Snyggt men platt snusk med Palahniuk

eqpfastesx9emfud594v

När jag klev in i en biosalong 1999 hade jag en rad problem i livet. När jag klev ut hade jag bara ett. Jag hade sett sista föreställningen och var tvungen att vänta i hela 20 timmar innan jag kunde se Fight Club igen. Jag förstår att detta framstår som fullkomligt patetiskt,  men just då kändes det som om filmen gjorts bara för min skull. Som om någon lagt ofantliga resurser på att förklara för just mig hur livet fungerar.

Jag insåg motvilligt redan då att så inte var fallet. Men det hindrade mig inte från att ta reda på mer om författaren bakom boken som filmen baserades på. Jag fick snabbt en ny favorit i Chuck Palahniuk. Det visade sig dessutom att Fight Club var hans sämsta bok och ett av de där sällsynta fallen där filmen överträffar boken. Palahniuk är en fullkomligt briljant författare av både journalistiska texter och prosa. Filmen gav dessutom hans karriär en rejäl skjuts och han skrev ungefär en bok per år tiden som följde. Till en början flera lysande som SurvivorLullabyDiary och särskilt  Rant, som är en av mina favoritböcker över huvud taget.

Sedan tog inspirationen och idéerna slut. Böckerna blev sämre och sämre. Palahniuk räddas visserligen alltid av att vara en lysande stilist, men de senaste årens utgivning borde stannat kvar i skrivbordslådan. Att han själv är medveten om idétorkan utgår jag ifrån, då hans två senaste böcker består av uppstekta gamla rester. Den ena en uppföljare till ett av hans sämre alster, den andra en remix av en av hans första böcker.

Därför är det med mycket stora förväntningar jag läser hans första riktiga bok på länge. Har han hittat tillbaka? Boken heter Beautiful You och handlar om Penny Harrigan som har ett skitjobb på en advokatbyrå men inget kärleksliv. Åtminstone inte till dess att hon träffar multimiljardären och snillet C. Linus ”Climax Well” Maxwell som bjuder henne på en av Manhattans finaste restauranger för att sedan flyga iväg med henne till Paris där han introducerar henne för sin senaste uppfinning, den mest avancerade sexleksak som någonsin konstruerats. Penny börjar misstänka att han har dolda avsikter med deras kärleksaffär. Och det gör hon givetvis alldeles rätt i.

Penny har själv en plan. Hon försöker utveckla en sorts postfeminism. Hon vill varken vara ”hora eller madonna” eller ”hemmafru eller advokat” utan något helt annat bortom gängse strömningar och definitioner. Ja, du har hört det förut. Nej, Palahniuk har inget intressant eller nytt att säga om den saken.

I Beautiful You får Palahniuk utlopp för både sina bästa och sämsta förmågor. Förutom att vara en lysande stilist är han någon av en okrönt mästare i att gestalta kroppsliga upplevelser, inte sällan privata, pikanta och oerhört obehagliga. De allra värsta vågar jag knappt tänka på, än mindre återge här. Men jag kan berätta så mycket som att han under årens lopp fått mig att vilja bli biten av grävlingar, ägna mig åt bodybuilding samt försett mig med ett gäng mycket jobbiga fobier. Som att aldrig någonsin under några som helst omständigheter våga kliva ner i en swimmingpool (läs Haunted om du törs). När Palahniuk är som bäst känns böckerna lika mycket i magen och hjärtat som i skallen.

Däremot går det ofta dåligt när han ska formulera politiska åsikter och manifest åt sina karaktärer. Om du sett Fight Club eller ännu värre läst boken, förstår du vad jag menar. Det blir ofta oerhört banalt om än snyggt förpackat. Bland alla briljanta aktioner gömmer sig unken anarko-primitivism. Enda undantaget är boken Rant där det en global konspiration drivs av den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket. Det behövs ingen avancerad feministisk analys för att inse att Palahniuk inte plöjde Wendy Brown och Nancy Frazer när han gjorde research för boken.

Den här gången är de politiska inslagen lika dåliga som vanligt medan de kroppsliga utsvävningarna är, om inte dåliga, så åtminstone ganska förutsägbara. Men trots att Beautiful You är en av Palahniuks sämsta böcker är den bättre än mycket av den amerikanska samtidslitteratur som översätts till till vårt modersmål. Det är en gåta att endast Fight Club finns på svenska medan exempelvis veranda bokstav av medelmåttan Paul Auster verkar översättas.

Ur Arbetaren #48 2014

Transmodal perception

Det verkade som en dålig idé. En katastr0falt dålig idé till och med. Den stred emot i stort sett allt jag står för när det gäller konst, kultur, vetenskap, filosofi, hyfs, vett och etikett.

Well, nästan allt. Jag är väldigt fåfäng och väljer ofta utseende före funktion. Hursomhelst är bokhyllan numera färgkoordinerad.

Den är numera inte bara praktfull. Jag misstänker att den genom ett antal oväntade kombinationer dessutom producerar någon sorts högre mening.

Vad händer till exempel när Kathy Acker, Pier Paolo Pasolini, Sadie Plant, Ernst Jünger, Chuck Palahniuk och Steve ”Kode9” Goodman får samtala ostört? Pratar de om Laibach-biografin bredvid? Går det att låta bli att lyssna?

Vad händer när dubbla volymer av stilikonen Che Guevera krockar med dubbla volymer av ikonstilisten Andres Lokko? Heinrich Böll och Sylvia Plath som står närmast kanske kan berätta? Vad säger Kafka om att trängas ihop av sladdriga pockets utgivna på sjuttiotalet av tidningen Mad? Vad säger jag?

Ibland uppstår fullkomligt logiska serier som sviten Foucault, Pär Thörn och William S. Burroughs. Andra gånger inte, som när en bok om trädgårdsodling hamnar bredvid en sammanställning av Jim Goads gamla fanzine Answer Me.

Och jag undrar verkligen vad bokhyllan vill säga mig genom att placera Cockney Rejects sångare Jeff ”Stinky” Turners självbiografi mellan Toni Negris två bästa böcker.  Däremot fattar jag direkt varför Ellroys senaste står bredvid Frantz Fanons ”Jordens fördömda”.

Prova själv. Det kommer att ge dig en fantastisk läsupplevelse utan att du behöver läsa några böcker.

Några sommartips

Dags för några tips igen:

[Bibel] Slavoj Zizek – Living in the End Times
Living in the End Times är en sorts fortsättning på ”First as Tragedy…”. Nu är det inte bara liberalismen som går under utan hela världen. Eller rättare sagt, kapitalismen går under och eftersom det är det enda samhällssystem många kan föreställa sig innebär detta världens undergång, as we know it.

Miljöproblem, finanskriser, biogenetik och ökade sociala klyftor knuffar världen mot stupet. För Zizek är det här goda nyheter. Det skapar nya möjligheter och tvingar oss att ta ställning till vad vi vill ha istället.

Boken är såklart proppfull med film- teve- och popkulturreferenser samt lacaniansk psykoanalys. Extra kul att Zizek redan i förordet gör en version av Paulus:

Our struggle is not against concrete, corrupted individuals, but against those in power in general, against their authority, against the global order and the ideological mystification that sustains it.

Utmärkta förlaget Tankekraft har förresten givit ut ”First as tragedy…” i fin svensk översättning.

[Deppop] Trentemøller – Into the Great Wide Yonder
Anders Trentemöllers The last resort är ett av 2000-talets absolut bästa album. Nu är uppföljaren här. Den här gången är det dock inte dubtechno som gäller. Istället låter Trentemöller kärleken till Suicide, The Cure och Mazzy Star få fritt spelrum.

[Fnaselectronica] T++  – Wireless
När vi ändå snackar Suicide är det lika bra att avhandla T++ på samma gång. Hittills har Dj Hells extremt underskattade ”N Y Muscle” varit den bästa uppdateringen av Ghost Rider. Men Hell fuskade genom att faktiskt använda Alan Vega på några spår. T++ gör det både bättre och helt på egen hand.

Honest Jon’s, som startats av Damon Albarn, är för övrigt ett mycket intressant skivbolag.

[Skvallerroman] Chuck Palahniuk – Tell All
Sol-och-våraren Webster Carlton Westward III smörar in sig hos den gamla aktrisen Katherine Kenton. Han planerar att ge ut en riktigt smaskig skvallerroman om filmstjärnan med pikanta detaljer om dennas död. Problemet? Hon är inte död än.

Mer om boken senare…

[Bryggeri] Moranbong
Se upp Red Bull för här kommer årtusendets energidryck från Nordkorea. Blekare hud kan jag dock vara utan. Eller? Vampyrer är ju väldigt trendiga.

[Poststukturell dub] James Blake – CMYK
Kanske det bästa som går att lyssna på en regnig sommardag.

Som du märker blev det inga film- eller tevetips den här gången. Har du sett något bra får du gärna tipsa mig. Under tiden kolar jag igenom John Carpenters samlade produktion.

Årets läsning 2009

Här är mina favoriter 2009. Återkommer som vanligt om några dagar med sånt jag glömt och saker jag ångrar.

JAMES ELLROY – BLOODS A ROVER
Den avslutande delen i American Tabloid trilogin befäster Ellroy som den främste skildraren av Amerikas 1900-tal. Nobelpriset nästa.

Länge kommentar här. Mer om Ellroy här.

NIKANOR TERATOLOGEN – ATT HATA ALLT MÄNSKLIGT LIV
Trots att den handlar om en kolonisatör och ett missfoster i Indien på 1800-talet säger den mer om världen vi lever i just nu än något annat jag läst under året.

Längre kommentar här

MARK FISHER – CAPITALIST REALISM
Slavoj Zizeks lillebror Mark Fisher driver en av de mest läsvärda bloggarna som finns. Fisher lanserar begreppet ”realkapitalism” (jmf med ”realsocialism”) för att beskriva hur ett nutida nyliberalt samhälle fungerar. Åttio sidor späckade med häpnadsväckande fakta, smarta vändningar, filmreferenser, användbara begrepp som marknadsstalinism samt intressanta frågeställningar om vad du skulle göra om du ordnade en aktion och alla kom. Mest valuta per sida i år.

STEVE GOODMAN – SONIC WARFARE
När Steve inte gör grym musik under namnet Kode9 eller driver samtidens viktigaste skivbolag Hyperdub skriver han böcker. Sonic Warfare är indelad i årtalskapitel precis som Mille Plateaux om du kommer ihåg den. Det handlar om allt mellan Jerikos horn och dubstep. Ljud som terror, kaos och förgörelse och raka motsatsen. Och sist men inte minst också ”Unsound” (som min vän Måns mycket riktigt påpekar bör översättas ”aljud”).

Personligen tror jag frekvenspolitik kommer att bli vårens grej och jag återkommer om den här boken inom kort.

SLAVOJ ZIZEK – FIRST AS TRAGEDY, THEN AS FARCE
Liberalismen dog två gånger under 00-talet. Som politisk doktrin i samband med 9-11 och som ekonomisk teori i samband med den globala kreditkyrkans haveri några år senare. Boken handlar om hur vi bäst använder den informationen. Det kanske räcker så.

CHUCK PALAHNIUK – PYGMY
Chuck, om du läser det här. Kan du inte skriva en Rant vart tredje år istället för krysta fram en Pygmy varje? Inte för att Pygmy på något vis är en dålig bok, tvärtom. Men sedan det började gå att ställa klockan efter din utgivning har en del av känslan försvunnit. Men du kanske har feta amorteringar, vad vet jag.

Mer om Pygmy här.

TILLSAMMANS
Det är inte i första hand för att få en fantastiskt läsupplevelse som jag då och då öppnar den här boken utan för att det är så jävla skönt att veta att det fortfarande pågår någon form av klasskamp därute. Boken handlar innehåller ett antal texter om hur arbetare exploateras, men vad viktigare är, också vilken form motståndet tar sig. Rekommenderas till alla som lönearbetar.

Köp den här.

FRONESIS
År efter år och nummer efter numer plockar de fram relevanta ämnen och intressanta texter. Behövs det får texterna en utmärkt översättning också. Vet inte vad de får i kulturtidskriftstöd men det är hursomhelst för lite, era snåla jävlar.

Chuck Palahniuk

Dag för ett boktips igen. 

CHUCK PALAHNIUK  – RANT

Buster ”Rant” Casey är en liten pojke med väldigt bra luktsinne som bor i en håla mitt i ingenstans. Han gillar att smyga ut i öknen och stoppa ner handen i första bästa hål och förhoppningsvis bli biten av en skorpion, orm eller rabiessmittad grävling. När hans äldre släktingar dör en efter en under mystiska omständigheter blir det jobbig stämning och Rant ger sig av till storstaden för att bli en ”nighttimer”.  

Inga konstigheter så lång. Men sedan fullkomligt exploderar boken i våldsamma sällskapslekar, kryptoprostitution och party crashing. Till sist kollapsar tiden på grund av en konspiration initierad av trafiksäkerhetsverket. Kanske. Hursomhelst. This is what Church should feel like. 

Rant själv har (eventuellt) varit död sedan sidan 2 så hela historien är gestaltad som en intervjubok om honom. 

Alla Palahniuks böcker är bra, utom möjligen Fight Club som är undantaget som bekräftar den där regeln om att filmatiseringar alltid är sämre än böckerna de bygger på. 

Om jag måste välja tre blir det:

Survivor

Lullaby

Haunted