270 miljarder är ingenting

I går fick Lars Ohly frågan om han visste vad det skulle kosta att införa sex timmars arbetsdag. SVTs utfrågare hävdade att en undersökning visat att det skulle kosta 270 miljarder. Ohly tyckte det lät lite och jämförde med de 100 miljarder som Alliansen sänkt skatterna med.

Det är svårt att uttala sig om siffrorna, eftersom jag inte vet vilken undersökning det handlar om. Jag trrr inte att det på lång sikt skulle kosta någonting överhuvudtaget. Alltså inte ens i strikt ekonomiska termer. Tvärtom.

Jag antar att undersökningen utgår från att produktiviteten skulle sjunka och att alla deltidsarbetande skulle plocka ut pengar istället för att gå ner ytterligare i tid. Och det är långt ifrån säkert att något av det kommer att hända i någon större utsträckning.

Jag tror heller inte att man räknat med att arbetsköparna faktiskt får också får en bättre produkt för det nya högre priset. En friskare, gladare, piggare och mer effektiv arbetskraft. Eller att den ökade andelen fritid faktisk också kommer att vara produktiv i rent ekonomiska termer.

Men strunt i det. Säg att det stämmer på öret. Hur skulle vi ha råd med det?

Säg att vi gör tvärtom som Alliansen (det är alltid en bra utgångspunkt för övrigt). Vi höjer skatterna med 100 miljarder istället. Det skulle påverka lika lite som sänkningen för de flesta. Några hundra mer eller mindre i plånboken.

Då har vi 170 miljarder kvar att fixa fram. Men låt oss först se vad vi får för den summan.

2 timmar om dagen
10 timmar i veckan
Runt 44 timmar i månaden
Ungefär 480 timmar om året
Vi snackar alltså motsvarande 20 dygn av vaken, ledig, utvilad fritid.

Vad skulle det innebära för samhället i stort, om vi bortser från enskilda individer, plånböcker och tid? Det kan vi bara spekulera i. Någonting säger mig att det kommer att uppstå en massa fina bieffekter som till och med i vissa fall är bra för ”näringslivet”.

Personligen kan jag tänka mig att höja skatterna även med resten av summan, alltså sammanlagt, 270 miljarder, för att få råd med det här. Det kommer dock inte att behövas för jag tvivlar på att undersökningen stämmer.

Jag tycker också att de som avfärdar sextimmarsdagen av ekonomiska skäl tar konsekvenserna av sitt resonemang och kämpar för att återinföra tiotimmarsdagen. Eller varför inte tolv? Snacka om att ”ta ansvar för statsfinanserna” och att driva ”arbetslinjen”.

På rätt spår

Turen kring SJs haverier har de senaste dagarna fått tre nya resenärer; tågmästare Ohly, infrastrukturminister Torstensson samt styrelseordförande Adelsohn. Som vanligt när det gäller svensk partipolitik är det svårt att upptäcka några större skillnader eller hitta några visioner. Det bråkas om vem som satsat minst tidigare och vem som vill satsa mest i framtiden.

Adelsohn snuddar dock vid ett stort problem. Det är inte bara så att SJ numera är ett aktiebolag, järnvägen drivs av en rad företag förutom SJ. Jernhusen äger stationerna och ytterligare ett antal bolag svarar för godstrafik, data, underhåll och städning.

Alla företagen har dock en sak gemensamt. Det är vinsten som är målet, inte järnvägstrafiken. Den används bara för att tjäna pengar. Vilket, enligt mig och många resenärer och anställda, märks tydligt på just järnvägstrafiken.

Den enda som uttrycker någon typ av vision, eller åtminstone förhoppning, är Åsa Torstensson som  ser fram emot att företagen ska bli ännu fler:

När SJ:s monopol snart slopas kommer fler kunna erbjuda bra, punktliga och prisvärda tågresor.

Nu är dock problemet just att resorna är dåliga, försenade och alldeles för dyra.

Är det verkligen någon som tror att det kommer att bli bättre för att ännu fler företag tillåts göra profit på vårt resande? Jag ställer samma fråga som vanligt: är det någon som har ett exempel på privatiseringar som inneburit några större fördelar för andra än ägarna till de privata företagen?

Istället för att bara lova lite mer pengar än Alliansen för att ”återupprätta förtroendet för tåget som färdmedel och SJ som företag”, hade det varit på plats med någon ty av alternativ politik från Lars Ohly. Men jag får väl stå för den själv istället:

Bilda ett verk av SJ och alla andra företag som är inblandade i driften av järnvägen (det kan heta exempelvis ”Statens Järnvägar”). Låt den främsta uppgiften att frakta människor och gods så bra, punktligt och billigt det någonsin går. Helst gratis.

Jag struntar i om det måste ske genom expropiering av några av det inblandade företagen. Det finns faktiskt stöd för det i lagen. Enligt regeringsformen (2 kap 18 §) är expropiering tillåten:

när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen

Ibland måste vi ta ett steg tillbaka för att kunna ta två steg framåt. Och vad kan vara ett angelägnare allmänt intresse än en fungerande järnväg?

Ett litet steg för Ohly

I helgen knuffades Lars Ohly ett pyttelitet steg åt helt rätt håll. Vänsterpartiet kommer i fortsättningen att driva kravet på sex timmars arbetsdag. Det var verkligen på tiden. Denna viktiga men samtidigt stendöda fråga kommer alltså tillbaka som en zombie för att äta arbetslinjens förespråkare levande.

Ok, jag överdriver. Kravet bär inte det klasslösa samhället i sitt sköte. Det är ärligt talat ganska anspråkslöst. Men jag är ändå glad att någon problematiserar det faktum att vi haft åtta timmars arbetsdag i snart hundra år medan produktiviteten ökat mångfalt.

Vem som cashat in på det? You do the math. Det är inte de som stämplar in åtta och ut halv fem i alla fall. Så mycket är säkert.

Göran Hägglund, en av de få politiker som det finns någon poäng med att följa på Twitter, var inte sen att gratulera:

Mesigt Vänsterpartiet! Minskad arbetstid med 25% o bibehållen lön. Bah! Varför inte 2 timmars arbetstid o dubbel lön?

Jag håller såklart med honom. Och det är inte första gången han är helt rätt ute. Läs det här raderna av Jack London också Göran så kanske alla bitarna faller på plats:

”Let us not destroy those wonderful machines that produce efficiently and cheaply. Let us control them. Let us profit by their efficiency and cheapness. Let us run them for ourselves. That, gentlemen, is socialism…”

På samma tema…

Lilla spöket Larsban

Eric Erfors är glad för Lars Ohly. Han kallar honom ”vänsterspöke” och Vänsterpartiet för ett extremt socialistiskt parti delvis bestående av hardcore-kommnuister. Det låter ju spännande.

Men vad är det som gör Eric Erfors så glad? Jag har identifierat tre glädjeämnen:

(1) Ohly ”vägrar att fjäska för den urbana medelklassen”, alltså de som tjänar mellan 20ooo och 32000 i månaden. Han vill istället höja deras skatter.

Det är ju jag! Go for it, Lars. Jag betalar gärna mer i skatt. Mycket mer. 40% i inkomstskatt hade varit helt ok. Jag är glad att du inte ”fjäskar” för mig genom att ge mig lite mer i plånboken på andras bekostnad.

(2) Ohly leder ”ett socialistiskt parti som sätter en heder i att ständigt attackera den globala kapitalismen”.

Trots att Erfors faktiskt nämner finanskrisen i nästa mening tycker han alltså att det är extremt, kanske till och med ”hardcore-kommunistiskt”, att kritisera den globala kapitalismen. Till skillnad från att prisa den förmodar jag, vilket anses som en neutral åsikt vilket i sin tur säger det mesta om hur snedvriden debatten är.

(3) I Vänsterpartiets program står det att ”kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.”

Jag vet inte om Erfors försökt åka tåg i vinter. Men jag inbillar mig att det sett annorlunda ut om syftet med SJs verksamhet var att transportera människor och gods från en plats till en annan istället för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Jag inbillar mig att det ser likadant ut beträffande det mesta annat gemensamt vi har sålt ut för jordnötter så att folk kan tjäna pengar på det.

Men på en punkt måste jag ge Erfors rätt. Ohlys politik har haft dåligt genomslag. Men vem vet, kanske det här är vändningen. Jag har exempelvis varit ganska skeptisk mot Ohly och hans parti innan. Men nu fick jag mig en rejäl tankeställare.