Det stundande upproret: Sjunde cirkeln

Sjunde kapitlet handla om ideologi. Hur betydelsen av vissa ord och begrepp skiftar. Hur vissa fenomen ändrar innehåll men bibehåller sitt namn. Hur saker som egentligen borde vara kontroversiella upplevs som helt naturliga. Eller inte alls.

”Kriget mot terror” har förändrat ”frihet” till att numera inbegripa ”säkerhet”. ”Civilisation” kan bland annat betyda ”polisnärvaro”, åtminstone i en förort till Paris. Eller varför inte till Stockholm, Göteborg eller Malmö.

Liberaler älskar att manipulera ”frihet”, både på ett ideologiskt och praktiskt plan. På senare tid har de fått smaka på sin egen medicin genom den gruppvåldtäkt på ordet ”liberal” som just nu begås av Folkpartiet.

Häromdagen beskylldes jag för att vara politiskt färgad när jag kallade profit för ”profit” istället för ”vinst”.

Vissa fenomen tas så för givet att vi upplever dem som naturliga, självklara eller till och med inte upplever dem överhuvudtaget. Har du någon gång försökt förklara att det faktiskt går att tänka sig andra sätt att organisera ett samhälle än genom lönearbete förstår du vad jag menar.

Kapitalismen upplevs inte som ett system bland andra, som om något som kommit till genom klasskamp och politik, utan som ett slags evolutionärt tillstånd som uppståt av sig självt.

Precis som borgerligheten var tvungen att förneka sig själv som klass för att förborgerliga samhället, från arbetare till baron, precis som kapitalet var tvunget att offra sig som lönerelation för att kunna tvinga på sig själv som en social relation och bli kulturellt kapital och hälsokapital lika mycket som finanskapital.

I denna förvirrade värld har har polisen och filosofin samma uppgift. Att ersätta sig själva med en filosofisk polis i våra skallar. En polis som inte tror att någonting är sant, men att allt är självklart.

Vår döende civilisation – den liberala demokratin – har i en sista desperat dödsryckning försökt upphöra som innehåll för att kunna fortleva som form. En form utan utsida och utan gränser.

Men någonstans här beslutar sig Den osynliga kommittén för att just dödförklara vår civilisation och skrida till handling.  Nu återstår bara att besvara fråga:

Hur bör göras?

Tidigare delar:

Intro

Första cirkeln

Andra cirkeln

Tredje cirkeln

Fjärde cirkeln

Femte cirkeln

Sjätte cirkeln

Andra om upproret:

Alamut

Copyriot

Isabelle Ståhl

Commoniser

Multitunes

Guldfiske

Loke

Filosofibloggen

Piagnoni

hannes2peer



Våga vara disktrasa

Folkpartiets ordförande i Olofström Erika Nagy har skapat valkampanj i form av en disktrasa med texten ”Våga vara Svensk!”. Det råder delade meningar inom Folkpartiet om kampanjens förträfflighet.

Själv tycvker jag att den speglar partiets politik på ett utmärkt sätt. FP har ju trots allt hållit Sverigedemokraterna utanför riksdagen genom att just våga vara så svenska.

Nu vill jag se fler disktrasor från borgerligheten. Möjligheterna är oändliga. Här är bara några förslag till Alliansen:

Våga säga toblerone

Våga dra av för den som använder denna trasa

Våga skicka färgglada delgivningskuvert till suspekta individer

Våga låta duktiga invandrare torka bajs

Våga vägra overkligt bögfeministiska kulturarbetare

Våga rädda människor från att sitta hemma och bara vänta på pengar

Våga fyra timmars lön med bibehållen arbetsdag

Kom gärna med fler förslag!

En folkpartistisk barndomsskildring

Mystiken tätnar. Vad innebär det egentligen att vara barn och / eller vuxen i Folkpartiets värld? Läget klarnade knappast när jag uppmärksammades på att Jan Björklund för några år sedan ville förbjuda ”åldersdiskriminering”.

Det ger oss följande folkpartistiska myndighetsåldrar:

Yngre än 15 = straffmyndig

6 = rankningsmyndig

6 = drogtestmyndig

”Ungdom” = utegångsförbudsstraffmyndig

6-16 = slöjastraffmyndig

23 = arbetsrättsmyndig

65 = åldersdiskrimineringsmyndig

Frågor på det?

Barnförbjudet med Jan Björklund

– How was your childhood?
– Short.

Det finns en fantastisk scen i filmen Flykten från Alcatraz där fängelsedirektören frågar Clint Eastwoods karaktär hur hans barndom varit. Clintan svarar: kort.

Jag är säker på att Jan Björklund uppskattar scenen lika mycket som jag. Lika säker är jag att han gör det av en annan anledning. Björklund vill ju som bekant att även gärningsmän under 15 ska kunna hamna i domstol.

Inga konstigheter. Om det inte vore för ett utspel tidigare i veckan där Björklund menar att barndomen ska vara lång. Väldigt lång. Närmare bestämt 23 år.

När det gäller skyldigheter och ansvar blir vi alltså vuxna vid 15 års åder. Möjligen ännu tidigare, det är lite svårt att veta vad Björklund egentligen menar med ”tas till domstol”. När det gäller rättigheter blir vi dock inte vuxna förrän minst åtta år senare.

Ok, vi blir straffmyndiga innan vi blir myndiga idag också. Men nån måtta får det väl ändå vara.

Under en lång period av livet är vi alltså varken barn eller vuxna. Eller förlåt, både barn och vuxna. Samtidigt. Fast på oilka sätt. Frågan är vad vi ska kalla dem som befinner sig i den här folkpartistiska gråzonen. Skyldighetsvuxen? Rättighetsbarn? Både och?

Vad tycker ni? Bästa förslaget vinner ett hedersomnämnande.

Oh bondage up yours

Kampen om verkligheten går vidare. KD har sin Göran, SD har sin Jimmie och moderaterna kränger mellan sin uppförande- och utseende kod och surrealistiska experiment i regi av Sven Otto Littorin.

Så vad gör Folkpartiet? Jo, de dammar av punken. Inga konstigheter. Min favorit är denna punkiga formulering:

Frihet är en bra selling point när vi vill nå unga sympatisörer

Nu väntar jag bara på att Jan Björklund, med säkerhetsnål i kinden, förklarar hur namnet ”The Slackz” rimmar med arbetslinjen.

Riktigt jobbiga fakta

 

Sparka uppaat

Det hade varit värre för Sverigedemokraterna om Kaliber kommit fram till att de inte är rasister. Många av deras väljare hade blivit oerhört besvikna och känt sig tvingade att rösta på exempelvis Folkpartiet.

Dela på Facebook