Årets musik 2012

o7b6cp4bnljsgk

Här är en del av musiken jag lyssnat på förra året. Bästa var givetvis Terre Thaemlitz.

Men jag gillade också…

Seven – Evolution

Eddy ”Seven” Berry har alltid levererat habil dubstep som inte stuckit ut alltför mycket varken positivt eller negativt. Men senaste albumet Evolution är riktigt bra. Särskilt titelspåret. Jag vet inte om det är medvetet, men det påminner väldigt mycket om en av den elektroniska dansmusikens riktigt stora klassiker, Speedy Js episka mästerverk med samma namn. En låt som gjordes för att spelas på hemliga tillställningar på dolda gräsplättar mellan fabrikerna i ett industriområde strax utanför Rotterdam, precis när solens strålar bryter smoggen för första gången en söndagsmorgon i början av nittiotalet. I vilket sammanhang Sevens Evolution är tänkt att spelas vet jag ännu inte. Men jag är fast besluten att ta reda på det.

Moritz von Oswalds trio – Fetch

Det påstås ofta att 1994 är ett av musikhistoriens allra sämsta år. Det är lögn. Inte bara släppte Suede Dog Man Star, det vackraste popalbumet sedan Beatles White Album. Två tyskar hittade dessutom sig själva. De hade försökt låta som Jeff Mills en tid utan att riktigt lyckas, utan att riktigt göra något eget av det. Men när de satt och lyssnade på reggae på egna skivaffären Hardwax i Kreuzberg fattade de ett beslut som skulle förändra musikvärlden för all framtid. De skulle låta den techno de stal från Detroit mellanlanda på Jamaica innan den slog rot i det nyligen återförenade Berlin.

Med Phylyps Trak II lyckades Mark Ernestus och Moritz von Oswald skapa vad som på engelska kallas ett ”genre defining monent”, ett stycke musik som alla efterkommande måste förhålla sig vare sig de vill eller inte. Ungefär som den där metern som finns inlåst nånstans i Paris och som är exakt en meter och som alla andra som gör anspråk på att mäta måste förhålla sig till. Phylyps Trak II fungerar likadant. Ställ vad som helst som påstår sig vara musik bredvid och se om det håller måttet.

Mark och Moritz var så dedikerade att de bokstavligt talat började tillverka skivor själva ovanpå affären. De bytte också ut det kombinerade artist- och bolagsnamnet Basic Channel, oftast mot Rhythm & Sound. Efter Phylyps Trak II blev de en lång rad klassiker. Några av dem äger jag i flera exemplar eftersom jag spelat dem så många gånger att de vinylen havererat. Som M5, M6, samarbeten med den dominikanske reggaepoeten Paul ”Tikiman” St. Hilaire, som Never Tell You och Music A Fe Rule. Med Jennifer Lara, Choosen Brother och Bobo Shanti som jag skrivit om här tidigare.

I början av 00-talet var det ganska tyst från Mark Ernestus och Moritz von Oswald. Men von Oswald har sedan några tillbaka en egen orkester tillsammans med Max Loderbauer och Sasu ”Vladislav Delay” Ripatti. Mortiz von Oswalds trio som numera ofta är betydligt fler än tre är aktuella med albumet Fetch. Influenserna är lika mycket jazz och klassisk musik som dub. De öppnar med 17 minuter långa spåret Jam där Sebastian Studnitzky går loss med trumpet över baktaktbeats och akustiska instrument och fortsätter som ett soundtrack till vilken film av David Lynch som helst. Men Fetch fungerar givetvis också utmärkt i hängmattan under sommaren, till skillnad från det mesta annat, oavsett vad det är för väder.

Scuba – Personality

Det mesta i genren dubstep låter förfärligt. Ungefär som dålig drum’n’bass på stesolid. Det finns givetvis undantag som Burial, Shackleton, 2562, Roska, Kryptic Minds, King Midas Sound och Ikonika. Ett annat är Paul ”Scuba” Rose som förutom att göra musik själv driver det minst sagt tongivande skivbolaget Hotflush Recordings. På senare år har han planterat sina urbrittiska dubrötter i Berlins technomylla och därmed lyckats kombinera det bästa av två världar. Albumet ”Personality” är ett utmärkt soundtrack till våren. Leta upp videon ”The Hope” för ett smakprov.

Addison Groove – Transistor Rhythm

Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.

Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.

Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.

Moodymann – Pitcure This

Få musiker inom den moderna dansscenen har hållit så hög klass under så lång tid som Kenny Dixon Jr, alias Moodymann. Från 90-tals klassiker som ”Dem Young Scoonies” och ”I Can’t Kick This Feelin When It Hits” till bland annat konceptalbum om kravallerna i Detroit 1967. Moodymanns musik låter som om han tagit den finaste housen från Chicago, bundit den bakom sin bil och kört upp och ner för de smutsigaste bakgatorna i Detroits övergivna innerstadskvarter. Skivbolaget Scion Audio Visual är vänliga nog att bjuda på Moodymanns allra senaste alster ”Pitcure This”. Leta upp, ladda ner, lyssna.

Actress – R.I.P.

Darren Cunningham började göra musik efter att en skada stoppat en lovande karriär som fotbollspelare i West Bromwich. Oftast kallar han sig ”Actress” och senaste albumet R.I.P. är precis som titeln antyder en temaskiva om döden. Jag förstår att de flesta slutade läsa där, men för er som eventuellt är kvar kan jag berätta att det inte alls är så förutsägbart och tråkigt som det låter. Snarare som en mer utåtagerande Burial med ett mindre komplicerat förhållande till trummor och bas. Det finns tydliga influenser från både klassiker som Basic Channel, The Orb och Robert Hood, samt nyare artister som Pinch och T++. Trots, eller kanske tack vare temat, är R.I.P. alldeles utmärkt sommarmusik.

Emika – Chemical Fever

Ema ”Emika” Jolly är en klassikt skolad pianist och kompositör från Bristol med rötterna i Tjeckien som precis som alla andra numera bor i Berlin. Hennes självbetitlade album var ett av de bästa och samtidigt mest underskattade som släpptes förra året. Jag skulle beskriva musiken som mörk elektronika, med dubstepinfluenser ofta med Emikas dystra, släpiga och oerhört vackra stämma som ett lager frost ovanpå hela anrättningen.

När jag lyssnar på henne tänker jag inte på samtida dansmusik överhuvudtaget, utan på gamla dystra deppfavoriter som The Cure, Sisters of Mercy, Mazzy Star och New Model Army. På senaste alstret Chemical Fever är hon långsammare och svartare än någonsin. Någonting säger mig att världens undergång kommer att tonsättas av Emika.

Kryptic Minds – The Raven / When Two Paths Cross

Om du tar allt som varit bra med brittisk populärmusik de senaste 40 åren och kör det genom en köttkvarn kommer Kryptic Minds låtar ut som små fullmatade korvar på andra sidan. Vackra melodier, perfekta poprefränger, jamaicanska basgångar, baktaktsbeats och för all del ett eko av raspig triphop, musikhistoriens kanske mest underskattade och bespottade genre. Kryptic Minds, som släppte fantastiska albumet Can’t Sleep förra året är aktuella med två tolvor samtidigt. The Raven tillsammans med Biome och When Two Paths Cross på egen hand. Missa inte dem.

TiNI – My Shine

Tini Günter, eller kort och gott tiNI, började karriären som hiphop-dj, men efter att ha stängt in sig med en gäng Moodymanntolvor för ett tiotal år sedan är det minimalistisk house som gäller. Förra året släppte hon det orättvist förbisedda albumet Tessa, döpt efter hennes bästa kompis. Nu får dock tiNI och Tessa sin välförtjänta publik. Nyligen släpptes nämligen ett antal remixer av bland andra Carl Craig. Att Craig tar sig an en artist innebär inte bara uppmärksamhet utan också kvalitet. Som i det här fallet med ”My Shine”. Årets bästa låt hittills.

Shackleton – Music for the Quiet Hour / The Drawbar Organ

Redan första gången jag hörde Shackelton förstod jag att det var början på en lång kärleksrelation. På den tiden släppte han otroligt vackra tolvor på skivbolaget Skull Disco. Ovanpå ljudmattorna läste ofta någon som kallar sig Vengeance Tenfold manifest som balanserade på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och helt vanligt flumsnack.

Jag skulle beskriva Shackletons musik som postapokalyptisk dub möter världsmusik (fast bra). Senaste släppen, trippeltolvan The Drawbar Organ och CDn Music for the Quiet Hour är två väldigt olika verk. Det förstnämnda låter ungefär som vi är vana vid. Dub, kongas och disassociativa rytmer medan Music for the Quiet Hour är en 65 minuter lång resa mellan ambient och mer strukturerad electronica, där Vengeance Tenfold då och då dyker upp som reseledare. Som en uppdatering av KLFs Chill Out, vilket är ett så bra betyg en konceptskiva kan få.

Bra låtar…

  • Steroids To Heaven – Smash TV
  • Difference – TMSV & DJ Madd
  • The Hope – Scuba
  • El Dorado (Et135) – Metrika
  • I Get Deep (Embassy of Love Remix) – DJ Le Roi Ft Roland Clark
  • No Man Is An Island (feat. Dennis Brown) – Fluxion
  • Love Is The Drug (Todd Terje Disco Dub) – Roxy Music
  • Blow Out the Candle – Pinch
  • Lost Souls – Moodyman
  • Blond Galipette (Martin Buttrich Remix) – tiNI
  • Shmooh’s Raisin Theory (Re-UP Remix) – tiNI
  • The Raven – Biome
  • Askum – Kryptic Minds
  • Cascading Thoughts – Guillaume & The Coutu Dumonts
  • Make Some Music (Brendon Moeller Hard Bop Dub) – Tanka
  • Glue Sniff Riddim – Commodo vs Lurka
  • The Cold In You (Kahn Remix) – Phaeleh
  • Take Root (Ashley Beedle Dearborn Heights Rework) – Detroit Urban Gardening Ensemble
  • Trance me up (Skudge mix) – Achterbahn D’Amour
  • Kore (Marek Hemmann Mix) – Dusty Kid
  • Detox – Loco Dice
  • The Road – Biome
  • Mountains (Pedestrian Pirate Radio Remix) – DJ Rum
  • Lie Down In Darkness (Photek Remix) – Moby
  • The Devil In Me – Oliver Koletzki ft Jan Blomqvist
  • Something Strange (Mike Shannon Dub) – [a]pendics.shuffle & Mr. C
  • U can dance ft Bryan Ferry (Carl Craig remix) – DJ Hell
  • My Shine (Carl Craig Remix) – Tini
  • Liquid (Pan Pot Remix) – Format:b
  • Coming On Strong (Pangaea Remix) – West Norwood Cassette Library
  • Powerplant – Shackleton
  • Archaic Line – Artifact
  • The Lord’s Graffiti – Actress
  • Evolution – Seven
  • Elsewhere – Margaret Dygas

Flumskolan

Jag har spelat in lite musik igen. Du hittar den som vanligt på Throw me away.

REKTOR SELEKTOR – FLUMSKOLAN

  1. Cascading Thoughts – Guillaume & The Coutu Dumonts
  2. Ordinary (Cosmic Cowboys Remix) – Kollektiv Turmstrasse
  3. Twisted Sister – M.A.N.D.Y
  4. Superstitious – M.A.N.D.Y
  5. No Message ft Argenis Brito – Tiefschwarz
  6. Matthew Pervert (Tiefschwarz Remix) – Smash TV
  7. Rieht (Rita Hess Remix) – Marko Fürstenberg
  8. Make Some Music (Brendon Moeller Hard Bop Dub) – Tanka
  9. Rough College – Lutzenkirchen
  10. The Sign of The Times – A Paul
  11. Electronic Germany (DJ Glen Remix) – DJ Hell & A. Rother
  12. Pyramid – Four Tet
  13. Talk Torque – Scuba
  14. The Hope (Recondite Nocturnal Car Ride) – Scuba
  15. Kane – Utold
  16. Oversize Clip – Addison Groove
  17. Glue Sniff Riddim – Commodo vs Lurka
  18. Incubus – Biome & Demon
  19. Two Way – Biome
  20. Sleepwalking ft Linche – Photek
  21. The Cold In You (Kahn Remix) – Phaeleh

Irreduktionismer

Jag har spelat in lite musik till popkulturens högborg Throw Me Away. Lyssna försiktigt.

  1. I Get Deep (Embassy of Love Remix) – DJ Le Roi Ft Roland Clark
  2. Made For Eachother (Smash TV Backdoor Dub) – Smash TV
  3. Steroids To Heaven (Hector Remix) – Smash TV
  4. No Man Is An Island (feat. Dennis Brown) – Fluxion
  5. Urban Silence III – Dub Taylor
  6. Wanderer – Brendon Moeller
  7. Polyrhythm (the Remains in Dub Gravy) – Heiko Laux & Teo Schulte
  8. Love Is The Drug (Todd Terje Disco Dub) – Roxy Music
  9. If U Want – Scuba
  10. Gravity – Pan-Pot
  11. Rogue State – 2562
  12. Salt Water – Peverelist
  13. Love Is Not Enough feat. Zoe Johnston (Synkro Remix) – Above & Beyond
  14. Blow Out the Candle – Pinch
  15. Evolution – Clue Kid
  16. The Talisman – Kryptic Minds
  17. Rudeboy – Addison Groove
  18. No Tomorrow ft Rebel MC – DJ Madd
  19. Riginal – DJ Madd
  20. NE1BUTU – Scuba
  21. Acid Reign (Pinch dubplate version) – Photek & Pinch

 

Kulturen vecka 17

Veckans kulturtips från Arbetaren…

[Film] RAMPART
James Ellroy är inte bara världens främste kriminalförfattare. Han är en av världens främsta författare överhuvudtaget. Tyvärr har det inte blivit lika bra när hans historier blivit film. L.A. Konfidentiellt från 1997 är helt ok, inte mer. Street Kings är så förfärlig att Forest Whitaker såg ut att ha skämts redan under inspelningen. Övriga filmer har hamnat någonstans där emellan. Tills nu.

Rampart är regisserad av doldisen Oren Moverman som också skrivit manus tillsammans med Ellroy. Filmen bygger delvis på en verklig mutskandal inom LAPD och innehåller allt tidigare filmatiseringar saknat. Mörker, cynism, en hel del humor och en samhällskritik som gör mig mörkrädd. Är det hälften så illa i verkligheten, vill jag inte vara med.

En sak som skiljer Ellroy från så många andra är att han inte låter sina historier reduceras till amatörpsykologiska dramer om missförstådda, missbrukande, misshandlande, misshandlade män. Missförstå mig inte. De förekommer i hans historier också. Men de korrumperade våldsverkarna är inte bara produkter av taskig barndom och dåligt omdöme, utan av ett korrupt och våldsamt system.

Rampart blir inte sämre av att Woody Harrelson gör sitt livs roll som polisen som kallas ”Date Rape” till och med av sina egna barn. Bara förhören med åklagaren som utreder honom, spelad av Sigourney Weaver, är värd biljetten. Rampart vimlar för övrigt av bra biroller. Precis som i många av Ellroys böcker, inte minst på senare år, är det kvinnoporträtten som är intressantast. Här gestaltas de förutom Weaver av bland andra Robin Wright, Cynthia Nixon och Anne Heche.

Rampart har premiär i veckan. Dock inte på bio, utan som dvd. Den gick nämligen inte upp på svenska biografer. Varför vet jag inte. De kanske hade fullt upp med att sälja popcorn och visa riktigt dåliga uppföljare till riktigt dåliga filmer. Eller prova hur små salonger och filmdukar det går att ha innan rätten att kallas biograf dras in. Eller fundera på varför folk laddar ner film från nätet. Det sista borde dock inte tagit så lång tid.

[Banbryterska] BIRGITTA STENBERG
Birgitta Stenberg är aktuell med filmen Alla vilda där hon reser runt i Europa och söker upp gamla älskare och älskarinnor. Rekommenderar inte bara den utan i stort sett hela hennes gärning. Få böcker skriva på svenska språket har gjort så stor intryck på mig som exempelvis Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Rapport.

[ALBUM] Addison Groove – Transistor Rhythm
Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.

Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.

Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.

[Tv-serie] BLACK MIRROR
Den brittiska miniserien Black Mirror som visas på SVT på söndagar berättar mer om världen på sina tre avsnitt än samtliga nyhetssändningar de senaste åren.

Första delen tar sig an den genomskinliga medieverklighet som får den mest vulgära finansmarknad att framstå som blyg, försiktig och tålmodig. Där journalister, politiker, och poliser inte drar sig för någonting. Där ständiga opinionsundersökningar om allt annat än politikens innehåll är landets sanna herrar med ett fast grepp om premiärministerns pung. I det här fallet bokstavligt talat.

I andra delen är allt spotifierat, reklamen har övergått i andra typer av pornografi och enda vägen ut ur konsumtionsfängelset är paradoxalt nog att ställa upp i Idol. Samhället är en stor fabrik där de hunsade arbetarna cyklar på motionscyklar samtidigt som de tvingas ta del av reklam och spela tevespel. Som om Sats, Carema och TV3 gjort statskupp och infört diktatur. Det kostar att vara med, det kostar att slippa och det enda du inte kan köpa är att få vara ifred en stund. Juryn är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett på motionscykeln. Att stänga av helt är däremot inte möjligt.

Tredje delen är ett enda stort album på Facebook, men de allra minst smickrande bilderna på snedstegen från fyllefesten i helgen. Ingen tillåts någonsin glömma någonting. Ingeting kan försvinna och allting, även dina mörkaste hemligheter, förlåt, särskilt dina mörkaste hemligheter, finns att beskåda för vem som helst närsomhelst.

Black Mirrors skapare, Charlie Brooker som för övrigt är lysande kolumnist på bland annat The Guardian, har sagt att serien handlar om hur livet kan se ut om tio minuter om vi är klumpiga. Jag gissar att de där minutrarna tickat iväg för länge sen. Hursomhelst, gör dig själv en tjänst följ Black Mirror. Avsnitten är helt fristående, så du kan ta dem i vilken ordning du vill.

[Låt] DANSBANDSSÅNGAREN
Thåström har hittat sig själv. På låten Dansbandssångaren från senaste albumet Beväpna dig med vingar lyckas han kombinera samtliga sina tidigare personas. Trubaduren, rebellen, industrirockaren och pulverpoeten. Fantastisk låt. Det var på tiden, för jag antar att karriären är över nu. Jag kan inte tolka det faktum att Thåström i sommar ska turnera på Österlen annorlunda. Därifrån är steget som bekant inte lång till mockajacka med fransar, stenugnsbakat knäckebröd, konstlat yvigt skägg, egen köksträdgård och kommentarer som: jag ser mig själv som en målare som också håller på med musik.