Det stundande upproret: sjätte cirkeln

På ett av mina stamfik kostar en kopp ekologiskt kaffe två kronor mer än det det vanliga kaffet. Vilket jag gladeligen betalar. Det är inte så att jag tror att jag får ett bättre kaffe. Däremot har jag tvångstankar om det icke-ekologiska. Jag förställer mig en skövlad regnskog, en förgiftad flod, barnarbete och fackligt aktiva upphängda i träd.

Det kostar alltså två spänn att bli av med mina tvångstankar. Inga konstigheter. Men jag inbillar mig också att de två extra kronorna har att göra med att det är dyrare med ekologiska bönor. Vilket det kanske är också, men det har väldigt lite att göra med vad jag betalar för kaffet.

Boken Undercover Ecomnomist har ett fint räkneexempel som visar hur lite av priset på en kopp kaffe som har med bönornas kostnad att göra. Fundera på vad det kostar att hyra lokaler på en fin adress i någon av våra större städer, vad det kostar att inreda dem, vad maskinerna kostar och vad det kostar att ha personal som har avtalsenliga löner. Slå sedan ut det på varje kopp kaffe och du kommer att inse hur liten del av priset som är kopplat till bönorna

Fiket skulle alltså kunna ta lika mycket eller lite betalt för det ekologiska kaffet. Men de vet att kunder som jag gärna betalar några spänn extra för att få leva i en föreställning om att våra post-koloniala avtryck blir lite grundare. Ju högre upp på agendan miljöfrågorna hamnar, desto mer kan de och andra som har ekologi som affäridé ta för sina ekologiska produkter. Om de brydde sig det minsta om miljön eller plantagearbetarnas situation skulle givetvis allt deras kaffe vara ekologiskt och rättvisemärkt.

I kommentarerna till förra cirkeln diskuterade vi så kallad ”livsstilism”. Att exempelvis köpa vissa produkter av politiska skäl. Inget fel i det. Jag gör det själv som du märker. Köper närproducerade varor. Undviker att flyga. Bojkottar vissa företag.

Men det är ett individualistiskt agerande som egentligen har väldigt lite med politik att göra. Om vi på allvar vill förändra något med hjälp av våra livsstil, måste samma livsstilar bli en kollektiv angelägenhet. Vi måste agera tillsammans.

I mina mest pessimistiska stunder tänker jag att den enda realistiska lösningen är en stark stat som med skatter och förbud hanterar miljöproblemen. Hjälp mig gärna att komma på bättre tankar.

Tidigare delar:

Intro

Första cirkeln

Andra cirkeln

Tredje cirkeln

Fjärde cirkeln

Femte cirkeln

Andra om upproret:

Alamut

Copyriot

Isabelle Ståhl

Commoniser

Multitunes

Guldfiske

Loke

Filosofibloggen

Piagnoni

hannes2peer

Det stundande upproret: femte cirkeln

Några korta kommentarer om femte kapitlet av Det stundade upproret. Det handlar om kriser, kapitalismen, vad som görs och inte görs åt saken.

Ekonomin befinner sig inte kris. Det är, som DOK mycket riktigt påpekar, ekonomin som är krisen. Det är av samma skäl felaktigt att tala om en finanskris. Det finns en kris och den heter ”kapitalismen”, varken mer eller mindre.

Jag delar också DOKs misstänksamhet mot olika typer av ”nerväxt” eller ”nolltillväxtsrörelser”, det vill säga tillräckligt rika människor som konsumerar lite mindre än vanligt. Det är dels individuella lösningar på strukturella problem och dels har en majoritet av jordens befolkning motsatt problem. De har för lite pengar. Inte för mycket.

Och snälla. Kalla inte nolltillväxtrörelser och liknande för ”lattesocialister”. Deras verksamhet har inget med socialism att göra utan är en form av självterapi för den typen av liberaler som lider av kroniskt dåligt samvete.

Märk väl, jag menar inte att det kan vara vettigt att se över sin privatkonsumtion eller hur man lever, äter reser och så vidare. Tvärtom. Men den som tror att detta kommer att förändra samhället på något bestående sätt kommer att bli besviken.

Strukturella problem kräver kollektiva politiska lösningar.

Så lång, så gott. Men sedan händer något märkligt. DOK hävdar att kapitalismen förstört ”den naturliga världen”. Jag är ledsen om jag krossar någons illusioner nu, men kapitalismen är varken mer eller mindre ”naturlig” är systemet innan. Varken mer eller mindre ”naturlig” än vad som nu kommer efter.

Och nu lite musik. Här är en klassiker jag lika ofta som osökt kommer att tänka på när jag läser DSU. Oklart varför, men sjung gärna med:

So you been to school

For a year or two

And you know you’ve seen it all

In daddy’s car

Thinkin’ you’ll go far

Back east your type don’t crawl

Play ethnicky jazz

To parade your snazz

On your five grand stereo

Braggin’ that you know

How the niggers feel cold

And the slums got so much soul

It’s time to taste what you most fear

Right Guard will not help you here

Brace yourself, my dear

It’s a holiday in Cambodia

It’s tough, kid, but it’s life

It’s a holiday in Cambodia

Don’t forget to pack a wife

You’re a star-belly sneech

You suck like a leach

You want everyone to act like you

Kiss ass while you bitch

So you can get rich

But your boss gets richer off you

Well you’ll work harder

With a gun in your back

For a bowl of rice a day

Slave for soldiers

Till you starve

Then your head is skewered on a stake

Now you can go where people are one

Now you can go where they get things done

What you need, my son:

Is a holiday in Cambodia

Where people dress in black

A holiday in Cambodia

Where you’ll kiss ass or crack

Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot,

Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot,

Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot,

Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot, Pol Pot.

Tidigare inlägg:

Intro

Första cirkeln

Andra cirkeln

Tredje cirkeln

Fjärde cirkeln

Andra om femte cirkeln:

Alamut

Copyriot

Andra som skriver om Upproret (ledsen om jag missat nån):

Isabelle Ståhl

Commoniser

Multitunes

Guldfiske

Loke

Filosofibloggen

Piagnoni

Det stundande upproret: fjärde cirkeln

Ett jag har fötts, växt upp, fått en familj och gått ut skolan. Nu är det dags att söka arbete och leta bostad. Fjärde kapitlet handlar om landet och staden eller rättare sagt, om att landet och staden på olika sätt försvunnit och hur metropolen uppstått istället.

Det finns många problem med stora städer. Dyr och dålig kollektivtrafik, parasitära bostadsområden, privatbilism, gallerior, social utslagning och spotifiering. I Det stundande upproret presenteras en dystopi där hela planeten glasats in, spotifierats och förvandlats till en galleria. Ungefär så ser även min vision av helvetet ut.

Men där skiljs våra vägar. Den osynliga kommittén inleder ett förvirrat resonemang om autencitet och liv. De beskyller småborgerligheten för att jaga det äkta, men gör sedan själva precis samma sak.

Enda skillnaden är preferenserna. Enligt kommittén är problemområden ”vitala”, kåkstäder  och ockuperade gamla ruckel ”bebodda” och områden ”väcks upp” av fylls av ”energi” genom massarbetslöshet. Att romantisera misär och utslagning är inte ett dugg bättre än att leta efter ”autenticitet” i ett gentrifierat industriområde.

Kommittén beskriver metropolen som en ”terräng av konstant lågintensiv konflikt”. Berättar hur sårbar den är med alla dess flöden och hur lätt det är att störa cirkulationen.

För att något ska kunna resa sig ur metropolen måste den första handlingen vara att avbryta cirkulationen

Visst. Även jag skrattade skadeglatt åt alla affärsresenärer som fick tåget medan Eyjafjallajökull spottade aska över kontinenten. Men jag vill inte förhindra någon cirkulation. Jag vill ha mer cirkulation. Jag vill ha en annan sorts cirkulation.

Kollektivtrafik istället för privatbilism. Torg istället för gallerior. Tåg istället för flyg. Allmänningar istället för gated communities. Öppna nätverk istället för IPRED. Möjlighet istället för frihet. Och krydda gärna anrättningen med några rejäla skyskrapor.

Jag gillar verkligen hur Kommittén målar upp tillståndet i världen. Lösningarna är däremot sämre. Någon föreslog att Det stundande upproret ska läsas som skönlitteratur, men som sådan håller den inte måttet.

Jag skulle snarare säga att politik äger rum kring Det stundande upproret. Att den ställer till problem. Att den lägger en hög hundbajs i den liberala demokratins knä som den tvingas att hantera medan du och jag söker lösningar och skapar möjligheter.

Det är oerhört viktigt att titta framåt istället för bakåt. Det är som mormor brukade säga: det finns två sorters socialister, de som vill att alla ska ha det lika dåligt och de som vill att alla ska ha det lika bra.

Det stundande upproret: tredje cirkeln

Tredje cirkeln handlar om arbete. Men inte främst som produktion eller skapande av värde utan som identitet och kontroll.

Jag vet inte hur många gånger jag varit på fest eller på krogen, träffat nya människor och fått reda på vad de jobbar med. När de i sin tur vill veta vad jag gör vill de veta mitt yrke. Inte vad jag lyssnar på för musik, om jag har husdjur, vad jag läser för böcker just nu eller om jag varit på någon spännande resa nyligen.

Vi är våra yrken. Vi är sjuksköterskor, bilmekaniker, jurister, och kulturarbetare. Inte personer som gillar att baka småkakor, har två hundar, tränar brottning eller lägger all vår lediga tid på att odla grönsaker. Alldeles oavsett hur mycket eller lite vi själva identifierar oss med våra yrkesroller är det ofta yrket som fungerar som social markör och berättar vilka vi ”är”.

Men vad händer när vi i allt mindre utsträckning har yrken? När många unga aldrig kommer in på arbetsmarknaden. När vi är anställda av bemanningsföretag och sedan utlånade till diverse olika arbetsplatser. När vi har fyra timvikariat på helt olika platser.

När vi jobbar allt mindre med att faktiskt producera något – trots att vi jobbar hela tiden – och när vår enda produkt är oss själva, ett stycke arbetskraft som ska falla Poolia i smaken. Vi arbetar med att göra oss själva anställningsbara. Vi är vandrande cv:n.

Samtidigt jobbar allt färre allt mer, medan allt fler jobbar allt mindre eller ingenting alls. Eller rättare sagt, arbetskraften delas upp i de som snart firar åttatimmarsdagens 100årskalas och de som alltid jobbar genom att dygnet runt  ”stå till arbetsmarknadens förfogande” och därmed vare sig de vill eller inte bilda en reservarmé som håller den första gruppens löner nere.

Arbete är kontroll. Kan någon annars förklara varför hela befolkningen rekvireras under hela sin produktiva tid till något vi tillsammans hade kunnat lösa på några timmar?

Idag är arbete mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten att producera varor än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst

Den osynliga kommittén

Varför inte dela på de nödvändiga sysslor som behöver utföras? Det kanske skulle ta sex timmar. Kanske fyra. kanske ännu färre. Sedan kan vi alla vara lediga, fria och göra precis vad var och en känner för.

Dags att släppa kontrollen. Dags att slita sig ur greppet. Dags att skapa helt nya identiteter.

Det är dags att förbereda oss för en tillvaro bortom lönearbetet.

Det stundande upproret: andra cirkeln

Ärligt talat, vem hade inte lust att bränna ner sin högstadieskola? Det flesta av oss lät dock bli. En ganska sund reaktion egentligen. Eller skulle vi passat på medan det fortfarande fanns en skola att bränna ner?

Första cirkeln handlade om jaget. Nu är det dags för samma jag att växa upp. Andra cirkeln handlar nämligen om tillståndet i två av våra främsta ideologiska statsapparater, skolan och familjen. Det stundande upproret kunde lika gärna ha hetat Den pågående krisen.

Det finns två parallella linjer när det gäller skolsystemets sönderfall. I det första fallet handlar det om närvaro. Skolan  – precis som fängelset och mentalsjukhuset – löses upp, flyter ut och genomsyrar allt. Vi befinner oss ständigt i utbildning. Alltid vid skolbänken.

Reklam, media, jobbet, resan till jobbet, kurser på jobbet och fredgasmys är en enda lång skoldag och ”liberal demokrati” är ämnet för dagen.

Dem andra linjen handlar om frånvaro. Under de senaste tio åren har jag jobbat i och kring skolor i Stockholms mest segregerade förorter. Nedrustningen har varit påtaglig. Medelklassföräldrar flyttar sina barn till friskolor. Samma skolor lockar lärare med högre lön och mindre klasser.

Hålen tätas av några få kvarvarande eldsjälar, outbildad personal samt  – i allt större utsträckning – privata vaktbolag. Min egen korta lärarkarriär avslutades med att vara inlåst tillsammans med väktare och några elever som ansågs vara ett ”arbetsmiljöproblem” .

Du väljer tidigt, eller förlåt dina föräldrar väljer tidigt, eller förlåt dina föräldrars utbildningsnivå väljer tidigt om du ska plugga på universitet eller inte. Annars hänvisas du till betyg i den ordning och det uppförande som numera administreras av Securitas samt yrkesutblidning till yrken som i allt mindre utsträckning existerar.

I båda fallen försvinner skolan som vi känner till den. Problemet är inte längre bara att skolan är för fostrande. Problemet är numera dessutom att utan den inte är överhuvudtaget för många unga. Samhället skiktas allt mer i en del som är innanför och en annan del som inte har tillträde.

Den osynliga kommitén skriver att gatans återkomst som skola och kulturell institution under de senaste tjugo åren konkurrerar med republikens skola och falska kultur. Vänj dig.

Andra om andra cirkeln:

Commoniser
Guldfiske
Alamut
Copyriot

Det stundande upproret: första cirkeln

Schwein oder Mensch

Första kapitlet i Det stundande upproret handlar om ”jaget”. Men vad är jaget egentligen? Ett resultat av materiella och spotifierade omständigheter? Summan av ett oändligt antal konstgjorda begär? En produkt av den liberala ekonomin?

En sak är säker. Det finns inget autentiskt jag. Inget äkta som lurar där inne någonstans.  Jaget är ett resultat av materiella omständigheter och i viss mån handlingsutrymme samt de beslut som fattas. Som i sin tur delvis är ett resultat av den materiella omvärlden. Som i sin tur påverkar den materiella omvärlden. Och så vidare.

Jag är promenaden genom ett inglasat torg på väg mot en smygprivatiserad tunnelbana till ett alienerande skitjobb och fjorton likadana alternativ i food courten.

Men också kärlek som försöker gömma sig för moraliska kategorier, skapande som flyr från arbete, uppror som kuvas, vänskap som kuvar tillbaka och kultur som hela tiden riskerar att avbryts av reklam. Jag väljer själv bland alternativen, men sällan själva alternativen. Ibland väljer de mig också.

Vad vi ska göra med den informationen? Vad ska vi ta oss till med våra jag? Det  handlar inte om att låta bli att vara. Att inte ha ett jag. Tvärtom. Det handlar om att välja vad vi ska vara. Att bestämma hur detta ”jag” ska se ut. Schwein oder Mensch FTW.

Men hur ska det gå till? Jag gör som Alamut och plockar upp Fight Club tråden. I en scen kidnappar Tyler Durden ett butiksbiträde. Under pistolhot tvingas biträdet lova att återuppta sina veterinärstudier. Vilket förändrar hans ”jag”. Men på ett ganska begränsat sätt och inom av samhället bestämda ramar.

Och det räcker ju inte. Vill vi att makten över våra jag ska vara större än att välja mellan ett kneg på 7-11 och veterinärstudier måste vi också förändra det samhälle våra ”jag” existerar i.

Men det är ju å andra sidan lika självklart som det faktum att vi kommer att få anledning att återkomma till de i sammanhanget inte helt oväsentliga frågorna om vem vi ska kidnappa istället, vad vi ska hota med och framförallt vad vi vill uppnå det. Vem vet, vi kanske bestämmer oss för att ha ett ”vi” istället. Eller också.

Tidigare inlägg

Fler om första cirkeln:

Alamut
Copyriot
Lisa Magnusson
eval.nu
Guldfiske

Det stundande upproret: I am the Insurrection

Då kör vi. Första rapporten borde vara klar om ungefär en vecka. Vad kan vara lämpligare än att inleda med en version av det här fina gamla stycket om den liberala demokratin.

Down down, you bring me down
I hear you knocking down my door and I can’t sleep at night
Your face, it has no place
No room for you inside my house I need to be alone

Don’t waste your words I don’t need anything from you
I don’t care where you’ve been or what you plan to do

Turn turn, I wish you’d learn
There’s a time and place for everything I’ve got to get it through
Cut loose, cause you’re no use
I couldn’t stand another second in your company

Don’t waste your words I don’t need anything from you
I don’t care where you’ve been or what you plan to do

Stone me, why can’t you see
You’re a no-one nowhere washed up baby who’d look better dead

Your tongue is far too long
I don’t like the way it sucks and slurps upon my every word

Don’t waste your words I don’t need anything from you
I don’t care where you’ve been or what you plan to do

I am the insurrection and I am the light
I couldn’t ever bring myself to hate you as I’d like

I am the insurrection and I am the light
I couldn’t ever bring myself to hate you as I’d like