Gran Torino

Precis som i en annan betydligt bättre film där huvudpersonen heter Kowalski och handlingen kretsar kring en bil, är temat flykt. Den här gången är det dock inte Kowalski som flyr utan alla andra.

Den vita medelklassen lämnar USAs storstäder i hundratusental. Ibland till mer eller mindre inhägnade förorter. Ibland till så kallade ”off-worlds”, ett namn som lånats från Blade Runner, i någon ödslig trakt inte sällan i någon annan delstat varifrån de sedan veckopendlar. 

I Los Angeles är den här utvecklingen tydligast. Under 90-talet flyttade fler än 200 000 vita från stan. Många hamnade i off-worlds som St Geroge, Utah och Casa Grande, Arizona*. Utvecklingen ser ungefär likadan ut i bilkrisens huvudstad Detroit. 

Hursomhelst. Gran Torino handlar om en av de få som blivit kvar där, nämligen Clint Eastwoods karaktär koreaveteranen Kowalski. Kowalski är den ende vita personen i området. Hans närmaste grannar är asiatiska immigranter från Hmung-folket. 

Konflikten i Gran Torino påminner väldigt mycket om den i Eden Lake. Vad är bästa medicin om du finner dig omgiven av främlingar du inte gillar. Kowalski stör sig lika mycket på sina grannar som det präktiga paret störde sig på arbetarklassen. De har också samma grundinställning. De vet vad som är bäst för andra.

Det finns dock en betydande skillnad. Medan paret lyckades med konststycket att på samma gång tycka både illa och synd om sina ofrivilliga klienter inser Kowalski snart att han har en hel del gemensamt med grannarna. Faktiskt betydligt mer än med sina egna barn. 

Granarna är egentligen bra människor med sunda värderingar. De behöver bara en fast hand som pekar var de kan klippa sig och skaffa riktiga jobb. Kowalski kan till och med tänka sig umgås med grannarna så länge han får gömma sig bakom rasistiska tillmälen. 

Om Kowalski lyckas bättre än Jenny och Steve tänker jag inte avslöja. Gran Torino är en bra film om du gillar stereotypa könsroller och positiv rasism.

* Läs gärna mer om detta i Mike Davis ”City of Quartz”.

Konstgjord konflikt i Sydsvenskan

Underhållningsindustrin är ofta sina egna värsta fiender. Men en sak har det lyckats med, vilket bland annat Copyriot påpekat. De har med stor framgång prånglat ut en bild av att fienderna i konflikten kring upphovsrätt är pirater och stackars fattiga konstnärer. 

Några som uppenbarligen svalt den här myten med hull och hår är Sydsvenska Dagbladets oberoende liberala ledarredaktion. Dagens ledare beskriver fildelarna som skurkar och de som får sin upphovsrätt kränkt som offer. 

I samma tidnings kulturdel kan man  läsa att SF Bio 2008 gjorde sitt bästa resultat på tjugo år. PÅ SFs hemsida står att de amerikanska filmbolagen tjänat mer pengar än någonsin under 2008. 

Alex Kugelberg, Biografansvarig på SF i Malmö som i morgon öppnar en ny biograf, beskriver läget så här:

– I Malmö hade vi vårt bästa år någonsin 2008, vi får neka folk för att vi inte har plats.

Det är något som inte stämmer här. Jag kan hålla med om att upphovsmännen i någon mening är offer. Men vilka är egentligen skurkarna? De som gör rekordvinster på upphovsmännens material eller de laddar ner filmerna?

IPRED är en eftergift åt en rik bransch som vill bli ännu rikare. Så Stefan Sauk, om du läser det här och fortfarande käkar nudlar har jag ett tips. Vill du ha skälig ersättning kanske du ska vända dig de som gör rekordvinster på ditt arbete. Inte till de som gillar dina filmer.

Metropia

Vill du ha en liten ”Sneak Preview” från filmen jag varit delaktig i finns den här:

Metropia

Jag har skrivit manus tillsammans med regissören Tarik Saleh och Stig Larsson. Den riktige Stig alltså, inte den där kioskdeckartrotten. 

Filmen är en dramadokumentär. Det kanske är bäst att poängtera att alla inblandade inte skulle beskriva den så, utan snarare som ”Science Fiction”. 

Medverkar gör bland andra Vincent Gallo, Juliette Lewis, Udo Kier, Stellan Skarsgård och Alexander Skarsgård. Nåja, deras röster i alla fall. 

Filmen kommer upp på biograferna till hösten. Var snäll och kom ihåg att det är ett väldigt otacksamt jobb att syssla med samhällsskildringar. Det är ju som bekant alltid mycket värre i verkligheten. 

Och du. Don’t wash your hair…

JCVD

Kamsportfilmer är Hollywoods motsvarighet till Trip-Hop. Alla har någon gång älskat dem, men ingen skulle drömma om att erkänna det offentligt. Kräddkarriärer har tagit slut av betydligt futtigare anledningar än så. Med undantag för Bruce Lee och filmer med boxningstema står kampsportfilmerna och deras stjärnor till och med lägre i kurs än buskis och porr.  

Det är delvis skådespelarnas egen förtjänst. Att helt sakna självdistans samt omfamna reaktionära värderingar ingår liksom i paketet. Värst av alla är Chuck Norris som glatt åker runt i sina Action Jeans och snurrsparkar alla som messar med Texas i skallen. På en fin andraplats återfinns Steven ”Snuten” Seagal med sin glesa, flottiga hästsvans och förkärlek för att knäcka armar så det låter högt och otrevligt. Om du någon gång försökt sova samtidigt som någon kollar på en segalrulle förstår du vad jag menar. Namnen på hans rollkaraktärer säger troligen allt man behöver veta om hur det är ställt med killen. Säg ”Nico Toscani”, ”Mason Storm”, ”Casey Ryback”, ”Jack Cole”, ”Jonathan Cold” och ”Travis Hunter” högt för dig själv utan att börja skratta om du kan*. 

Därför är det glädjande att det på senaste tiden dykt upp två filmer som ger denna underskattade konstform lite upprättelse. I båda fallen handlar det om två åttiotalsikoner som spelar sig själva, även om detta inte är uttalat i förra årets bästa film The Wrestler med Mickey Rourke.  

Det andra bidraget står ”Muscles from Brussels” för. Jean-Claude Van Damme spelar Jean-Claude Van Damme i metadramat JCVD. Han genomgår en jobbig vårdnadstvist, gör halvhjärtade försök att sluta med kokset och är på dekis som skådis, till och med för att vara honom. Dessutom känner han sig missförstådd som konstnär vilket ger filmen en lätt surrealistisk tvist. Mitt i allt elände hamnar Klådan i ett gisslandrama på ett postkontor som han givetvis får skulden för. Det låter kanske inget vidare, men jag lovar att det är förvånansvärt bra. Visst, han kunde ha rånat posten på riktigt, men man kan inte få allt. 

Betyg:

Om den här trenden är ett tecken på att vissa actionhjältar plötsligt har massor av självdistans, eller ingen som helst utan snarare hamnat i händerna på osedvanligt cyniska regissörer ska jag låta vara osagt. Jag lutar åt det första alternativet. Bra filmer blir det hursomhelst. Så om du läser det här Danne Fridell kan du väl ringa Liam och Paolo. Jag har en idé. 

* Det sägs att Segal spelar in porr under namnet Max Hardcore, men det faller på sin egen orimlighet.