Hegemopolis (PM25): Analys

Förr eller senare måste forskaren dra sig tillbaka och bearbeta sina fältanteckningar. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:171) handlar det om att systematiskt gå igenom massor av fältanteckningar och andra noteringar för att hitta trådar som senare skulle kunna vävas samma till en historia, eller ett antal historier, om den värld som observerats. Målet är att skapa en sammanhängande och fokuserad analys av den sociala verklighet som studerats, en analys som är begriplig även för de läsare som inte är bekanta med samma verklighet.

Det här arbetet sker i olika faser (Emerson, Fretz och Shaw (2011:171-199). Till en början läser forskaren igenom sina fältanteckningar, analytiska noteringar och annat material som producerats under arbetets gång. Hen börjar sedan att relatera materialet till teorier och tidigare analytiska uppslag. I nästa fas börjar forskaren att koda materialet. Till en början sker vad som brukar kallas öppen kodning. Alla idéer, teman eller frågor som dyker upp skrivs ner, hur olika och motsägelsefulle de än må vara. Här uppstår en ytterligare typ av texter som kallas kodnoteringar (Emerson, Fretz och Shaw (2011:172). Efter att allt material har gåtts igenom övergår forskaren till en mer fokuserad kodning. Här använder hen ett mindre antal idéer och kategorier som senare kan användas i den slutliga etnografin.

Öppen kodning
Den öppna kodningen kan ske genom att skriva direkt i fältanteckningarna, i särskilda dokument eller genom att använda kommentarfunktionen i ordbehandlingsprogram. Enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:177) är det viktigt att forskaren uppmärksammar alla möjligheter fältanteckningarna erbjuder utan hänsyn till vilka idéer och kategorier som senare kan komma att användas eller om och hur olika observationer hänger ihop med varandra. Själva kodningen handlar om att ställa frågor till sina fältanteckningar. Det kan handla om frågor som:

  • Vad gör människor?
  • Vad försöker de uppnå?
  • Hur beskriver de själva vad som händer och vilka antaganden gör de?
  • Vad tror jag händer, vad lär jag mig av anteckningarna och varför skrev jag dem?
  • Hur liknar eller skiljer sig det som händer här från det som händer i andra anteckningar?
  • Vad betyder det som händer ur ett större perspektiv? Vad är det exempel på?

De här frågorna kommer givetvis att påverkas vad som undersöks och undersökningens övergripande frågeställningar. Alldeles oavsett kommer de att ge upphov till olika koder, det vill säga ord eller meningar som försöker fånga in och mycket kortfattat beskriva vad som händer i observationerna. Emerson, Fretz och Shaw (2011:182) menar att forskaren inledningsvis bör försöka skapa så många koder som möjligt. Kodningen handlar inte bara om att upptäcka vad som finns i det empiriska materialet utan koppla specifika händelser och observationer till mer generella kategorier. Det kan vara en bra idé att genomföra den öppna kodningen i olika faser eller efter olika teman för att undvika att materialet blir oöverskådligt.

Ur ett större perspektiv handlar den öppna kodningen, enligt Emerson, Fretz och Shaw (2011:188) om att ta ett steg tillbaka och försöka identifiera, utveckla och modifiera bredare analytiska teman och argument. Till en början så öppet och förutsättningslöst som möjligt. För eller senare måste dock forskaren välja ut ett antal huvudspår som bearbetas genom en mer fokuserad kodning och ”integrativa” anteckningar, där hen försöker hitta mönster i det empiriska materialet.

Fokuserad kodning och val av teman
Under arbetet med den öppna kodningen kommer forskaren att hitta betydligt fler teman och idéer än vad som kan användas i en färdig monografi eller ett paper. Hen måste alltså välja vilka som ska användas och vilka som, åtminstone tillfälligt, ska läggas i byrålådan. Det finns olika sätt att göra urvalet. Det går att hålla sig till teman som identifierats tidigare i processen men den öppna kodningen skapar också en möjlighet att hitta nya teman och spår i materialet. Ett alternativ är att hålla sig till sådant det finns mycket material om. Ett annat är att prioritera vad som verkar viktigt för deltagarna, oavsett om de uttalar detta själva eller om det framstår så för forskaren (Emerson, Fretz och Shaw 2011:188)

När forskaren bestämt ett antal teman kan det vara bra att sortera fältanteckningarna enligt dessa. Detta kan ske både fysiskt genom att klippa och klistra, eller med hjälp av någon sorts redigeringsprogram. Efter detta är gjort börjar en ny fas kodning, betydligt med noggrann och fokuserad den här gången, av utvalda fältanteckningar. Detta innebär ofta att forskaren hittar nya spår, teman och idéer när anteckningar kopplas samman med varandra på nya sätt (Emerson, Fretz och Shaw 2011:189)

Under den fokuserade kodningen gör forskaren jämförelser mellan händelser och observationer för att hitta mönster, likheter och avvikelser. När någonting avviker från ett mönster är det viktigt att försöka identifiera under vilka omständigheter detta sker. (Emerson, Fretz och Shaw 2011:191).

När forskaren sakta men säkert rör sig från fältarbete mot analys är det viktigt att skriva integrativa anteckningar som kopplar samman koder och data till mer utvecklade idéer. Ett sätta är att hitta en röd tråd eller gemensam nämnare mellan ett antal olika koder. Ett annat är att organisera om äldre anteckningar till nya teman. Vid det stadiet väljer en del forskare att fortsätta anteckna för sig själva, medan andra börjar formulera sig med en publik i åtanke. För den senare gruppen innebär de integrativa anteckningarna ett första steg att försöka uttrycka sig på ett sätt som den som inte är insatt i den studerade miljön förstår. Anteckningarna börjar mer och mer likna texten i den färdiga avhandlingen (Emerson, Fretz och Shaw 2011:193).

Även om den här öppna och relativt förutsättningslösa processen kommer att generera nya insikter, idéer, teman och teorier innebär det inte att forskaren ignorerar tidigare utgångspunkter eller existerande teorier om det som undersökts. Processen innebär inte heller att tidigare teorier bara ska bekräftas eller finslipas när de testas mot verkligheten eller att data betraktas som oberoende mått på teoriernas relevans. Snarare handlar det om ett reflexivt, dialektiskt spel mellan teorier och data där forskarens antaganden, intressen och teoretiska utgångspunkter är med från början till slut.

Vad innebär det här för min egen undersökning? Som jag tidigare nämnt vill jag dela upp arbetet i tre faser vilket kommer att resultera i tre analysomgångar. Analysen kommer att bli mer strukturerad för varje omgång. Under de första två analysomgångarna vill jag använda öppen kodning. I dialog med teorier och tidigare forskning kommer fältanteckningarna förhoppningsvis att börja avslöja idéer, mönster och utkast till teman. Under den sista vill jag börja med öppen kodning för att sedan göra en fokuserad kodning av allt material. Jag kommer säkert att omvärdera en del av de slutsatser jag dragit tidigare och bekräfta annat. Först därefter vill jag börja skriva integrativa anteckningar som kan ses som utkast till den färdiga avhandlingen där jag förhoppningsvis kan blottlägga mer väldefinierade mönster och teman.

Hegemopolis (PM23): Deltagande observation

Jag tänker börja undersökningen med att åka tåg och helt enkelt vänta på att något intressant händer, observera detta och föra noggranna anteckningar över observationerna. Till en början så förutsättningslöst som möjligt, även om jag har viss vägledning av de teorier och tidigare forskning jag presenterat tidigare. Undersökningen blir en observation där jag själv är en av deltagarna. Enligt Burawoy (1991:3) ger detta en möjlighet att både förstå händelser genom en verklig eller konstruerad dialog mellan deltagare och observatör och senare också en möjlighet att förklara dem genom att skapa en dialog mellan data och teorier.

Det finns såklart både för- och nackdelar med ett sådant tillvägagångssätt (Burawoy 1991:2). Fördelarna är att det ger möjligheter att studera både hur människor agerar och hur de upplever och förstår samma agerande. Forskaren kan också jämför vad människor tror och påstår med hur de verkligen agerar. Nackdelen är att jag riskerar att komma så nära det jag ska studera att jag inte längre kan hålla mig någorlunda saklig.

I mitt fall kanske den här risken är extra stor. Jag åker tåg mellan Malmö och Köpenhamn regelbundet. Inte sällan läser jag nyheter under resan. Jag åker tåg på andra sträckor regelbundet och läser även då. Jag är alltså själv en del av den verklighet jag vill undersöka och det gäller att vara mycket uppmärksam på detta problem.

Men det finns andra fördelar med deltagande observationer i den egna närmiljön också. En utmaning med etnografi i allmänhet är att den ofta kräver mycket tid och genererar ett sort empiriskt material. Bara den nödvändiga socialiseringsprocessen tar omfattande tid. Om etnografin dessutom är en avhandling sker dessutom en dubbel socialisering, både i kulturen som undersöks och i den akademiska världen (Alvesson 2015:161-162).

När jag undersöker en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn slipper jag den ena av de här socialiseringsprocesserna. Istället handlar det om att undersöka en familjär miljö. Jag kan använda mina egna erfarenheter i undersökningen och jag har obegränsad tillgång till åtminstone en deltagare i studien, mig själv. Om en traditionell etnograf kan beskrivas som en professionell främling är självetnografen snarare en observerande deltagare (Alvesson 2015:159).

En närbesläktat dilemma handlar om vilket perspektiv jag ska ha, både i min undersökning och senare i avhandlingen. Ibland gör forskare en definition mellan emiskt och etiskt[1] (Kottak 2006). Ett emiskt perspektiv innebär att forskaren ser en kultur inifrån och beskriver den på ett sätt som deltagarna själva förstår och känner igen. Ett etisk perspektiv handlar om att forskaren ser kulturen utifrån och använder teorier och begrepp för att tolka den.

Det finns dock ingen motsättning mellan perspektiven, snarare behöves en kombination. Geert Hofstede (1998: 19) menar att det första utan det andra fastnar i fallstudier som inte går att generalisera, medan det andra utan det första fastnar i abstraktioner som inte säger någonting om människors verkliga liv. Kombinationen skapar också förutsättningar för både den förståelse och de förklaringar som Burawoy (1991:3) efterlyser. Det emiska perspektivet hjälper oss att förstå och det etiska perspektivet bidrar med förklaringar. Det emiska uppstår under den deltagande observationen och det etiska när observationerna relateras till olika teorier.

[1] Etisk i det här fallet ska ej förväxlas med etikbegreppet etiskt

Hegemopolis (PM 22): Självetnografi

Att undersöka en miljö som forskaren har naturligt koppling till, eller är aktiv i på ungefär samma villkor som övriga deltagare, kallas självetnografi (Alvesson och Sköldberg 2007:184) eller ”At-home Etnography” (Alvesson 2015). Förenklat kan det beskrivas som en etnografi där den direkta närmiljön undersöks istället för en främmande kultur. Att undersöka sin närmiljö ställer, precis som att undersöka en helt främmande miljö, ett antal krav. Dock delvis andra typer av krav.

Färden mellan Malmö och Köpenhamn är inte på något vis obekant, utan en resa jag företar mig åtminstone ett dussintal gånger per år. Även om Alvesson (2015) främst resonerar kring miljöer dit forskaren har en ännu starkare koppling, som den egna arbetsplatsen, menar jag att jag har en stark naturlig koppling till den miljö jag vill undersöka. Jag deltar i den på liknande sätt och på ungefär samma villkor som alla andra.

Märk väl att jag skriver liknande och ungefär. Jag är säker på att det finns en rad skillnader mellan resenärer baserade på bland annat genus, medborgarskap och konsumtionsförmåga. Därför kommer både mina egna egenskaper och andras att vara viktiga att notera i förhållande till de maktrelationer jag vill undersöka.

Självetnografi förutsätter noggrann dokumentation och tolkning av de händelser och fenomen som forskaren observerar. Enligt Alvesson (2015:160) är en låg grad av involvering dock att föredra. Det handlar om att ta ett steg tillbaka och se på händelser ur just en forskares perspektiv. Om traditionell etnografi handlar om att ”bryta sig in” handlar självetnografi snarare om att ”bryta sig ut”. Om den traditionella etnografen frågar ”vad fan håller de på med?” måste hemma-etnografen istället fråga ”vad fan håller vi på med?”

Även Michael Burawoy (1991:4) diskuterar forskarens avstånd och relation till det och dem som observeras och påpekar att det finns olika uppfattningar. Några menar att det gäller att göra sig av med distans och förutfattade meningar och försöka bli som sina deltagare. Andra menar att objektivitet bara kan uppnås på avstånd från deltagarna. Själv förespråkar Burawoy (1991:4) varken eller, utan istället en dialog med deltagarna. Målet med fältarbetet är inte att helt göra sig av med fördomar och förutfattade meningar, för det går inte. Inte heller bör man vidmakthålla dem från lite avstånd. Istället ska man försöka upptäcka och kanske förändra fördomar och förutfattade meningar genom dialog med deltagarna.

Det är på den här punkten inspirationen från autoetnografi kommer att vara mest tydlig. Jag vill istället ha en hög grad av involvering. Jag kommer att föra en dialog även med mig själv. Jag tror faktiskt att det ger mig ännu större möjligheter att någorlunda rättvisande svara på frågan om vad fan vi håller på med.

Enligt Alvesson (2015:163) finns många fördelar med självetnografi. Bland annat en större känsla för vad som faktiskt händer inom det område som undersöks. Detta skulle kunna vara ett sätt att möta den stora missnöjet med samhällsvetenskapens förmåga att gestalta människors vardagsliv.

När det gäller själva utförandet handlar självetnografi om att gå från ett ”planerat-systematiskt” tillvägagångssätt till ett ”emergent-spontant” (Alvesson 2009:164-165). I det första fallet har forskaren en ganska klar bild av vad som ska samlas in och hur hen ska arbeta med det insamlade materialet. Detta kan verka rationellt och vetenskapligt och se bra ut i metodkapitlet i en akademisk text, som exempelvis min egen avhandling eller den här texten. Men ett ”planerat-systematiskt” tillvägagångssätt riskerar också att styras av just planeringen, eftersom forskaren i någon utsträckning på förhand måste bestämma vad som är intressant.

En självetnografi börjar istället när något intressant händer. Forskaren väntar helt enkelt på att något avslöjande ska hända. Idén är att forskaren inte ska hitta det empiriska materialet utan att det empiriska materialet ska hitta forskaren. Det kanske kan verka riskabelt med det finns enligt Alvesson (2009: 165) fördelar med detta. Den mest uppenbara är att chansen att hitta just intressant material ökar.

Hegemopolis (PM21): Autoetnografi, jaget och situerad kunskap

Autoetnografi (Adams, Ellis och Jones 2015: 1-2) är en forskningsmetod som använder forskarens personliga erfarenheter för att förstå och förklara kulturella fenomen. Autoetnografi utgår från forskaren själv, hens erfarenheter och möte med den sociala miljö som studeras. Resultaten presenteras ofta i form av en ytterst personligt hållen text.

Autoetnografi erkänner och värderar forskarens relation med andra och använder självreflektion för att förstå möten mellan självet och samhället, det enskilda och det generella samt det personliga och det politiska. Den försöker också hitta en balans mellan intellektuell och metodologisk stingens och känslor och kreativitet samt sträva efter social rättvisa. Autoetnografiska forskningsprojekt försöker ofta också kritisera normer och praktiker samt kommunicera med någon typ av publik (Adams, Ellis och Jones 2015:26).

Jag kommer inte att göra en renodlad autoetnografi. Men jag tycker att det finns en hel del att lära från metoden. Det finns en ärlighet när det gäller att redovisa forskarens egen roll i forskningsprocessen. All vetenskap är socialt producerad och forskarens bakgrund, åsikter och intentioner spelar roll, så även den miljö där forskning äger rum, såväl universitet som forskningsområde. Detta gör det svårt att göra anspråk på att vara objektiv.

Enligt Donna Haraway (1988) är lösningen att vara så öppen med detta som möjligt, släppa föreställningen om objektivitet och istället vara väldigt tydlig med sin egen position som forskare, något Haraway (1988) kallar situerad kunskap. Forskaren sätter in forskningen och dess resultat i det sammanhang där den producerats.

Enligt mig spelar det roll vem jag är, precis som det spelar roll vilka de personer som kommer att ingå i min studie är. Redan i valet av ämne har min bakgrund, mina erfarenheter och åsikter spelat en avgörande roll. Vad jag kan göra är att vara så ärlig och öppen som möjligt angående detta. Till en början mot mig själv och senare också mot alla andra. Därför har jag varit nog med att redovisa min åsikter och och utgångspunkter, vilket jag även i fortsättningen kommer att fortsätta vara.

Jag vill verkligen poängtera att detta inte innebär en relativistisk syn på verkligheten. Det ”realistiska” i exempelvis kritisk realism innebär just antagandet att det finns en verklighet oberoende av våra begrepp om den (Danemark et al 2003:340). Jag är fullt övertygad om att det finns en verklighet helt oberoende av mitt medvetande, mina sinnen, tankar och åsikter. Det innebär inte heller en relativistisk syn på kunskap. Jag är lika övertygad om att vi kan ha kunskap om den här verkligheten. Kunskapen kommer dock alltid att innebära ett visst mått av tolkning. Den kommer att vara påverkad både av mig och av de sammanhang den produceras i.

Att släppa anspråket på objektivitet innebär inte heller att allt är tillåtet. Jag är helt överens med Alvesson och Deetz (2000:80-81) om att åsikter utan stöd av argumentation eller reflektion, godtycklighet vid bruk av empiriskt material, ovilja att gå i dialog med litteraturen eller underlåtenhet att överväga alternativa tolkningar inte kan godtas.

Jag kommer med anledning av detta redovisa min egen roll så gott jag kan samt också att ha ett tydligt resonerande jag i avhandlingstexten, även om jag inte kommer att idka fullt så mycket självreflektion som en autoetnograf skulle ha gjort. Jag kommer dessutom att utgå, inte bara från andras handlingar och erfarenheter, även i hög grad även från mina egna. Detta faller sig enligt mig naturligt, då jag själv är en del i den miljö jag tänker undersöka.

Hegemopolis (PM20): Etnografier

Det finns det flera olika typer av etnografiska metoder och flera olika uppfattningar om hur varje typ bör utföras. Enligt Alvesson och Deetz (2000:88-89) är en etnografi en undersökning ”som inbegriper en en längre tids fältarbete, där forskaren försöker komma nära det samhälle (den organisation eller grupp) som ska studeras, förlitar sig på både redogörelser som lämnas och på observationer av en rad olika naturligt förekommande händelser (men också på annat material, till exempel dokument eller materiella artefakter) samt intresserar sig för kulturella frågor (innebörder, symboler, idéer, antaganden).”

Enligt Atkinson och Hammersley (2007:3) innebär de flesta etnografiska studier att:

  • Människors handlingar studeras i deras vardagsmiljö snarare än under förhållanden som skapats av forskare, som exempelvis olika sorters experiment eller väldigt strukturerade intervjuer. Forskningen äger med andra ord rum på fältet.
  • Data samlas in från en rad olika källor, men huvudsakligen från deltagande observationer och relativt informella samtal
  • Datainsamlingen är ofta relativt ostrukturerad på två olika sätt. För det första följer den inte en fixerad och detaljerad forskningsdesign från början. För det andra är inte de kategorier som används för att tolka vad människor gör eller säger inbyggda i designen på förhand. Dessa skapas istället genom analys av insamlad data.
  • Undersökningen koncentrerar sig vanligen på få fall och är ganska småskalig. Ofta undersöks bara en miljö eller en grupp människor.
  • Analysen av insamlad data innebär en tolkning av betydelser, funktioner och konsekvenser av mänskliga handlingar. Den innebär också en tolkning av de sammanhang där de förekommer. Forskningsresultaten består ofta av beskrivningar, förklaringar och teorier medan kvantifieringar och statistika analyser ofta spelar en mindre roll

Både Alvesson och Deetzs (2000:88-89) definition och punkterna ovan beskriver min kommande undersökning väl. Jag tänker studera människor och deras handlingar i den miljö de naturligt förekommer. Mina främsta källor kommer att vara deltagande observationer och informella samtal. Jag kommer också att använda materiella artefakter i bred mening. Det kan handla om allt mellan texter och annan kommunikation till arkitektur. Till en början kommer insamlingen att vara ostrukturerad, men efterhand kommer jag att skapa tydligare kategorier och då komplettera med mer strukturerade samtal. Jag kommer att undersöka en specifik miljö och mina förväntade resultat kommer att bestå av beskrivningar, förklaringar samt resonemang där jag relaterar mina resultat till olika teorier.

Det finns som sagt flera olika typer av etnografier. Alvesson och Sköldberg (2007:178) skiljer dels mellan induktiv och kritisk etnografi, där den induktiva är mer datanära medan den kritiska lämnar utrymme för djärvare tolkningar av det empiriska materialet.

Min egen undersökning kommer att ligga närmare den kritiska varianten. Jag vill ju både sätta in empirin i ett större sammanhang samt leta efter mekanismer och strukturer bakom det jag observerar. Detta förutsätter en hel del tolkning.

Många etnografer studerar kulturer som är främmande eller åtminstone sådana som forskaren själv inte är en del av. Så är ju inte fallet med min undersökning. Jag ska studera en miljö som jag både är bekant med och ibland till och med en del av. Enligt Alvesson och Sköldberg (2007:183-186) finns några olika typer av etnografier som hanterar liknande situationer. De vanligaste är autoetnografi och självetnografi.

Jag vill alltså genomför en kritiskt präglad etnografisk undersökning, inspirerad av grundad teori, i min närmiljö. Men hur ska jag göra detta. Med hjälp av autoetnografi eller självetnografi? Låt oss gå igenom metoderna och se vad som är lämpligast…

Hegemopolis (PM19): val av metod

Det finns för- och nackdelar med alla tänkbara metoder som skulle kunna användas till att genomföra min undersökning. Varken mitt ämne, mina frågeställningar, mina teorier, mina vetenskapliga grundantaganden eller tidigare forskning ger dock någon självklar indikation på vilken jag bör välja. Ett sätt att ändå komma fram till en metod är att summera det jag har såhär långt och sedan se vad jag tror att tillsammans med detta har störst möjlighet att uppfylla undersökningens syfte.

Det jag har hittills är:

·      Ett antal generella teorier om samhället

·      Ett antal mer specifika teorier om fenomen jag troligen kommer att stöta på under undersökningens gång.

·      Tidigare forskning om liknande fenomen

·      Ett antal vetenskapliga utgångspunkter

·      En avgränsad och någorlunda bekant miljö att studera

·      Liten kunskap om det jag tänker studera

Syftet med min undersökning är att:

Att undersöka vad som händer när maktrelationer äger rum i människors vardag, närmare bestämt når någon läser nyheterna på tåget mellan Malmö och Köpenhamn.

Med allt detta taget i beaktning tror jag att någon form av etnografi skulle passa. Enligt David Silverman (1985) är en etnografi en studie av handlingar i naturliga miljöer som erkänner det ömsesidiga beroendet mellan teori och empiri.

Det beskriver på ett bra sätt vad jag vill göra, även om definitionen är mycket bred. Jag anser mig ha en bra teoretisk grund att stå på, med en massa generella och ofta abstrakta teorier om hur samhället fungerar. Jag har alltså en ganska bestämt uppfattning om de strukturer som påverkar samhället. Jag har en rad idéer om makt, särskilt i form av hegemoni. Nu vill jag samla in ett empiriskt material om maktrelationer som jag både kommer att tolka med hjälp av teorier samt låta påverka min förståelse av teorierna.

Det finns dock ytterligare en aspekt att ta i beaktning. Även om jag har en bra teoretisk grund, vet jag väldigt lite om vilka former de här maktrelationerna tar sig under en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn. Ännu mindre vet jag som händer när dessa relationer förhandlas, konfronteras eller accepteras – medvetet eller omedvetet – av någon som läser nyheterna. Jag vet alltså väldigt lite om det empiriska material jag ska samla in.

Med anledning av detta tror jag det är viktigt att gå in så förutsättningslöst som möjligt i undersökningen. Jag tror därför det kan vara lämpligt att låta min etnografiska metod inspireras av grundad teori.

Enligt Barney G Glaser (1992) tillåter grundad teori forskaren att definiera ett eller flera intresseområde snarare än specifika frågeställningar. Det handlar om att gå in förutsättningslöst i sina studier och inte vara för styrd av exempelvis vetenskaplig litteratur, begrepp eller teorier. Det är de egna iakttagelserna som är den främsta källan till kunskap.

Det kanske verkar mycket motsägelsefull att låta min hittills mycket begrepp- och teoritunga underökning inspireras av grundad teori. Grundad teori snarare handlar om att generera teorier ur empiriska data än att utgå från teorier (Danermark et al 2002: 240). Jag utgår ju från både teorier och litteratur och är dessutom starkt präglad av dessa redan när jag startar min undersökning. Som jag tidigare berättat handlar dock teorierna inte primärt om det jag tänker undersöka. De är främst just generella och abstrakta teorier om hur samhället fungerar och många av dem säger häpnadsväckande lite om människors vardag. Dessutom går det enligt Danermark et al (2002: 259-266) att använda generella teorier om samhället även om man sysslar med grundad teori.

Danermark et al (2002) pekar på vikten av att vetenskapliga problemställningar bör vara teoretiskt förankrade oavsett metod. Teorierna kan då hjälpa till att dela upp och avgränsa problemformuleringen på ett bra sätt. Den teoretiska förankringen kan också hjälpa till att relatera den egna studien till både mer generell kunskap samt mer övergripande samhälleliga, kulturella och/eller historiska förhållanden Danermark et al (2002: 261-262).

Enligt min tolkning handlar detta om att använda teorier för att avgränsa problem och för att sätta in studien i ett större sammanhang. På så vis hoppas jag kunna undvika ett av problemen med en etnografisk studie, nämligen att undersökningen riskerar att bli väldigt bred. Jag kan fortfarande göra min förutsättningslösa studie av någon som läser nyheter på tåget. Men teorierna har hjälpt mig att avgränsa vilka av alla tänkbara fenomen jag ska studera.

Jag vill alltså göra en etnografisk studie inspirerad av grundad teori.

Hegemopolis (PM17): forskningsluckor

Vad kan min undersökning bidra med? Finns det någon lucka i forskningen den kan fylla? Kommer jag att bidra med ny kunskap på något vis?

Jag skulle kunna göra det lätt för mig och påstå att ingen har gjort en liknande undersökning förut. Detta är dock inte nödvändigtvis något bra. Det kan ju finnas hur många rimliga anledningar som helst till att vissa undersökningar inte görs. Ofta kan det vara så enkelt att de möjliga resultaten inte är intressanta för någon, att undersökningen riskerar att resultera i ett enda stort: än sen då?

Men jag både vill och tror att min undersökning kommer att spela roll, åtminstone en liten sådan både för forskningen och för personer som befinner sig i liknande situationer som de jag beskriver. När Henri Lefebvre (2014:12-13) frågar sig hur man bäst avmystifierar den ideologi som genomsyrar borgerliga samhällen kommer han fram till att svaret måste vara: att börja med ett porträtt av den mest vanliga av människor i hans vardagsliv. Jag vill göra ett sådant porträtt. Jag vill undersöka hur maktrelationer påverkar oss i vår vardag, om vi gör motstånd mot dem och i såna fall hur det här motståndet ser ut. Själv har jag svårt att tänka mig något viktigare än att ta reda på varför vi gör som vi gör, tänker som vi tänker, vad som sätter gränser och skapar förutsättningar samt hur stort utrymme vi har att bestämma själva. Jag undersöker också en mycket alldaglig händelse så det borde finns gott om människor som kan identifiera sig.

Dessutom tycker jag det saknas kritik av vardagliga händelser och upplevelser. Samhällskritik, särskilt marxistisk sådan, handlar ofta om generella frågor, strukturer och större samhällsförändringar, mer sällan om människors konkreta vardag, även om det finns lysande undantag, särskilt feministisk sådana.

Jag vill bidra med en sån här kritik. Även om både händelsen och människan som utför den är vanlig, kommer jag att studera den på ett visst sätt, på en viss plats och i en viss situation, en unik och konkret situation. Under arbetet kommer jag testa ett antal generella teorier om samhället i den här konkreta situationen. Jag ska försöka ta reda på om begrepp som hegemoni, ideologi och interpellation är användbara för att förklara vad som händer under en tågresa mellan Malmö och Köpenhamn. Jag vill relatera resan till den konsumistiska, postfordistiska, nyliberala samhällsutvecklingen. Se om det finns belägg för att tala om den i de här termerna, om teorierna kan hjälpa mig att förstå den eller om jag kan bidra med ny förståelse själv.

Jag vill exempelvis leta efter konkreta detaljer i vardagen som jag menar ofta saknas när Hardt och Negri (2003 och 2007) talar om postfordism samt empiriska belägg som jag tycker saknas när Bauman (2008) talar om konsumism.

Ur ett medievetenskapligt perspektiv kommer jag förhoppningsvis kunna bidra till en bredare förståelse av mediekonsumtion. Det forskas en hel del om vad som står i nyheter och hur nyheterna framställs. Mindre om vad som faktiskt händer när människor konsumerar dem.

Vissa begrepp och teorier kommer jag troligen att gå djupare på. Väldigt mycket beror på vad som händer under tågresorna. Men jag inbillar mig att det kommer att vara mycket intressant att se vad Kate Crehans (2016) utveckling av Gramscis idé om sunt förnuft har för relevans på ett öresundståg.

Något jag vet att jag kommer att få anledning att prova är Dallas Smythes (1977) teori om publikvaran. Vad jag vet är det ingen som testat Smythes teorier i ett offentligt rum, på det här sättet. Mycket har hänt sedan han först presenterade den och det råder som jag berättat tidigare delade meningar om vad.

Enligt mig har publikvaran förädlats. Publiken är inte längre någon nästan anonym massa. De som köper och säljer publik vet mer om den än någonsin och kan därmed vara mycket specifika när det gäller annonserna. Internet, nya mediaprodukter och framsteg inom digital teknik har möjliggjort mycket detaljerade analyser av tittare, lyssnare, besökare och andra typer av publik. När det gäller annonser på nätet går det att ta reda på hur många som tittar, vem som tittar, hur länge de tittar, vad det tittade på innan, var de tar vägen efteråt och en rad andra saker. Under vissa omständigheter, om den som tittar är inloggad på exempelvis Facebook eller Gmail, kan detta potentiellt kompletteras med i stort sett hur mycket och hur detaljerad personlig information som helst.

Ju mer en annonsör vet om de som tar del av annonserna, desto mer förädlad kan publikvaran sägas vara. Ju mer förädlad publikvara är, desto med specifik kan annonsören vara med sina annonser och desto högre potentiellt värde får publikvaran.

Den som inte annonserar på sociala medier utan istället kanske på en skylt på en vägg vet däremot inte särskilt mycket om publiken. Möjligen hur många som passerar dagligen och, om någon typ av undersökning gjorts, kanske några detaljer om dem. Men publikvaran är i det fallet knappt förädlad alls.

Det intressanta med den miljö jag ska undersöka är att hela skalan av förädlingsgrad återfinns, från den jämförelsevis anonyma publikvara som tittar på en reklamtavla på perrongen till någon som är inloggad på Facebook och får annonser beroende på sökhistorik och personliga egenskaper.