Black Mirror säsong 2

 

Vill bara försäkra mig om att du inte missat att andra säsongen av Black Mirror drar igång ikväll. 2200 lokal tid. Ses där.

Årets film och tv 2012

9wfidxcikov9bk

Det var oerhört kul att utnämna Äta sova dö till årets film. Kan inte minnas när jag såg en bättre svensk film. Extra roligt att den är gjord av en kvinnlig debutant då filmklimatet i landet präglas av att samma trötta gubbar får göra samma trötta film om och om igen.

Förutom filmerna på Arbetarens lista har jag som vanligt sett mest tv-serier. Många av dem brittiska. Förutom Black Mirror som väl egentligen bör räknas till 2011 kan jag rekommendera Shadow Line, Blackout och Secret State. Boss var också riktigt bra, påminde en del om spelet kring borgmästaren i The Wire. Homeland lyckades föra upp en mycket bra första säsong och Breaking Bad hålla intresset uppe till nästa sommar då serien slutar på riktigt.

Men mest av allt tyckte jag givetvis om Berlin Alexanderplatz. Men även om Weimarrepubliken tycks vara på gång att återuppstå vore det förmätet att räkna den till 2012.

Mest förvånande var att Skyfall inte var bara var bra-för-att-vara-Bond, utan en helt ok film  och att Jeremy Renner lyckades ersätta Matt Damon i Bourne. Det var inte Renners fel att filmen inte höll hela vägen. Första tredjedelen var riktigt bra, andra ok medan den tredje var absurt dålig.

Nu ljög jag. Det mest förvånande var givetvis att årets allra bästa film, Rampart, överhuvudtaget inte gick på bio. Tekniskt sett är den väl från 2011 överallt i hela världen och givetvis på internet. Förutom i Sverige eftersom biodiktaturen valde att prioritera en rad andra ”mästerverk”.

I år ser jag fram emot Django Unchained, Promised Land och The Master samt att få bilda mig en egen uppfattning om kontroversiella Zero Dark Thirty.

Helgmys med Charlie Brooker och nådens år 2012


 

Tack vare Charlie Brookers burdusa årskrönika vågar jag tänka på 2012 igen. Om det är bra eller dåligt vet jag inte. Däremot kan jag avslöja att andra säsongen av Brookers tv-serie Black Mirror drar igång i slutet av månaden.

Kulturen vecka 17

Veckans kulturtips från Arbetaren…

[Film] RAMPART
James Ellroy är inte bara världens främste kriminalförfattare. Han är en av världens främsta författare överhuvudtaget. Tyvärr har det inte blivit lika bra när hans historier blivit film. L.A. Konfidentiellt från 1997 är helt ok, inte mer. Street Kings är så förfärlig att Forest Whitaker såg ut att ha skämts redan under inspelningen. Övriga filmer har hamnat någonstans där emellan. Tills nu.

Rampart är regisserad av doldisen Oren Moverman som också skrivit manus tillsammans med Ellroy. Filmen bygger delvis på en verklig mutskandal inom LAPD och innehåller allt tidigare filmatiseringar saknat. Mörker, cynism, en hel del humor och en samhällskritik som gör mig mörkrädd. Är det hälften så illa i verkligheten, vill jag inte vara med.

En sak som skiljer Ellroy från så många andra är att han inte låter sina historier reduceras till amatörpsykologiska dramer om missförstådda, missbrukande, misshandlande, misshandlade män. Missförstå mig inte. De förekommer i hans historier också. Men de korrumperade våldsverkarna är inte bara produkter av taskig barndom och dåligt omdöme, utan av ett korrupt och våldsamt system.

Rampart blir inte sämre av att Woody Harrelson gör sitt livs roll som polisen som kallas ”Date Rape” till och med av sina egna barn. Bara förhören med åklagaren som utreder honom, spelad av Sigourney Weaver, är värd biljetten. Rampart vimlar för övrigt av bra biroller. Precis som i många av Ellroys böcker, inte minst på senare år, är det kvinnoporträtten som är intressantast. Här gestaltas de förutom Weaver av bland andra Robin Wright, Cynthia Nixon och Anne Heche.

Rampart har premiär i veckan. Dock inte på bio, utan som dvd. Den gick nämligen inte upp på svenska biografer. Varför vet jag inte. De kanske hade fullt upp med att sälja popcorn och visa riktigt dåliga uppföljare till riktigt dåliga filmer. Eller prova hur små salonger och filmdukar det går att ha innan rätten att kallas biograf dras in. Eller fundera på varför folk laddar ner film från nätet. Det sista borde dock inte tagit så lång tid.

[Banbryterska] BIRGITTA STENBERG
Birgitta Stenberg är aktuell med filmen Alla vilda där hon reser runt i Europa och söker upp gamla älskare och älskarinnor. Rekommenderar inte bara den utan i stort sett hela hennes gärning. Få böcker skriva på svenska språket har gjort så stor intryck på mig som exempelvis Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Rapport.

[ALBUM] Addison Groove – Transistor Rhythm
Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.

Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.

Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.

[Tv-serie] BLACK MIRROR
Den brittiska miniserien Black Mirror som visas på SVT på söndagar berättar mer om världen på sina tre avsnitt än samtliga nyhetssändningar de senaste åren.

Första delen tar sig an den genomskinliga medieverklighet som får den mest vulgära finansmarknad att framstå som blyg, försiktig och tålmodig. Där journalister, politiker, och poliser inte drar sig för någonting. Där ständiga opinionsundersökningar om allt annat än politikens innehåll är landets sanna herrar med ett fast grepp om premiärministerns pung. I det här fallet bokstavligt talat.

I andra delen är allt spotifierat, reklamen har övergått i andra typer av pornografi och enda vägen ut ur konsumtionsfängelset är paradoxalt nog att ställa upp i Idol. Samhället är en stor fabrik där de hunsade arbetarna cyklar på motionscyklar samtidigt som de tvingas ta del av reklam och spela tevespel. Som om Sats, Carema och TV3 gjort statskupp och infört diktatur. Det kostar att vara med, det kostar att slippa och det enda du inte kan köpa är att få vara ifred en stund. Juryn är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett på motionscykeln. Att stänga av helt är däremot inte möjligt.

Tredje delen är ett enda stort album på Facebook, men de allra minst smickrande bilderna på snedstegen från fyllefesten i helgen. Ingen tillåts någonsin glömma någonting. Ingeting kan försvinna och allting, även dina mörkaste hemligheter, förlåt, särskilt dina mörkaste hemligheter, finns att beskåda för vem som helst närsomhelst.

Black Mirrors skapare, Charlie Brooker som för övrigt är lysande kolumnist på bland annat The Guardian, har sagt att serien handlar om hur livet kan se ut om tio minuter om vi är klumpiga. Jag gissar att de där minutrarna tickat iväg för länge sen. Hursomhelst, gör dig själv en tjänst följ Black Mirror. Avsnitten är helt fristående, så du kan ta dem i vilken ordning du vill.

[Låt] DANSBANDSSÅNGAREN
Thåström har hittat sig själv. På låten Dansbandssångaren från senaste albumet Beväpna dig med vingar lyckas han kombinera samtliga sina tidigare personas. Trubaduren, rebellen, industrirockaren och pulverpoeten. Fantastisk låt. Det var på tiden, för jag antar att karriären är över nu. Jag kan inte tolka det faktum att Thåström i sommar ska turnera på Österlen annorlunda. Därifrån är steget som bekant inte lång till mockajacka med fransar, stenugnsbakat knäckebröd, konstlat yvigt skägg, egen köksträdgård och kommentarer som: jag ser mig själv som en målare som också håller på med musik.

På kurs med Kapitalet

David Harveys föreläsningar om Kapitalet började som en helt vanlig universitetskurs med ett tjugotal studenter som läste första bandet av Marx klassiker under en termin. Numera är intresset så stort att kursen fyller aulan på City University of New York.

Inte nog med det. På Harveys hemsida kan du ta del av föreläsningarna alldeles gratis och precis när du känner för det.  Idag är det dessutom premiär för en serie helt nya föreläsningar om band II och III. Den första hittar du här.

För en djupare förståelse av verkligheten rekommenderar jag en dos kapitalet mellan avsnitten av The Wire, Black Mirror och annat på samma tema.

Black Mirror

…They’re all about the way we live now – and the way we might be living in 10 minutes’ time if we’re clumsy
Charlie Brooker, skapare Black Mirror 

Den brittiska miniserien Black Mirror som visades på Channel 4 innan jul berättade mer om världen på sina tre avsnitt än samtliga nyhetssändningar under året. Charlie Brooker är dessutom alldeles för blygsam. Vi behöver varken vara klumpiga eller vänta tio minuter. Black Mirror händer här och nu vare sig vi vill eller inte.

Första avsnittet tar sig an den genomskinliga medieverklighet som får den mest vulgära finansmarknad att framstå som blyg, försiktig och tålmodig. Där journalister, politiker, och poliser inte drar sig för någonting men där istället ständiga opinionsundersökningar om allt annat än politikens innehåll är landets sanna herrar med ett fast grepp om premiärministerns pung.

I andra avsnittet är allt spotifierat, reklamen har övergått i andra typer av pornografi och enda utvägen är att ställa upp i Idol. Det kostar att vara med, det kostar att slippa och det enda du inte kan köpa är att få vara ifred en stund. Juryn är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett i den digitala gruvan Att stänga av helt  är däremot inte en möjlighet.

I tredje avsnittet glömmer ingen någonsin någonting. Ingeting kan försvinna och allting, även dina mörkaste hemligheter, förlåt, särskilt dina mörkaste hemligheter, finns att beskåda för vem som helt närsomhelst. Som ett enda stort bildalbum på Facebook från fyllefesten i helgen.

Välkommen till verkligheten.

“And only then until it’s augmented, packaged, and plumped through 10,000 pre-assigned filters till it’s nothing more than a meaningless series of lights, while we ride day in day out, going where? Powering what? All tiny cells and tiny screens and bigger cells and bigger screens and f**k you!”

“F**k you, that’s what it boils down to. It’s F**k you for sitting there and slowly making things worse. F**k you and your spotlight and your sanctimonious faces. F**k you all for thinking the one thing I came close to never meant anything. For oozing around it and crushing it into a bone, into a joke. One more ugly joke in a kingdom of millions. F**k you for happening. F**k you for me, for us, for everyone. F**k you!”
Bing