Le, du är (på) TV

tquveea9x2l6sv

Trots att Googles glasögon inte ens går att köpa ännu har de redan blivit förbjudna att ha på sig på kedjan AMCs biografer. Glasögonen är försedda med både kamera, uppkoppling och en liten skärm vilket gör att den som har dem på sig bland annat kan filma och strömma allt hen ser genom glasögonen.

Om mannen som för några dagar sedan kastades ut från en visning av Jack Ryan: Shadow Recruit gjorde just detta vet jag inte, men glasögonen öppnar helt klart nya möjligheter. Vi kommer att med mycket enkla medel kunna sända live från exempelvis  biografer, idrottsevenemang och konserter. Jag kan också tänka mig en rad mindre trevliga användningsområden, allt mellan kommersiella sådana och snuskigt snokande från både myndigheter och privatpersoner. Gissar att både porr- och säkerhetsindustrin haft en del mötet med glasögonen på dagordningen. Jag kan också tänka mig att detta öppnar en del riktigt obehagliga möjligheter för så kallade datamäklare.

Och alla är långt ifrån nöjda. Som exempelvis organisationen Stop the Cyborgs.

Medan olika industrier låter sina kapitalintressen krocka och neo-ludditerna dinglar i nödbromsen tycker jag vi ska fundera över några radikala användningsområden. Låt fantasin flöda…

Läskigare än NSA

5upkp2y98rgdlz

Skräms du av att myndigheter kan ta del av i stort sett allt du gör på nätet? I såna fall gissar jag att du inte kommer att gilla det här heller. Här är en sammanfattning av det läskigaste jag läste förra året. 

En datamäklare är en person som säljer detaljerad information om människor. Informationen samlas främst in på nätet och innehåller uppgifter om allt mellan personliga egenskaper och preferenser, beroende på vem den tilltänkta köparen av informationen är. Datamäklarbranschen i USA sålde data för 150 miljarder dollar 2012. Vissa bedömare menar att intäkterna är ännu större. Redan 150 miljarder är dubbelt så mycket som landets regering lägger på övervakning. Bara i USA finns över 4000 företag som säljer data. Datamäklarbranschen vet det mesta om varenda vuxen människa i västvärlden.

Exakt vilken data som samlas in varierar mellan olika länder. Ibland har det med lagstiftning att göra och vilka register som är offentliga. Företagen samlar in uppgifter som butiker sparat om sina kunder, data från sociala nätverk,  skulder, kredithistoria, adresser, mailkonton, telefonnummer, familjesituation, inköp av tv-program och böcker, prenumerationer, innehav av fordon och fastigheter. domar och de mest intima personliga uppgifter. Särskilt preferenser är av intresse. Vilka program tittar någon på? När? Vilka böcker köps? Andra varor?

Datan sammanställs sedan och analyseras. Personer delas in i kategorier som utgår från tänkta målgrupper. Sedan säljs materialet till företag som använder det för att rikta marknadsföring och försäljning. Fram till för någon vecka sedan sålde exempelvis företaget MEDbase200 en lista över personer som utsatts för våldtäkt. Listan kunde dessutom delas in i bland annat etnicitet, medicinbruk och en rad andra kategorier beroende på köparens önskemål. Listan togs bort efter att ha uppmärksammats i senaten och företaget påstod sedan att de aldrig tänkt sälja listan. Om detta är sant får vi aldrig veta. Klart är att de har hundratals liknande listor över bland annat folk med HIV, Aspergers, ADHD, gonnoré, ätstörningar och hundratals andra saker, över hemlösa, alkoholister och så vidare. 

Många datamäklare har register över uppgifter som egentligen är skyddade av sekretess, som adresser till skyddade boenden. Andra säljer uppgifter som få andra än kriminella kan ha nytta av, som till exempel register över äldre spelmissbrukare. Somliga försöker förutspå framtiden som företaget som tagit fram ett analysverktyg som de påstår inte bara kunna berätta om någon är gravid eller inte utan dessutom ungefär när barnet kommer att födas. Försäkringsbolag använder liknande verktyg för att försöka förutse deras kunder hälsa och liknande. Ibland samarbetar de med företag som vill ge sina anställda hälsodirektiv eller till och med få dem att ta vissa mediciner. Om företag använder data och verktyg för att peka ut potentiella bråkmakare bland personalen vet jag inte, men möjligheterna finns hursomhelst.

När jag för någon månad sedan påstod att Google skrämde mig mer än NSA blev jag genast idiotförklarad eftersom NSA ju vet allt Google vet och lite till. Och visst, jag ska inte bagatellisera det faktum att säkerhetstjänster runt om i världen kan ta del av det mesta vi gör. Och visst, allt snack om rent mjöl i påsen är förstås BS. Men även den mest hemliga av poliser omfattas av viss demokratisk styrning, åtminstone i vår del av världen. Hemliga polisen är dessutom bara intresserad av vissa typer av uppgifter, vilket givetvis är läskigt nog.

Men datamäklarna vill däremot veta allt. Det har mycket mer pengar. De har ingen som helst demokratisk styrning. De har få eller inga skrupler. Och ingenstans luktar pengar mindre än i deras djupa fickor.

Jag begår kanske ett brott nu

w58jane39n3iys

Förra veckan publicerade den tyska tidningen Der Tagesspiegel  en artikel om en ny sajt som sprider e-böcker utan tillstånd från upphovsrättsinnehavarna.  Journalisten på Der Tagesspiegel misstänkte att läsarna ville veta namnet på sajten och berättade följaktligen att den hette boox.to. Inga konstigheter.

De förlag vars böcker spreds på sajten har givetvis vidtagit rättsliga åtgärder. Inga konstigheter det heller. Om de inte vore för en viss detalj. De har inte bara vidtagit rättsliga åtgärder mot boox.to utan även mot både Det Tagesspiegel och Die Zeit som publicerade en version av artikeln.  Anledningen till detta är att förlagen menar att det är ett brott mot upphovsrätten att nämna boox.tos namn,  eftersom trafiken och troligen nedladdningarna från sajten ökade efter publiceringen. Historien blir ännu rörigare när det visade sig att även tyska förläggarföreningens egen tidning hade publicerat boox.tos namn.

Vi står alltså inför en situation där kulturindustrin inte bara kräver att rättssystemet ger sig på de som sprider upphovsrättsskyddat material, utan även de som berättar om sådana som sprider upphovsrättsskyddat material.

Om du inte hör av mig på ett tag kanske det beror på att jag befunnit mig i Tyskland och anses ha brutit mot lagen efter att ha publicerat ovanstående text. I Sverige går jag nog fortfarande säker. Eller? För att testa det kommer jag nu att vid upprepade tillfällen eventuellt att bryta mot lagen:

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

http://thepiratebay.sx

Så om du inte hör av mig på ett tag…

 

 

 

 

The Pirate Bay i Nordkorea

75533_621346534548741_888391107_n

Svenska Piratpartiet har under en längre tid hjälpt The Pirate Bay att få tillgång till internet. Detta gillades inte av Rättighetsalliansen, före detta Anti-piratbyrån, som hotade dra Piratpartiet inför domstol om detta inte upphörde.

Piratpartiet valde då en av de sämre pr-startegier något parti någonsin valt. Att till varje pris undvika bråk med Rättighetsalliansen. När The Pirate Bay var uppe i rätten 2009 fick Piratpartiet över 7 procent av rösterna i Europaparlamentsvalet samma år. Idag är stödet knappt mätbart.

The Pirate Bay går det dock ingen nöd på. De fick genast hjälp av  Piratpartiets norska och katalanska systerpartier. Även de gav dock upp snabbt och här kunde historien om The Pirate Bay varit slut. Men sajten var snabb uppe igen. Den här gången från Nordkorea.

Vilket inflytande ett världens mest brutala liberala länder kommer att få över The Pirate Bay är i skrivande stund oklart. Men en sak är säker. Vill de göra kaos kommer de ha betydligt större nytta av världens största fildelningssajt än av några skruttiga missiler.

 

(tack Röda Nördar för bilden!)

PDF Tribut till Aaron Swartz

wj5lfvsbnnmkzd

PDF Tribute är ett projekt skapat till minne av Aaron Swartz. Det är ett sätt att låta hans ambition – att så mycket forskning som möjligt ska vara tillgänglig för så många som möjligt – leva vidare. PDF Tribute går ut på att man laddar upp forskningsartiklar på exempelvis Google Docs och sedan twittrar länken. Sharing is caring

 

 

Aaron Swartz 1986 – 2013

432px-Aaron_Swartz_profile

Förra året åtalades Aaron Swartz. Åklagaren yrkade på mellan 35 och 50 års fängelse och en miljon dollar i böter. För vad? Mord? Väpnat rån? Spioneri? Nej, åtalet gällde dataintrång och bedrägeri och handlade om att Swartz laddat ner och tänkt sprida miljontals artiklar från universitetet MITs forskningsarkiv JSTOR.

Aaron Swartz var en av de där tekniska underbarnen som kan mer om datorer innan de kommer in i puberteten, än de flesta som arbetar med datorer lär sig under en hel livstid. När han var fjorton var han med och utvecklade RSS. Han var också med och tog fram Creative Commons licensen. Swartz var dessutom en hängiven nätaktivist som kämpade för ett fritt informationsutbyte. Han var med och grundade organisationen Demand Progress och var nyligen aktiv i kampanjen mot lagförslaget Sopa (Stop Online Piracy Act).

Artiklarna Swartz laddade ner från MIT hade han tänkt göra tillgängliga för allmänheten. Swartz ville att även de som inte hade tid eller råd att studera ändå skulle kunna ta del av forskningsrapporterna. För Swartz var detta en rättvisefråga. Alla ska ha tillgång till samma information.

Hur rättegången mot Aaron Swartz gick får vi aldrig veta. Den 11 januari tog han sitt liv, bara 26 år gammal. Hur mycket åtalet påverkade denna tragiska händelse vet vi inte heller. Vad vi däremot vet är att delar av det amerikanska rättssystemet uppenbarligen såg Aaron Swartz som ett mycket stort hot.

Det är långt ifrån första gången rättvisan slår till hårt mot pirater och nätaktivister, varken i USA eller i andra länder. Här i Sverige dömdes männen bakom The Pirate Bay till fängelse och miljonböter. En rättegång där för övrigt flera av de som var satta att skipa rättvisa hade kopplingar till organisationer som vill stärka upphovsrätten. Fildelningstjänsten Limewire stämdes på 75 biljoner dollar, vilket motsvarar ungefär 5 gånger USAs BNP, ett belopp det skulle vara omöjligt att betala ens i teorin.

Detta är bara två exempel i en mycket lång rad. Vad är det som skrämmer med fildelning, fria informationsflöden och ett fritt internet? Varför upplevs piratkopiering som ett så stort hot? Särskilt med tanke på att exempelvis filmindustrin ständigt gör rekordvinster trots ökad piratkopiering. Särskilt med tanke på att undersökningar visar att de flitigaste piraterna också är de som lägger störst andel av sin inkomst på att betala för kultur.

Dels handlar det om kontroll. Om att företag, organisationer, myndigheter och stater vill kunna kontrollera informationsflöden. Vem som sprider information, vilken information som sprids och till vilka den sprids. Det handlar också om pengar. Riktigt stora pengar. Vi snackar inte bara några uteblivna royaltyslantar, utan om patent på mjukvara, kläder, maskiner, mediciner, uppfinningar och högteknologi. Vi snackar biljonbelopp. En uppluckring av upphovsrätten på kulturområdet hotar sprida sig till alla områden där det går att äga idéer och hotar därmed enormt starka profitintressen

Ur ett större perspektiv är insatsen ännu högre. I en förlängning hotar en uppluckring av upphovsrätten privat ägande överhuvudtaget. Då står inte längre bara biljonbelopp på spel utan ett helt samhällssystem. Ett samhällssystem som grundar sig på att det går att äga inte bara idéer utan även exempelvis mark, naturtillgångar, fabriker och framförallt frukterna av andra människors arbete. Om vi tycker det är absurt att någon kan äga information om hur man tillverkar något, är steget inte lång förrän vi ser på ägandet av naturtillgångar, produkter, produktionsmedel och frukterna av vårt arbete på samma sätt. I samma stund vi gör detta hotas inte längre bara enskilda profitintressen utan även kapitalismen. I samma stund lägger vi också grunden till ett rättvisare samhälle.

I Guerilla Open Access Manifesto skriver Aaron Swartz följande

With enough of us, around the world, we’ll not just send a strong message opposing the privatization of knowledge — we’ll make it a thing of the past. Will you join us?

Du kan räkna med mig Aaron. Vila i frid.

Ur Arbetaren #4 2013

Årets nät 2011

Den här nya kategorin innehåller några helt olika saker som gjort min nätvaro bättre under året.

QUITTER
Äntligen social media för oss som är trötta på globala koncerner, riktad reklam, spotify och annat elände.

UBU
Det är nästa obegripligt att det kan finns så mycket bra film, musik, ljud och konst på samma ställe.

SVT-PLAY
SVT är bättre än alla andra kanalaer tillsammans och godbitarna finns på nätet. I år har jag kollat på True Blood, Treme, dokumentärer, repriser, Bron och Homeland.

DJUR PÅ DJUR
Det är helt omöjligt att inte bli på gott humör av ett djur ovanpå ett annat djur.

MORSAN OCH MÖTLEY CRÜE
Ofta om gatukonst, ofta med fina bilder.  Borde dock skriva oftare,

IDEOLOGIKRITIK
Långa, genomtänkta och välskrivna inlägg om just ideologi. Borde dock skriva oftare.

POPVÄNSTER
Smarta analyser och smakfulla referenser. Ofta om stadsplanering och trafikmakt. Borde dock skriva oftare.

DE KALLAR OSS
Ett episk PR-fiasko för bemanningsbranschen vändes till en seger för de som tvingas jobba där. Äntligen diskuteras fenomenet på allvar. På rakt motsatt sätt branschen hade föreställt sig.

MINA FRITIDSINTRESSEN
Herr Lundkvists vansinnigt roliga teckningar, texter och direkta påhopp.

LARVAL SUBJECTS .
Det mest intressanta bloggen om vetenskapsteori för oss med realistiska böjelser.

TWITTERUNIVERSITETET
Som TED. Fast Twitter. Och Bra.