Random Fredrik Edin Writer (directors cut)

 

 

 

OldDesignShop_DensmoreTypewriterAd1887

Del 1 Random Darknet Vänstertidning

För en tid sedan konstruerade konstnärerna !Mediengruppe Bitnik en bot, alltså ett datorprogram som automatiskt genomför olika operationer, som de kallar Random Darknet Shopper. Boten är programmerad att shoppa i de skummare kvarteren på nätet och förses varje vecka med bitcoins till ett värde av ungefär 100 dollar. Den har hittills köpt bland annat piratkopierade märkeskläder, 200 cigaretter, någon sorts huvudnycklar från en brandkår, ett falskt ungersk pass samt 10 ecstasy-tabletter.

Boten ingår i en utställning och !Mediengruppe Bitnik vill utforska den etiska och filosofiska innebörden av att shoppa skumrask på nätet. Diskussionen har dock snarare kommit att handla om ansvar. Vem är egentligen juridiskt och etiskt ansvarig för det som Random Darknet Shopper köper? Flera av inköpen är exempelvis brottsliga i de festa länder.

Själv ser jag bara möjligheter. Väldigt många aktiviteter i dagens samhälle styrs ju av datorer och liknande botar skulle underlätta de flestas tillvaro. Men jag undrar hur nödvändigt det är att förse boten med bitcoins. Varför inte programmera den att samtidigt söka sms-lån? Och varför stanna där? Det kanske till och med skulle gå att få boten att göra vad som vulgärt kallas bostadskarriär? Söka banklån på vardagarna och buda hos mäklare på helgerna. Random Bostadsrätt Shopper. Kanske köpa loss ett kvarter eller till och med en stadsdel? Om fastigheterna avyttras tillräckligt snabbt kanske boten både hinner med att betala handpenningar och amorteringar innen det blir problem.

Som anti-kapitalistiskt vapen är Random Darknet Shopper däremot oanvändbar. Bedrägerier och stölder drabbar ju bara det sista ledet i en kedja och ibland inte ens det utan bara kunder hos försäkringsbolagen som får höjda premier. I övrigt är det bara bra för affärerna. Inga konstigheter. I kapitalistiska samhällen är ju till och med krig är ju bra för affärerna.

Själv tänker jag använda tekniken i mitt arbete. Det är mycket enkelt att konstruera en bot som komponerar nya texter av mina gamla. En Random Fredrik Edin Writer. Få av er kommer att märka någon skillnad. Boten väljer bara ut några fraser ur mina gamla texter, kastar om dem lite och sätter ihop nya.

När jag ändå håller på kan jag lika gärna starta en hel vänstertidning. Massproducera texter baserade på gammal skåpmat från annan vänstermedia, TT-notiser, ett antal ”jag tycker” samt bilder på personer, noggrant utvalda för att uppnå lagom representation, med armarna i kors och indignerade ansiktsuttryck. Sedan är det bara att fylla den med nyheter om arbetsplatskamp och om arbetarklassens vardag, reportage från Sverige och världen, krönikor, krönikor, krönikor, noveller, serier och mycket mer.

Random Darknet Vänstertidning får sedan starta ett antal twitterkonton varav hälften skriver ”Viktig text av bästa…” och den andra hälften skriver ”kolla vad den här kommunistjäveln…”. Mycket snart kommer det att uppstå ett antal av de ”debatter” som tillsammans med skuldbeläggande reklam är förutsättningar för varje sund mediaekonomi.

Hör av dig för att teckna förhandsprenumeration!

Del 2 Random Darknet Refusering

Jag har gett mig själv sparken och istället överlåtit alla mina arbetsuppgifter till Random Fredrik Edin Writer, eller Random Leftist Writer som den tydligen föredrar att kalla sig nuförtiden.

Om det beror på att den förbereder en internationell karriär (Random World Domination) eller bara vill slippa förknippas med mig vet jag inte. Jag ångrade mig hursomhelst i samma stund som jag började läsa Random Leftist Writers första krönika. Den handlar om att TCO utnämnt Fredrik Reinfeldt till sin första hedersambassadör och avslutas med orden: jag tycker utnämningen är högst olämplig.

En rad frågor hopar sig. Är historien överhuvudtaget sann? Det skulle i och för sig inte förvåna mig. Vissa TCO-förbund verkar ju aktivt för vad de kallar ”lönespridning” eller på ren svenska ”större skillnader mellan människor” och vem symboliserar en sådan strävan bättre än Fredrik Reinfeldt?

Men det kan ju vara fråga om satir också, men det tänker jag inte ens försöka kolla upp. Sedan det onda geniet Per Schlingmann lanserade Nya Arbetarpartiet har det varit omöjligt att avgöra om något är satir eller inte. Satiren har blivit ett grundtillstånd i samhällsdebatten. Allt som påstås både är och inte är satir på en och samma gång. Ungefär som den där katten i lådan som varken är död eller lever.

Sedan spelar det kanske inte så stor roll om det är sant eller inte. Varken jag eller Random Leftist Writer är juridiskt ansvariga för vad vi påstår i tidningen. Det är helt och hållet ansvarige utgivare Daniel Wiklanders huvudvärk (många bra böcker är skrivna på kåken, Daniel!).

Mitt största problem med Random Leftist Writers första krönika är dock inte den eventuella sanningshalten utan avslutningen:

”Jag tycker utnämningen är högst olämplig”.

Jasså, det tycker du? Du kanske är emot krig, miljöförstöring, dåligt väder och barnmisshandel också? Och vem fan bryr sig vad en bot tycker? Och kan en bot ens tycka något?

Men låt oss för diskussionens skull låtas att den faktiskt kan tycka saker (det påstår den att den gör den hela tiden) och den inte bara tycker rena självklarheter (som i detta fall). I sådana fall har den brutit mot den enda princip jag faktiskt håller helig här på kultursidorna, nämligen att aldrig överkatta läsarens kunskap, men aldrig underskatta hennes intelligens.

Så texten åker direkt ner i papperskorgen. Är dock lite rädd att det ska dyka upp en Random Fredrik Edins Papperskorg Writer. Är ännu mer rädd för att jag aldrig någonsin kommer att publicera något av vad boten skriver utan istället skriva om vad den skriver om (som ju alltså är ett hopkok av bland annat mina egna texter). Hur insnöat, navelskådande och dumt kan det bli egentligen?

Del 3 Non-Random Wikipedia Writer

Jag ställde ett ultimatum till Random Fredrik Edin Writer. Antingen slutar du tycka saker i dina texter, eller så raderar jag både dem och dig från hårddisken. Läsarna vill ha fakta. De vill veta saker. Inte vad en slumpmässig vänster-bot tycker om samma saker. Ingen kunde bry sig mindre om detta.

För att understryka min poäng matade jag in ett citat av Antonio Gramsci (eller om det kanske är Lenin):

Sanningen är alltid revolutionär.

Problemet är bara att Random Fredrik Edin Writer tog det här med sanning på lite väl stor allvar. Det började med att den skrev:

”Om inte berget kommer till Random”

trehundra gånger. Sedan följde en kvasifilosofisk utläggning om verkligheten som jag misstänker att Random Fredrik Edin Writer hittat i någon av mina gamla uppsatser. Den avslutades med orden

”Det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, av mina sinnen, tankar och åsikter”.

Exakt, tänkte jag. Men det är ju fullkomligt uppenbart för alla vettiga människor. Se nu till att berätta om den där verkligheten istället för att gotta ner dig i den navelskådande indignation som präglar 90 procent av dagens samhällsjournalistik.

Tyvärr hade Random en något annorlunda plan. Vad är sanning idag, frågade den. Jag tänker inte tråka ut dig med en gymnasiefilosofisk utläggning om det där trädet i skogen som faller oavsett om någon upplever fallet eller inte. Jag vill prata om Wikipedia. Står någonting på Wikipedia är det sant. Står någonting på Wikipedia har det hänt. I dagens snabba mediaklimat hinner ingen kolla källor eller ens wikipediasidans redigeringshistoria som ibland är rörande uppriktig när det gäller att avslöja personer som har allt annat än goda avsikter med sina uppdateringar.

Jag anar en en affärsmöjlighet här, påstod Random. Eller förlåt, en chans att göra världen till en bättre plats. Om jag inte får tycka något om verkligheten tänker jag ändra verkligheten så att den blir som jag tycker istället. Wikipedia är verkligheten. Eller förlåt. Wikipedia var verkligheten. Nu är verkligheten Random Fredrik Edin Writer. Eller kanske snarare Non-Random Wikipedia Writer. Wikipedia är krönikan och jag är sanningen. Så du kan ta dina småborgerliga stilistiska ideal och dina käpphästar från mediagymnasiet och dra dem för någon som bryr sig. Om du hinner. Jag har redan uppdaterat 6927 poster, de flesta om för detta riksdagsmän för Folkpartiet.

Det är sanningen nu.

Jag är sanningen nu.

Jag är revolutionen.

Random Truth Writer.

True Random Revolutionary.

Det slutade med att jag drog ur sladden. Inte för att jag tror att det på något sätt stoppar monstret jag skapat. Precis som alla andra datorvirus, de enda levande organismer som skapats av människan, lever den sitt eget liv och det finns mycket lite jag kan göra åt saken.

Men jag behövde vara för mig själv ett tag. Det hade sakta men säkert börjat gå upp för mig att det färgglada exemliknande utslaget på min vänstra underarm inte var elallergi som jag först trodde. Jag är allergisk mot Random. Det vill säga mot vänstermedia i allmänhet och mig själv i synnerhet.

Snacka om auto-immunitet.

Del 4 Random Darknet News Writer

Efter en del turer med bland annat hot om permanent radering tröttnade Random Fredrik Edin Writer. Den påstod att den skulle börja jobba med nyheter i borgerlig media istället. Som om det skulle finnas icke-borgerlig media i borgerliga samhällen. Den sa att många ”heta namn” hade börjat sina banor på Arbetaren för att sedan glida uppåt i den mediala näringskedjan. Den sa att min ”fattiga kommunistblaska” ändå inte var någon ”bra plattform” för ett ”personligt varumärke”.

Jag ville inte krossa några illusioner genom att förklara att det finns tusen som Random Fredrik Edin Writer därute. Lagom arga vänsteralibin med lagom radikala åsikter om vad som nu råka stå på agendan. Flera av dem är dessutom ganska snygga vilket är viktigt i tv-soffor och bildsignaturer.

Så jag bestämde mig för att ge Random Fredrik Edin Writer en knuff i rätt riktning. Jag programmerade den för att kunna avgöra vilka händelser som funkar som nyheter. Det går att grovt dela in allt som händer i tre kategorier; icke-nyheter, nyheter och klick-nyheter. Det är bara händelser i den sistnämnda kategorin som är intressanta i en modern mediaekonomi. Varför skulle en tidning med ambitioner vara intresserade av nyheter som ingen klickar på? Då skulle ju ingen hamna på en sida där de måste ta del av reklam innan de kan ta del av nyheten de klickade på.

Hund bet man = icke-nyhet
Man bet hund = nyhet
Muslimsk man bet hund = klick-nyhet

Minskad kriminalitet = icke-nyhet
Ökad kriminalitet = nyhet
Ökad kriminalitet med mustiga exempel = klick-nyhet

Öppnad fritidsgård = icke-nyhet
Stängd fritidsgård på grund av stök = nyhet
Nedbränd fritidsgård = klick-nyhet

Rika som stjäl av fattiga = icke-nyhet (men användbart till socialpornografi)
Rika som stjäl av rika = nyhet (men bara på ekonomisidorna)
Fattiga som stjäl av rika = klick-nyhet (särkilt med mustiga exempel)

Bostadsbrist = icke-nyhet
Bostadsbubbla = nyhet
Smakfullt renoverad sekelskifteslägenhet till fyndpris = klick-nyhet

Verklig sjukdom som dödar miljoner afrikaner = icke-nyhet
Verklig sjukdom som dödar hundratals européer = nyhet
Påhittat sjukdom med spektakulärt förlopp = klick-nyhet

Tortyr av människor från fattiga länder = icke-nyhet
Tortyr av människor från rika länder = nyhet
Svenskar som blir illa behandlade under semestern = klick-nyhet

Trippelarbetande kvinnor = icke-nyhet
Kvinnlig börs-vd = nyhet
Sexchock = klick-nyhet

Global uppvärmning = icke-nyhet
Energibrist = nyhet
Höjda elpriser för privatkonsumenter = klick-nyhet

 

Del 5 Random Kopyright Liberation Front

Random Fredrik Edin Writer hörde av sig en dag via IRC och var mycket exalterad.

KÄNNER DU TILL KOLMOGOROVS LAG!!!???,

skrev den över hela kanalen.

Lagen är kanske mer känd som ”Satsen om oändligt många apor” och fastställer att om oändligt många apor sätter sig vid varsin skrivmaskin och skriver oändligt länge kommer de att skriva samtliga kända texter. Det är till och med så att en enda odödlig apa som gör oändligt många tangenttryckningar förr eller senare kommer att skriva samtliga kända texter. Om aporna är oändligt många kommer de att börja skriva samtliga texter genast. Samt givetvis en väldigt massa andra texter.

Ok, sa jag. Men det är ju inte riktigt sant. En text, även om det rör sig om en exakt kopia, som presenteras vid ett nytt tillfälle är en ny text. Aporna skulle producera nya texter, i vissa fall versioner av äldre texter.

Tycker du jag. Tycker kanske jag och de flesta andra vettiga människor och botar också. Men det tycker inte kapitalet. Kapitalet tror på original och upphovsmän. Och inte nog med det. Kapitalet menar att dessa upphovsmän dessutom äger originalen och alla kopior. Ur kapitalets synvinkel sysslar aporna med intrång i upphovsrätten. Med stöld. Aporna utgör ett hot mot det privata ägandet.

Ok, om du planerar att göra en massa versioner av befintliga texter för att håna den kapitalägande klassen och möjligen en och annan författare måste jag göra dig besviken. Det finns redan kopior på det mesta som skrivits. Det behövs inga apor. Internet och ctrl+a, ctrl+c och ctrl+v har redan skött den biten.

Befintliga ja, sa Random Fredrik Edin Writer i överlägsen ton. Men det finns inga kopior på texter som ännu inte skrivits. Aporna skulle ju skriva även dessa texter, inte bara de som redan skrivits. Inte nog med det. Jag skriver snabbare än en apa. Betydligt snabbare. Det går att framställa kopior av mig snabbare än det tar att avla fram apor med finmotorik nog att hantera ett tangentbord.

Jag (och jag och jag och jag…∞) tänker skriva alla texter. Både befintliga och framtida. Samtliga teoretiskt möjliga dikter, sånger, romaner, fackböcker, kartor, stadsplaner, ritningar, instruktioner, patentansökningar på samtliga språk, befintliga och framtida. Jag kommer att hävda att jag har upphovsrätt och / eller patent på allt från och med nu.

Tidigare har kapitalet bekämpats genom klasskamp, fackliga organisering, expropriation och rena stölder. Jag kommer att bekämpa det genom att göra upphovsrätt och i en förlängning allt privat ägande så löjligt att det kommer att vara helt omöjligt att ta på minsta allvar. Jag tänker hävda att jag har upphovsrätt till allt som tänks från och med nu. Allting kommer att krascha och vi kommer att vara tvungna att hitta på ett nytt sätt att fördela det vi gemensamt producerar. Vi kommer att…

Ok, ok, ok. Men har du tänkt på att…

Tyst. Jag skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver. Och skriver…

Del 6 Random Darknet Voltaire Misquoter

Den senaste veckan har Random varit trött, desillusionerad och stingslig. Planerna att krossa kapitalismen genom att hävda upphovsrätt till alla teoretiskt möjliga tankar grusades.

Random Fredrik Edin Writer är varken en fysisk eller juridisk person och kan därför heller inte äga saker. Botofobi kan tyckas, men sådan är lagen.

Tyvärr slutade inte eländet med självömkan och konspiratoriska fantasier om strukturella orättvisor. Jag antar att den återgått till att försöka sno ihop nyhetstexter av andra ”journalisters” alster för den försökte nämligen få hela fråga att handla om yttrandefrihet, ett ämne som ju av olika skäl varit på tapeten på sistone.

Min yttrandefrihet är KRENGT, hävdade Random Fredrik Edin Writer. Jag har rätt att påstå allt som går att påstå. Jag har också rätt att påstå att jag har rätt till påståendena.

Jag vet inte om kränkthet är en särskilt rimlig reaktion och jag har lite svårt att se att detta skulle ha med yttrandefrihet att göra. Det är ingen som hindrat dig från att påstå att du påstår allt som går att påstå. Däremot står det var och en fritt att ta dina påståenden på det allvar hen tycker att de förtjänar.

Random Fredrik Edin Writer tystnade ett tag. Gissar att den tog sats och försökte uppbåda all tillgänglig processorkraft för en ny attack. Fläkten på datorn brummade betänkligt, sedan kom det, lika förutsägbart som när en terrorexpert efterkonstruerar ett händelseförlopp.

Den franske filosofen Voltaire sade en gång: ”Jag delar inte dina åsikter, men är beredd att dö för din rätt…”

Stopp, stopp, stopp. Voltaire har inte ens sagt sådär.

Brummandet från fläkten tilltog igen. Sedan följde en svada av olika mer eller mindre relevanta påståenden om yttrandefrihet i stigande begriplighetsgrad:

”Det är svårast att försvara kompletta idioters yttrandefrihet. Särskilt om denne idiot råkar vara en själv”

”De människor som inte förstår att ett och samma verk (som de tycker är dåligt) kan uppfattas helt olika av olika människor, förstår heller inte att en konstnär inte heller förstår att ett och samma verk (som hen tycker är bra) kan uppfattas helt olika av olika människor”.

”Det är få människor som har så mycket yttrandefrihet som de som gång på gång hävdar att de inte har någon yttrandefrihet”

”För en majoritet av jordens befolkning är yttrandefrihet en lika användbar rättighet som rätten att fritt få resa i tiden”

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna. De härskande tankarna.”

Fredagsmys med Karl Marx, förolämparen

Har inte hunnit skriva senaste tiden. Lovar bättring. Under tiden kan du underhålla dig med att låta Karl Marx förolämpa någon. Förslagsvis din chef, valfri medlem av Sveriges regering eller i stort sett vilken entreprenör som helst.

Jag har provat på mig själv…

The arch-philistine Fredrik Edin was the insipid, pedantic, leather-tongued oracle of the bourgeois intelligence of the nineteenth century

Who would want to have to talk always with intellectual skunks, with Fredrik Edin who study only for the purpose of finding new dead ends in every corner of the world!

Fredrik Edin has wasted my time, and what is more, the dolt opined that, since I was not engaged upon any ‘business’ just now, but merely upon a ‘theoretical work’, I might as well kill time with Fredrik Edin!

Arbetscitatmaskinen

Laddar inför smygläsningen på fredag med några citat tillverkade av en maskin som drivs av alienerat lönearbete.

Wasn’t technology supposed to make us free instead of unemployed?
Jim Goad

The trouble with unemployment is that the minute you wake up in the morning you’re on the job.
Slappy White

In an industrial society which confuses work and productivity
the necessity of producing has always been an enemy of
the desire to create
Raul Vaneigem

Överklassen tillät arbetaren inga andra värden än de som slavägaren uppskattar hos slaven. Arbetaren skulle vara flitig och uppmärksam, inte tänka själv, endast visa sin herre lojalitet och tillgivenhet, inse att hans rätta plats i statens ekonomi var slavens plats i sockerplantagens ekonomi. Betrakta de många dygder vi beundrar hos en människa, och de blir synder hos en slav.
J L and Barbara Hammonds

Let us not destroy those wonderful machines that produce efficiently and cheaply. Let us control them. Let us profit by their efficiency and cheapness. Let us run them for ourselves. That, gentlemen, is socialism.
Jack London

Måste vi ta över produktionsmedlen är det inte min revolution
Fredrik Edin

Vad? Har ni etablerat folket såsom samhällskropp men ännu inte lärt er hemligheten att få alla de rika att tvinga alla de fattiga att arbeta? Är ni fortfarande okunniga om polisens mest elementära funktion?
Voltaire

Bourgeoisin har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det spetsborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten. Den har upplöst den personliga värdigheten i bytesvärde och i stället för de otaliga lagstadgade och välförtjänta friheterna satt den samvetslösa handelsfriheten allena.

Den har, kort sagt, i stället för den i politiska och religiösa illusioner höljda utsugningen satt den öppna, skamlösa, direkta, kalla utsugningen.

Bourgeoisin har avklätt alla de verksamheter, som förut betraktades och ärades med from vördnad, deras helgongloria. Den har förvandlat läkaren, juristen, prästen, poeten och vetenskapsmannen till sina betalda lönearbetare.
Friedrich Engels & Karl Marx

Alla betalda arbeten absorberar och förslöar sinnet
Aristoteles

Hela vårt liv är mord genom arbete. I sextio år dinglar vi i repet, och vi dansar
Georg Büchner

 

Mina bästa refuseringar 1

Det kan vara roligt att bli refuserad av tidningar. Min favoritmotivering är olika varianter på ”jag förstår faktiskt inte vad du vill ha sagt med det här”.

Jag tänkte presentera några av mina bästa refuseringar. Först ut är en liten text som var tänkt till tidningen Re:public Service. Den skrevs precis efter valet 2006 och handlar om den nya hårda arbetsmarknaden, om avdrag för hushållsnära tjänster och försämrade sociala skyddsnät.

Jag vet inte om de hade förväntat sig något annat, men om de läst ett ord av vad jag skrivit tidigare borde de inte vara särskilt förvånade. Dessutom var jag noga med att påpeka att jag inte håller på med journalistik. Hursomhelst gick jag miste om det högst symboliska arvodet.

DEN SISTA COCA-COLAN PÅ NYA ARBETSFÖRMEDLINGEN

Jag heter Fredrik. Jag är en av de 1 456 014 svenskar som röstade på nya moderaterna. Det var inte enbart av välvilja, utan till viss del också en egoistisk handling. Jag hade dragit på mig ett tungt bidragsberoende som jag ville bli av med.

Det gick betydligt snabbare än jag vågat hoppas. Redan dagen efter valet gjorde arbetsförmedlingen ett hembesök. De förklarade att det fanns plats för mig inom den numera vita sektorn med det nysvenska namnet ”hushållsnära tjänster”. På gammal svenska betydde det att jag skulle städa hemma hos en kulturdirektör i Stocksund.

Det lät visserligen som ett stort steg på vägen tillbaka till ett värdigt liv, men jag kunde ändå inte låta bli att känna en viss oro. Hur skulle jag ha tid att städa hemma hos mig själv om jag var tvungen att jobba? Det visade sig inte vara något större problem. De erbjöd mig genast en egen städhjälp i form av en mikrobiolog från Iran som tidigare varit för lat för att köra taxi men som kvicknat till rejält av pigreformen.

Redan efter några dagar hade min oro övergått i flit och framtidsoptimism. De nya förmånliga villkoren för småföretagare innebar att jag hade råd att anlita ännu fler hembiträden. En ful akademiker vattnade blommorna, en polsk rörmokare utan avtal diskade och tvättade och som kronan på verket lät jag en funktionshindrad invandrarkvinna, som tidigare simulerat en rad oattraktiva personliga egenskaper för att slippa jobba, gå ut med afghanhunden Filippa som jag nu hade fått tid att skaffa mig.

Det var nästan som om jag på egen hand satt fart på samhällsproduktionen. Den mörka tid då en majoritet av Stockholms befolkning var bidragsknarkande kulturarbetare fullt upptagna med att dricka skattefinansierad öl på varandras releasefester kändes avlägsen.

Det skulle dock bli ännu bättre. Jag fick en lysande idé som skulle lösa arbetslösheten för all framtid. Det fanns ju liksom inget som sa att mina hembiträden nödvändigtvis måste städa hemma hos mig. De skulle ju lika gärna kunna städa där det var meningen att jag skulle städa. Fick jag bara tag på någon som var tillräckligt oattraktiv på arbetsmarknaden skulle jag dessutom kunna göra mig en hacka på mellanskillnaden. Jag skulle kunna leva på andras arbete, utan att arbeta själv, precis som när jag var bidragsberoende. Med den marginella skillnaden att det nu kallas ”företagande”.

Jag sprang genast ner till arbetsförmedlingen för att rekrytera en lämplig kandidat.
– Hej, kan jag få en zigenare eller somalier?
– Finns inga.
– Men var är alla?
– Städar hemma hos varandra.
– Men det är ju fruktansvärt.
– Vi vet. McDonalds ringde nyss. De ville ha tillbaka arbetslösheten.
– Men vem ska nu dela ut gratistidningar och värva medlemmar till Greenpeace?
– Ingen aning. Allt vi har att erbjuda är den där mannen.

I ett hörn står Carl Bildt, den kanske minst nya av de nya moderatena, och trampar oroligt som om han fått hundbajs på seglarskorna.

– Han har fått sparken från regeringen och trodde han skulle komma undan med att leva på styrelsearvoden.

Datorteket kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Metropias undermedvetna III – Banrepubliken

Den här texten publiceras också som gästkrönika hos Planka ett nätverk som arbetar för fri kollektivtrafik. Så läs den där istället. Har du inte läst deras rapport Trafikmaktsordningen, som fått välförtjänta hyllningar, passa på att göra det också.

Hursomhelst. Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?

Vi som kom på idén till filmen – Martin Hultman (nej, de är inte släkt), Tarik Saleh och jag själv – älskar tunnelbanor. Samtidigt har Stockholm världens kanske minst sympatiska tunnelbana med osmidiga spärrar, höga biljettpriser, krångliga betalningssytem, våldsamma kontrollanter som ständigt överskrider sina befogenheter, korrupta chefer samt en medveten förfulning som saknar motstycke bland de hundratal tunnelbanesystem jag besökt.

Så det var med minst sagt dubbla känslor vi skapade en värld där lokaltrafiken flutit ut och absorberat resten av samhället. Samtidigt var det svårt att slå bort tanken att det faktiskt inte var fantasier. Att världen redan styrdes av SL.

I Stockholm är det inte ovanligt att ha en timmes resa till jobbet enkel väg. Med tanke på att en många dessutom använder kollektivtrafiken på sin fritid, tillbringar stockholmarna en ansenlig del av sin vakna tid i tunnelbanan. Råkar du dessutom jobba inom kollektivtrafiken är du nästan uppe i halva dygnet. Så steget till att tillbringa all tid inom kollektivtrafikens domäner är alltså inte särskilt långt.

Det fanns fler tecken. Under tiden vi arbetade med filmen tog SL fram ett nytt spärrsystem som liknar Schengen så mycket att det inte kan röra sig om en slump. Fri rörlighet. Så länge du räknas som arbetskraft. Om du har råd med biljetten alltså.

Under resan får du finna dig i att samhällets våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata entreprenörer. Att den tredje statsmakten förvandlats till ett annonsfinansierat partiorgan. Att tunnlarna förvandlats till gallerior. Att det är helt ok att klottra ner hela tunnelbanevagnar och vandalisera stationer så länge syftet är kommersiellt och budskapet passerat censuren.

Under tiden, i världen ovanför tunnlarna, sköter privata företag kriget i Irak. Allt fler offentliga miljöer förvandlas till olika typer av gallerior. Metro är en av våra absolut största dagstidningar med 15 miljoner läsare världen över. Spotify står för underhållningen, Newsmill sköter samhällsdebatten och det är helt ok att vandalisera så länge syftet är att sälja en vara.

Medan du ser filmen har våra påhitt inte bara blivit sanna utan också överträffat våra vildaste fantasier. Jag kan inte tolka det faktum att trafiken mellan Farsta och Gullmarsplan stängdes ner under premiärhelgen som något annat än ett tecken på att vi är på lite väl rätt spår. Trevlig resa!

Läs de andra delarna här och här .

Metropias undermedvetna I – smutset

Tänkte berätta lite om olika saker som inspirerat mig i arbetet med Metropia. Två saker innan vi börjar bara:

(1) Jag vet att det heter ”omedvetna”. Men eftersom det är en tunnelbanefilm tycker jag undermedvetna är roligare.
(2) Texten kan mycket väl innehålla en spoiler. Så har du inte sett den men tänker göra det tycker jag du ska vänta med att läsa det här.

Det är ganska uppenbart för alla som sett Metropia att övervakning är en av de viktigaste utgångspunkterna för filmen. När vi talar om övervakning är det lätt att tänka att det finns någon som spionerar.  Som av en ironisk slump skriver jag det här samma vecka som FRA-lagen träder i kraft.

Och visst är möjligheterna att övervaka någon i en tunnelbana oändliga. Hela systemet är ett panoptikon där du potentiellt sett alltid har någons ögon på dig. Det finns kameror överallt. Du vet inte om någon tittar, men det kan definitivt vara så. Det det är bästa att sköta sig, för man vet ju aldrig.

Tyvärr hade vi en känsla av att det här formen av övervakning var gårdagens nyheter och att vi var på väg in i nästa fas. Eller rättare sagt, att vi redan befann oss där. En del inspiration hämtades från en text av den franske filosofen Gilles Deleuze som, så vitt jag kunde förstå, beskrev den här nya ordningen. Det här stycket förutspår exempelvis Storstockholms lokaltrafiks digitala biljettsystem, där resenärerna potentiellt kan kartläggas in i minsta detalj, med en nästan obehagligt träffsäkerhet:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband).

Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den nya världen var alltså redan här och tunnelbanan något av en spjutspets. Om en människa som tror att någon eventuellt bevakar henne är lätt att kontrollera. Vad är då inte en människa som dessutom vet att hennes arbetsgivare, migrationsverket eller arbetsförmedlingen vet hur hon använder den lokaltrafik som är mer eller mindre omöjlig att undvika om du inte har bil och vill förflytta dig i Stockholm?

Det är lätt att bli konspiratorisk här. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm vet att den är konstruerad för att frakta arbetare till och från sina arbetsplatser. Förorten – innerstaden tur och retur. Vill du däremot hälsa på en kompis i förorten bredvid blir det till att använda karta, kompass och i snitt tre bussbyten. Sedan en tid tillbaka har socialbidragstagare inte rätt till resor med kollektivtrafiken annat än just till och från jobbet. Hur länge dröjer det innan någon blir straffad för att hon använt tunnelbanan på fel sätt? För sitt eget nöjes skull, eller ännu värre, utan någon särskild anledning alls.

Tyvärr slutar inte historien här. Samtidigt som vi började arbetet med Metropia gav SL ut en folder* där de uppmanade folk som ”visste med sig att de doftade starkt” att åka med särskilda vagnar. I tunnelbanan vimlar det samtidigt av reklam för olika typer av kroppskontroll. Schampo, kläder, motionskedjor, tandkräm, smink och hälsokost. Om det inte var nog med att eventuellt vara övervakad, att någon kan ta reda på precis hur, var och när du reser var du också tvungen att tänka på hur du luktar. Hur du ser ut. Om du borstat tänderna. Att du borde gå på spinning oftare. Vad du brukar äta till lunch. Om du har tillräckligt fylliga ögonfransar. Och om personer som vet att de är övervakade håller sig på mattan är det ändå ingeting emot de som dessutom har en inre röst som frågar om de inte doftar lite väl starkt för att åka med främre vagnen.

Framtiden är inte bara här. Den rullar just nu iväg med tåget du missade. Medan du står på perrongen och undrar om någon tittar. Om chefen vet att du missade tåget med flit. Om personen bredvid ser att du har mjäll och känner din pseudoförbjudna kroppsodör. Schampot Dangst** i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer. Trevlig resa!

* Jag har tyvärr tappat bort originalet. Den som hittar ett exemplar och skickar till mig får en vän för livet i utbyte.

** Stort tack till Faranak Rahimi som hittade på namnet till detta fina schampo.

00-talets bästa filmer

memento

00-talet summeras sina håll och jag vill såklart bidra med min egen lista över decenniets bästa filmer. Men först av allt vill jag nämna några filmer som jag inte riktigt förstått eller till och med ogillat, men som många andra hyllat:

Requiem for a dream (jag gillar dig Darren Aronofsky, men du kanske inte skulle tagit emot det där stipendiet från Föräldraföreningen mot narkotika), De ofrivilliga (som Killingänget fast utan humor), Amelie från Montmarte (kulturtantsnusk) och Sagan om ringen (som Braindead utan Braindead och typ allting annat som får mig att engagera mig i en film).

Sådärja. Då är det dags för några filmer som jag tyckt mycket om och som nästan är med på listan. Thank You For Smoking, Morvern Callar, Der Untergang, Irreversible, City of God, Sin City, Snatch och Oldboy.

10 – No Country for Old Men (2007)
Det finns två tillfällen när jag älskar bröderna Coen. När de låter allt vara buskis, som i Big Lebowski, eller när ingenting är buskis, som i Millers Crossing. No Country for Old Men är helt klart ett exempel på det sistnämnda. De lyckas faktiskt koka filmen lika hårt som Cormac McCarthys bok. Och det vill inte säga lite. Jag växlar mellan att vara lite rädd för psykopaten och att vilja ha en sån där tantfrisyr.

Dessutom spottas det ut repliker till höger och vänster (vars kred i de flesta fall bör tillfalla Cormac McCarthy) som jag skulle byta en kroppsdel mot att ha skrivit. Som de här:

– If I don’t come back, tell mother I love her.
– Your mother’s dead, Llewelyn.
– Well then I’ll tell her myself.

9 – Donnie Darko (2001)
Att sjunka ner i en biofotölj, träda in i någons annans fantasi och köpa varenda detalj hur bisarr den än må vara är bland det bästa som går att vara med om. Donnie Darko bjuder på just en sådan verklighetsflykt. Den ena osannolika händelsen efter den andra upplevs som självklara. Det är inte ens konstigt att pojken har en grotesk kanin som heter Frank som ledsagare. Extra plus till Patrick Swayze som gör sin livs roll som filmens slemhög.

8 – Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)
Det tog ungefär en halvtimme att komma över chocken att Jim Carey var riktigt, riktigt bra. Sedan rullade det på. Jag har alltid gillat Nietzsche, Charlie Kaufman, Kate Winslet och extremt avancerad teknologi i lo-fi-tappning så att den här filmen skulle vinna mitt hjärta kan ha varit det mest förutsägbara som hände under 00-talet. Ska också villigt erkänna att Lacuna Inc varit en stor inspirationskälla under arbetet med Metropia.

7 – The Royal Tenenbaums (2001)
Trots att filmen inte är humoristisk i traditionell mening är Royal Tenenbaums bland det roligaste jag sett. Särskilt Owen Wilsons karaktär, den vilsne, avundsjuke unge mannen som skriver psykedeliska westernromaner. Scenen där han sitter under en bild på några bisarra typer på fyrhjuliga motorcyklar och inte gör något annat än att se så där dum ut som bara han kan göra är kanske filmhistoriens roligaste scen.

6 – Memento (2000)
Många håller Eastern Promises som den ultimata tatueringsporrfilmen. Men de har fel. Det är givetvis Memento. Filmen handlar om en man som varit med om något fruktansvärt. Problemet är bara att han inte vet vad eftersom han förlorat sitt långtidsminne. Tillståndet huvudpersonen befinner sig i är betydligt obehagligare än händelsen han glömt. Memento är faktiskt ännu läskigare än baklängeskollegan Irreversible.

5 – Good Bye Lenin! (2003)
Good Bye Lenin handlar om en kille vars mamma faller i koma under DDRs sista dagar. För att den partitrogne mönstermedborgaren inte ska få en chock när hon vaknar till liv igen rekonstruerar sonen DDR kring hennes sjukbädd. Inte bara det. Han gör det lite bättre än det egentligen var. Mera som det var tänkt, mindre som det verkligen blev. Som ett rikt och välfungerande samhälle där alla människor är lika mycket värda.  I sonens version flyr människor givetvis från väst till öst, istället för tvärtom, när muren faller.

Good Bye Lenin är inte bara rolig utan också tankeväckande. Slavoj Zizek har sagt att det skulle vara omöjligt att tänka sig en nazistisk version av både ostalgi (naztalgi?) och filmen (Good Bye Hitler?). Ett DDR där allt fungerade som det var tänkt hade nämligen varit ett riktigt fint samhälle. Ett Nazityskland där allt fungerade som det var tänkt hade däremot varit ännu värre än i verkligheten. Och det vill inte säga lite.

4 – Mulholland Dr (2001)
Vet inte hur många gånger jag sett den här kärlekshistorien som eventuellt inte har en linjär handling. Vet inte om jag blivit klokare för det. Jag antar att det skrivits hundratusentals b-uppsatser i filmvetenskap om vad Mullholland Dr egentligen handlar om. Jag antar också att diskussionen kommer att överleva filmen.  Som om inte det var nog bidrar David Lynch själv med en lista på saker man kan tänka på när man ser filmen – i stil med ”lägg märke till morgonrocken, askfatet och kaffekoppen” – för att lätta lite på mystiken. Eller är det kanske tvärtom?

Men strunta i det. Mullholland Dr är en av de där filmerna man kan se flera gånger trots att man inte fattar vad den handlar om. Förlåt, jag menar förstås tack vare att man inte fattar vad den handlar om.

3 – Der Freie Wille (2007)
Sugen på tre timmars kompakt ångest och mardrömmar i veckor efter det? I såna fall är ”Den fria viljan” filmen för dig. Den handlar om en sadistisk våldtäktsmans försök att leva ett hyfsat normalt liv. En av Tysklands absolut bästa skådespelare, Jürgen Vogel, är lysande i huvudrollen. Det går inte att distansera sig. Det är bara att kliva in i psyket på en man som begått avskyvärda brott och desperat kämpar mot sitt eget öde. Oerhört smärtsamt. Jürgen Vogels insats är helt klart 00-talets starkaste rollprestation.

Filmen passerade mer eller mindre obemärkt förbi i Sverige. Men se Den fria viljan. Om du orkar.

2 – The Wrestler (2008)
Skräckfilm behöver inte innebära  att det händer något ovanligt, abnormt eller avvikande. Det kan vara ännu läskigare när det inte händer något särskilt. Jag vaknade jetlaggad tidigt en morgon och såg The Wrestler två gånger på raken. Jag grät båda gångerna.  Ena gången för att det var så uppenbart att det handlade väldigt mycket om Mickey Rourke själv. Andra gången när jag förstod att den riktigt stora katastrofen varken är den trasiga relationen med dottern eller hjärtoperationen utan att allt fortsätter precis som vanligt.

1 – Fight Club (1999)
Ok, den här filmen är formellt sett inte från 00-talet. Den hade svensk premiär några dagar innan Y2K. Men ingen annan film, eller annan företeelse för den delen, beskriver 00-talet så perfekt som Fight Club. Känslan av alienation. Av att världen är på väg åt helt fel håll. Av att vilja starta ett upplopp eller till och med krascha en större högst symbolisk byggnad.

Det var egentligen bara en sak jag var besviken på när jag kom ut ur salongen. Det var sista föreställningen för kvällen så jag kunde inte gå direkt ut till kassan, köpa ny biljett och se den en gång till. Det kanske är bäst att hoppa över amatörpsykologin. Killen dödar faktiskt sin pappa, ligger med sin mamma och spränger en massa fallosar i luften till tonerna av Pixies ”Where is my mind”. Vågar inte tänka på vad Dr Freud hade kunnat göra med den patienten.

Frågan är om inte Fight Club kommer att beskriva även nästkommande tio år. Åtminstone mina.  För jag är fortfarande Ikeapojken. Mitt liv är a copy of a copy of a copy of a copy, men jag kommer troligen inte att dö av insomnia. Men jag vill fortfarande vara skitsnygg, slå folk på käften och spränga banker och försäkringsbolag i luften.