Postskriptum om konsumtionssamhällena

Metropia (c) Atmo 2009
Tv-serien Person of Interest av Jonathan Nolan, visas just nu på Kanal 5. Serien handlar om datanätverket The Machine, som egentligen var tänkt som den amerikanska regeringens främsta vapen i kampen mot terrorism. The Machine samlar information från övervakningskameror, elektronisk kommunikation och telefonsamtal och kan sedan förutse brottsliga aktiviteter. Men skaparen och miljardären Harold Finch tycker det är synd att begränsa nätverket till att jaga terrorister. The Machine är precis lika bra på att förutse andra typer av kriminalitet så han drar igång en egen brottsbekämpande organisation tillsammans med före detta CIA-agenten John Reese.The Bourne Identity från 2002 av Doug Liman, som vid det här laget fått tre uppföljare, inleds med att agenten Jason Bourne vaknar upp på en liten fiskebåt i medelhavet. Han vet inte hur han hamnat där. Men någon annan inte bara vet, utan har dessutom exakt koll på var han befinner sig hela tiden. Bourne har nämligen en sändare inopererad i kroppen som hela tiden avslöjar hans position.

I filmen De andras liv från 2000 i regi av Florian Henckel von Donnersmarck får stasiagenten Gerd Wiesler i uppdrag att övervaka författaren Georg Dreyman och dennes flickvän, skådespelerskan Christa-Maria Sieland. Wiesler inrättar sig på vinden ovanför parets lägenhet för att lyssna, observera och registrera allt de gör. I Andrea Arnolds socialrealistiska Red Road från 2006 arbetar huvudpersonen på ett privat företag som verkar kameraövervaka varenda millimeter av Glasgow.

Truman Show från 1998 i regi av Peter Weir handlar om Truman, en person som lever i en dokusåpa som pågår dygnet runt och som visas i hela världen. Trumans liv visas ständigt i direktsändning. Truman känner dock inte till detta. Han tror han lever ett helt vanligt liv. Men alla runt omkring honom är skådespelare, även hans familj, och det mesta som händer är regisserat.

Metropia från 2009 i regi av Tarik Saleh handlar om ett privat företag som kan kontrollera människors inre röster och däremot påverka deras beteenden. Kontrollen sker med hjälp av ett särskilt mjällschampo. Tyvärr är detta inte science fiction. Vi har alla någon gång tvingats ta del av när vår inre röst sjunger en förfärlig låt ur någon reklamfilm. Kyckling på fredag! Låna hos oss! Superbillig nummerupplysning, via telefon och sms!

Detta var sex exempel på hur kontroll och övervakning kan se ut i filmens värld. Dystopiska framtidsskildringar? Totalitära stater som gått i graven? Nej, snarare gårdagens version av storebror. Redan i slutet av 1700-talet designade den brittiska filosofen Jeremy Bentham något han kallade panoptikon. Det är egentligen en modell för fängelsebyggnader. Ett panoptikon är en rund byggnad med torn i mitten där en fångvaktare kan se in i alla celler utan att fångarna kan se fångvaktaren. Fångarna vet alltså inte om de är övervakade eller inte. Men det faktum att de skulle kunna vara det har en disciplinerande effekt.

Presidio-modelo2

När den franske filosofen Michel Foucault i boken Övervakning och straff (1975)beskriver hur det moderna fängelsesystemet växer fram beskriver han också hur panop­tikonet blir modell för en rad andra typer av institutioner, alltså inte bara i fängelser. Även skolor, arbetsplatser och offentliga miljöer utformas som panoptikon. Särskilt vanligt blir det i fabriksmiljöer där en förman kan övervaka arbetare från ett litet torn utan att själva bli sedd av arbetarna. En modern variant av ett panoptikon är övervakningskameran. Vi vet aldrig om någon tittar just nu eller om kameran spelar in. Men det faktum att vi skulle kunna vara övervakade har en disciplinerande effekt.

Hela DDR, det samhällssystem som skildras i De andras liv kan beskrivas som ett enda stort panoptikon. Alla medborgare visste att de när som helst kunde vara övervakade av säkerhetstjänsten Stasi. I Red Roads Storbritannien finns närmare två miljoner övervakningskameror uppsatta. De flesta sköts av privata företag.

En annan fransk filosof, Gilles Deleuze, menade att panoptikonet var de stora institutionernas – fängelsets, fabrikens, skolans och mentalsjukhusets – övervakningssystem och att den tiden var över. I skriften Postskriptum om kontrollsamhällena (1990)hävdar han att institutionerna lösts upp och flutit ut överallt. Vi är alltid på jobbet. Ständigt under vidareutbildning. Och i viss mån alltid också föremål för både inspärrning och mentalhygieniska åtgärder. Inte nog med det. De som övervakar oss vet hela tiden var vi befinner oss. Deleuze skriver: ”Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag”.

Men varken Deleuze eller Foucault hann uppleva internets storhetstid. När Facebook lanserades 2004 var båda döda sedan många år tillbaka. Man kan bara spekulera i vad de skulle tänka om den typ av övervakning och kontroll som nätet möjliggjort. Facebook och andra sociala medier vet betydligt mycket mer om sina användare än vad någon säkerhetstjänst, Stasi inkluderat, någonsin vetat om de medborgare de varit satta att bevaka.

I dag befinner vi oss sedan länge i nästa fas. Vi är inte bara potentiellt övervakade. Våra mobiltelefoner sänder signaler som avslöjar var vi är och hur vi rör oss. Varje gång vi handlar med kreditkort får någon reda på var vi befinner oss samt vad vi köpt. Telefoner, biljetter, kreditkort och sociala medier sänder ständiga positionsangivelser. De vet var vi är. Vart vi är på väg. Vad vi gör, har gjort och ibland också vad vi tänker göra. Vi sänder inte bara passivt ut tomma signaler. Vi administrerar själva övervakningen av oss själva. Inte nog med det. Vi gör det helt frivilligt. Vi gör det med stor glädje.

Dagens kontroll och övervakning innebär tre stora skillnader jämfört med de system som Deleuze och Foucault beskriver.

Den första skillnaden handlar om graden av frivillighet. En säkerhetstjänst måste arbeta hårt för att gräva fram information. De gör det dessutom i hemlighet och mot de övervakades vilja. Det behövs inte längre. I dag loggar vi gladeligen in på Facebook, Instagram, Google+, Twitter, Linkedin och en rad andra sociala nätverk. Vi berättar om oss själva, vad vi gör, hur vi mår, våra politiska preferenser, våra sexuella preferenser, vilka böcker vi läser, vem vi ligger med, vilka filmer vi ser, vad vi äter, vilka våra vänner är, vad vi brukar göra tillsammans. Vi bifogar dessutom bilder. Andra berättar också om oss. De bifogar också bilder. Vi övervakar oss själva och varandra med en effektivitet ingen säkerhetstjänst hittills vågat drömma om. Det behövs inga hemliga poliser. Inga dolda kameror eller mikrofoner. Ingen tortyr.

Den andra skillnaden är privatiseringen av kontroll och övervakning. Då syftar jag inte på att allt fler av de uppgifter som brukade åligga polisen i dag sköts av privata företag i säkerhetsbranschen. Jag syftar på det faktum att tidigare kontrollsystem i väldigt stor utsträckning varit statliga, oavsett om det handlat om diktaturer eller demokratier. I dag sköts övervakningen av privata företag som Facebook, Google, Visa, Mastercard, Telia Sonera eller din lokala livsmedelsbutik där du numera handlar med en scanner som inte bara läser in priser utan också berättar vad du köper, när du köper, i vilken ordning du köper och ungefär vilken väg du tar genom affären.

Den tredje skillnaden är att övervakning och kontroll tidigare främst handlade om att förhindra oönskade beteenden. Att hindra fångar från att rymma, arbetare från att maska, skolbarn från att stöka och medborgare från att begå brott. Om beteendena inte gick att förhindra gick de åtminstone att bestraffa i efterhand. Numera handlar kontroll också i stor utsträckning om att uppmuntra beteenden. Förutom att berätta om oss själva handlar det om att få oss att konsumera. Informationen vi sprider om oss själva används dessutom för att få oss att konsumera effektivare.

Baserat på informationen blir vi analyserade, kategoriserade och indelade i så kallade målgrupper.  Informationen säljs sedan till annonsörer som använder den för att kunna förse oss med just de annonser som de tror vi är intresserade av, eller att rikta reklam som det heter på fackspråk.

Vissa övervakningskameror hjälper till med detta. De sitter på så kallade smarta skärmar som visar reklamfilmer. Kameran identifierar personerna den ser  och anpassar filmen på skärmen. Ett användningsområde är garage vid gallerior och köpcenter. Kameran identifierar bilmodell och anpassar reklamen. Dyra bilar, exklusiva varor. Kombi, familjeprodukter. Rishög, lågprisvaruhus. Givetvis går det att registrera nummerplåten också. Koppla den till en person via bilregistret. En bostad inom ett visst område. En årsinkomst om inte bilen redan givit en tydlig fingervisning om detta.

Flera företag har upptäckt att det går att skapa stora och precisa databaser med hjälp av all den information de smarta skärmarna samlar in, precis som när det gäller information på sociala medier, hos kreditkortsföretag och butiker. Därmed kan de göra reklamen ännu mer träffsäker. Om det i dagsläget finns system som arbetar med biometrisk information vet jag inte.

Man kan tänka sig skärmar kopplade till kameror som identifierar exempelvis ansiktsdrag, pupiller eller kläder och anpassar reklamen efter personen som identifieras.

Kontrollen handlar alltså om att få oss att sköta vår viktigaste uppgift i samhället. Att konsumera. Konsumtionen blir allt viktigare, när produktionen – särskilt smutsig, slitsam och farlig sådan – i allt större utsträckning förläggs till tredje världen. Färre och färre tillverkar. Fler och fler jobbar direkt eller indirekt med konsumtion. Alla konsumerar.

En stor del av kontrollen sker via våra kroppar. Genom att få oss att tänka på dem. Genom att få oss att vilja förändra dem. Är jag för tjock? För smal? Har jag för fula kläder? För gamla kläder? Luktar jag svett? Har jag mjäll? Dålig andedräkt? Gula tänder? Ser jag ut som badbyxmodellen på bilden? Vad kan jag göra åt saken?

I dag är vi alla Truman. Vi har alla vår egen Truman Show. I stort sett vem som helst kan när som helst titta på vår såpa. Men till skillnad från Truman är vi fullt medvetna om att vi deltar i en såpa. Inte nog med det, vi deltar också med glädje. Företag behöver inte plantera en inre röst i våra hjärnor à la Metropia. Det sköter vi själva. Övervakningen från De andras liv, Person of Interest, Red Road och The Bourne Identity är gårdagens nyheter.

De som bevakar över oss vet mer om oss än någon någonsin vetat om någon annan. De vet troligen mer än vi själva vet om oss själva. I dag används information främst till att få oss att köpa rätt vara vid rätt tillfälle. Hur den kommer att användas i morgon vågar jag inte tänka på.

Ur Arbetaren #10 2013

Trans Scandinavia Express

Idag invigs Citytunneln i Malmö. Du kommer att kunna kliva ner i underjorden några hundra meter från Möllevångstorget och ta tåget till Köpenhamn.

En av idéerna bakom filmen Metropia var just att det skulle finnas ett traneuropeiskt tunnelbanenät som knöt samma alla större städer.

Nu är inte Citytunneln en tunnelbana, men ändå. Jag tycker det är fascinerande när lokaltrafiken binder ihop länder på det här viset. Mig veterligen är det inte särskilt vanligt. Det gick visserligen att åka tunnelbana mellan Östberlin och Västberlin, men där hade de först byggt tunnelbanan och sedan skapat länderna.

Här är det tvärtom. På en halvtimme kommer jag med lokaltrafiken till ett annat lands huvudstad. Det tog mig dubbelt så långa tid att åka till jobbet sist jag bodde i Stockholm. Så det här är en glädjens dag.

Nu höjs dessutom röster för mer av samma sak. Några sossehöjdare efterlyser ytterligare en förbindelse över Öresund. För första gången någonsin är jag överens med Sydsvenskans Heidi Avellan som vill förlänga Köpenhamns tunnelbana till Malmö.

Då var det bara priset kvar. Idag kostar det dryga hundralappen för en enkel biljett mellan Malmö och Köpenhamn. Det är risk att det blir ännu dyrare i framtiden.

Varför inte göra tvärtom? Tänk er en väl utbyggd kollektivtrafik som täcker de de båda städerna. Tänk att den också var gratis att använda. Vad skulle det betyda? Vilka situationer, möte och förbindelser skulle kunna äga rum?

Jag tror det skulle innebära en fantastisk utveckling.

Teve-shop-teve-shop-teve-shop-teve

Den nya radio- och tv-lagen som gäller från och med idag innebär bland annat friare tyglar när det gäller produktplacering och att det numera är fritt fram att ha hur många reklamavbrott som helst. Så undrar de varför folk laddar hem film från nätet.

Det här är ett stort steg mot en helt spotifierad television där du är tvungen att betala för att kunna stänga av teven.

Artwork by Martin Hultman

Apparater som inte går att stänga av

En av de märkligaste sakerna med spotifiering är att vi i allt större utsträckning måste betala, eller utföra någon annan motprestation, för att slippa viss information, oftast reklam. Det är långt ifrån den viktigaste aspekten men den är intressant.

När jag skrev manus till Metropia ville jag gestalta det här på något vis. I scenen där huvudpersonen Roger tar i på ett sjaskigt hotel tillsammans med Nina var det meningen att det skulle finnas en teve på vilken det skulle visas vidriga reklaminslag. Det skulle finnas ett myntinkast där man var tvungen att slänga i slantar för att reklamen skulle upphöra.

I en spotifierad värld är vi nämligen tvungna att betala för att slippa titta på kabelteve.

Nu undrar jag två saker:

(I) Var apparaten med i filmen? Enda gången jag sett den var jag så traumatiserad att jag endast har fragmentariska minnen.

(2) Igår träffade jag en person som påstod sig stött på en sådan apparat. Han bodde på ett sjaskigt hotel i en håla nånstans i USA. Teven på rummet visade en loop med reklamfilmer. Det gick inte att byta kanal, att stänga av teven eller ens att dra ur kontakten. Receptionisten lät dock meddela att om han betalade en avgift kunde han titta på vad han ville. Eller stänga av teven. Är det någon som varit med om något liknande? Snälla säg att det här är en skröna.

Artwork av Martin Hultman

Metropias undermedvetna III – Banrepubliken

Den här texten publiceras också som gästkrönika hos Planka ett nätverk som arbetar för fri kollektivtrafik. Så läs den där istället. Har du inte läst deras rapport Trafikmaktsordningen, som fått välförtjänta hyllningar, passa på att göra det också.

Hursomhelst. Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?

Vi som kom på idén till filmen – Martin Hultman (nej, de är inte släkt), Tarik Saleh och jag själv – älskar tunnelbanor. Samtidigt har Stockholm världens kanske minst sympatiska tunnelbana med osmidiga spärrar, höga biljettpriser, krångliga betalningssytem, våldsamma kontrollanter som ständigt överskrider sina befogenheter, korrupta chefer samt en medveten förfulning som saknar motstycke bland de hundratal tunnelbanesystem jag besökt.

Så det var med minst sagt dubbla känslor vi skapade en värld där lokaltrafiken flutit ut och absorberat resten av samhället. Samtidigt var det svårt att slå bort tanken att det faktiskt inte var fantasier. Att världen redan styrdes av SL.

I Stockholm är det inte ovanligt att ha en timmes resa till jobbet enkel väg. Med tanke på att en många dessutom använder kollektivtrafiken på sin fritid, tillbringar stockholmarna en ansenlig del av sin vakna tid i tunnelbanan. Råkar du dessutom jobba inom kollektivtrafiken är du nästan uppe i halva dygnet. Så steget till att tillbringa all tid inom kollektivtrafikens domäner är alltså inte särskilt långt.

Det fanns fler tecken. Under tiden vi arbetade med filmen tog SL fram ett nytt spärrsystem som liknar Schengen så mycket att det inte kan röra sig om en slump. Fri rörlighet. Så länge du räknas som arbetskraft. Om du har råd med biljetten alltså.

Under resan får du finna dig i att samhällets våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata entreprenörer. Att den tredje statsmakten förvandlats till ett annonsfinansierat partiorgan. Att tunnlarna förvandlats till gallerior. Att det är helt ok att klottra ner hela tunnelbanevagnar och vandalisera stationer så länge syftet är kommersiellt och budskapet passerat censuren.

Under tiden, i världen ovanför tunnlarna, sköter privata företag kriget i Irak. Allt fler offentliga miljöer förvandlas till olika typer av gallerior. Metro är en av våra absolut största dagstidningar med 15 miljoner läsare världen över. Spotify står för underhållningen, Newsmill sköter samhällsdebatten och det är helt ok att vandalisera så länge syftet är att sälja en vara.

Medan du ser filmen har våra påhitt inte bara blivit sanna utan också överträffat våra vildaste fantasier. Jag kan inte tolka det faktum att trafiken mellan Farsta och Gullmarsplan stängdes ner under premiärhelgen som något annat än ett tecken på att vi är på lite väl rätt spår. Trevlig resa!

Läs de andra delarna här och här .

Metropias undermedvetna II – DIY-FRA

Efter att ha avhandlat den övervakning och kontroll andra utsätter oss för är det dags för den lite läskigare varianten. Den kontroll och övervakning vi utsätter oss för själva. Helt frivilligt.

När vi började arbeta med Metropia 2003 hade George Orwells mardröm om en allseende storebror inte bara besannats. Han hade dessutom förvandlats från kontrollinstrument till underhållning. Från något medborgare utsattes för mot sin vilja – om de överhuvudtaget kände till det –  till något kändiskåta personer står i kö för att utsättas för. Från något som var en angelägenhet för säkerhetspolisen till något som vem som helst med en fjärrkontroll kan ta del av.

Ungefär samtidigt hade några online-butiker, som exempelvis Amazon, börjat kartlägga sina kunder. Baserat på tidigare köp, klickade länkar och så vidare, skräddarsydde de priserna så att olika kunder fick olika prislappar för en och samma vara. Under tiden satt Mark Zuckerberg och hans kompisar på Harvard och skissade på det sociala nätverk som senare skulle komma att heta Facebook och ha över 300 miljoner användare.

I samband med att några av oss skaffar konton på Facebook växer beslutet fram att låta Roger använda mjällschampot Dangst. Trots att han saknar hår. Om det verkar orimligt så är det ändå ingeting emot det bisarra faktum att jag och miljoner andra människor helt frivilligt avslöjar politiska åsikter, religiös åskådning och sexuell läggning. Vad jag gör just nu. Vilka mina kompisar är. Vem jag lever ihop med. Vilka av mina kompisar som känner varandra. Vad jag jobbar med. Vilka skolor jag gått i. Vilka böcker, filmer och teveserier jag gillar. Min musiksmak. För säkerhets skull delar jag dessutom med mig av mina privata fotoalbum.

Om Amazon kan räkna ut vad jag är beredd att betala för en viss bok, vad tror du någon skulle kunna räkna ut genom att kartlägga min aktivitet på Facebook? Eller någon av de andra sociala nätverk och tjänster som en modern människa använder. Själv har jag tappat både lusten och räkningen för länge sedan (så sluta tjata om Google Wave).

I det radioaktivt blåskimrande ljuset av detta framstår en grupp på Facebook mot FRA-lagen som det mest ironiska påfundet under hela 2000-talet. Finns det överhuvudtaget någonting kvar för FRA att upptäcka? Något vi inte redan helt frivilligt och med stor glädje berättat om oss själva?

Så storebror kan luta sig tillbaka. Lillasyster och lillebror har väldigt få hemligheter kvar. Om ens någon. Och om detta mot förmodan inte skulle räcka kan han ju alltid lura i oss att vi har mjäll.

Fantastiskt artwork som vanligt av Martin Hultman.

Metropias undermedvetna I – smutset

Tänkte berätta lite om olika saker som inspirerat mig i arbetet med Metropia. Två saker innan vi börjar bara:

(1) Jag vet att det heter ”omedvetna”. Men eftersom det är en tunnelbanefilm tycker jag undermedvetna är roligare.
(2) Texten kan mycket väl innehålla en spoiler. Så har du inte sett den men tänker göra det tycker jag du ska vänta med att läsa det här.

Det är ganska uppenbart för alla som sett Metropia att övervakning är en av de viktigaste utgångspunkterna för filmen. När vi talar om övervakning är det lätt att tänka att det finns någon som spionerar.  Som av en ironisk slump skriver jag det här samma vecka som FRA-lagen träder i kraft.

Och visst är möjligheterna att övervaka någon i en tunnelbana oändliga. Hela systemet är ett panoptikon där du potentiellt sett alltid har någons ögon på dig. Det finns kameror överallt. Du vet inte om någon tittar, men det kan definitivt vara så. Det det är bästa att sköta sig, för man vet ju aldrig.

Tyvärr hade vi en känsla av att det här formen av övervakning var gårdagens nyheter och att vi var på väg in i nästa fas. Eller rättare sagt, att vi redan befann oss där. En del inspiration hämtades från en text av den franske filosofen Gilles Deleuze som, så vitt jag kunde förstå, beskrev den här nya ordningen. Det här stycket förutspår exempelvis Storstockholms lokaltrafiks digitala biljettsystem, där resenärerna potentiellt kan kartläggas in i minsta detalj, med en nästan obehagligt träffsäkerhet:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband).

Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den nya världen var alltså redan här och tunnelbanan något av en spjutspets. Om en människa som tror att någon eventuellt bevakar henne är lätt att kontrollera. Vad är då inte en människa som dessutom vet att hennes arbetsgivare, migrationsverket eller arbetsförmedlingen vet hur hon använder den lokaltrafik som är mer eller mindre omöjlig att undvika om du inte har bil och vill förflytta dig i Stockholm?

Det är lätt att bli konspiratorisk här. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm vet att den är konstruerad för att frakta arbetare till och från sina arbetsplatser. Förorten – innerstaden tur och retur. Vill du däremot hälsa på en kompis i förorten bredvid blir det till att använda karta, kompass och i snitt tre bussbyten. Sedan en tid tillbaka har socialbidragstagare inte rätt till resor med kollektivtrafiken annat än just till och från jobbet. Hur länge dröjer det innan någon blir straffad för att hon använt tunnelbanan på fel sätt? För sitt eget nöjes skull, eller ännu värre, utan någon särskild anledning alls.

Tyvärr slutar inte historien här. Samtidigt som vi började arbetet med Metropia gav SL ut en folder* där de uppmanade folk som ”visste med sig att de doftade starkt” att åka med särskilda vagnar. I tunnelbanan vimlar det samtidigt av reklam för olika typer av kroppskontroll. Schampo, kläder, motionskedjor, tandkräm, smink och hälsokost. Om det inte var nog med att eventuellt vara övervakad, att någon kan ta reda på precis hur, var och när du reser var du också tvungen att tänka på hur du luktar. Hur du ser ut. Om du borstat tänderna. Att du borde gå på spinning oftare. Vad du brukar äta till lunch. Om du har tillräckligt fylliga ögonfransar. Och om personer som vet att de är övervakade håller sig på mattan är det ändå ingeting emot de som dessutom har en inre röst som frågar om de inte doftar lite väl starkt för att åka med främre vagnen.

Framtiden är inte bara här. Den rullar just nu iväg med tåget du missade. Medan du står på perrongen och undrar om någon tittar. Om chefen vet att du missade tåget med flit. Om personen bredvid ser att du har mjäll och känner din pseudoförbjudna kroppsodör. Schampot Dangst** i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer. Trevlig resa!

* Jag har tyvärr tappat bort originalet. Den som hittar ett exemplar och skickar till mig får en vän för livet i utbyte.

** Stort tack till Faranak Rahimi som hittade på namnet till detta fina schampo.