Don’t cry for me Ari Folman

Shoot and cry

Vilket är det bästa sättet att få karaktärerna i en film att framstå som ädla? Låta dem göra goda saker? Nej, det är alldeles för enkelt och inte minsta realistiskt. Istället framställer man dem som vanliga men komplexa personer som tar svåra beslut, har betänkligheter och gör en del riktigt ondskefulla saker. Dock alltid av goda skäl och aldrig utan att också fälla en tår efteråt.

Ari Folmans film Waltz with Bashir påminner om en annan film om den israeliska krigsmakten, nämligen Steven Spielbergs München. En gäng kufar bestående av bland annat en revisor, en leksakshandlare och en bilmekaniker åker runt till främmande länder och tar skurkar av daga. Det är inget lätt jobb. Det är smutsig, otacksamt och blodigt. Det uppstår fler moraliska dilemma än antalet bosättningar på ockuperad mark. Men det gör det för en god sak. Fienden är däremot enkelspåriga fanatiker. Lämpligt nog avslutar Spielberg filmen innan de hinner ta livet av den helt oskyldige norsk-marockanske pizzabagren.

Temat i Waltz with Bashir är detsamma. En armé bestående av helt vanliga människor som senare ska bli regissörer, falafelkungar och karatetränare åker till ett främmande land och tar livet av en massa människor. Detta är en otacksam och svår uppgift som de inblandade fortfarande mår dåligt av trettio år senare. Det gör det dock för den goda sakens skull och fäller givetvis en tår efteråt. Lämpligt nog är det inte världens mest moraliska krigsmakt, utan några enkelspåriga fanatiker som begår det värsta illdådet.

Waltz with Bashir ropar: krama oss! Ser du inte att vi gråter? Vi är inga odjur, utan helt vanliga människor. Vi är tänkande, komplexa och känsliga varelser. Fattar ni hur jobbigt det är att införa apartheid, bygga en ny berlinmur och fosforbomba barn?

 

Dela på Facebook

Okrossbara illusioner

Igår fick jag ett märkligt mail. Det kom från en man som heter Bengt Nilsson. Han driver ett företag som tillverkar säkerhetsglas. I mailet förklarar Bengt att hans företag monterat okrossbara fönsterrutor på polisstationen i Rosengård. 

Inget konstigt med det. De kommer säkert till användning. Jag undrar bara varför han berättar det här för just mig. Vad ska jag göra med informationen?

(1) Är det meningen att jag ska bli sugen på att installera okrossbara rutor hemma? Jag bor på fjärde våningen och dessutom i en hyreslägenhet, så det känns inte särskilt nödvändigt. 

(2) Är det meningen att jag ska avskräckas från att åka till Rosengård och panga rutor på snuthäcken?

(3) Är Bengt i maskopi med exempelvis producenten bakom Beck-filmerna och är ute efter att skapa illusionen av att vi lever i en farlig värld och därmed plantera en liten poliskonstapel i min hjärna?

Hjälp mig på traven är ni snälla.

Leve monarkin

 

mussolini_c1945

 

Monarkin fyller en viktig samhällsfunktion. Vid alla seriösa revolutioner har det varit en viktig symbolhandling att ta statsöverhuvudena av daga på något spektakulärt sätt. 

Ur det perspektivet är det givetvis bra att Viktoria valt en man av folket. Det vore fruktansvärt om kungahuset skulle dö ut på grund av inavel.

Nu slumpar det sig dessutom så väl att Daniel inte bara har andra gener än kungafamiljen. Han har dessutom i vissa avseenden bättre gener. Det sägs exempelvis att Daniel haft 0,1 på högskoleprovet, ett resultat som hans blivande svärfar med största sannolikhet inte skulle komma i närheten av. 

Så fortsätt ni att äta gåslever på min bekostnad. Jag vet att jag kommer att få valuta för pengarna en dag. 

Metropia

Vill du ha en liten ”Sneak Preview” från filmen jag varit delaktig i finns den här:

Metropia

Jag har skrivit manus tillsammans med regissören Tarik Saleh och Stig Larsson. Den riktige Stig alltså, inte den där kioskdeckartrotten. 

Filmen är en dramadokumentär. Det kanske är bäst att poängtera att alla inblandade inte skulle beskriva den så, utan snarare som ”Science Fiction”. 

Medverkar gör bland andra Vincent Gallo, Juliette Lewis, Udo Kier, Stellan Skarsgård och Alexander Skarsgård. Nåja, deras röster i alla fall. 

Filmen kommer upp på biograferna till hösten. Var snäll och kom ihåg att det är ett väldigt otacksamt jobb att syssla med samhällsskildringar. Det är ju som bekant alltid mycket värre i verkligheten. 

Och du. Don’t wash your hair…

Årets läsning 2008

Slavoj Zizek – IN DEFENSE OF LOST CAUSES

Zizek antar som vanligt ett antal obekväma ståndpunkter. Den här gången hyllar han proletariatets diktatur och menar att Martins Heideggers engagemang i nazistpartiet var rätt steg i fel riktning och en logisk konsekvens av hans filosofi. Inte ett misstag som många av hans försvarare hävdar. Hursomhelst. Zizek förtjänar minst lika stor uppmärksamhet som Hardt och Negri och jag hoppas att sitter bredvid mig i politbyrån en dag. Try again. Fail Again. Fail Better.

Chuck Palahniuk – SNUFF

Jag har dragit mig för att läsa Snuff eftersom jag är genuint ointresserad av porrindustrin. Dumt såklart. Boken innehåller både generella sanningar om livet och riktigt vidriga detaljer. Främst handlar det om att bli gammal, om att ha tillhört yppersta eliten och vara på väg nedåt i rasande fart. Om att ha varit så bra att man inte bara vet att man blivit ful, dålig och patetisk utan dessutom exakt på vilket sätt man är ful, dålig och patetisk.

En bedagad porrstjärna vill avsluta karriären med ett världsrekord, att ha sex med 600 män under en och samma tagning. Vi får följa nummer 600 – en av branschens riktigt stora på rejäl dekis, nummer 137 – en fd såpastjärna som försöker tvätta bort ett envist bögrykte samt nummmer 72 som jag inte vill avslöja för mycket om.

Modernistas Pulp-serie

Modernista ger ut ett antal klassiker inom ”pulpgenren”. Ett måste för alla som älskar snutkultur, socialporr och trasproletärlitteratur. Särskilt nummer två i serien, Jim Thompsons Mördaren i mig, rekommenderas. Det är kanske den bästa skildring av en psykopat jag nånsin läst. Han har allt. Social begåvning, charm, extrema intellektuell förmågor, ett för honom fullkomligt logiskt, men för andra fullkomligt vansinnigt resonemang och inga som helst spärrar. Och det värsta är att han, till skillnad från Patrick Bateman, troligen finns på riktigt.

Snygga är de också. Böckerna alltså.

Ernst Jünger – PSYKONAUTERNA

Ju äldre jag blir desto mindre fascinerad av droger och drogskildringar blir jag. Men Ernst ”Stålfarfar” Jüngers eskapader är helt klart läsvärda. Acid House i blanka preussiska stövlar.

Jutta Ditfurth – ULRIKE MEINHOF

Det intressanta är inte själva boken. Visst är den välskriven, men den innehåller ingenting vi inte redan visste. Däremot kan jag inte låta bli att fascineras av diskussionen på kultursidorna. Vi lever alltså i ett land där det är helt ok att stödja fosforbomber mot barn, men en dödssynd att gilla vissa böcker.

Dennis Lehane – ETT LAND I GRYNINGEN

Jag är lite kluven till Lehane. Hans första deckare är verkligen usla medan exempelvis Patient 67 är lysande. Ett land i gryningen är ett epos om tiotalets USA med en kriminell baseballspelare och en hal snut som huvupersoner. Snuten jobbar med att infiltrera olika subversiva grupper bestående av allsköns skäggiga socialister, anarkister och kommunister.

I sina bästa stunder påminner boken till och med om Ellroys ”tabloidserie”. Särskilt när han tar ner världspolitiken på hårdkokt gatunivå. Utan Ellroys lysande porträtt förstås, men man kan inte få allt.

Den svenska översättningen är dock gjord på fyllan så läs den på engelska eller vänta till de gör om den.