H P Lovecraft i regeringskansliet

Anton Abele kan mycket väl bli justitieminister i framtiden. Hans profilfrågor, ungdomsvåld och näthat, ligger inom området och att det inte krävs något blixtrande intellekt för jobbet bevisar Beatrice Ask dagligen.

Taktiken är uppenbar. Först låter man en idiot sparka in vidöppna dörrar sedan avfärdar man alla kritik som personangrepp. Medan alla är upptagna med att tycka synd om den mobbade ynglingen, klappa honom på huvudet och be om kraftfulla uttalanden mot krig, miljöförstöring eller djurplågeri genomförs hårdare tag mot ”våld” och ”hat”.

Allt kritik som riktas mot Abeles politik avfärdas nämligen med att kritikerna har problem med hans utseende eller låga ålder. Ibland får han dessutom  hjälp av media för att förstärka den här bilden. Så planen är vattentät. Inom en snar framtid kommer alla med tillgång till internetuppkopling att få hem var sitt lila kuvert.

Inte nog med det. Planen är faktiskt ännu smartare än så. Häromdagen fick jag ett brev som antyder att Anton Abele inte ens finns på riktigt. Läs själva:

Lovecraft, en av 1900-talets mest briljanta skräckförfattare, tecknade en vision av universum som fullkomligt likgiltigt inför människans öde. Kosmiska väsen, vars förmågor och intentioner vi aldrig kan få grepp om, ingjuter skräck i Lovecrafts karaktärer, inte så mycket för att de vill människan illa, utan för att de helt enkelt inte bryr sig om människans öde överhuvudtaget.

2000-talets version på denna likgiltighetens skräck kommer i modernaternas nya ärkebegrepp rättvisa. Likt de kosmiska vidundren hos Lovecraft står kreaturen inom moderaterna helt likgiltiga inför den arbetande befolkningens hälsa, liv och öde. Men de vill åtminstone låta oss ana deras intentioner: ett ”rättvisare” samhälle. Men vi som kan vår skräcklitteratur vet att det bakom ”rättvisan” inte gömmer sig annat än viljan att övergöda den inavlade överklassen, dessa kapitalets små yog-soggoths.

För att bättre kunna prångla ut sin förödelse har moderaterna också likt Herbert West i Re-Animator fogat ihop en Lovecraft look-a-like som ska förmedla den borgerliga skräcken: Anton Abele.

/En student vid universitetet i Miskatonic

Fredagskväll i en delvis annorlunda trappuppgång

Vi det här laget vet alla vad Edvard Unsgaard sysslar med på söndagskvällarna. Men vet visste du vad han brukar göra på fredagskvällar? Tillsammans med Anton Abele och ett gäng blivande fattigpensionärer?

Arbetslinjen for dummies

Jag har varit inne på det förut. Det finns ett stort problem med alla typer av samhällskritik. Oavsett om du försöker vara seriös eller humoristisk. Hur väl du än formulerar dig kommer du aldrig nånsin att fånga hela vidden av alltings jävlighet.

Det här problemet har numera ett namn. Nya Moderaterna. Det började med att Anton Abele gjorde en hel generation komiker arbetslösa genom att ge sig in i politiken. Sedan klev Fredriks Reinfelts föräldraledige pressekreterare Edvard Unsgaard in på banan. Jag ska verkligen hålla mig för god för putslustiga metaforer i stil med att någon först kackade utanför Edvard Unsgaards eget bo, sedan kackade Edvard Unsgaard i det.

Det här är nämligen alldeles för allvarligt för att skämta bort. För en tid sedan skrev jag några rader om just skitjobb. Den överlägsnast vanligaste invändningen mot medborgarlön brukar låta så här: vem ska göra skitjobben?

Grejen är att den frågan måste de som är emot medborgarlön också svara på. De som förespråkar den så kallade arbetslinjen måste exempelvis förklara vad den faktiskt innebär i praktiken och vem som ska tvingas iväg en söndagkväll för att torka upp bajs i moderata pressekreterares trappuppgångar.

Jag har länge irriterat mig på att det bara är vi som vill ha ett bättre samhälle som måste förklara oss. Inte de som vill ha ett sämre. Jag trodde alltså att de skulle bli oss svaret skyldiga. Att de skulle fortsätta låtsas som om arbetsmarknaden är nån jävla swingersklubb där folk blir påsatta av helt fri vilja.

Men jag har som vanligt inte fångat hela vidden av moderat arbetsmarknadspolitik. De svarar uppenbarligen mer än gärna. De som ska göra skitjobben är ”duktiga invandrare” och arbetslinjen innebär att torka bajs på söndagkvällar.

Tack, då vet vi.

Gammal är nyast

Moderaterna har verkligen fattat det här med sociala medier. Jag gissar att det är bland annat därför de kallas ”nya”. Anton Abele uppmärksammades för en tid sedan. En annan som varit i farten är riksdagsmannen Hans Rothenberg som ger begreppet punschliberal helt nya dimensioner.

Men Youtube -kampanjerna är inte bara tokroliga utan ett led i en smart strategi. Regeringen föreslår inom kort att spärren för personval sänks från 8% till 5%.  Jag kan avslöja att detta bara är ett första steg. Enligt mina källor kommer regeringen också föreslå att det delas ut var sitt mandat till de tre politiker som har flest träffar på sina personvalsfilmer på Youtube.

Men jag är ledsen Anton och Hans. Ni kommer inte att ha en chans. I jämförelse med den nyaste av de riktigt gamla moderaterna står ni er fortfarande slätt. Bara en sån sak som att låta Staffan Hildebrand skänka den nutidshistorisk tyngd är genialisk. Nu väntar jag bara på att någon av de röd-gröna pr-genierna som Robinson-Jan-Emanuel eller den där killen från Doktor Kosmos ska kontra.

Verklighetens nya moderater

Det är hårda tider för oss som jobbar med satir, när verkligheten ser ut så här: