Snyggt men platt snusk med Palahniuk

eqpfastesx9emfud594v

När jag klev in i en biosalong 1999 hade jag en rad problem i livet. När jag klev ut hade jag bara ett. Jag hade sett sista föreställningen och var tvungen att vänta i hela 20 timmar innan jag kunde se Fight Club igen. Jag förstår att detta framstår som fullkomligt patetiskt,  men just då kändes det som om filmen gjorts bara för min skull. Som om någon lagt ofantliga resurser på att förklara för just mig hur livet fungerar.

Jag insåg motvilligt redan då att så inte var fallet. Men det hindrade mig inte från att ta reda på mer om författaren bakom boken som filmen baserades på. Jag fick snabbt en ny favorit i Chuck Palahniuk. Det visade sig dessutom att Fight Club var hans sämsta bok och ett av de där sällsynta fallen där filmen överträffar boken. Palahniuk är en fullkomligt briljant författare av både journalistiska texter och prosa. Filmen gav dessutom hans karriär en rejäl skjuts och han skrev ungefär en bok per år tiden som följde. Till en början flera lysande som SurvivorLullabyDiary och särskilt  Rant, som är en av mina favoritböcker över huvud taget.

Sedan tog inspirationen och idéerna slut. Böckerna blev sämre och sämre. Palahniuk räddas visserligen alltid av att vara en lysande stilist, men de senaste årens utgivning borde stannat kvar i skrivbordslådan. Att han själv är medveten om idétorkan utgår jag ifrån, då hans två senaste böcker består av uppstekta gamla rester. Den ena en uppföljare till ett av hans sämre alster, den andra en remix av en av hans första böcker.

Därför är det med mycket stora förväntningar jag läser hans första riktiga bok på länge. Har han hittat tillbaka? Boken heter Beautiful You och handlar om Penny Harrigan som har ett skitjobb på en advokatbyrå men inget kärleksliv. Åtminstone inte till dess att hon träffar multimiljardären och snillet C. Linus ”Climax Well” Maxwell som bjuder henne på en av Manhattans finaste restauranger för att sedan flyga iväg med henne till Paris där han introducerar henne för sin senaste uppfinning, den mest avancerade sexleksak som någonsin konstruerats. Penny börjar misstänka att han har dolda avsikter med deras kärleksaffär. Och det gör hon givetvis alldeles rätt i.

Penny har själv en plan. Hon försöker utveckla en sorts postfeminism. Hon vill varken vara ”hora eller madonna” eller ”hemmafru eller advokat” utan något helt annat bortom gängse strömningar och definitioner. Ja, du har hört det förut. Nej, Palahniuk har inget intressant eller nytt att säga om den saken.

I Beautiful You får Palahniuk utlopp för både sina bästa och sämsta förmågor. Förutom att vara en lysande stilist är han någon av en okrönt mästare i att gestalta kroppsliga upplevelser, inte sällan privata, pikanta och oerhört obehagliga. De allra värsta vågar jag knappt tänka på, än mindre återge här. Men jag kan berätta så mycket som att han under årens lopp fått mig att vilja bli biten av grävlingar, ägna mig åt bodybuilding samt försett mig med ett gäng mycket jobbiga fobier. Som att aldrig någonsin under några som helst omständigheter våga kliva ner i en swimmingpool (läs Haunted om du törs). När Palahniuk är som bäst känns böckerna lika mycket i magen och hjärtat som i skallen.

Däremot går det ofta dåligt när han ska formulera politiska åsikter och manifest åt sina karaktärer. Om du sett Fight Club eller ännu värre läst boken, förstår du vad jag menar. Det blir ofta oerhört banalt om än snyggt förpackat. Bland alla briljanta aktioner gömmer sig unken anarko-primitivism. Enda undantaget är boken Rant där det en global konspiration drivs av den amerikanska motsvarigheten till Trafikverket. Det behövs ingen avancerad feministisk analys för att inse att Palahniuk inte plöjde Wendy Brown och Nancy Frazer när han gjorde research för boken.

Den här gången är de politiska inslagen lika dåliga som vanligt medan de kroppsliga utsvävningarna är, om inte dåliga, så åtminstone ganska förutsägbara. Men trots att Beautiful You är en av Palahniuks sämsta böcker är den bättre än mycket av den amerikanska samtidslitteratur som översätts till till vårt modersmål. Det är en gåta att endast Fight Club finns på svenska medan exempelvis veranda bokstav av medelmåttan Paul Auster verkar översättas.

Ur Arbetaren #48 2014

Anställningsförhör i våra hjärtan II

Glöm inte att man kan sluta på jobb också. Kolla in de här klippen, meditera över dem i helgen och kom tillbaka som en helt ny medarbetare. Boom. Elvis has left the building.

Det stundande upproret: första cirkeln

Schwein oder Mensch

Första kapitlet i Det stundande upproret handlar om ”jaget”. Men vad är jaget egentligen? Ett resultat av materiella och spotifierade omständigheter? Summan av ett oändligt antal konstgjorda begär? En produkt av den liberala ekonomin?

En sak är säker. Det finns inget autentiskt jag. Inget äkta som lurar där inne någonstans.  Jaget är ett resultat av materiella omständigheter och i viss mån handlingsutrymme samt de beslut som fattas. Som i sin tur delvis är ett resultat av den materiella omvärlden. Som i sin tur påverkar den materiella omvärlden. Och så vidare.

Jag är promenaden genom ett inglasat torg på väg mot en smygprivatiserad tunnelbana till ett alienerande skitjobb och fjorton likadana alternativ i food courten.

Men också kärlek som försöker gömma sig för moraliska kategorier, skapande som flyr från arbete, uppror som kuvas, vänskap som kuvar tillbaka och kultur som hela tiden riskerar att avbryts av reklam. Jag väljer själv bland alternativen, men sällan själva alternativen. Ibland väljer de mig också.

Vad vi ska göra med den informationen? Vad ska vi ta oss till med våra jag? Det  handlar inte om att låta bli att vara. Att inte ha ett jag. Tvärtom. Det handlar om att välja vad vi ska vara. Att bestämma hur detta ”jag” ska se ut. Schwein oder Mensch FTW.

Men hur ska det gå till? Jag gör som Alamut och plockar upp Fight Club tråden. I en scen kidnappar Tyler Durden ett butiksbiträde. Under pistolhot tvingas biträdet lova att återuppta sina veterinärstudier. Vilket förändrar hans ”jag”. Men på ett ganska begränsat sätt och inom av samhället bestämda ramar.

Och det räcker ju inte. Vill vi att makten över våra jag ska vara större än att välja mellan ett kneg på 7-11 och veterinärstudier måste vi också förändra det samhälle våra ”jag” existerar i.

Men det är ju å andra sidan lika självklart som det faktum att vi kommer att få anledning att återkomma till de i sammanhanget inte helt oväsentliga frågorna om vem vi ska kidnappa istället, vad vi ska hota med och framförallt vad vi vill uppnå det. Vem vet, vi kanske bestämmer oss för att ha ett ”vi” istället. Eller också.

Tidigare inlägg

Fler om första cirkeln:

Alamut
Copyriot
Lisa Magnusson
eval.nu
Guldfiske

00-talets bästa filmer

memento

00-talet summeras sina håll och jag vill såklart bidra med min egen lista över decenniets bästa filmer. Men först av allt vill jag nämna några filmer som jag inte riktigt förstått eller till och med ogillat, men som många andra hyllat:

Requiem for a dream (jag gillar dig Darren Aronofsky, men du kanske inte skulle tagit emot det där stipendiet från Föräldraföreningen mot narkotika), De ofrivilliga (som Killingänget fast utan humor), Amelie från Montmarte (kulturtantsnusk) och Sagan om ringen (som Braindead utan Braindead och typ allting annat som får mig att engagera mig i en film).

Sådärja. Då är det dags för några filmer som jag tyckt mycket om och som nästan är med på listan. Thank You For Smoking, Morvern Callar, Der Untergang, Irreversible, City of God, Sin City, Snatch och Oldboy.

10 – No Country for Old Men (2007)
Det finns två tillfällen när jag älskar bröderna Coen. När de låter allt vara buskis, som i Big Lebowski, eller när ingenting är buskis, som i Millers Crossing. No Country for Old Men är helt klart ett exempel på det sistnämnda. De lyckas faktiskt koka filmen lika hårt som Cormac McCarthys bok. Och det vill inte säga lite. Jag växlar mellan att vara lite rädd för psykopaten och att vilja ha en sån där tantfrisyr.

Dessutom spottas det ut repliker till höger och vänster (vars kred i de flesta fall bör tillfalla Cormac McCarthy) som jag skulle byta en kroppsdel mot att ha skrivit. Som de här:

– If I don’t come back, tell mother I love her.
– Your mother’s dead, Llewelyn.
– Well then I’ll tell her myself.

9 – Donnie Darko (2001)
Att sjunka ner i en biofotölj, träda in i någons annans fantasi och köpa varenda detalj hur bisarr den än må vara är bland det bästa som går att vara med om. Donnie Darko bjuder på just en sådan verklighetsflykt. Den ena osannolika händelsen efter den andra upplevs som självklara. Det är inte ens konstigt att pojken har en grotesk kanin som heter Frank som ledsagare. Extra plus till Patrick Swayze som gör sin livs roll som filmens slemhög.

8 – Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)
Det tog ungefär en halvtimme att komma över chocken att Jim Carey var riktigt, riktigt bra. Sedan rullade det på. Jag har alltid gillat Nietzsche, Charlie Kaufman, Kate Winslet och extremt avancerad teknologi i lo-fi-tappning så att den här filmen skulle vinna mitt hjärta kan ha varit det mest förutsägbara som hände under 00-talet. Ska också villigt erkänna att Lacuna Inc varit en stor inspirationskälla under arbetet med Metropia.

7 – The Royal Tenenbaums (2001)
Trots att filmen inte är humoristisk i traditionell mening är Royal Tenenbaums bland det roligaste jag sett. Särskilt Owen Wilsons karaktär, den vilsne, avundsjuke unge mannen som skriver psykedeliska westernromaner. Scenen där han sitter under en bild på några bisarra typer på fyrhjuliga motorcyklar och inte gör något annat än att se så där dum ut som bara han kan göra är kanske filmhistoriens roligaste scen.

6 – Memento (2000)
Många håller Eastern Promises som den ultimata tatueringsporrfilmen. Men de har fel. Det är givetvis Memento. Filmen handlar om en man som varit med om något fruktansvärt. Problemet är bara att han inte vet vad eftersom han förlorat sitt långtidsminne. Tillståndet huvudpersonen befinner sig i är betydligt obehagligare än händelsen han glömt. Memento är faktiskt ännu läskigare än baklängeskollegan Irreversible.

5 – Good Bye Lenin! (2003)
Good Bye Lenin handlar om en kille vars mamma faller i koma under DDRs sista dagar. För att den partitrogne mönstermedborgaren inte ska få en chock när hon vaknar till liv igen rekonstruerar sonen DDR kring hennes sjukbädd. Inte bara det. Han gör det lite bättre än det egentligen var. Mera som det var tänkt, mindre som det verkligen blev. Som ett rikt och välfungerande samhälle där alla människor är lika mycket värda.  I sonens version flyr människor givetvis från väst till öst, istället för tvärtom, när muren faller.

Good Bye Lenin är inte bara rolig utan också tankeväckande. Slavoj Zizek har sagt att det skulle vara omöjligt att tänka sig en nazistisk version av både ostalgi (naztalgi?) och filmen (Good Bye Hitler?). Ett DDR där allt fungerade som det var tänkt hade nämligen varit ett riktigt fint samhälle. Ett Nazityskland där allt fungerade som det var tänkt hade däremot varit ännu värre än i verkligheten. Och det vill inte säga lite.

4 – Mulholland Dr (2001)
Vet inte hur många gånger jag sett den här kärlekshistorien som eventuellt inte har en linjär handling. Vet inte om jag blivit klokare för det. Jag antar att det skrivits hundratusentals b-uppsatser i filmvetenskap om vad Mullholland Dr egentligen handlar om. Jag antar också att diskussionen kommer att överleva filmen.  Som om inte det var nog bidrar David Lynch själv med en lista på saker man kan tänka på när man ser filmen – i stil med ”lägg märke till morgonrocken, askfatet och kaffekoppen” – för att lätta lite på mystiken. Eller är det kanske tvärtom?

Men strunta i det. Mullholland Dr är en av de där filmerna man kan se flera gånger trots att man inte fattar vad den handlar om. Förlåt, jag menar förstås tack vare att man inte fattar vad den handlar om.

3 – Der Freie Wille (2007)
Sugen på tre timmars kompakt ångest och mardrömmar i veckor efter det? I såna fall är ”Den fria viljan” filmen för dig. Den handlar om en sadistisk våldtäktsmans försök att leva ett hyfsat normalt liv. En av Tysklands absolut bästa skådespelare, Jürgen Vogel, är lysande i huvudrollen. Det går inte att distansera sig. Det är bara att kliva in i psyket på en man som begått avskyvärda brott och desperat kämpar mot sitt eget öde. Oerhört smärtsamt. Jürgen Vogels insats är helt klart 00-talets starkaste rollprestation.

Filmen passerade mer eller mindre obemärkt förbi i Sverige. Men se Den fria viljan. Om du orkar.

2 – The Wrestler (2008)
Skräckfilm behöver inte innebära  att det händer något ovanligt, abnormt eller avvikande. Det kan vara ännu läskigare när det inte händer något särskilt. Jag vaknade jetlaggad tidigt en morgon och såg The Wrestler två gånger på raken. Jag grät båda gångerna.  Ena gången för att det var så uppenbart att det handlade väldigt mycket om Mickey Rourke själv. Andra gången när jag förstod att den riktigt stora katastrofen varken är den trasiga relationen med dottern eller hjärtoperationen utan att allt fortsätter precis som vanligt.

1 – Fight Club (1999)
Ok, den här filmen är formellt sett inte från 00-talet. Den hade svensk premiär några dagar innan Y2K. Men ingen annan film, eller annan företeelse för den delen, beskriver 00-talet så perfekt som Fight Club. Känslan av alienation. Av att världen är på väg åt helt fel håll. Av att vilja starta ett upplopp eller till och med krascha en större högst symbolisk byggnad.

Det var egentligen bara en sak jag var besviken på när jag kom ut ur salongen. Det var sista föreställningen för kvällen så jag kunde inte gå direkt ut till kassan, köpa ny biljett och se den en gång till. Det kanske är bäst att hoppa över amatörpsykologin. Killen dödar faktiskt sin pappa, ligger med sin mamma och spränger en massa fallosar i luften till tonerna av Pixies ”Where is my mind”. Vågar inte tänka på vad Dr Freud hade kunnat göra med den patienten.

Frågan är om inte Fight Club kommer att beskriva även nästkommande tio år. Åtminstone mina.  För jag är fortfarande Ikeapojken. Mitt liv är a copy of a copy of a copy of a copy, men jag kommer troligen inte att dö av insomnia. Men jag vill fortfarande vara skitsnygg, slå folk på käften och spränga banker och försäkringsbolag i luften.