Adrian Vs Brynolf

Adrian Hörnquist gjorde två intervjuer till efterlystreportaget jag berättade om igår. Jag har fått det stora nöjet att presentera dem här på Skumrask. Till vardags håller Adrian och några vänner till på mycket läsvärda Throw me away. Bilden ovan är skapad av Martin Hultman.

Först ut är intervjun med den pensionerade åklagaren Brynolf Wendt. Brynolf är en sån där skön stofil som delar in mänskligheten i två kategorier. Häktade och ännu inte häktade.

Håll i er!

Var det roligare att jobba med Efterlyst än med skalbolagsaffärer?
Det känns hemskt att säga det, men med facit i hand har jag gjort mer nytta i Efterlyst än som åklagare. I Efterlyst kunde vi visa folk hur det gick till, vilket i och för sig var ganska dystert. Sedan tror jag att allmänheten blev medveten om att vi hade en gangsterverksamhet i Sverige och att den började bli mer och mer uttalad. Det hade nog politikerna glädje av också tror jag.

Var det din roll i programmet, att göra allmänheten medveten om en kriminalitet dom inte kände till?
Min roll i början var att jag satt som Rikspolisstyrelsens man i redaktionen, för att kolla så att inga stolligheter skulle gå ut över polisens anseende.

Kommer du ihåg något fall som var speciellt roligt att jobba med?
Det var nog fallet med ”Doktor Bluff”. En person som jag kände till sedan min tid som åklagare, och som jag haft lite kontakt med efteråt. Han åkte omkring i Sverige och lurade till sig pengar. Han hade alltid nya bilar. En riktig äventyrare.

Satte ni dit honom?
Vi gav ett ordentligt signalement på honom och sedan angav han sig själv en gång.

Hur gammal är han?
Han är nog i 60-årsåldern. Jag träffade honom senast för två veckor sedan i Stockholm.

Så du har kontakt med honom fortfarande?
Ja, det har jag. Det är en mycket intressant människa. Meningen var att vi skulle göra en turné tillsammans och berätta hur man säljer saker. För han var fullständigt fenomenal på att lura folk. Hade man bara lärt honom vart brottsgränsen gick, så skulle han kunnat undervisa på vilken handelsskola som helst.

Vad var det för grejer han lurade på folk?
Falska värdepapper. Säger man till folk att om du lägger de här pengarna så får du 25 procents avkastning, då satsar folk utan några som helst säkerheter. Detta utnyttjade ”Doktor Bluff” och ingen som inte har sett honom kan förstå hur trovärdig han var.

Föredrar du skojare framför rånare?
Rånare är vi rädda för, de är ju farligare än skojarna. Det är allvarligare när man utsätter folk för fara och skador. Skojare har man nog mer tålamod med, men man glömmer ofta den ofantliga skada på samhällsmoralen som de orsakar. “Kritstrecksbanditerna” som vi kallar dem, ett begrepp som Leif GW Persson lanserade, har egentligen orsakat mer samhällsskada än rånarna.

På tal om GW, vem är bäst av dig och han?
Det är GW.

Har du någon annan personlig erfarenhet av kriminella utöver Doktor Bluff?
Ja, det finns andra kritstrecksbanditer som jag antingen blivit lite bundis med eller haft som dödsfiender. En person som jag hade väldigt mycket problem med var en ockrare från Göteborg. Han var mycket bitter och förföljde mig under ett tjugotal år, med telefonsamtal eller genom att beställa varor i mitt namn. Han slutade inte med sina trakasserier förrän han dog.

Vad tycker du man ska göra med ungdomsbrottslingar?
Man ska försöka förhindra rekryteringen av brottslingar på ett tidigt stadium, i princip under moderslivet. De som redan är inne på den brottsliga banan ska inte få den ena villkorliga domen efter den andra. Istället ska man slå till ordentligt och låta fängelset vara ett ställe som är väldigt obehagligt och charmlöst. Man behöver inte ge långa straff, men de ska vara påtagliga. En 16-årig kille som får ett slött omhändertagande missförstår det hela och blir lite av en hjälte. Men i det här landet lider vi av snällism. Ingen vågar säga ifrån utan alla ska hålla sig väl med alla och det går inte.

Var det bättre när man fick aga sina barn?
Ja, det var det faktiskt.

Varför då?
Man fick lära sig vart gränsen gick, och då rättade man sig efter det om man var normalt funtad.

Ska man införa aga idag?
Nej, det går inte att gå tillbaka. Först måste hela samhället ramla omkull och att vi börjar på ny kula. Men det finns andra metoder.

Som taskiga fängelser.
Man ska inte svälta, med det ska vara ordning och reda kort och gott.

Mina bästa refuseringar – bonusspår

Ok, vi tar väl en sista kort refusering. I det här sammanhanget kan det vara på sin plats att berätta att jag en gång i tiden fick en fatwa av Surrealistgruppen. Men det handlade nog mer om mig som person, eller som ”konceptkonstnär”, än om något jag skrivit. Så det räknas kanske inte som en refusering.

Hursomhelst. Det här var precis efter valet 2006 (fan, jag måste varit het då) och Nöjesguiden ville göra ett temanummer med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i Landskrona.

Jag och två begåvade personer bidrog men notiser, brev och artiklar. Vi skulle låtsas att det fanns en särskild Landskrona-edition. Allt kom med förutom en liten notis. Det gjorde mig besviken för på de futtiga raderna rymdes egentligen allt jag hade att säga om världsläget för tillfället.

VENHÄLSAN

I ett pressmeddelande informerar Turistbyrån i Landskrona att färjan till Ven inte längre kommer att erbjuda tur och retur resor. I fortsättningen kommer båtarna att släppa av resenärerna på ön och åka tomma tillbaka. Under den enkla resan erbjuds vissa av passagerarna dessutom en gratis gynekologundersökning.

Gott nytt år förresten.

Mina bästa refuseringar 3

Kring Y2K skrev jag en del för tidningen Darling. Det är jag stolt över. Enligt min mening är den en av de bästa tidningar i sitt slag som givits ut.

Nyckeln till framgång inom popkultur handlar ofta om att behandla det banala som om det vore det viktigaste i världen och tvärtom, att behandla komplexa, smala och ”fina” företeelser helt utan respekt. Att skriva om ganska dumma saker på ett smart sätt och om smarta saker på ett ganska dumt sätt, utan att trilla över för lång på endera sidan. Få tidningar har behärskat denna balansgång med en sådan precision som Darling. Snygg var den också.

Ett nummer handlade om mods. Eftersom jag betraktar mig som en sann modernist erbjöd jag mig att bidra med en liten text. Det uppstod snart problem. Jag är nämligen inte det minsta intresserad av subkulturen mod. Jag gillar inte retrosubkulturer överhuvudtaget. Det är till och med så att jag hävdar att en retrosubkultur är raka motsatsen till modernismens idé.

För mig handlar modernismen inte om attribut utan just idéer. Att vara mod innebär inte att ha en viss typ av kläder eller köra en viss sorts moped. Det handlar om att ha en viss inställning. Det handlar om att unna sig det bästa trots att förutsättningarna inte alltid är så bra. A clean living under difficult circumstances. Det handlar inte om att blicka bakåt utan framåt. Om att som tidernas främste modernist Friedrich Nietzsche återfödas varje dag.

Det handlar om att världens bästa musik görs just nu och att jag kommer hitta den om jag bara letar tillräckligt noga. Om att det intressantaste tankarna återstår att formuleras. Om att slippa ha fula kläder bara för att man råkar vara socialist (vilket var en hädelse i vissa ”politiska” kretsar under 90-talet). Framförallt handlar det om att strunta i recepet och regler och skapa något nytt istället.

Givetvis gick det inte att ha med den här texten i ett temanummer som hyllar retrosubkulturen mod. Och det blåvita varorna finns inte längre. Men deras attityd kan aldrig dö.

MAT SOM ÄR MOD

Jag hatar retrokulturer. Folk som tror sig veta vad ”äkta” hip-hop, punk eller whatever är. Såna som vet hur det gick till när det begav sig, hur det bör gå till nu och har samma kläder som sina föräldrar hade en gång i tiden. Väluppfostrade typer som följer alla regler och avfärdar alla som inte följer samma regler som oäkta. Kort sagt, folk som tycker det var bättre förr.

Mods är kanske värst av alla. De har för korta byxor och åker runt på fula mopeder med extraljus och lyssnar på musik som sög redan på sextiotalet. De kör helt enligt sin egen mycket detaljerade retroregelbok, och har missat hela poängen. Alla subkulturer uppstår när någon eller några blandar vilt mellan olika stilar de gillar. De skiter i alla regler för hur saker ska vara och sätter ihop något eget.

Framförallt skiter de i hur det var förr. Ingen bra kultur har någonsin skapats av någon som tycker det var bättre förr. Det var inte bättre förr. Glöm aldrig det. Den bästa skivan har inte gjorts av Neil Young, the Clash eller Public Enemy, och definitivt inte av vare sig the Who eller Style Council eller ens Marvin Gaye. Den bästa skivan kommer alltid imorgon, eller absolut senast nästa månad. Livet händer här och nu, att vilja leva i det förgångna är helt perverst.

Men allt mod är inte elände. Det finns sympatiska drag i nästan alla subkulturer (utom liverollspel – dom leker inte ens 60-tal utan medeltiden, vilket borde vara belagt med spöstraff). Självklart finns det tilltalande drag även med mod. Jag har alltid varit svag för klassisk brittisk kläddesign stulen från Italien typ, Ben Sherman eller Fred Perry.

Men det är främst attityden jag gillar. Att leva gott, ha snygga saker och klä sig stiligt, trots att man har dåligt med pengar. Det är något jag alltid försökt göra, ofta till och med frivilligt och en snygg modparkas kostar trehundra spänn.

Bara en sån underbar sak som att man kan vara socialist och ha snygga kläder gör att mod-attityden aldrig kommer att dö. Stil och socialism är nämligen oslagbara tillsammans, en perfekt kombination av form och innehåll.

Jag stöter på något som är äkta mod varje gång jag handlar på Konsum i Högdalen. Om man ska återanvända en subkultur är det självklart attityden man ska sno, inte en massa fåniga detaljer – om man inte vill sluta som bröderna ögonbryn i Oasis.

Inget har fattat det bättre än Konsum. Jag tänker självklart på de blåvita varorna, Konsums lågprisserie. Den ultimata modmaten. En perfekt kombination av form och innehåll. Snyggt, gott och billigt. Alla har råd, alla kan vara medlemmar. Stil och socialism. Att min granne som jobbar som personalrekryterare alltid handlar på ICA ser jag som ett bevis på hur rätt Konsum har.

Ta formen till att börja med. Paketen är väldigt snygga. Enkla, klara färger i smakfull kombination. Sedan står det helt enkelt bara vad det är på paketen. Ingen trenddesign, inga fåniga namn, inget onödigt tjafs. Tvålen heter ”tvål”, tandkrämen heter ”tandkräm”, vem behöver veta mer än så? Innehållet är dessutom alltid bättre än konkurrenternas. Egentligen behöver man aldrig köpa något annat än blåvita varor.

Mina favoriter är:

Knäckebrödet
Kaffet
Skorporna

(Nu fick du mitt bästa diettips på köpet också, men glöm inte c- vitaminerna, annars kan du tappa tänderna)

Konsums blåvita serie ser dessutom ut som alla varor gör i den enormt underskattade filmen Repo Man, med den likaledes enormt underskattade skådespelaren Emilio Estevez i huvudrollen. I Repo Man står det bara ”beer” på ölburkarna och ”food” på konserverna.

En lustig anekdot i sammanhanget är att Repo Man är en av de verkligt få amfetaminfilmerna. Amfetamin var modsens favoritdrog. Roger Daltrys stammande i the Who’s Mm-m-my ge-ge- generation är en härmning av någon som är riktigt jävla uppe på speed. Cirkeln är sluten.

Hursomhelst. Jag är jävligt glad att Modattityden lever och frodas på konsum. Tusen gånger hellre det än en massa retroband som heter som sina mopeder eller sina skjortor. Nu väntar jag bara på en Blåvitt Concept Store, med bara blåvita varor.

* En intelligentare version av tankarna i ovanstående text finns i boken Subculture – the Meaning of Style av Dick Hebdige.

Mina bästa refuseringar 2

För några år sedan hade jag den stora äran att jobba med Rallarsving, nittiotalets absolut bästa svenska tv-program. Musse Hasselvall och Andreas Halldén åkte runt i världen, testade olika kampsporter och brottades på hotellrum. Min egen blygsamma insats bestod i att skriva manus till inslaget ”Kampsportens historia” som var en sorts anekdoter med olika grad av verklighetsförankring.

Till säsong två kom någon på den briljanta idén att låta Peder Lamm från Antikrundan läsa upp historierna. Jag gillar verkligen Peder, men högläsning kanske inte är hans bästa gren. Dessutom förstod han inte hälften av det han läste. Jag kom osökt att tänka på den gamle vikingarockaren Nordman vars säregna sångstil påstods kunna härledas till det faktum att han inte begrepp sina sångtexter.

Eftersom varje avsnitt hade ett tema försökte jag hålla mig till det så gott det gick. I nödfall drog jag till med något allmängiltigt. Ibland spårade det ur. Fullständigt. Finns det förresten en marknad för surrealistiska kampsportsromaner?  Remo möter Antonin Artaud? Du rör dig som en dräktig jak, fast sönderklippt, uppkastat i luften och klistrat på baksidan av gamla brottarbyxor?

Hursomhelst. Den här stycket beslöt vi enhälligt att bespara Peder:

DIALECTICAL MARTIALARTISM

Vad ska du göra om din kampsport fungerar väldigt bra i teorin, men betydligt sämre i verkligheten?

Revolutionen på Kuba hade alla odds emot sig. När en liten skara rebeller landsteg på ön var det inte många som trodde att de skulle lyckas. Vad folk inte visste var att rebellerna var mästare i ”Dialectical Martialartism”, en stridskonst som uppfunnits på artonhundratalet av den tyske stormästaren Sensei Karl Marx och som bygger på ett antal dödliga tekniker där skägg används som vapen.

Marx stridskonst var under lång tid väldigt populär i Ryssland där den utövades av fighters i ståtliga skägg. Snabbt spred den sig över världen, och i början av nittonhundratalet fanns det lokala klubbar i samtliga världens länder.

Men precis som när det gäller alla andra populära kampsporter uppstod snart inre splittringar med bittra strider om prestige och profit som resultat.

En grupp som kallade sig mustascherna rakade av sig sina skägg och tog över rättigheterna till stridskonsten genom en blodig kupp, där en av de främsta konkurrenterna mördades med en skarpslipad mustasch under UFC 99 i en oktagon i Mexico City 1940.

De kubanska revolutionärerna läts sig dock inte skrämmas av mustascherna utan höll fast vid de traditionella skäggteknikerna. Och historien skulle ge dem rätt. Inte nog med att revolutionen lyckades.

Trots att den ena stormästaren Che dog under panamerikanska mästerskapen i Bolivia 1967 är den kubanska stilen, under stormästaren Sensei Fidel, en av ytterst få former av Dialectical Martialartism som överlevt.

Visserligen finns det urvattnade varianter runt om i världen, till och med här i Sverige. Men här har ”mästarna” inte ens skägg.

Samtidigt växer en rörelse sig starkare som hävdar att alla tidigare försök att utöva Dialectical Martialartism varit bluff. Kanske särskilt Fidels variant. Eller ännu värre den nordkoreanska Taekomudo.

En rörelse som vill visa att äkta Dialectical Martialartism är mer än bara en samling vackra tankar utan också något som fungerar på riktigt eller till och med på ”gatan”. Kanske särskilt där. Eller som Sensei Marx brukade säga: ce qu’il y a de certain c’est que moi, je ne suis pas Marxiste.

Mina bästa refuseringar 1

Det kan vara roligt att bli refuserad av tidningar. Min favoritmotivering är olika varianter på ”jag förstår faktiskt inte vad du vill ha sagt med det här”.

Jag tänkte presentera några av mina bästa refuseringar. Först ut är en liten text som var tänkt till tidningen Re:public Service. Den skrevs precis efter valet 2006 och handlar om den nya hårda arbetsmarknaden, om avdrag för hushållsnära tjänster och försämrade sociala skyddsnät.

Jag vet inte om de hade förväntat sig något annat, men om de läst ett ord av vad jag skrivit tidigare borde de inte vara särskilt förvånade. Dessutom var jag noga med att påpeka att jag inte håller på med journalistik. Hursomhelst gick jag miste om det högst symboliska arvodet.

DEN SISTA COCA-COLAN PÅ NYA ARBETSFÖRMEDLINGEN

Jag heter Fredrik. Jag är en av de 1 456 014 svenskar som röstade på nya moderaterna. Det var inte enbart av välvilja, utan till viss del också en egoistisk handling. Jag hade dragit på mig ett tungt bidragsberoende som jag ville bli av med.

Det gick betydligt snabbare än jag vågat hoppas. Redan dagen efter valet gjorde arbetsförmedlingen ett hembesök. De förklarade att det fanns plats för mig inom den numera vita sektorn med det nysvenska namnet ”hushållsnära tjänster”. På gammal svenska betydde det att jag skulle städa hemma hos en kulturdirektör i Stocksund.

Det lät visserligen som ett stort steg på vägen tillbaka till ett värdigt liv, men jag kunde ändå inte låta bli att känna en viss oro. Hur skulle jag ha tid att städa hemma hos mig själv om jag var tvungen att jobba? Det visade sig inte vara något större problem. De erbjöd mig genast en egen städhjälp i form av en mikrobiolog från Iran som tidigare varit för lat för att köra taxi men som kvicknat till rejält av pigreformen.

Redan efter några dagar hade min oro övergått i flit och framtidsoptimism. De nya förmånliga villkoren för småföretagare innebar att jag hade råd att anlita ännu fler hembiträden. En ful akademiker vattnade blommorna, en polsk rörmokare utan avtal diskade och tvättade och som kronan på verket lät jag en funktionshindrad invandrarkvinna, som tidigare simulerat en rad oattraktiva personliga egenskaper för att slippa jobba, gå ut med afghanhunden Filippa som jag nu hade fått tid att skaffa mig.

Det var nästan som om jag på egen hand satt fart på samhällsproduktionen. Den mörka tid då en majoritet av Stockholms befolkning var bidragsknarkande kulturarbetare fullt upptagna med att dricka skattefinansierad öl på varandras releasefester kändes avlägsen.

Det skulle dock bli ännu bättre. Jag fick en lysande idé som skulle lösa arbetslösheten för all framtid. Det fanns ju liksom inget som sa att mina hembiträden nödvändigtvis måste städa hemma hos mig. De skulle ju lika gärna kunna städa där det var meningen att jag skulle städa. Fick jag bara tag på någon som var tillräckligt oattraktiv på arbetsmarknaden skulle jag dessutom kunna göra mig en hacka på mellanskillnaden. Jag skulle kunna leva på andras arbete, utan att arbeta själv, precis som när jag var bidragsberoende. Med den marginella skillnaden att det nu kallas ”företagande”.

Jag sprang genast ner till arbetsförmedlingen för att rekrytera en lämplig kandidat.
– Hej, kan jag få en zigenare eller somalier?
– Finns inga.
– Men var är alla?
– Städar hemma hos varandra.
– Men det är ju fruktansvärt.
– Vi vet. McDonalds ringde nyss. De ville ha tillbaka arbetslösheten.
– Men vem ska nu dela ut gratistidningar och värva medlemmar till Greenpeace?
– Ingen aning. Allt vi har att erbjuda är den där mannen.

I ett hörn står Carl Bildt, den kanske minst nya av de nya moderatena, och trampar oroligt som om han fått hundbajs på seglarskorna.

– Han har fått sparken från regeringen och trodde han skulle komma undan med att leva på styrelsearvoden.

Datorteket kom tillbaka! Allt är förlåtet!