Valskyldigheten tar bussen

Nästa år införs valskyldighet på busstrafiken i Skåne. Det blir fritt fram för privata profitörer att etablera sig. Detta kommer att leda till sämre och dyrare kollektivtrafik för många resenärer. Inte ens den högst ansvarige, regionråd Mats Persson (fp), tycker att avregleringen är en bra idé.

Idag finns det några få lönsamma busslinjer i Skåne. Eftersom Länstrafiken är samhällsnyttig – och verksamheten, inte vinsten, är målet – används överskottet från dessa linjer till att betala trafiken där det inte lönar sig.

Det är inte svårt att räkna ut vilka linjer profitörerna är sugna på. Och eftersom privata företag inte kunde bry sig mindre om samhällsnytta är det lika lätt att gissa vilka linjer de är fullkomligt ointresserade av.

Resultatet blir sämre och dyra på vissa linjer, krånglopol på andra. Försämringar för den stora majoriteten och pengar i fickorna hos ett fåtal profitörer. Som vanligt när det införs valskyldighet.

Spotifiering 3.0

[Spotifiering] Att ta något som är gratis, fritt eller allmänt…

Allt mer av vårt gemensamma inhägnas och privatiseras. Torg. Musik. Film. Fredagkvällar. Armhävningar.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…

Att kupera. Förändra utbudet till det sämre. Kvantitativt – färre. Kvalitativt – sämre.

[Spotifiering] …koda det…

Inte nog med att utbudet försämras. Det dyker ofta upp regler för hur det får användas. Som uppförandregler i gallerior.

Det kan också handla om tekniska begränsningar som gör att det bara går att använda på vissa sätt. Som kopieringsskydd.

Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade. Exempelvis genom förbudsskyltar. Eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila. Ibland outtalade. Sunt förnuft. Så där gör man inte. Fredagsmys.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift…

Ibland handlar det om en ekonomisk avgift. Ibland om någon annan motprestation, som att lyssna på reklam. Eller köpa en kopp kaffe i utbyte mot någonstans att sitta.

[Spotifiering] …införa krånglopol…

Skapa mesta möjliga förvirring kring avgiften. Ett krånglopol är när alla aktörer på en marknad försvårar prisjämförelser så att de slipper konkurrera om priset med varandra. Detta sker ofta genom en massa diffusa och svårbegripliga abonnemang

[Spotifiering] …införa valskyldighet…

Tvinga konsumenter att välja bland de spotifierade alternativen i krånglopol-djungeln.

[Spotifiering] …samt planera förödelse

Medvetet tillverka undermåliga produkter, och / eller försämra befintliga och / eller försvåra reparationer i syfte att öka konsumtionen.

Krånglopol – så funkar det

I diskussionen kring krånglopol häromdagen dök det upp en intressant iakttagelse. Signaturen ”nx” berättade följande:

En anmärkningsvärd twist på just detta tillägg är att vissa upplever att ”avgiftsdjungeln” också ger en viss belöning när man valt Det Bästa Abonnemanget, eller fått Det Bästa Priset.

Detta är värt en förklaring. Hur kan det komma sig att så många känner sig nöjda trots att de faktiskt inte på något sakligt vis kan avgöra om de verkligen gjort ett bra köp? Eller kanske blivit lurade?

Det är  faktiskt inte bara möjligt, utan även troligt, att den som gör ett dåligt köp ändå känner sig nöjd. Låter det konstigt? Det finns ett fenomen som på psykologispråk kallas ”kognitiv dissonans” som ger en förklaring. Det går till ungefär såhär.

Alla människor föreställer sig att de är hyfsat kloka personer som fattar hyfsat kloka beslut. När det dyker upp information som strider mot denna föreställning uppstår en konflikt, en ”dissonans”. Vanligen efter att vi gjort något som vid en första anblick inte verkar vara ett dugg klokt.

För att få bilden att gå ihop måste något ändras. Antingen är vi inte kloka och då gör vi också kloka saker. Eller så gör vi okloka saker och då är vi följaktligen okloka. Gissa vad vi ändrar?

Just det. Vi tolkar våra val utifrån föreställningen att vi är kloka personer. Det okloka beslutet tolkas om tills det framstår som klokt. För oss själva alltså.

Det här låter kanske märkligt, men ”kognitiv dissonans” är ett etablerat och välundersökt begrepp.

En klassiker är att vi köp något dyrt som visar sig vara hyfsat värdelöst, exempelvis en tvättmaskin. Men eftersom en klok person aldrig skulle köpa en hyfsat värdelös tvättmaskin för dyra pengar måste något vara fel.

Vi ändrar inte föreställningen om oss själva utan föreställningen om tvättmaskinen. Och en tvättmaskin köpt av en klok människa måste ju vara bra. Vi ägnar sedan, omedvetet, tid åt att hitta fakta som stödjer denna föreställning.

Säg att du just tecknat ett svindyrt telefonabonnemang. Det går inte att jämföra med andra abonnemang. Vad är chansen att du kommer att känna dig missnöjd? Du gör som vanligt matten…

Här är på tal om ingenting Högdalen Business Schools definition:

Kognitiv dissonans

Symptom: Du inbillar dig att du är en smart person som alltid gör smarta drag. När du väl gör ett misstag kommer du inte att försöka rätta till det, utan istället tillbringa flera dagar med att försöka lista ut på vilket sätt misstaget egentligen var ett smart drag.

Bot: Du kan ju alltid glädja dig åt att du inte tror att du är en korkad person som alltid gör korkade saker.

Krånglopol

Signaturen felmoftan på Twitter gav mig en helt ny dimension att lägga till teorin om spotifiering. Han har nämligen översatt Dilberts skapare Scott Adams begrepp confusopoly till ”krånglopol”.

Ett krånglopol är när alla aktörer på en marknad försvårar prisjämförelser så att de slipper konkurrera om priset med varandra. Detta sker ofta genom en massa diffusa och svårbegripliga abonnemang.

Här fäljer en definition på engelska:

Confusopoly: Coined by the distinguished psychologist and cartoonist Scott Adams (Dilbert), refers to a monopoly of knowledge that is enforced (i.e., kept away from the little people) by making it as confusing as possible, thus insuring the status and fee structure of the priesthood of those in the know, such as accountants, lawyers, and psychologists. Examples of confusopolistic scriptures are tax law, cell phone plans, and psychology journal articles.

Alla som någon gång försökt jämföra abonnemang för mobiltelefoni vet vad det handlar om.

En översikt över spotifieringsprocessen ser alltså numera ut så här:

[Spotifiering] Att ta något som är gratis…

Allt mer av vårt gemensamma inhägnas och privatiseras. Torg. Musik. Film. Fredagkvällar. Armhävningar.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…

Att kupera. Förändra utbudet till det sämre. Kvantitativt – färre. Kvalitativt – sämre.

[Spotifiering] …koda det…

Det här aspekten är så viktig att den förtjänar en egen plats. Inte nog med att utbudet försämras. Det dyker ofta upp regler för hur det får användas. Som uppförandregler i gallerior.

Det kan också handla om tekniska begränsningar som gör att det bara går att använda på vissa sätt. Som kopieringsskydd.

Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade. Exempelvis genom förbudsskyltar. Eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila. Ibland outtalade. Sunt förnuft. Så där gör man inte. Fredagsmys.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift…

Ibland handlar det om en ekonomisk avgift. Ibland om någon annan motprestation, som att lyssna på reklam. Eller köpa en kopp kaffe i utbyte mot någonstans att sitta.

[Spotifiering] …samt skapa mesta möjliga förvirring kring avgiften.

Det är här, mina damer och herrar, krånglopolet kommer in i bilden.