Tillbaka till Ellroys LA

0907-BKS-LEHANE-videoSixteenByNine1050-v2

Allt jag tror mig veta om USA:s samtidshistoria har jag lärt mig av James Ellroy. Och det är inte lite. Jag vet vem som sköt John F Kennedy, Robert Kennedy respektive Martin Luther King. Jag kan alla turerna kring Grisbukten och Vietnamkriget. Jag känner till hemliga operationer både i USA och på Haiti, Kuba och i Dominikanska republiken. Jag har insyn i hur FBI, CIA och maffian arbetar och jag skulle kunna skriva en avhandling om sexism, rasism och korruption inom polisväsendet i Los Angeles.

Huruvida informationen stämmer överens med verkligheten vet jag inte. Enligt Ellroy själv består hans böcker av en tredjedel fakta, en tredjedel saker som med stor sannolikhet hänt samt en tredjedel saker som han hittat på. Det faktum att klanen Kennedy, som i några böcker porträtteras på ett allt annat än smickrande sätt, inte stämt honom på allt han äger talar för att han har en hel det belägg för de två förstnämnda tredjedelarna.

De flesta av Ellroys böcker är vad som skulle kunna kallas hyfsat normala deckare, om än väldigt bra sådana, och utspelar sig bland poliser och skurkar i Los Angeles under 1950- och 60-talen. Ellroy är initierad och brutalt uppriktigt när det gäller polisens arbete. En del av sin kunskap har han fått genom att fördjupa sig i turerna kring det fortfarande ouppklarade mordet på sin egen mor, något han skildrar i böckerna Mina mörka vrår och I Jean Hillikers skugga: min jakt på kvinnorna.

Mest känd är han dock för en trilogi böcker som börjar med att avhandla mordet på John F Kennedy (En amerikansk myt), fortsätter med Vietnamkriget (Sextusen kalla) och slutar med hemliga operationer i Karibien och en häpnadsväckande konspiration av några kvinnor med kommunistiska sympatier (Oroligt blod). Och eftersom jag vet att du undrar: ja. Du får veta vem som gjorde det och varför. Just kvinnoporträtten har på senare år blivit en av Ellroys starkare sidor. Ett föredöme i en genre där kvinnor brukar reduceras till den manlige hjältens före detta fru som han har en trasslig kontakt med.

Det är dock inte bara innehållet som gör Ellroy till en av de främsta verksamma författarna i världen. Han är också en lysande stilist. Ellroy skriver direkt, med korta meningar och grovhuggna men samtidigt sofistikerade formuleringar. Ryktet säger att hans korthuggna telegramstil uppstod av en slump då han slarvat bort en del av manuset till sin första bok. När han hörde av sig till förlaget visade sig att även deras kopia var försvunnen. En praktikant hade dock läst manuset nyligen och sammanfattade handlingen i stolpform. När Ellroy läste praktikantens sammanfattning tyckte han den var betydligt bättre än originalet. Resten är som det brukar heta litteraturhistoria.

Ellroys senaste verk, 700 sidor tjocka Perfidia, utspelar sig veckorna kring attacken mot Pearl Harbor 1941. Ellroy är tillbaka hos polisen i Los Angeles och som vanligt blandas vardagsbrott med storpolitik. Den här gången handlar det om behandlingen av den japanska minoriteten, som bland annat ledde till en jakt på påstådda femtekolonnare och som resulterade i internering av fler än 100 000 japansk-amerikaner.

Perfidia kretsar kring ett synnerligen brutalt mord på en japansk-amerikansk familj. Mord på andra än rika, vita amerikanska medborgare prioriteras i vanliga fall lågt av polisen. Utredningen av mord på japansk-amerikaner dagarna efter Pearl Harbor är inget undantag och kryddas dessutom med en mycket illa dold skadeglädje. En team som bland annat består av några av kårens allra svartaste får och ende japansk-amerikan får i uppdrag att utreda fallet.

Att öppna en bok av Ellroy brukar vara som att väckas av en örfil och hamna på en bakgata i röken efter ett brott. Perfidia är inget undantag. Som vanligt är handlingen fullproppad med svek, sex, övergrepp, våld, trippla lojaliteter, mutor och maktmissbruk.  Som vanligt saknas den där sortens allt igenom goda karaktärer som brukar vara ett så irriterande inslag i andra deckarförfattares böcker. Faktum är att några av dem får Evert Bäckström, Leif GW Perssons praktarsle till konstapel, att framstå som Nalle Puh.

Perfidia är tänkt som den första boken i en serie av fyra där många karaktärer från tidigare böcker återkommer. Förutom att den är sjukt bra berör den dessutom en tyvärr mycket aktuell fråga, nämligen hur minoriteter misstänkliggörs och särbehandlas negativt. Nu väntar jag otåligt på bok 2. Och 3. Och 4.

Ur Arbetaren #4 2015

Kulturen vecka 20

I veckans nummer av Arbetaren har Lisa tittat på tv-serien Girls, Daniel har sett Diktatorn, Ministern och Makterövringen och Joakim har tagit tempen på den svenska dödsmetallen.

Här är mina tips:

[Den eviga återkomsten] Gertrude Stein
Ibland när jag tvivlar som mest på samtiden, framtiden och att saker och ting utvecklas åt rätt håll brukar jag tänka att ingenting intressant har hänt litteraturen sedan Gertrude Stein. När jag bläddrar i hennes ”How to Write” från 1931 är det lätt att konstatera att det mesta av det som idag anses vara experimentellt, vågat eller banbrytande tyvärr är varken eller.

Troligen har det mer med mig att göra än litteraturen. Jag inser nämligen att det någonstans just nu sitter en nutida motsvarighet till Getrude Stein och skriver något jag inte skulle begripa om du så kastade det i pannan på mig.

Om åttio år kommer dock en kulturredaktör att förklara storheten i verket men samtidigt beklaga sig över att det inte hänt något intressant sedan det skrevs. Det beror dock inte på litteraturen, utan på att kulturredaktören… Äh, du fattar.

[Författare] James Ellroy
Om du följde mitt råd och tittade på Rampart är du säkert sugen på att läsa James Ellroy nu. I sådana fall tycker jag du ska börja med böckerna om mordet på John F Kennedy. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna, men läs dem i rätt ordning vad du än gör: En amerikansk myt (American Tabloid), Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand) och Oroligt blod (Blood’s a Rover)

När du är klar kan du ta dig an ”La-noir-serien” om Los Angeles polisen: Den svarta dahlian (The Black Dahlia), Den stora tomheten (The Big Nowhere), Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential) och Vit jazz (White Jazz). Ta även de dem i rätt ordning. De bygger på varandra. Även om handlingen utspelar sig med en sisådär tio års mellanrum, dyker många av karaktärerna upp igen. I ena boken är de unga hungriga karriärister, för att i nästa ha förvandlats till fetlagda, alkoholiserade misantroper som är så korrumperade att de sällan kommer ihåg vem av alla deras uppdragsgivare de arbetar åt för tillfället.

Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst. Han hämtar nämligen en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.

Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas om inte annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.

Numera handlar Ellroys böcker inte bara om män med dålig attityd och minst trippla lojaliteter. I de senare verken, särskilt Bloods’s a Rover, är det smarta kvinnor med socialistiska värderingar som dominerar.

Det sägs att Ellroy utvecklat sin telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade tappat bort ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggarens praktikant återgivit i stolpform tyckte han den var mycket bättre än det han själv skrivit. För även om Ellroy är korthuggen finns det ingen som kan beskriva tillståndet i exempelvis en stad så här uttömmande, precist och koncentrerat som exempelvis:

Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed

Världsmusikant [Shackleton]
Om någon för några år sedan hävdat att jag en dag skulle fastna för etnobongotrummor hade det blivit slagsmål. Den dagen är här men jag är dock inte det minsta arg. Tvärtom.

Redan första gången jag hörde Shackelton förstod jag att det var början på en lång kärleksrelation. På den tiden släppte han otroligt vackra tolvor på skivbolaget Skull Disco. Ovanpå ljudmattorna läste ofta någon som kallar sig Vengeance Tenfold manifest som balanserade på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och helt vanligt flumsnack.

Jag skulle beskriva Shackletons musik som postapokalyptisk dub möter världsmusik (fast bra). Senaste släppen, trippeltolvan The Drawbar Organ och CDn Music for the Quiet Hour är två väldigt olika verk. Det förstnämnda låter ungefär som vi är vana vid. Dub, kongas och disassociativa rytmer medan Music for the Quiet Hour är en 65 minuter lång resa mellan ambient och mer strukturerad electronica, där Vengeance Tenfold då och då dyker upp som reseledare. Som en uppdatering av KLFs Chill Out, vilket är ett så bra betyg en konceptskiva kan få.

Som en introduktion till Shackleton fungerar den mix-cd med uteslutande sina egna låtar, som han spelade in åt nattklubben Fabric för något år sedan utmärkt. Du behöver bara lyssna några minuter för att inse att han förtjänar att nämnas i samma andetag som Kraftwerk, Brian Eno, Karl Heinz Stockhausen, Juan Atkins och Mortiz von Oswald.

[Sak som går att använda till andra saker] Snoop Doggs bok
När Snoop Dogg beslöt sig för att ge ut sina texter i bokform ville han göra någonting extra. Han ville att boken skulle vara mer än bara en vanlig bok. Något man kunde göra annat med än att bara läsa.

Den som följt hans karriär kanske inte blir så överraskad om jag berättar att boken går att röka. Varje sida är perforerad och omslaget gjort av tändsticksplån. Så istället för att bara vända blad går det alltså att riva ut sidan, rulla upp och tända på.

Det är någonting tilltalande med idén. Inte att boken går att röka, det känns sökt och fånigt, utan att den kan användas på andra sätt än till bara läsning. Påminner om boken som den franske situationisten Guy Debord gav ut tillsammans med danske konstnären Asger Jorn. Den var klädd i sandpapper i syfte att förstöra böckerna närmast bredvid i bokhyllan.

I vår digitala värld där allt är kod, som i filmen The Matrix, är det befriande att böcker får vara riktiga objekt istället för bara könslösa, sterila och osexiga ettor och nollor som matas in i en läsplatta. Nu slår det mig plötsligt: när kommer iPad i en rökbar version?

 

 

 

 

Kulturen vecka 17

Veckans kulturtips från Arbetaren…

[Film] RAMPART
James Ellroy är inte bara världens främste kriminalförfattare. Han är en av världens främsta författare överhuvudtaget. Tyvärr har det inte blivit lika bra när hans historier blivit film. L.A. Konfidentiellt från 1997 är helt ok, inte mer. Street Kings är så förfärlig att Forest Whitaker såg ut att ha skämts redan under inspelningen. Övriga filmer har hamnat någonstans där emellan. Tills nu.

Rampart är regisserad av doldisen Oren Moverman som också skrivit manus tillsammans med Ellroy. Filmen bygger delvis på en verklig mutskandal inom LAPD och innehåller allt tidigare filmatiseringar saknat. Mörker, cynism, en hel del humor och en samhällskritik som gör mig mörkrädd. Är det hälften så illa i verkligheten, vill jag inte vara med.

En sak som skiljer Ellroy från så många andra är att han inte låter sina historier reduceras till amatörpsykologiska dramer om missförstådda, missbrukande, misshandlande, misshandlade män. Missförstå mig inte. De förekommer i hans historier också. Men de korrumperade våldsverkarna är inte bara produkter av taskig barndom och dåligt omdöme, utan av ett korrupt och våldsamt system.

Rampart blir inte sämre av att Woody Harrelson gör sitt livs roll som polisen som kallas ”Date Rape” till och med av sina egna barn. Bara förhören med åklagaren som utreder honom, spelad av Sigourney Weaver, är värd biljetten. Rampart vimlar för övrigt av bra biroller. Precis som i många av Ellroys böcker, inte minst på senare år, är det kvinnoporträtten som är intressantast. Här gestaltas de förutom Weaver av bland andra Robin Wright, Cynthia Nixon och Anne Heche.

Rampart har premiär i veckan. Dock inte på bio, utan som dvd. Den gick nämligen inte upp på svenska biografer. Varför vet jag inte. De kanske hade fullt upp med att sälja popcorn och visa riktigt dåliga uppföljare till riktigt dåliga filmer. Eller prova hur små salonger och filmdukar det går att ha innan rätten att kallas biograf dras in. Eller fundera på varför folk laddar ner film från nätet. Det sista borde dock inte tagit så lång tid.

[Banbryterska] BIRGITTA STENBERG
Birgitta Stenberg är aktuell med filmen Alla vilda där hon reser runt i Europa och söker upp gamla älskare och älskarinnor. Rekommenderar inte bara den utan i stort sett hela hennes gärning. Få böcker skriva på svenska språket har gjort så stor intryck på mig som exempelvis Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Rapport.

[ALBUM] Addison Groove – Transistor Rhythm
Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.

Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.

Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.

[Tv-serie] BLACK MIRROR
Den brittiska miniserien Black Mirror som visas på SVT på söndagar berättar mer om världen på sina tre avsnitt än samtliga nyhetssändningar de senaste åren.

Första delen tar sig an den genomskinliga medieverklighet som får den mest vulgära finansmarknad att framstå som blyg, försiktig och tålmodig. Där journalister, politiker, och poliser inte drar sig för någonting. Där ständiga opinionsundersökningar om allt annat än politikens innehåll är landets sanna herrar med ett fast grepp om premiärministerns pung. I det här fallet bokstavligt talat.

I andra delen är allt spotifierat, reklamen har övergått i andra typer av pornografi och enda vägen ut ur konsumtionsfängelset är paradoxalt nog att ställa upp i Idol. Samhället är en stor fabrik där de hunsade arbetarna cyklar på motionscyklar samtidigt som de tvingas ta del av reklam och spela tevespel. Som om Sats, Carema och TV3 gjort statskupp och infört diktatur. Det kostar att vara med, det kostar att slippa och det enda du inte kan köpa är att få vara ifred en stund. Juryn är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett på motionscykeln. Att stänga av helt är däremot inte möjligt.

Tredje delen är ett enda stort album på Facebook, men de allra minst smickrande bilderna på snedstegen från fyllefesten i helgen. Ingen tillåts någonsin glömma någonting. Ingeting kan försvinna och allting, även dina mörkaste hemligheter, förlåt, särskilt dina mörkaste hemligheter, finns att beskåda för vem som helst närsomhelst.

Black Mirrors skapare, Charlie Brooker som för övrigt är lysande kolumnist på bland annat The Guardian, har sagt att serien handlar om hur livet kan se ut om tio minuter om vi är klumpiga. Jag gissar att de där minutrarna tickat iväg för länge sen. Hursomhelst, gör dig själv en tjänst följ Black Mirror. Avsnitten är helt fristående, så du kan ta dem i vilken ordning du vill.

[Låt] DANSBANDSSÅNGAREN
Thåström har hittat sig själv. På låten Dansbandssångaren från senaste albumet Beväpna dig med vingar lyckas han kombinera samtliga sina tidigare personas. Trubaduren, rebellen, industrirockaren och pulverpoeten. Fantastisk låt. Det var på tiden, för jag antar att karriären är över nu. Jag kan inte tolka det faktum att Thåström i sommar ska turnera på Österlen annorlunda. Därifrån är steget som bekant inte lång till mockajacka med fransar, stenugnsbakat knäckebröd, konstlat yvigt skägg, egen köksträdgård och kommentarer som: jag ser mig själv som en målare som också håller på med musik.

Några vårtips

Tänkte hälsa våren välkommen med några tips:

[TV] Generation Kill
Jag har sett om serien och kan bara konstatera att bättre antikrigspropaganda finns inte. Tanken på att komplett vansinniga personer som Captian America och Encino Man, inte bara springer runt beväpnade utan dessutom för befäl över andra beväpnade män, borde få till och med Jan Björklund att ge freden en chans.

Visst. Själva serien handlar om några snubbar i en bil. Köper man inte den premissen bör man inte titta. Gör man det väntar storartad underhållning. Och James ”Ziggy” Ransone är precis lika tokig som i The Wire.

Boxen finns på bokrean för 179 riksdaler!

[Film] Shutter Island
Tror jag glömde säga det när jag skrev om filmen häromdagen, men den är skitbra. Även om du läst boken. Både Ben Kingsley och Leo har fått duktigt med krädd för sina insatser me jag tycker att Mark Ruffalo sparkar bådas rövar.

[Dub] Badawi – Dstry<All>Prfts (Shackleton remix feat Vengeance Tenfold)
Japp, Shackleton är tillbaka tillsammans med radarpartnern tillika mannen med branschens bästa artistnamn. Självklart bjuder han på ett manifest. Vårens hit!

[Bok] James Ellroy – Oroligt blod
Det går alldeles utmärkt att läsa den svenska översättningen trots att du inte ens hunnit plocka bort originalet från nattduksbordet. Vill dock gardera mig för att det till viss del beror på bristande engelskakunskaper.

Skitsamma. Jag är tillbaka i San Juan med skogstokiga mormoner, voodoo, psykedeliska droger och socialistiska femme fatals. Extra plus för David Nessles utmärkta översättning.

[Deckarkung] Charlie Huston
En författare som vågar låta bli att låtsas att hans huvudpersoner är så tuffa och hårda. Det blir ändå sällan trovärdigt. Läs och lär Dennis Lehane.

[Förväntning] The Killer Inside Me
Den obehagligaste bok jag någonsin läst har blivit film. Men Casey Affleck i huvudrollen. I regi av Michael ”24 Hour Party People” Winterbottom. Det kan bara bli succé. Boken finns för övrigt i svensk översättning och är det starkaste första-person-psykfall-drama jag känner till. American Psycho inräknad.

[Dub] Pangaea
Lyssna, så förstår du själv. Jag skulle ändå aldrig…

[Internet] Några fina bloggar:

Botanibladet

The Church of Hank

David Fahlén

Televerket

Shutter Island

OBS: SPOILER

Hur kan det komma sig att mästerförfattaren James Ellroys böcker blir så dåliga filmer, medan Dennis Lehanes böcker ofta blir riktigt bra? Om det fanns någon rättvisa i kulturindustrin borde det vara tvärtom.

Jag har läst samtliga Ellroys böcker. Flera gånger. De flesta på både engelska och svenska. Ändå kan jag inte berätta vilka av dem som blivit film om du så torterar mig. Trots att jag troligen sett dem.

Lehane har däremot bara skrivit två bra böcker. Ett land i gryningen och Shutter Island. Trots det har till och med trista Mystic River blivit en riktigt bra film. Det är faktiskt så konstigt att även töntiga deckaren Gone Baby Gone funkar, även om det uteslutande är Casey Afflecks förtjänst. Men Shutter Island är alltså bra både som bok (Patient 67 på svenska) och på duken. Det är också Scorseses första bra film sedan Casino för femton år sedan.

Shutter Island utspelar sig några år efter att Auschwitz dragit fängelsesystemet till sin allra yttersta spets och indirekt tvingat alla som sysslar med inspärrning att putsa ytan. Institutionen på Shutter Island är följaktligen inte heller ett fängelse utan ett sjukhus för de ”kriminellt vansinniga”. Internerna är inte fångar utan patienter. Innehållet är dock delvis detsamma som Auschwitz. Man utför experiment på människor som anses vara undgängliga. Åtminstone om vi ska tro filmens huvudperson Teddy Daniels. Men han är å andra sidan galen.

Eller? De riktigt intressanta med Shutter Island är just galenskapen. Det är lätt att tro att Teddy Daniels inte har alla indianer i kanoten. Men vid närmare eftertanke framgår det dock att han är den enda som förstått vad det egentligen handlar om.

Fängelsesystemet har verkligen förändrats. Ungefär som Gilles Deleuze beskriver i ”Postskriptum om kontrollsamhällena”:

Vi befinner oss i en generaliserad kris för alla inspärrningsmiljöer, fängelset, sjukhuset, fabriken, skolan, familjen. Familjen är något ”inre”, i kris likt alla andra inre miljöer, inom forskningen, yrkeslivet, etc. De ansvariga ministrarna tillkännager ständigt nya reformer som anses nödvändiga. Reformera skolan, reformera industrin, sjukhuset, armén, fängelset; men var och en vet att dessa institutioner är slut och att det bara är en tidsfråga. Det handlar bara om att adminstrera deras dödskamp och hålla folk sysselsatta tills dess att de nya krafter som knackar på porten har inrättat sig. Kontrollsamhällena håller på att ersätta de disciplinära samhällena.

Det har dock inte försvunnit. Det har bara lösts upp, flutit ut och lagt sig över samhällskroppen som en hinna. Istället för att bara röra sig från miljö till miljö befinner vi oss också i alla samtidigt. Vi behöver egentligen inte spärra in någon längre. Även om detta givetvis fortfarande sker. Ofta mest för syns skull.

Fängelset finns numera överallt. Ibland kallas det sjukhuset. Andra gånger skolan. Ytterligare gånger företaget. Ibland består det av en fotboja. Andra gånger av en film om Johan Falk. Ytterligare någon gång av det inrikespolitiska program som moderaternas hovnarr Anton Abele önskar lansera.

Poängen är att fängelset finns överallt. Det går inte att komma undan. Du kan till och med fortsätta ditt vanliga jobb som utredare på FBI trots att du är inspärrad.

Teddy Daniels inte bara förstår detta. Han lyckas dessutom behålla sin värdighet under tiden.

Blood’s a Rover

bloods-a-rover

Det finns ingen bok som jag sett fram emot så mycket som den avslutande delen i James Ellroys ”Underworld USA” triologi. Och förväntningarna har inte blivit mindre av att exempelvis Chuck Pahlaniuk kallat boken för Ellroys stora mästerverk.

Blood’s a Rover är en typisk avslutning. De stora dramatiska händelserna, Grisbukten och morden på JFK, RFK och Martin Luther King har redan inträffat och mycket handlar om att knyta ihop trådar, städa upp och tvätta smutsig byk.

Som vanligt kretsar historien kring ett antal destruktiva män med flerdubbla lojaliteter. J Edgar Hoover är precis lika skönt megalomanisk som tidigare. Kan villigt erkänna att jag snott en hel del från Ellroys porträtt av honom när jag konstruerade Metropias storpotät Ivan Bahn. Men den här gången är det faktiskt kvinnorna som regerar. Och de har bara en lojalitet. Socialismen.

Det här är det mest komplexa Ellroy skrivit. Även om han fortfarande använder sin korthuggna telegramstil är  till och med orden mer tvetydiga än tidigare. Jag orkade sällan läsa fler än två sidor åt gången. Sedan var jag tvungen att stanna upp. Ibland för att fundera över vad han menar. Ibland för att jag glömt att andas.

Ok, jag slutar nog där. Skulle ändå aldrig kunna göra boken rättvisa. Även om både American Tabloid och The Cold Six Thousand är bättre, är det här den bästa boken jag läst på flera år. Och det finns fortfarande ingen som kan beskriva tillståndet i ett stad så här precist och koncentrerat:

Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed

James Ellroy

Tipsen på böcker, filmer och musik här bredvid kommer att uppdateras, utökas, specificeras och krånglas till så fort jag hinner. Först ut är James Ellroy…

James Ellroy ”American Tabloid”

James Ellroy är en av de riktigt stora amerikanska samtidsskildrarna. Ofta handlar det om LAPDs mörkaste ögonblick med snutar så korrumperade att de knappt kommer ihåg vem de jobbar åt längre. När han är som allra bäst, som i American Tabloid, får även härvan kring kennedymordet och storpolitiken ett kok stryk.

Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas bland annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.

Han hämtar en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.

Det sägs att Ellroy utvecklat sin korthuggna telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade sumpat ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggaren återgivit i stolpform tyckte han det var mycket bättre än sitt eget original.

Är du nyfiken på Ellroy tycker jag att du ska börja med  böckerna om kennedy-mordet. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna.

En amerikansk myt (American Tabloid)

Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand)

Hösten 2009 kommer del tre Blood’s a Rover

När du är klar kan du ta dig an ”La-noir” serien:

Den svarta dahlian (The Black Dahlia)

Den stora tomheten (The Big Nowhere)

Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential)

Vit jazz (White Jazz)

Ta dem i rätt ordning. De bygger på varandra, även om handlingen utspelar sig en tio år mellan, så dyker en del av karaktärerna upp igen.

Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst.