Dåligt sällskap?

Dåligt sällskap?

 

För några dagar sedan fick Expressen/GT/Kvällspostens New York korrespondent, Staffan Erfors, sparken. Anledningen var att han är bekant med Hells Angels förre president Thomas Möller. 

 

Kvällspostens ansvarige utgivare Lars Mohlin hävdar att ”Kvällsposten och Expressen snabbt och resolut visat hur viktigt det är att våra journalister står fria från otillbörlig påverkan”. 

 

Det kanske låter rimligt att en journalist inte ska ha vänskapliga förbindelser med någon han eller hon är satt att granska. Men är det någon som på fullt allvar tror att Erfors hade fått sparken om det visat sig att han var kompis med en politiker eller höjdare inom näringslivet? Ens om de är så nära vänner att de hånglade med varandra på krogen?

 

Vore det inte på tiden om media ägnade sig åt att granska makthavare istället för de vanliga mc-gängen, fotbollshuliganerna och enstaka förvirrade extremisterna? Avskedandet är inte ett tecken på integritet utan på en slicka-uppåt och sparka neråt mentalitet där det är helt ok att gnida sig mot etablissemanget men förödande för karriären att röra sig nedåt. Där huliganer, MC-gäng och enstaka förvirrade extremister säljer lösnummer men där de tunga grävjobben är beklagligt sällsynta. Där undantagen utgörs av drev mot enskilda personer som fuskat, men där kritiken mot det system som skapat förutsättningarna och uppmuntrat till fusket lyser med sin frånvaro. 

 

Om Erfors får sparken borde i konsekvensens namn alla journalister som umgås med politiker, företagsledare och andra de kan tänkas granska också få sluta. Eller är det inte lika viktigt att ha ryggen fri ditåt? Är det viktigare att vara andra polismakten än tredje statsmakten?

 

 

Dela på Facebook

And the winner is…

 

tre gringos

Frågan om vem som skulle bli först med att göra en Metallica besvarades snabbare än väntat. Enligt Aftonbladet  kräver bland andra Jan Guillous, Åsa Larssons och Jens Lapidus förlag att få veta identiteten på en person som misstänks ha spridit ljudböcker. 

Synd för dem. En kille som exempelvis Jens Lapidus behöver ju all cred han kan få. Förlagen lär dock inte bry sig. Som alltid när det gäller upplevelseindustrin är det upphovsmännen som tar smällarna och bolagen som plockar hem vinsten.

Night of the Living ”nya medier”

För första gången någonsin har jag blivit glad över att läsa DNs ledarsida. DN förfärar sig över det här med ”nya medier”. Numera kan precis vem fan som helst uttrycka sina politiska åsikter offentligt. Man behöver inte ens ha råd att starta en oberoende liberal morgontidning. Bloggare inte bara tycker saker. De länkar till varandra också. I särskilt allvarliga fall får de till och med betalt (vem sa att det inte gick att leva på att sprida upphovsrättsskyddat material på internet?). 

Avslutningen är så bra att jag måste återge den i sin fulla prakt:

De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten.

Även om jag tror att DN överskattar länkandet som hot mot rådande världsordning så förstår jag att de känner sig hotade. Numera har inte liberala morgontidningar monopol på tyckande. Det är inte längre bara folk med riktigt gott om pengar som kan driva politiska kampanjer. Klart de är oroade. 

Som bonus bjuder jag på svaret på den där mest pressande demokratiska frågan. DN. Säga vad man vill, men man vet var man har en tidning som inte gillar att det är lättare än någonsin att göra sin röst hörd.

Jan Myrdal

Här kommer ännu ett boktips. Den här gången gäller det Jan Myrdals ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”:

Jan Myrdal är en skön kille som gillar att skriva, lyssna på musik och dricka vin. Han må ha haft fel i en del. Inte alls lika mycket som det påstås dock. Särskilt inte när det gäller Tibet. Och de gånger han har haft fel har han haft det på ett väldigt snyggt sätt.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell har två parallella handlingar. Dels handlar det om att stå bredvid och inte ingripa när en vän mår dåligt och till slut tar livet av sig. Samtidigt handlar den om att stå bredvid och inte ingripa när världen går ungefär samma väg. 

Han kallar alla de intellektuella som gör just detta för ”medvetenhetens fnask” och svär sig absolut inte fri på något vis. Tvärtom. 

Boken är väldigt tät, tankeväckande och ett stilistiskt mästerverk.