Hegemopolis (PM15): Tidigare forskning – tidningsläsning

Det finns en hel del forskning om tidningsläsning, framförallt historisk sådan. Det kanske kan verka lite konstigt men de i mina ögon mest värdefulla studierna handlar om vad som händer när det inte finns någon tidning att läsa som exempelvis under en tidningsstrejk. Sådana studier säger nämligen en del om varför människor läser tidningen eller närmare bestämt vilken funktion tidningsläsandet fyller för läsaren.

Bernard Berelson (1949) studerade sextio tidningsläsare under en tidningsstrejk i New York 1945. Han konstaterade att även om nästan alla läsarna nämnde tillgången till seriös information som anledningen till att läsa, var det bara en tredjedel av dem som saknade tidningen av den anledningen när den uteblev.

Vi kan stanna upp ett slag redan där. Detta skulle kunna tyda på att människor läser tidningen av andra skäl än de tror. Skäl som blir tydliga först när tidningen inte finns tillhands.

Bernard Berelson (1949) identifierar sex huvudsakliga anledningar till tidningsläsande, vilka alltså skulle kunna betraktas som delvis dolda skäl som uppenbarar sig först när ingen tidning finns att tillgå. Dessa är (1) vila och flykt från personliga bekymmer; (2) ett sätt att få underlag till konversationer med andra och därmed nå social prestige; (3) indirekt kontakt med livet i världen utanför; (4) ett sätt att motverka en upplevd osäkerhet i det moderna samhället; (5) nöjet i själva handlingen att läsa, bortsett från innehållet; (6) tillfredställelsen av den ritual eller nästan tvångsmässiga vana som handlingen att läsa tidningen blivit.

Penn Kimball (1959) undersökte reaktionerna hos ett antal New York-bor under en tidningsstrejk i december 1958. Tidningarna som omfattades av strejken hade en sammanlagd upplaga på fem miljoner på vardagar och sju miljoner på helgerna. Kimballs studie bekräftar i stort sett vad Berelson kommit fram till.

Men Kimball (1959:396) kom också fram till flera skäl att läsa tidningen. Ett av dem var stimulans. Flera läsare uppgav att de exempelvis saknade att läsa om brott, även om de i vissa fall förskräckts av läsningen. De uppgav också att de kände en tomhet när tidningen inte kom ut. Även om flera personer påstod att de istället läste böcker under tidningsstrejken hade få av dem verkligen gjort de. Ett ytterligare skäl som Kimball hittade var sysselsättning. Flera läsare uppgav att de hade haft svårt att hitta på något att göra under den tid de vanligen läst tidningen, särskilt på söndagarna. Några hade sovit längre, latat sig eller medvetet slösat tid, aktiviteter de flesta inte uppskattat.

De kan alltså finnas en rad skäl att läsa nyheterna som egentligen inte har så mycket med själva nyheterna att göra. Några har med själva handlingen att göra. Det kan vara en vila och en tillfällig flykt från vardagsbekymmer, att läsa kan ha ett egenvärde, det kan vara en upprepad ritual som skapar mönster och trygghet, det kan vara ett sätt att sysselsätta sig med något. Andra saker är kopplade till innehållet, men förutsätter inte nödvändigtvis nyheter. Läsningen kan vara ett sätt att få underlag till sociala konversationer, ett sätt att få indirekt kontakt med omvärlden eller motverka upplevd osäkerhet. Det enda skälet som har en direkt koppling till nyhetsflöden är den stimulans i att läsa om exempelvis brott som Kimball (1959:396) identifierat.

Allt detta är i högsta grad relevant för min studie. Det kan finnas en rad skäl till att någon läser tidningen på tåget mellan Malmö och Köpenhamn. Även om det är just nyheter som läses behöver inte själva nyheterna vara skälet till läsningen. Det skulle också kunna vara så att en del av de här funktionerna ersatts av andra sorters media eller andra aktiviteter. Jag tänker att exempelvis sociala medier numera skulle kunna vara en minst lika stor källa till underlag för konversationer, som traditionella nyheter.

Det finns även relevant forskning om tidningar som faktiskt kommer ut. I ”Reading Berlin 1900” visar Peter Fritzsche (1996) hur städer vid förrförra sekelskiftet medierades av ord och hur invånarna i städerna levde, drömde och föreställde sig sina städer genom skyltar, scheman och särskilt nyhetstidningar. Även om han berättar en del om andra städer handlar undersökningen om Berlin främst mellan åren 1900 och 1914.

Enligt Fritzsche (1996) är just dagstidningen den urbana modernismens allra mest klassiska text och jag skulle beskriva det som att han läser Berlin genom tidningstexter. Hans undersökning handlar inte främst om varken journalism eller tidningar, utan Fritzsche (1996:2) försöker snarare se vilken påverkan konstruktionen av den ”berättade staden” har på den ”byggda staden”.

Fritzsche (1996) skriver en del om själva läsandet och framförallt läsarna också. Han visar hur tidningsläsandet först var en angelägenhet för en mindre grupp människor ur den bildade medelklassen. Men under sista tredjedelen av 1800-talet ökar antalet läsare rejält. Delvis tack vare en framväxande borgerlig livsstil med parker, kaféer och väntrum som inbjöd till läsning men också detaljer som att elektricitetens intåg möjliggjort bättre belysning i hemmen samt tillgången på läsglasögon. Nya vanor som tobaksrökning och te- och kaffedrickande visade sig också passa bra ihop med tidningsläsning (Fritzsche 1996:57).

Tidningarna lyckas också locka till sig nya stora läsargrupper – ofta personer som flyttar till Berlin i jakt på arbete – genom att införa annonser. Annonserna lockar dels en hel del läsare på egen hand, men intäkterna från försäljningen gör det också möjligt att sänka priset på lösnummer vilket gör att fler har råd att läsa dem. Under den här tiden förvandlas dagstidningen från en angelägenhet för delar av en bildad borgerlighet till något som hittas i de flesta arbetarhem (Fritzsche 1996:53)

Den kanske enskild största orsaken till den ökade läsningen är utbyggnaden av kollektivtrafiken, vilken går mycket snabbt i Berlin under de här åren. Staden är inte längre bara Preussens huvudstad utan även det relativt nybildade Tyska rikets, vilket medför både ökade krav på administration och befolkningstillväxt. Under 20-talet var Berlin världens tredje största stad med 3,5 miljoner invånare. Det växte fram en helt ny medelklass, där allt fler kvinnor ingick, som behövde transport genom staden. 1913 pendlade över 2 miljoner Berlinare dagligen. Många av dem läste tidningen på väg till jobbet (Fritzsche 1996:62-63). Det fanns vid den här tiden 4200 tyska dagstidningar att välja bland, varav Berlins största tidning Morgenpost kom ut i en upplaga på 400 000 exemplar dagligen (Fritzsche 1996:53).

Men det är inte bara innehållet i tidningarna som påverkar Berlinarna. Själva utgivningen skapar också en särskilt rytm, ett enligt Fritzsche (1996: 209-210) bra exempel på hur staden fungerar som ett maskineri. BZ am Mittag delas exempelvis ut på Perleberger Strasse exakt 12:18 sex dagar i veckan och många läsare anpassar sina dagar kring det här klockslaget. Andra läsare anpassar sina dagar efter sina respektive tidningars utgivningstid.

Det finns en massa saker att lära av Fritzsches (1996) studie. Det kanske viktigaste är hur intimt läsning och pendling är förknippade. Men också att läsning är beroende av vissa förutsättningar som bekvämligheter, belysning och tidningar med blandat material till överkomliga priser. Det kan vara intressant att se vilka dessa förutsättningar är idag. Det kan också vara intressant att se om något medium skapar samma rytm som utgivningen av populära dagstidningar gjorde i Berlin för drygt 100 år sedan.

Det jag främst tar med mig från från Fritzsche (1996) är dock en fråga. Om dagstidningen är modernismens klassiska text, vilken är då vår tids motsvarighet? Skulle jag kunna läsa mina städer och min resa genom någon text, på samma vis som han läser Berlin genom dagstidningarna? Vilken skulle det i så fall vara. Dagstidningen även i mitt fall, fast då kanske på nätet? Reklamskyltar? Facebookflöden? Twitter? Communitys som Flashback eller Familjeliv?

Sättet tidningsutgivningen styr berlinarnas dag påminner om vad Henri Lefebvre kallar ”mediadagen”, som är ett konstant flöde budskap. I boken ”Rythmanalysis” (2016:55-59) beskriver han hur den här mediadagen pågår jämt. Den har varken början eller slut och upptar all vår tid utan skam. Mediadagen fragmenetrerar också våra liv. Vid varje ögonblick finns valmöjligheter. Med hjälp av en TV eller radio kan vi ta emot meddelanden hela tiden från hela världen. Den skapar också olika rytmer genom att dela upp dagen i olika delar. Rytmerna ändras efter tidpunkt och intentioner. Livligt och lättsamt för att informera och underhålla oss när vi gör oss klara att arbeta. Mjukt och ömt när vi kommer hem från jobbet.

På några årtionden har enstaka klockslag ersatts med ett ständigt flöde med olika rytmer. Rythmanalysis blev Lefebvres sista bok och publicerades postumt för första gången 1991, alltså många år innan internet accelererade den här utvecklingen ytterligare. Det kan vara intressant att undersöka hur media skapar rytmer under mina tågresor. Hur de samverkar eller kanske krockar med andra rytmer som tåget eller andra passagerare ger upphov till. Finns det en rytm för pendlare på väg till jobbet och en annan när det är på väg hem? Ytterligare någon för den som tar tåget till Köpenhamn för att shoppa?

Hegemopolis (PM14): Tidigare forskning – media och geografi

Det går att beskriva fler av de teorier jag redogjort för ovan som tidigare forskning. Jag kommer att applicera och testa dem i min underökning och i några fall vill jag också försöka utveckla och uppdatera dem. Men det finns också forskningsprojekt som berör ungefär samma saker som jag vill undersöka. Vad jag vet är det ingen som gjort någon djupare maktanalys av nyhetsläsning på det sätt jag vill försöka göra, men det finns en del forskning som är besläktad med mitt projekt.

Geografi och media
Jag arbetar i gränslandet mellan geografi och medievetenskap. Det är möjligen ovanligt, men knappast unikt. Undersökningen genomförs vid Institutionen för Geografi, Medier och kommunikation och jag är knuten till det tvärvetenskapliga forskarcentrumet Geomedia.

Enligt Falkheimer och Jansson (2006:9) utgör det faktum att all kommunikation förekommer i rum en tydlig koppling mellan geografi och kommunikation. Det innebär också att teorier om produktionen av rum, som Lefebvres (1991) ovan, till viss utsträckning också måste förstås som teorier om kommunikation och mediering. Falkheimer och Jansson (2006:15) talar om en rumslig vändning inom medieforskning där Burgess och Golds ”Geography, the Media & Popular Culture” från 1985 kan ses som ett av startskotten. De övergripande frågeställningarna inom sådan medieforskning handlar om hur kommunikation producerar rum och om hur rum producerar kommunikation (Falkheimer och Jansson 2006:9). I sådan forskning är Lefebvres idéer om produktionen av rum ofta centrala (Ek 2006:47). Det är heller inte ovanligt att, precis som jag, dessutom använda ideologi som utgångspunkt för analyser (se exempelvis Jansson 2006).

Det finns även geografiskt präglad medieforskning med liknande undersökningsobjekt som mitt. Ett exempel är ”Passager – medier och kultur i ett köpcentrum” där man undersökt ett Solna centrums relation till olika typer av mediekonsumtion (Becker et al 2001). Flera av de ämnen jag tidigare berört tas upp av författarna, som tillträde, ägande och olika typer av ordningsregler.

Scott McQuire (2008) menar att medier och städer inte längre är skilda från varandra utan hänger ihop i ett ”mediearkitektoniskt” komplex som han kallar mediestaden. Han gör både en kritisk analys och historisk tillbakablick för att förstå fenomen som webbkameror, offentliga skärmar, övervakningskameror och reality-tv. I en annan undersökning (McQuire 2016) går han igenom både maktrelationer och möjligheter som uppstår och äger rum i den här mediestaden. Då mediestaden genomkorsas av digitala nätverk och mobila digitala enheter frågar han sig hur strategier och metoder från konst och kultur på nätet kan översättas och placeras i urbana rum. Han fråga sig vad rätten till staden skulle kunna betyda i ett sånt här sammanhang. Även om McQuire (2008 och 2016) inte undersöker precis det jag tänker undersöka, beskriver han den miljö min undersökning äger rum i på ett mycket användbart sätt.

Sharon Zukin (1998) beskriver vad som händer när städer börjar konkurrera genom att försöka bli attraktiva mål för kreativa människor med diversifierade och inte sällan alternativa livsstilar och se dessa som en källa till både kulturellt och ekonomiskt uppsving. Städerna betraktas i allt större utsträckning som platser för konsumtion snarare än platser för produktion. Några av hennes slutsatser är att detta leder till ökade satsningar på exempelvis ökad privatisering av offentliga rum, större satsningar på exempelvis parker och konstmuséer men mindre satsningar på exempelvis skolor, ökad likriktning när det gäller kommersiellt utbud, större antal dyra affärer och restauranger men inte nödvändigtvis köpstarkare invånare, samt en större låglönesektor bestående av de som arbetar i alla de här konsumtionsinrättningarna.

Zukins (1998) beskrivning kompletterar inte bara McQuires (2008 och 2016) och ger empirisk tyngd år Baumans (2008) teori om konsumism. Den är också i högsta grad aktuell när det gäller Malmö som har en officiell målsättning att vara en kunskapsstad (Malmö stad 2017) som ”uppmuntrar innovation och lockar till sig kreativa människor och företag” som måste ”erbjuda en attraktiv och stimulerande stadsmiljö där kreativa människor trivs och vill arbeta och bo” och där ”innovation och kreativitet påverkas positivt av ett fritt kunskapsutbyte mellan människor från olika bakgrunder.

Hegemopolis (PM13): Motstånd

Nu har jag ägnat en hel del tid åt att diskutera olika former av makt och samtycke kring samhällsutvecklingen. Om vi får tro Lefebvre (1991) är ju människor dock aldrig hjälplösa offer för strukturer. Men hur ser de inte samtycker? När de gör motstånd eller åtminstone gör på ett annat vis än vad som avsetts?

Det finns givetvis en rad olika perspektiv även på motstånd. Ett hittar vi hos Mario Tronti (2017). I texten Lenin i England[1] lägger han grunden för hur autonomistiska marxister ser på arbetarklassens organisering. När han gör detta presenterar han också, vilket är intressantare i mitt fall, en syn på motstånd. Ur detta mycket övergripande perspektiv är det arbetarnas klasskamp som driver samhällsutvecklingen framåt. Driver ska inte förstår som att den bestämmer utvecklingen, utan som att maktutövning är en reaktion på klasskampen. Den kapitalistiska utvecklingen är underordnad arbetarnas kamper. Den följer dem och är tvungen att anpassa sig för att kunna underordna.

Mediehistorikern Brian Winston (1998) har enligt mig ett liknande perspektiv. Han går igenom ett antal medietekniska innovationer från telegrafen via bland annat radio, telefonen och televisionen, till internet och konstaterar bland annat att teknologi stärker vissa samhällstrender och att vissa sociala förhållanden ger upphov till specifik teknologi. Vad som är ännu intressantare för min undersökning är att han också visar att nya innovationer ofta inleds med en subversiv fas då människor gör lite som de vill med teknologin och att den här fasen följs av en sorts infångande då teknologin förvandlas till kommersiella produkter med  uppfattningar och regler om rätt och fel användande. Enligt min mening räcker med att titta på vad som hänt med internet de senaste 20 åren för att genast känna igen det Winstons beskriver.

Vad vi kan lära oss av de här två exemplen är enligt mig att människors agerande inte alltid är en reaktion på makt utan att det ofta kan vara tvärtom, makten reagerar på olika typer av agerande. Om agerandet föregår makten kanske det finns ett antal aktiviteter att upptäcka under mina resor som precis börjat eller ännu inte hunnit bli, föremål för maktutövning.

Men maktrelationer förekommer ju trots allt och människor reagerar på dem. För att hitta ett sätt att strukturera de här reaktionerna går det enligt mig att inspireras av Stuart Halls (1980) receptionsmodell och tankar om inkodning och avkodning. Enligt Hall är all kommunikation inkodad. Den finns en avsedd tolkning med meddelanden som styrs både av avsändarens avsikter och – medvetet eller omedvetet – rådande hegemoni. När mottagaren nås av meddelandet sker en förhandling och meddelandet avkodas. Avkodningen styrs bland annat av mottagarens bakgrund och det sammanhang hen befinner sig i. Det finns tre olika sätt att avkoda eller tolka meddelandet. En dominant-hegemonisk tolkning, där meddelandet godtas i sin helhet, en förhandlad tolkning där meddelandet delvis godtas och en oppositionell tolkning där mottagaren avfärdar meddelandet.

På samma vis går det enligt mig att analysera fenomen under resan mellan Malmö och Köpenhamn. Saker är inkodade, eller ideologiska. De har en ”betydelse i maktens mening” för att använda Norman Faircloughs ord. Det kan handla om reklam, exkluderande design, ordningsregler eller olika uppfattningar om sunt förnuft. De här olika betydelserna förhandlas sedan av resenärerna. De kan – medvetet eller omedvetet – acceptera betydelsen i sin helhet, de kan acceptera delar av den eller de kan motsätta sig den. Hur detta ser ut i praktiken blir en av de viktigaste sakerna för mig att undersöka-

Precis som hos Lefebvre (1991) är de människor Hall (1980) beskriver långt ifrån hjälplösa offer för maktutövning. De agerar också självständigt. De förhandlar hegemonin. Men inte nog med det. Det kanske till och med är så att deras förhållande till makt inte heller alltid är reaktivt. Deras aktiviteter kanske i vissa fall föregår maktutövning och hegemoni, istället för tvärtom. Kanske kommer jag att hitta olika former av klasskamp som antingen precis börjat underordnas eller ännu inte underordnas alls?

[1] Först publicerad som ”Lenin in Inghilterra” i tidskriften Classe Operaia nummer 1,1964

Hegemopolis (PM 12): Interpellation

Den som läser tidningen på tåget har alltså en rad olika roller. Dessa roller förstärks av hur resenären tilltalas. Hen tilltalas på vissa sätt och i egenskap av olika saker som konsument, arbetare, medborgare, man, kvinna och så vidare. Louis Althusser (1976:141-151) kallar den här typen av tilltal för ”interpellation” och menar att det är ett sätt för ideologin att ”rekrytera” individer. Vi kallas, benämns eller tilltalas på ett visst sätt och förvandlas därmed till föremål för maktutövning. Althusser (1976:144) använder en polis som ropar ”hallå, ni där borta!” efter en person som exempel. Genom den enkla fysiska handlingen att vända sig om mot polisen blir personen ett subjekt för utövande av ordningsmakt. Det finns väldigt lite utrymme att inte reagera, att inte på något viss bli tilltalad.

Judith Butler (2011:176) använder Althussers teori om interpellation för att visa hur genus skapas som maktrelation. Relationen inleds redan vid födseln av exempelvis tillropet ”det är en flicka!”.

Vi tilltalas i egenskap av en rad olika saker när vi rör oss i offentliga miljöer. På ett offentligt torg är vi exempelvis medborgare, är torget privat kan det hända att vissa medborgerliga rättigheter, som exempelvis rätten att ordna en demonstration, försvinner. Istället tilltalas vi som konsumenter. Det finns en tydlig klassaspekt här. Vissa grupper har inte tillträde till alla platser utan avvisas, bland annat med hjälp av exkluderande design. Bauman (2008:11) kallar detta ”negativ övervakning” vilket innebär att vissa tilltalas som otillräckliga eller oönskade och skiljs ut och avvisas. Enligt Bauman (2008:137-167) grundar sig avvisningen ofta i att den avvisade betraktas om en ”otillräcklig konsument” och han beskriver de här otillräckliga konsumenterna som en ny underklass.

En rad andra maktrelationer förstärks och döljs genom olika typer av tilltal. Ett ofta tydligt exempel är hur könsroller förstärks genom reklam som kan se väldigt olika ut beroende på om den riktar sig mot män eller kvinnor.

Resenären som läser nyheterna på tåget tilltalas på en rad olika sätt. Som nyhetsläsare av nyheterna, som potentiell konsument av nyhetsmediet, som kund av trafikbolaget eller kanske som föremål för ordningsinsatser av vaktbolaget. Tilltalen kan variera beroende på om resenären är man eller kvinna, ung eller gammal, välklädd eller slarvigt klädd. En särskild form av tilltal har uppstått i och med de förstärkta gränskontroller som då och då sätts in mellan Sverige och Danmark. Det är min bestämda uppfattning att grunder för att kontrollera några resenärer extra ofta har med utseende att göra.

Det här är visserligen en anekdot, men trots det kanske något att vara vaksam på. När jag själv för något år sedan reste under en period med förstärkta gränskontroller lyckades jag, en medelålders vit man, passera både gränser samt flyga utrikes tur och retur utan giltig legitimation. Flera av mina medresenärer valdes däremot ut för vad som verkade vara mycket noggranna kontroller. Jag upplevde att de enda de utvalda hade gemensamt var icke-nordiskt utseende.

Tilltalas resenären som läser nyheter olika på grund av sitt utseende? Vilka maktrelationer döljer sig i såna fall detta tilltal?

Hegemopolis (PM10): Vilken samhällsutveckling?

Om hegemoni och ideologi handlar om att skapas samtycke kring den rådande samhällsutvecklingen, hur ser då samhällsutvecklingen ut?

Det finns givetvis flera sätt att beskriva den. Många är överens om att det inträffat ett systemskifte för ungefär 40 år sedan. Vad det anses ha bestått i beror lite på vilket perspektiv man har. Systemskiftet kan kallas postfordistiskt (Hardt och Negri 2003 och 2007) om vi fokuserar på produktionen i samhället, det kan kallas nyliberalt (Harvey 2005, Brenner och Theodore 2002) om vi tittar på övergripande ekonomiska strukturer och relationen mellan stater och marknadskrafter och det kan kallas konsumistiskt (Bauman 2008) om vi förlägger analysen till människors vardag. Samtliga tre perspektiv är relevanta för min undersökning, särskilt det sistnämnda.

Enligt Hardt och Negri (2007:141-143) innebär det postfordistiska systemskiftet att en övergång till mindre och flexiblare produktionsenheter där kommunikation och immateriellt arbete får en mer framträdande roll. Information, kommunikation och samarbete upphöjs till normer och nätverket blir den dominerande organisationsformen. Människors tankar, kunskaper och idéer blir allt viktigare som produktionsmedel. Detta innebär bland annat en uppluckrad gräns mellan arbete och fritid.

Jag inbillar mig att det är ganska vanligt att jobba på väg till jobbet. Kanske svara på några mail medan trafiken står stilla. Kanske är det till och med så att nyhetsläsning är en uttalad arbetsuppgift och någon som sitter på ett av mina tåg börjat sin arbetsdag redan under resan genom att uppdatera sig om de senaste nyheterna.

Ur ett annat perspektiv går det att se systemskiftet som nyliberalt[1]. Enligt Brenner och Theodore (2002:3) innebär detta skifte attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga. Det innebär också en radikal omorganisering av stadsmiljön stadsmiljön, vilket ju är intressant i mitt fall. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Mitt undersökningsområde innehåller flera exempel på den här omvandlingen. Exempelvis har området där mina resor startat, vid stationen Triangeln, genomgått stora förändringar de senaste åren, med omfattande gentrifiering samt utökade privatiseringar.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor. Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av. Det finns massor av exempel på exkluderande design längs min resväg.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa möjliga perspektiv på samhällsutvecklingen.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar. Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor, av den typ Nick Dyer-Whiteford (2016) beskriver.

Det finns flera tydliga spår även av en konsumistisk samhällsutveckling i mitt undersökningsområde. Det tydligaste kanske är förekomsten av reklam. Malmö och Köpenhamn är precis som de flesta andra moderna storstäder fulla av olika typer av kommersiella budskap, även om just stationshuset vid Triangeln är ett undantag. Det förekommer stora skyltar, skärmar, skyltfönster och människor som delar ut flygblad. Även den media som konsumeras, som exempelvis nyheterna i min undersökning, är full med reklam. I viss media kan det till och med vara svårt att skilja mellan nyheter och olika typer av reklam och PR. Reklam är inte bara information riktad till potentiella konsumenter utan i allt större utsträckning en källa till finansiering.

[1] Det kan vara värt att poängtera att ordet ”nyliberal” inte syftar på den politiska åskådning som heter ”libertarian” på engelska och som ofta översätts till just ”nyliberal”. Här handlar det istället om en översättning av ”neoliberal”. Libertarianer vill ha en så liten stat som möjligt medan nyliberalismen snarast handlar om en stark, men inte nödvändigtvis stor stat som garanterar marknaden vissa friheter.

Hegemopolis (PM9): Hegemoni

Att människor upplever rådande samhällsordning som naturlig och självklar och därmed – medvetet eller omedvetet, aktivt eller passivt – samtycker kallas ibland hegemoni (Gramsci 2000). Ur ett större perspektiv innebär hegemoni en organiseringen av samtycke både kring samhällsordningen i stort och kring enskilda frågor. Hegemoni kan beskrivas som ”de processer varigenom underordnade medvetandeformer konstrueras utan att våld eller tvång tillgrips (Barrett 1991:54)”.

Det är dock viktigt att komma ihåg att hegemoni är inte bara en uppsättning åsikter eller en samling ideologiska uttryck. Enligt Raymond Williams (1997:108-109) är hegemoni snarare en helt socialt system eller process av specifika och dominanta betydelser och värderingar. Annorlunda uttryckt går det att se hegemoni är ett resultat av lång rad olika ömsesidigt beroende sociala, materiella och strukturella relationer (Joseph 2002:128).

Jonathan Joseph (2002, ss128-130) menar att det är viktigt att skilja på olika aspekter av hegemoni. Dels på en djupare hegemoni som verkar på ett strukturellt plan och dels på en ythegemoni som verkar på ett direkt medvetet plan. Den djupare hegemonis roll är att hålla samman samhället och att reproducera grundläggande strukturer och relationer. Enligt Joseph är relationen mellan staten och det ekonomiska systemet särskilt viktig (2002:128).

Ythegemoni i sin tur består av specifika projekt, praktiker, diskurser och uttryck. Enligt Joseph (2002:128) är det i den betydelsen hegemoni ofta används, men han menar att vi missar en stor del av bilden genom att bara betrakta specifika uttryck. Ytfenomenen uppkommer ur de förutsättningar som den djupare hegemoni skapar. Sedan sker en växelverkan där även fenomenen på ytan påverkar den djupare strukturella hegemonin.

Det är viktigt att notera detta när jag gör min undersökning och titta efter både ytfenomen och mer grundläggande strukturer, ekonomiska såväl som andra. Ett exempel på en sån här djupare relation mellan staten och det ekonomiska systemet som kan påverka min undersökning är privatiseringar. Torget bredvid stationen Triangeln omges exempelvis av ett privat köpcentrum. Jag upplever en stor skillnad mellan privata rum som exempelvis köpcentrum och offentliga rum som exempelvis ett torg. Denna grundläggande ekonomiska relation ger upphov till en rad ytfenomen. När det gäller privata rum är vinstintresset centralt, precis som för vilket företag som helst. När det gäller offentliga rum kan andra intressen, som medborgarnas inflytande och bekvämlighet, vara i fokus. När ett offentligt rum privatiseras förvandlas de som besöker det från medborgare till kunder. En medborgare har rättigheter och skyldigheter, medan en kund har en affärsrelation.

Ett annat viktigt ytfenomen är sunt förnuft, det vill säga olika uppfattningar om vad som är rätt och fel, lämpligt och olämpligt. Kate Crehan (2016) undersöker vad Gmascis idéer om sunt förnuft har för relevans i dagens samhälle, ett samhälle väldigt olikt Gramscis, och kommer fram till att uttalade och outtalade uppfattningar om sunt förnuft stärker skillnader mellan människor, baserat på bland annat klass, kön, religion och sexuell läggning.

Jag vill relatera handlingen att ta del av nyheter till hegemoni i betydelsen jag redogör för ovan. Se om och i såna fall hur nyhetsläsning på tåg är en sådan här process som konstruerar en underordnad medvetandeform. Se om och i sådana fall hur städerna, min tågresa och konsumtionen av nyheter är en del i en hegemoni. Hur den påverkas och hur den i sin tur påverkar.

Hegemopolis (PM5): Mål

Jag har tre mål med min studie. Dessa sammanfallet till viss del. För det första vill jag se hur maktrelationer ser ut i människors vardag. Vad som påverkar oss, hur det påverkar och hur vi påverkar. Jag vill skapa en kritik av vardagslivet genom att nysta upp en banal vardagshändelse, som att läsa nyheter på tåget.

Jag vill också testa ett antal generella och ganska abstrakta teorier om samhället i allmänhet och om makt i synnerhet. Vad händer om vi prövar exempelvis begrepp som hegemoni och ideologi mot en högst konkret verklighet? Håller de? Behöver de modifieras? Många av teorierna och tankarna jag utgår från har dessutom ett antal år på nacken. Samhället har förändrats en hel del de senaste åren, i synnerhet på mediaområdet. Jag tänker särskilt på internets framväxt och den konsumistiska samhällsutveckling jag kommer att beskriva senare.

Min viktigaste ambition är dock en annan. Jag vill skapa ett antal enkla verktyg som i stort sett vem som helst skulle kunna använda för att analysera maktrelationer i sin vardag. Jag hämtar bland annat inspiration från grundad teori i det här fallet. En av ambitionerna med grundade teorier är att de ska vara användbara inte bara för forskaren, utan även för de människor som är involverade i den sociala praktik som studeras (Danermark et al 2010: 240). En viktigt utgångspunkt för grundad teori är att begrepp och teorier ska utvecklas med utgångspunkt i individers egna förståelse av verkligheten. De ska vara relevanta, tillgängliga och användbara för de individer som studeras eller är verksamma inom det område som studeras (Danermark et al 2010: 240).

Den här ambitionen får en rad konsekvenser. Bland annat kommer jag att skriva avhandlingen på svenska. För mig personligen hade det troligen varit bättre att skriva på engelska, eftersom chansen att nå ut i den akademiska världen hade varit större. Men jag vill att min avhandling ska vara just relevant, tillgänglig och användbar för de personer den handlar om. Jag vill också uttrycka mig på ett sätt så att alla med minsta intresse för samhällsfrågor oavsett förkunskaper ska kunna följa mina resonemang.

Jag kommer också att tillgängliggöra forskningen på fler sätt än genom avhandlingen. Jag är journalist och kommer att fortsätta skriva i mindre utsträckning under min doktorandtid. Genom artiklar och essäer hoppas jag att kontinuerligt kunna sprida vad jag kommer fram till under avhandlingsarbetet. Jag har också en blogg där jag regelbundet publicerar utkast, recensioner av böcker och reflektioner kring frågor som behandlas i min forskning. Bloggen fungerar också som en sorts insamlingsmetod, vilket jag återkommer till senare.