Hegemopolis (PM10): Vilken samhällsutveckling?

Om hegemoni och ideologi handlar om att skapas samtycke kring den rådande samhällsutvecklingen, hur ser då samhällsutvecklingen ut?

Det finns givetvis flera sätt att beskriva den. Många är överens om att det inträffat ett systemskifte för ungefär 40 år sedan. Vad det anses ha bestått i beror lite på vilket perspektiv man har. Systemskiftet kan kallas postfordistiskt (Hardt och Negri 2003 och 2007) om vi fokuserar på produktionen i samhället, det kan kallas nyliberalt (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) om vi tittar på övergripande ekonomiska strukturer och relationen mellan stater och marknadskrafter och det kan kallas konsumistiskt (Bauman 2008) om vi förlägger analysen till människors vardag. Samtliga tre perspektiv är relevanta för min undersökning, särskilt det sistnämnda.

Enligt Hardt och Negri (2007:141-143) innebär det postfordistiska systemskiftet att en övergång till mindre och flexiblare produktionsenheter där kommunikation och immateriellt arbete får en mer framträdande roll. Information, kommunikation och samarbete upphöjs till normer och nätverket blir den dominerande organisationsformen. Människors tankar, kunskaper och idéer blir allt viktigare som produktionsmedel. Detta innebär bland annat en uppluckrad gräns mellan arbete och fritid.

Jag inbillar mig att det är ganska vanligt att jobba på väg till jobbet. Kanske svara på några mail medan trafiken står stilla. Kanske är det till och med så att nyhetsläsning är en uttalad arbetsuppgift och någon som sitter på ett av mina tåg börjat sin arbetsdag redan under resan genom att uppdatera sig om de senaste nyheterna.

Ur ett annat perspektiv går det att se systemskiftet som nyliberalt[1]. Enligt Brenner och Theodore (2002:3) innebär detta skifte attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga. Det innebär också en radikal omorganisering av stadsmiljön stadsmiljön, vilket ju är intressant i mitt fall. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Mitt undersökningsområde innehåller flera exempel på den här omvandlingen. Exempelvis har området där mina resor startat, vid stationen Triangeln, genomgått stora förändringar de senaste åren, med omfattande gentrifiering samt utökade privatiseringar.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor. Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av. Det finns massor av exempel på exkluderande design längs min resväg.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa möjliga perspektiv på samhällsutvecklingen.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar. Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor, av den typ Nick Dyer-Whiteford (2016) beskriver.

Det finns flera tydliga spår även av en konsumistisk samhällsutveckling i mitt undersökningsområde. Det tydligaste kanske är förekomsten av reklam. Malmö och Köpenhamn är precis som de flesta andra moderna storstäder fulla av olika typer av kommersiella budskap, även om just stationshuset vid Triangeln är ett undantag. Det förekommer stora skyltar, skärmar, skyltfönster och människor som delar ut flygblad. Även den media som konsumeras, som exempelvis nyheterna i min undersökning, är full med reklam. I viss media kan det till och med vara svårt att skilja mellan nyheter och olika typer av reklam och PR. Reklam är inte bara information riktad till potentiella konsumenter utan i allt större utsträckning en källa till finansiering.

[1] Det kan vara värt att poängtera att ordet ”nyliberal” inte syftar på den politiska åskådning som heter ”libertarian” på engelska och som ofta översätts till just ”nyliberal”. Här handlar det istället om en översättning av ”neoliberal”. Libertarianer vill ha en så liten stat som möjligt medan nyliberalismen snarast handlar om en stark, men inte nödvändigtvis stor stat som garanterar marknaden vissa friheter.

Kommunisthorisonten

ejad64hj8yki26

Om du tycker att det största problemet med Occupy-rörelsen är att den inte resulterat i ett kommunistiskt parti kommer The Communist Horizon av Jodi Dean med största säkerhet att falla dig i smaken. Men lugn. Det finns en del godis åt oss andra också. The Communist Horizon är ett ambitiöst försök att reda ut vad kommunism egentligen är, och viktigare, om vi kan ha den till någonting. Enligt Jodi Dean har alla en bestämt uppfattning om vad kommunism är oavsett vad de anser. Något det är lätt att hålla med om.

Hur många gånger har du exempelvis hört att kommunismen är en fin tanke som inte fungerar i praktiken utan ofelbart leder till förtryck och diktatur? Om otaliga försök att skapa det klasslösa samhället som misslyckats varenda gång. Spårat ur i diktatur och blodbad och förvandlats till slutna gigantiska fabriker med en enda arbetsgivare. En riktigt dåligt sådan dessutom. Som Sovjetunionen som, enligt mig, var minst lika präglat av bilfabrikören Henry Fords och tvångsneurotikern Frederick Winslow Taylors idéer som av Karl Marx. I andra fall har den faktiska 1900-talskommunismen resulterat i diktaturer med hög läskunnighet och låg barnadödlighet men också svält, politiska fångar och folk som sitter i fängelse för att de gillar hårdrock.

Så Jodi Dean har egentligen alla odds emot sig i sitt försök att ge kommunismen återupprättelse. Som om det inte vore nog vill hon dessutom slå ett slag för partiet som organisationsform, eftersom ”politik utan parti är politik utan politik”. Men snälla, sluta inte läsa riktigt än.

Även om de praktiska kommunistiska experimenten är stendöda vandrar den kommunistiska idén fortfarande runt som en zombie och skrämmer slag på borgare. Samma människor som dansade på kommunismens grav för snart 25 år sedan är fortfarande så rädda att de måste lansera evinnerliga kampanjer om kommunismens brott.

Och de har all anledning att vara rädda. Massor av samtida intellektuella kallar sig kommunister. Stora delar av den sydamerikanska kontinenten styrs av socialistiska regimer med expropriation högst på agendan. Runt om i världen reser sig folkmassor i allt mellan fredliga protester och regelrätta kravaller mot klassklyftor, roffarmentalitet, finansskurkar och korrupta regimer.

Men om det nu finns en kommunistisk idé och den dessutom är annorlunda än vad som materialiserades i 1900-talets förment kommunistiska stater, vad består den i? Högern har givetvis sin egen uppfattning. Om vi ska tro den amerikanska debatt som Dean redogör för är kommunism allt mellan sjukförsäkringar, feminism, vapenlagar och Obama. Att cykla till jobbet är en inkörsport till kommunism, något jag visserligen håller med om. Till och med Demokratiska partiet anklagas för att vara kommunistiskt trots att det enligt Dean befinner sig till höger om Ronald Reagan.

Om högern ser kommunismen överallt, ser vänstern den enligt Dean ingenstans. Den har gett upp idén om revolutionen och ersatt den med en strävan efter demokrati, ett så urvattnat begrepp att denna strävan går utmärkt att dela med liberaler. Det var dock inte murens fall som tog död på idén utan 30 år av ohejdad kapitalism med en egoism och individualism så stark att den effektivt smulat sönder alla idéer om ett kollektiv med gemensamma politiska intressen. Krossat det som skulle kunna vara ett ”vi”.

Men vad skulle kommunismen kunna vara? Förutom det särskilda statsskick som i princip upphörde att existera 1991 är kommunism enligt Dean en rad saker. En högst verklig och ständigt ökande kraft, folkstyre, allmänningar och det allmänna, ett begär efter det kollektiva, samt givetvis revolutionen. Dean liknar kommunismen vid en horisont. Omöjlig att nå och som vi varken kan fly eller passera. Ett ideal att sträva efter, ett ideologiskt skifte, ett sätt att visa att kapitalismen inte är det enda möjliga sättet att organisera samhället.

För Dean handlar det om att skapa något bestående. Inte bara tillfälliga störningar eller lekfulla aktioner utan också globala strategier och jämlika organisationsformer. Bort från luddig livstilism, mot militant motstånd och konkreta organisationsformer, om det så handlar om partier, arbetarråd, arbetsgrupper eller celler. Framför allt handlar det om att vi inte längre bara ska vara emot någonting utan också för.

Men vad är det då vi ska vara för? Och vilka är vi? Dean börjar med att avfärda de former samtida vänsterpolitik ofta tar sig. Som en kamp för demokrati, inte sällan i allians med liberaler. Det är ett misstag eftersom en kamp för borgerlig demokrati också alltid är en kamp för kapitalism, om än i en trevligare form. I stället bör vi sträva efter – håll i dig nu – proletariatets diktatur. Att Dean föredrar ”proletariatet” framför ”folket” har att göra med att folket är en alldeles för vag term. I värsta fall signalerar den inbillade gemensamma egenskaper, ungefär på samma sätt som när högerpopulister använder begreppet ”vanligt folk”. Proletariatet är i stället ett politiskt subjekt, en kraft, organiserad mot kapitalism och för kommunism. Med diktatur menar Dean inte en totalitär våldsapparat utan att vi – de exploaterade  – helt enkelt tillsammans kontrollerar vår gemensamma nutid och framtid.

Det handlar om självstyre, om folksuveränitet, om att kunna kontrollera så mycket av det vi faktiskt kan kontrollera som möjligt. Att vi gemensamt beslutar över våra egna förutsättningar i så stor utsträckning som möjligt. Om vad som bör göras, vad som bör uppmuntras, vem som ska göra och hur vi ska göra det. Att försäkra oss om att det vi producerar kommer kollektivet till godo, i stället för bara några få.

Men hur ska detta gå till i praktiken? Hur undviker vi de fällor andra som förespråkat och genomfört en proletariatets diktatur fastnat i? Dean nämner bland annat de nu för tiden så populära tankarna om det allmänna och allmänningar. Hon menar att inte bara praktiken utan även idén om det allmänna i sig är viktigt att framhålla. Den belyser nämligen det globala problemet att det som borde vara våra gemensamma tillgångar, det som borde vara basen för vårt välstånd, som vatten, luft, utrymme, hälsa, resurser och kunskap, privatiseras på ett ofta oerhört brutalt sätt. Att skapa allmänningar där proletariatet själva kontrollerar dessa resurser borde vara ett av de viktigaste politiska målen.

För Dean är dock kommunism i första hand ett kollektivt begär som uttrycks i gemensamma handlingar, gemensamma mål och en gemensam strävan. Hon vill sätta detta begär i direkt konflikt med den borgerliga idén om frihet, som består i isolerade individers frihet, baserad på privat ägande och på andras bekostnad. Ett kollektivt begär efter en värld utan exploatering. Efter frihet, rättvisa och jämlikhet. Efter en värld där produktionen styrs gemensamt, fördelningen sker efter behov och där besluten speglar den gemensamma viljan.

Men hur nära är vi egentligen? Då syftar jag inte ens på den där rättvisare världen, utan på begäret efter en sådan. Och framför allt, hur gör vi? Det är här partiet kommer in i bilden. Dean menar att leninistiska partier skrämmer många människor, vilket definitivt inte är en underdrift. Då syftar hon inte bara historiska sådana utan även samtida stela, exkluderande och dogmatiska versioner.

Men för Dean är partiet den enda möjligheten att göra det varken kapitalistisk dynamik eller spontana massaktioner kommer att uppnå, nämligen avskaffandet av exploatering och förtryck. Detta kräver disciplin och förberedelser med också öppenhet för kritik och en insikt om att det inte kan förutspå allt eller har en ofelbar teori. Partiet måste vara konsekvent och flexibelt på en och samma gång, helt enkelt för att revolutioner är kaotiska. Partiet vet inte vad folket vill, det är snarare ett sätt att hantera det kollektiva begäret. I samma stund det upphör att göra detta upphör det också att vara ett kommunistiskt parti.

Även om Deans projekt är sympatiskt slösar hon tid på att försöka ge ord som ”parti” och ”proletariatets diktatur” positiva och i viss mån ursprungliga betydelser. Tid hon kunde ha använt till att vara mer detaljerad när det gäller att förklara vad vi ska ha dem till. Visst.

Vi behöver bättre organisationsformer, tydligare kanaler för våra kollektiva begär, allmänningar och framför allt revolution i stället för borgerlig demokrati. Men den som verkligen är nyfiken på vad som bör göras och hur vi skulle kunna göra det får troligen ut betydligt mer av att läsa exempelvis David Harveys Rebel Cities från förra året.

Ur Arbetaren #6 2013

För ett bättre och vackrare 2013

czvf11n2o69c44

2012 och mitt första år som kulturredaktör för Arbetaren är slut. Tack för stöd, kommentarer, kritik, synpunkter och artikelförslag. Det har varit ett fantastiskt kulturår på många sätt och jag skulle vilja ta med mig en del saker för att göra 2013 till ett ännu bättre.

Jag skulle vilja ta med mig experimentlystnaden från David Harveys bok Rebel Cities, som visserligen är långt ifrån hans intressantaste bok men där han vågar göra något mer än bara kritisera samtiden, nämligen fundera kring framtiden. Okej, det här är skit. Men vad gör vi i stället. Samhällskritik fastnar gärna i att vara kritisk och uteslutande kritisk utan att erbjuda en väg framåt. Drömmarna från Slavoj Zizeks The Year of Dreaming Dangerously där han bland skärvorna efter upplopp och revolutioner hittar fröet till en bättre värld. Ilskan från Mats Kolmisoppis Undantagen som har en kraft som lurar någonstans under den stillsamma ytan och som när som helst hotar bryta ut och dränka världen i eld, aska och svavel.

Kärleken från Birgitta Stenbergs samlade produktion som fick ett mycket välförtjänt erkännande genom filmen Alla vilda. Klasshatet från Johan Jönssons poesi som väckt så mycket förfäran bland den bajsnödigaste delen av övre me­delklassen. Ärligheten från klasskildringar som Gabriela Pichlers Äta, sova, dö. Äntligen skildras andra samhällsklasser än förvirrad borgarklass vilse bland barerna kring Stureplan i Stockholm. Humorn från Sara Granérs All I want for christmas is plan-ekonomi och Slavoj Zizeks samlade vitsar som äntligen givits ut i samlad form. Visst är allting elände, men vi måste kunna skratta åt eländet.

Galenskapen från Nikanor Teratologens Äldreomsorgen i övre Kågedalen, denna milstolpe i svensk litteraturhistoria som äntligen givits ut på nytt i en mycket vacker utgåva. Uthålligheten hos Terre Thaemlitz som gav ut ett 32 timmar långt album bara för att berätta att lönearbete suger och att är, vi ser ut och älskar precis hur fan vi vill. Skarpsinnet hos Charlie Brooker som med mini-tv-serien Black Mirror berättade att vi någonsin kan tänkas behöva veta om samhället. Och lite till.

I år kommer vi bland annat att rapportera från Ungdomshusets ruiner i Köpenhamn, ett Baader-Meinhof-lajv i Norge, hiphop-scenen i Tanzania och ett Afghanistan där subkulturerna blomstrar som om det vore Västberlin under kalla kriget. Vi kommer att träffa Bifo, Isaac Rosa, mannen som kallas Brasiliens Slavoj žižek samt få en redogörelse för nya materialistiska strömningar inom feminismen. God fortsättning

Ur Arbetaren #51-52 2012

Allt du ville veta om finanskrisen…

…men inte vågade fråga Anders Borg får du svar på här av den store pedagogen David Harvey: