrån oproblematiska att ta över. Vi kan bortse från detta och ta det ytterligare ett steg och vara på gränsen till naivt teknikoptimistiska. Låtsas att vi inte bara tar över befintliga maskiner utan också att vi tillverkar nya allsidiga, energineutrala som vi kan programmera att utföra allt vi inte har lust att göra själva. Vi skulle kunna kalla dem ”The Robots”.

Så nästa gång någon rynkar på näsan och frågar mig vem som ska göra skitjobben kommer det att vara mycket frestande att svara: The Robots. Det är faktiskt lockande att leverera det svaret på alla frågor som börjar med ”hur löser vi”. Men det tänker jag inte göra. Jag tänker ställa en motfråga istället. Samma fråga dessutom. Jag tänker fråga: vem tycker du ska göra skitjobben?

Det är nämligen så att även de som föredrar dagens system måste svara på det här. Skillnaden är att i detta fall har vi redan ett facit. Vi behöver inte spekulera. Idag tvingar vi människor. Arbete är inget fritt val, utan något vi måste göra för att kunna överleva. De allra värsta ”skitjobben” måste de som verkligen inte har något annat val utföra. De som av olika skäl hamnat längst ner. Arbetsköparna behöver inte göra dem mer varierande, mindre slitsamma, säkrare, bättre betalda så länge det finns folk som inte har möjlighet att avstå. Behöver arbetsköparna hjälp på traven skjuter myndigheter som Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan så gärna till. Det kallas i vardagligt tal för arbetslinjen och är det närmaste en statsreligion vi kommer.

Det finns alla anledning för oss som vill ha ett annat samhälle att fundera på hur vi tillsammans löser de uppgifter som faktiskt behöver lösas. Kanske borde vi släppa allt och satsa alla resurser på The Robots? Hur tokigt det än kan verka är det både mer rationellt och anständigt än dagens system. Vilket svar vi än ger är jag säker på att vårt svar är bättre en den som ställde frågans.

 

Flykten från arbetslinjen

lBAxIEywz3KfzXimn9qHBArLHU8

Arbetslösheten stiger mot rekordnivåer. Samtidigt talas det om att höja pensionsåldern. Sjuka utförsäkras och tvingas ut på arbetsmarknaden. Arbetslösa tvingas utföra förnedrande låtsasarbeten. Vi exporterar både arbetstid och tunga, farliga, ohälsosamma jobb till fattigare länder. Vi jagar en tillväxt som börjar bli alarmerande problematisk för miljön. Många tycker att det dags att jobba mindre och dela på de jobb som trots allt ändå finns. ­Arbetaren besökte ett arbetskritiskt forum i Malmö med det provokativa namnet ”Den som inte arbetar ska heller inte äta”, för att lyssna på argumenten.

Det är lätt att tro att arbetslinjen är något alliansen uppfann efter valet 2006. Men faktum är det sällan funnits någon politisk idé som det funnits så stor konsensus kring. Alla ska jobba så mycket som möjligt och de som saknar arbete ska aktivt söka arbete eller delta i arbetsmarknadsåtgärder för att få ersättning. Enligt sociologen Roland Paulsen har detta varit samtliga regeringars strategi, oavsett färg, sedan socialdemokraterna tog makten på 20-talet. Åttatimmarsdagen har vi haft sedan 1919, alltså i snart 100 år, trots att produktiviteten flerdubblats under samma tid. Vi borde kunna arbeta mindre än någonsin men i stället arbetar vi mer än vad vi gjort under större delen av den mänskliga historien. Arbete har, för att använda Roland Paulsens ord, blivit ett självändamål.

Men utanför partipolitiken börjar det hända saker. När Roland Paulsens bok Arbetssamhället kom 2010 fick den uppmärksamhet långt utanför den akademiska världen. Nina Björk har kritiserat lönearbete i böcker och debattinlägg. Det finns också ett folkligt stöd för att arbeta mindre. En undersökning som ­Dagens Arbete nyligen publicerade visade att 60 procent av medlemmarna i fackförbunden GS, Pappers och IF Metall kunde tänka sig att byta löneökningar mot kortare ­arbetstid. SOM-under­sökningen (sam­­hälle, opinion, medier) som Göteborgs universitet årligen genomför visar att mer än hälften av alla kvinnor och nästan en fjärdedel av alla män vill ha sex timmars arbetsdag.

En lördag i mars hålls ett arbetskritiskt forum i Malmö. Arrangörerna ABF, Salo och Basinkomst Malmö har räknat med 300 besökare. Det kommer det dubbla trots fint väder och konkurrens från and­ra evenemang. Förutom Roland Paulsen och Nina Björk står även Miljöpartiets tidigare språkrör Birger Schlaug samt Lasse Ekstrand från högskolan i Gävle på talarlistan.

Först ut är Birger Schlaug som inleder med att berätta att han sysslat med att tala om vad som är viktigt sedan han slutade med partipolitik för 15 år sedan. Hur hopplös politiken är där alla partier är överens om att skapa jobb i stället för att dela på arbetet.

– Att skapa arbete som övergripande mål är fullständigt infantilt.

Den store ideologen i dagens samhälle är enligt Birger Schlaug inte Fredrik Reinfeldt utan Gunde Svan med sitt ”skynda, skynda skynda”. I stället för att prata om hur vi skapar tillväxt bör vi tala om hur vi skapar bättre liv. Att denna strävan efter ett bättre liv ibland också skapar tillväxt är en annan sak. För att visa hur absurd strävan efter tillväxt är berättar Birger Schlaug en anekdot om när han och Göran Persson hamnade bredvid varandra på tåget och Schlaug föreslog att de skulle öka tillväxten genom att diska hos varandra och ta betalt för det.

Birger Schlaug påpekar att Karl Marx var överens med liberalen John Stuart Mill och konservative Edmund Burke om att när våra grundläggande materiella behov var tillgodosedda borde vi ägna oss åt annat. Arbetarrörelsen har historiskt kämpat för att skapa mer fri tid. I dag har vi i stället hamnat i en ond cirkel av ständigt ökande arbete, produktion och konsumtion som dessutom skapar enorma miljö­problem. Problem som vi dessutom exporterar genom att förlägga allt mellan semestern och skadlig produktion och farligt arbete till andra delar av världen. De arbeten vi skapar här är däremot ofta tjänster som syftar till att öka konsumtionen ytterligare som inom reklam- eller finansbranschen.

Det kan verka cyniskt att tala om mindre arbete i tider då arbetslösheten är hög. Birger Schlaug påminner om att det finns 27 miljoner arbetslösa i Europa. Men samtliga talare på konferensen framhåller att en av de stora poängerna med att minska arbetstiden är att flera kan dela på de jobb som finns.

Nästa talare på scen är Nina Björk som slår ett lag för sovmorgonen som politisk utopi. Hon är glad att så många kommit till ett arbetskritisk forum och konstaterar samtidigt att vi alla är anomalier. Frågan om vad vi egentligen gör med vår tid är frånvarande i den politiska debatten. Den handlar inte om mening eller lycka utan bara om att vi ska jobba, och samtliga partier är ense om denna absurditet.

För att förstå detta måste vi enligt Nina Björk inse att jakten på vinst är motorn i det kapitalistiska samhället. Vi arbetar för att tillverka varor som kan säljas på en marknad. Vi måste hela tiden förvandla fler handlingar och fler saker till varor. Arbete som utförs gratis är däremot en förlust. Nina Björk menar att det till slut blir svårt att inte tänka som ekonomer och att vi dessutom måste tänka som ekonomer för att bli tagna på allvar i politiska sammanhang.


Industrialismen har
 inneburit en enorm ökning av produktiviteten. För att kapitalismen ska fungera måste vi konsumera i samma takt. Någon måste köpa det maskinerna spottar ut. Det finns en arbetslinje för att se till att vi producerar, men ingen konsumtionslinje. Därför spenderas 60 miljarder per år på marknadsföring bara i Sverige. Rek­lamen förpackar inte konsumtionen som en plikt utan varorna som drömmar. I ett sådant samhälle är den som inte vill producera eller konsumera ett problem.

– Den nöjda människan är alltid ett hot, hävdar Nina Björk.

Samtliga talare vittnar om hur obefintlig arbetskritiken är bland riksdagspartierna. Miljöpartiet har strukit kravet på medborgarlön ur partiprogrammet. Vänsterpartiet säger sig visserligen vara för sex timmars arbetsdag, men frågan verkar långt ifrån vara prioriterad. I en debattartikel i Arbetet nyligen där Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson presenterar Vänsterpartiets politik inför valet 2014 lyser arbetstidsförkortning med sin frånvaro. I stället heter det att ”det är med jobben som valet ska vinnas”.

– Vi måste få slut på allt jävla tjat om hållbarhet.

Roland Paulsen skrämmer slag på åhörarna. Han är medvetet provocerande för att göra en poäng, nämligen att vi måste skilja på tillväxtkritik och arbetskritik. Paulsen försäkrar att även han är för ett hållbart samhälle men att han hoppas att arbetskritik också kan vara något mer. Arbetskritiken börjar bli rumsren, till och med Göran Persson är arbetskritiker numera och det är dags att ta den ytterligare ett steg. Som att stanna upp och fråga oss hur vi mår. Paulsen berättar att 750 000 svenskar tar antidepressiv medicin. Antalet har fördubblats på bara några år. Ytterligare fler använder ångestdämpande medicin, anti-psykotisk medicin eller medicin mot ADHD. För att inte tala om alla som dämpar sin ångest med alkohol. Paulsen är inte ute efter att moralisera. Men siffrorna ger en vink om att vi kanske inte alls får det bättre och bättre. .
En amerikansk studie som Roland Paulsen menar är fullt generaliserbar till svenska förhållanden visade att 20 procent av alla amerikaner någon gång haft så långt framskridna tankar på självmord att de gjort en detaljerad plan med praktiska detaljer. Ytterligare 20 procent hade haft allvarliga funderingar men utan att ha gjort någon detaljerad plan. Arbetsmanin förklarar merparten av alla miljöproblem, men den förklarar enligt Paulsen kanske också den tilltagande psykiska ohälsan. Det forskas massor på sambandet mellan depressioner och signalsubstanser i hjärnan men ingenting på sambandet mellan arbetstvång och depressioner. Den mest arbetsideologiska institutionen i samhället är enligt Paulsen inte Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen utan psykiatrin. Där definieras friskhet varken mer eller mindre än som förmågan att arbeta.
Roland Paulsen menar att vi i dag är fixerade vid arbetets villkor. I stället borde kritiken mot själva arbetet vara central. Fokusera på att det är fel med ett samhälle som systematiskt delar in människor i vinnare och förlorare. På att lönearbete kräver lydnad och innebär ett tvång. Paulsen menar dock att vi har alla möjligheter att förändra situationen. Men vi måste tala om detta. Alla måste känna till alternativen.

– Sex timmars arbetsdag är ett sött litet skämt. Fyra timmars arbetsdag är en bra början.
Ett av alternativen skulle kunna vara medborgarlön som också är ämnet för dagens sista föredrag. Redan innan Lasse Ekstrand kliver upp på scenen uppstår en diskussion bland publiken som också återkommer under den efterföljande frågestunden. Om alla hade sin försörjning tryggad och kunde strunta i att jobba om de ville, skulle ingen vilja utföra lågavlönade, slitsamma, farliga och monotona arbeten. Detta är dock, enligt mig, ett argument för medborgarlön. De här jobben skulle försvinna eller förändras. De skulle bli mindre slitsamma, mer varierande, bättre betalda och så vidare. Arbetsköpare skulle bli tvungna att sälja in sig hos de som vill arbeta i stället för tvärtom.

Det intressanta med den här frågeställningen är att även den som är emot medborgarlön måste berätta vem ska göra ”skitjobben”. Skillnaden är att vi i detta fall redan har ett facit. I dag tvingar vi dem som inte har något annat val att ta dem. De som helt enkelt inte får sin försörjning att gå ihop om de avstår. Med medborgarlön skulle arbetarna helt enkelt ha möjligheten att tacka nej till usla jobb.

Lasse Ekstrand berör också denna maktförskjutning från arbetsköpare till arbetstagare under sitt föredrag. Han berättar att den gamle Lo-ordföranden Gunnar Nilsson brukade säga att alla borde födas med en dra åt helvete-kassa.

– Medborgarlön är en dra åt helvete-kassa.

Lasse Ekstrand talar också om vikten av att plantera idéer. Andra idéer än arbetslinjens. Medborgarlön kan vara ett sätt att få oss att tänka i nya banor, att vi inte nödvändigtvis måste koppla fördelningen av resurser till antal timmar spenderade på en arbetsplats.
Roland Paulsen avslutar konferensen med att skicka med oss några ord på vägen

– Om ni har jobb kan ni alltid maska. I alla fall om ni finner era arbetsuppgifter meningslösa. Om ni är hårdbevakade kan ni alltid sabotera. Var en sten i skon! Om ni inte har ett jobb är det svårare. Men det finns alltid stadsjeepar ni kan punktera. Man kan göra något litet för att göra ett avtryck och må lite bättre när det är dags att somna.

Även om konferensen presenterat goda skäl att arbeta mindre verkar den parlamentariska vägen vara stängd eftersom inget av riksdagspartierna är intresserade av att driva frågan. Finns det någon annan väg? Jag funderar på de här alternativen Roland Paulsen menar att alla bör känna till. Hur skulle de kunna se ut?

Den arbetskritiska rörelse som växte fram i Italien under 1960- och 70-talen använde den bibliska termen ”exodus” för att beskriva sin politiska strategi. Exodus handlar inte om direkt konfrontation utan om att vägra eller dra sig undan. Att dra sig undan men samtidigt bygga något annat. Om att omsätta våra skapande förmågor i andra sammanhang än lönearbete. Eller som en av förgrundsgestalterna Mario Tronti uttrycker det: ”Massarbetarnas mål är att upphöra vara arbetare, inte att göra arbetet till religion.”

I praktiken handlade det om att låta klasskampen också röra sig utanför fabrikerna. Att organisera sig efter fler kriterier än att råka dela arbetsplats. De organiserade sig i bostadsområden i egenskap av hyresgäster och krävde lägre priser för hyra och el. Som pendlare menade de att resor till och från arbetet också var arbete och borde bekostas av arbetsköparna.

De betonade också de oorganiserade arbetarnas vardagskamp, en kamp som fördes utanför partier och fackföreningar. En kamp som givetvis också förs hos oss i dag och som tar sig olika uttryck. Det kan handla om arbetsplatser med stämpelklocka där den som går hem sist har en hel bunt kort med sig och stämplar ut åt kamrater som gått hem för länge sedan eller inte varit på jobbet över huvud taget. Flera medier rapporterade om ett sådant fall i LKAB:s gruva i Kiruna nyligen.

Det kan handla om att göra helt andra saker än arbetsuppgifterna på arbetet, särskilt om tillräckligt många meningsfulla arbetsuppgifter saknas. Om att omsätta det som Paulsen kallar tomt arbete till något produktivt.
En annan typ av motstånd som delvis riktar sig mot lönearbete ­
är plank­ning i kollektivtrafiken.
I Stock­holm är det exempelvis inte ovanligt med en timmes restid enkel väg till jobbet. Detta innebär i praktiken att arbetsdagen förlängs med två timmar per dag eller en dryg arbetsdag i veckan. Denna dryga arbetsdag är inte bara obetald utan kostar dessutom pengar i form av biljetter. Att vägra betala för detta är ett sätt att åtminstone inte behöva betala för att jobba över.

Det kan också handla om att belysa det faktum att hushållsarbete är just arbete och dessutom oav­lönat. Att fler än dubbelt så många kvinnor än män vill se en arbetstidsförkortning speglar nog snarast det faktum att kvinnors arbetsdag i praktiken är betydligt längre än mäns.

Det handlar också om att bygga alternativa strukturer som inte utgår från den varufiering som Nina Björk attackerade under sitt föredrag. Om att skapa så kallade allmänningar, det vill säga utrymmen där både produktion och konsumtion är fri. Där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst. Allmänningar är vanligt på nätet, även om det pågår en stor motoffensiv sedan några år tillbaka. På nätet sprids ju som bekant även varor fritt. Men det kan också handla om stadsodlingar som i Detroit där det finns närmare 1 000 gemensamma odlingar. Om sociala center, kooperativ, gratis läxläsning, skjutsgrupper, barnpassningsnätverk, fordons-, redskaps- och verktygspooler eller små vardagshandlingar som att öppna sitt trådlösa nätverk för grannarna eller ställa ut en bokhylla i trapphuset och på så vis skapa ett mikrobibliotek. Om gåvor och gentjänster. Om att kombinera traditionell klasskamp på arbetsplatserna med kamp på flera arenor och samtidigt bygga alternativa strukturer i stort och smått.

Några dagar efter konferensen hör jag av mig till Roland Paulsen för att ta reda på hur han ser på alternativen.

Att högern är ointresserad av arbetskritik är inte så konstig. Men varför är vänstern det? Tror du det kan ha med det Nina Björk sade under frågestunden att arbetarrörelsens makt utgår från arbetsplatserna och att de är rädda att förlora den här makten?

– Jag tror att det ligger mycket i det Nina Björk säger samtidigt som det är uppenbart att rädslan är irrationell. Makten på arbetsplatserna är exakt vad arbetarkollektivet håller på att förlora just på grund av ointresset för arbetskritik. Makten avgörs nämligen inte av hur mycket vi arbetar utan av hur dyr arbetskraften gör sig. Om det, som i dag, går att få gratis arbetskraft via Fas 3 så blir förhandlingsläget på arbetsplatserna inte det bästa, för att uttrycka det milt. Det är därför både arbetstidsförkortning och basinkomst är bannlysta reformer. De är inga samförståndsreformer, de utmanar allvarligt den ekonomiska ordningen. Att arbetarens makt på arbetsplatsen stärks ju mindre beroende arbetaren är av arbetet har inte minst facket tidigare varit på det klara med. Min analys är att arbetarrörelsen generellt stelnat och i stället för att vara en förändrande kraft gjort sig till förvaltningsorgan.

Hur tror du arbetskritiken påverkas av en allt osäkrare arbetsmarknad, där fler anställningar är osäkra, fler är arbetslösa och arbetsplatsen förlorar sin självklara roll som mittpunkt?

– Osäkra anställningar och en ständig rädsla för arbetslöshet är extremt disciplinerande fenomen, inte minst för att de upplevs som så opersonliga och närmast naturgivna. Arbetskritiken försvagas givetvis när ett fast jobb med halvbra lön upplevs som en välsignelse. Risken blir att den sorgliga ”rätten till heltid” framstår som radikal eftersom man vant sig vid ren förnedring. Å andra sidan tror jag att många kan tänka längre än så. ­Arbetskritiken är inte bara en kritik av att vi måste arbeta så mycket, den är också en kritik av arbetets heliga plats som nav i moderniteten där ens välbefinnande till stor del avgörs av var någonstans, mellan ­arbetslivsadel och långtidsarbetslös, man hamnar.

Hur ser det vardagliga motståndet mot arbetslinjen ut?

– Det vardagliga motståndet har otaliga uttryck. Varje människa måste trots allt gå igenom en lång disciplineringsprocess, framför allt i skolan, innan man är tillräckligt ”mjuk” för att arbetsanpassas. Men även på arbetsplatsen märks motståndet och det intressanta är att det inte alltid behöver ingå i ett politiskt narrativ. Arbetare som stjäl, maskar och saboterar på jobbet har länge studerats inom den så kallade arbetsprocessteorin. På sistone har man även intresserat sig allt mer för så kallat identitetsmotstånd, det vill säga motstånd där man avsäger sig, gör narr av eller motarbetar den lojalitet och identifikation med företaget som ledningen på olika sätt söker skapa. Tyvärr är den forskningen något av ett privat nöje bland akademiker, den borde i mycket högre grad spridas till allmänheten för att inspirera och trigga. Det viktiga är inte de konkreta effekter som dessa typer av motstånd har, utan att de tränar oss i avvikandets konst. Vi befinner oss ju inte i ett förrevolutionärt stadium direkt. Det viktiga är nu att i stället för anpassningen göra motståndet till en vana.

Inget riksdagsparti tycks vara intresserat av större strukturella förändringar som kortare arbetsdag eller medborgarlön. Hur kan frågorna drivas vidare? 

– Jag tror inte att partipolitiken alls är redo för arbetskritik eller ens för att diskutera en arbetstidsförkortning. Hur det har låst sig i Vänsterpartiet kring frågan är ett tydligt exempel. Jag skriver i Arbetssamhället om vad jag kallar för ”ekoaktivism”, det vill säga ekonomisk aktivism som gör oss mindre beroende av ekonomisk ­inkomst genom att införa allmänningar här och nu. Friganer, fil­delare, hus­ockupanter, plankare och pirater visar alla hur man kan kringgå den etablerade ekonomin på ett sätt som både undergräver den och ger något tillbaka i direkt vinning. Den sortens aktivism kommer antagligen att bli allt viktigare framöver, om inte av politiska skäl så av ekonomiska och ju mer motståndet går från individuellt till kollektivt organiserat, desto bättre. Arbetsplatsens makt och förtryck måste också synliggöras. Vi arbetar nu under ett regelverk som i princip omöjliggör för den anställde att offentligt kritisera sitt företag. Den sortens regler kan kringgås genom anonyma bloggar och diskussionsforum vilket vi sett kraftfulla exempel på i andra länder. Utöver den offentliga debatten och de redan etablerade partsförhandlingarna på arbetsmarknaden, ser jag den sortens aktivism som central i kampen mot arbetstvånget.

Vad kan facket spela för roll?

– Den första arbetstidsförkortningen i Sverige infördes på facklig väg långt innan vi hade allmän rösträtt i Sverige. Facket har en enorm potential i de här frågorna, men så länge man bara bryr sig om arbetets villkor, det arbetsrättsliga, arbetsmiljö och anställningsvillkor, så undergräver facket sin egen makt. LO-förbunden har med sina 1,5 miljoner medlemmar en enorm makt som de vägrar utnyttja för att utmana den trend vi haft sedan 1970-talet med tilltagande klasskillnader. Så länge arbetarrörelsen lever kvar i samförståndsfantasin har jag svårt att se hur den någonsin ska bli en progressiv kraft.

Du är själv inne på att vi kan tänka oss ett hållbart samhälle som är hemskt i övrigt. Gäller inte det även ett samhälle där vi jobbar mindre? Finns inte risken att vi skapar ett samhälle där stora grupper lever vid sidan av utan delaktighet eller inflytande, medan det mesta annat är som vanligt?

– Det är möjligen en risk med införandet av basinkomst beroende på hur exakt en sådan basinkomst skulle organiseras. Med arbetstidsförkortning skulle den integration som går via arbete snarare tillta eftersom fler skulle få jobb om vi delade på dem. Å andra sidan kan man fråga sig om vi vill ha ett samhälle där arbetet fortsätter vara ett socialt kitt. I närmast allt lönearbete finns det en hierarki, en över- och underordning där bara vissa är delaktiga och har inflytande. Idén om en marginaliserad grupp i samhället som bara lever på basinkomst känns obehaglig eftersom den får oss att tänka på den eländiga situation som dagens bidragsberoende leder till. Å andra sidan kan man tänka sig att det, om basinkomsten var dräglig, skulle kunna skapas alternativa värdesystem och sociala sammanhang utanför lönearbetet där de som valde att arbeta minimalt skulle kunna bygga ett nytt fundament för samhället. Om vi alls vill att arbetet ska förlora sin ställning som mega­institution tror jag att den sortens splittring förr eller senare måste ske.

 

Det mesta från forumet går att ta del av här

Ur Arbetaren 13-14 2013

Arbetskris och basinkomst

Tysk film om basinkomst. Alla talar svenska!