På ålderns höst med Mona Sahlin

Arbetslinjen dyker upp i många förklädnader. Mona Sahlin vill alltså höja pensionsåldern, vilket hon är rörande överens med Maud Olofsson om.

De jag träffar som snart ska eller har gått i pension resonerar väldigt olika. En del vill inget hellre än att vara kvar på jobbet några år till, medan andra ser pensionen som en befrielse från ett slitsamt yrkesliv.

Skillnaden beror ofta på arbetssituationen. De som har så kallat kreativa yrken, med stort inflytande och stimulerande arbetsuppgifter kan tänka sig att jobba vidare medan de som har slitsamma, trista jobb visserligen kommer att sakna arbetskamraterna men kan tänka sig att gå på dagen.

Att trivas på jobbet är ett klassprivilegium. Det vore dumt att cementera den orättvisan ytterligare.

Som vanligt har jag ett förslag. Som vanligt handlar det om att göra precis motsatsen. Sänk pensionsåldern istället. För de som vill. Varför inte börja med 60?

Den här utmärkta artikeln sågar matematiken kring Sahlins och Olofssons agenda vid fotknölarna.

Jobba över med Mona

Det är glädjande att gräsrötter inom både Vänsterpartiet och Miljöpartiet fört upp arbetstidsförkortning på agendan igen.

Men jubla inte än. Oavsett hur det går i valet i höst kommer frågan inte att drivas inom överskådlig tid. Partiledningen i både V och MP är emot. Mona Sahlin är inte bara emot. Hon vill att vi ska jobba ännu mer. Som i Danmark. Mona vill dock att vi ska jobba tre år längre medan det danska förslaget innebär en förlängning av arbetsdagen med 12 minuter.

”Vi har blivit väldigt inspirerade av Helles tolvminuterskampanj”, säger Mona Sahlin till Sydsvenskan. ”I grunden är det samma budskap. Vi måste jobba mer för att klara välfärden”.

Är det egentligen någon större skillnad på Mona Sahlins arbetslinje och Alliansens motsvarighet? Allt färre jobbar allt mer medan en växande grupp bildar ett arbetsmarknadens b-lag. En grupp som inte räknas som arbetare men som i praktiken är på jobbet hela tiden. Eller som Slappy White brukade säga:

The trouble with unemployment is that the minute you wake up in the morning you’re on the job

Det är hög tid att vi fördelar arbete annorlunda. Låt alla dela på jobben. Låt alla jobba mindre.

BONUSSPÅR

Sydsvenskans artikel innehåller en märklig detalj. Det står att det danska förslaget om längre arbetsdag ”väntas kosta de danska arbetsgivarna femton miljarder kronor per år”. Sist jag kollade tjänade arbetsgivarna på att arbetarna arbetar. Eller förlåt. Kapitalismens själva idé är att profitera på andras arbete. Det kostar inte arbetsgivarna något. Tvärtom.

Äntligen högre skatt

Varför finns det inget parti som vill höja min skatt med 10%? Det är ärligt talat konstigt med tanke på att väldigt många, om inte alla, realpolitiska diskussioner handlar om hur vi ska få råd med saker och ting.

Så vad är problemet. Höj skatten då. Rejält. Inte för de som tjänar minst och som knappt får det att gå ihop. Men för alla andra.

Jag minns hur besviken jag var 2006 då jag fick en avsevärd skattesänkning som finansierades genom stöld från sjuka och fattiga. Det fanns tyvärr inget sätt att avstå från den. Tro mig, jag och en kamrat gjorde en ganska omfattande undersökning av möjligheterna.

Ni kan ju alltid skänka mellanskillnaden till välgörenhet, rådde oss en person som uppenbarligen inte fattat ens de mest grundläggande aspekterna av problemet.

Tyvärr är det fult att höja skatter i Sverige. Till och med de som höjer skatter försöker undvika att prata om det. Här följer en typisk och faktiskt helt autentisk diskussion kring ämnet:

Fredrik: Rödgröna höjer skatten för tre miljoner inkomstagare

Mona: Det finns ungefär sju miljoner löntagare och du säger att tre miljoner kommer få höjd skatt – det handlar om kanske 150 kronor i månaden, det betyder att det är fyra miljoner som får sänkt skatt med vår politik.

Fredrik: De vill få svenska folket att tro att det bara handlar om inkomster över 40 000, men det är vanliga människor med vanliga löner i vanliga bilar som kommer att drabbas av dessa höjda skatter.

Mona: Å andra sidan…

Äh, jag orkar inte. Det korrekta svaret redan på första påståendet borde varit:

Ja, det stämmer. Vi tänker höja skatten. Särskilt för de som tjänar mer än 40 000 i månaden. Det kommer att svida rejält i deras feta plånböcker. Men även en del ”vanliga” människor med ”vanliga” löner i ”vanliga” bilar kommer att få höjd skatt.

Kommunisten vid Monas barm

Jag har en glad nyhet för alla er som somnat under partiledardebatten eller bytt kanal i besvikelse över att det inte verkar finnas några andra alternativ inom svensk politik än: (A) öka klyftorna snabbt och (B) öka klyftorna långsamt.

Äntligen spelar spektaklet någon roll. Det finns ett alternativ att rösta på som faktiskt skulle innebära stor skillnad. ”Kommunisterna”. Åtminstone om man får tro Johnny Munkhammar och ett gäng andra cowboys. En röst på Mona Sahlin är en röst på Lars Ohly och han är extremist** och kommunist. Eller var. Hur man nu ser på saken.

Men vad vill då kommunisterna, enligt Munkhammar och hans vänner? Förutom ett antal svepande generaliseringar angående Ohlys eventuella utrikespolitiska preferenser innehåller texten faktiskt några exempel på vad vi har att vänta i ett kommuniststyrt Sverige:

På kortare sikt nöjer de sig med att föreslå massiva skattehöjningar, att låta antalet sysselsatta i offentlig sektor svälla med flera hundra tusen och införa okontrollerade höjningar av bidrag.

Perfekt. Då är jag också ”kommunist”. Äntligen kanske det spelar någon roll vad vi röstar på. Jag har egentligen bara ett problem med Munkhammar & cos farhågor. De kommer troligen inte att besannas.

** Att Munkhammar och hans vänner kan kalla andra extremister utan att någon reagerar säger egentligen allt om hur långt till höger ”mitten” hamnat i svensk politik.

Oavgjort, Walk Over och No Contest

Mona vs Fredrik. Hade laddat med popcorn och armhävningar för att orka ta in två radikalt annorlunda visioner om hur landet bäst bör styras. Förgäves.

Ett tag diskuterades det pensionssystem båda varit med om att införa och båda fortfarande trodde på. De var dock lite oense om vem som egentligen är bäst på att sänka skatten för de gamla. Sedan var de överens om hur viktigt det är att vi jobbar så mycket som möjligt, men var inte helt eniga om hur de tidsgränser som som tvingar ut sjuka på arbetsmarknaden ska se ut. Mona verkade inte ens helt övertygad om sitt eget förslag.

Vi kan sammanfatta respektive ståndpunkt med ”Sänkta skatter har inte gett fler jobb (s)” och ”Hur kan högre skatt leda till fler jobb? (m)”. Nu är det upp till oss att välja!

Uppdatering: Samtidigt som jag postade det här började en serie på Nyhetsmorgon. Om partiledarna. Inte om deras politik utan om hur de är ”som personer”. Göran Hägglund ”gI-tävlar” med bland andra Jan Björklund.

Fy på dig sosse

Sosse

Det blev givetvis ingen annan sossekongress utan samma gamla sossekongress som vanligt. Att det inte skulle tas ett rejäl steg mot en förkortning av den tid vi är tvingade att befinna oss på våra arbetsplatser kanske inte var någon skräll. Jag tycker ändå det är häpnadsväckande att den här klassiska frågan för arbetarklassen inte ens hamnat väldigt långt ner på dagordningen, utan tagits bort helt. Är Gudrun Schyman den enda som tar den här frågan på allvar?

Vad som däremot förvånar är att Sossarna inte kommer att höja a-kassan till 90%. De arbetslösa kommer istället  att få nöja sig med 80%. Så länge de överhuvudtaget får a-kassa alltså.

En annan mindre rolig nyhet är att det även i fortsättningen kommer att vara tillåtet att plocka ut vinst ur vård, skola och omsorg. Det kommer alltså även fortsättningsvis att vara helt ok för skattesmitare att casha in på sjuka.

Kommer det överhuvudtaget att bli någon större skillnad med Mona Sahlin som statsminister? Saken blir inte bättre av att Vänsterpartiet och Miljöpartiet givit upp att föra egen politik för eventuella poster i regeringen. Visst finns det brister med parlamentarismen, men vore det inte kul om det fanns något alternativ till den politik som förs idag?

Men eftersom det inte verkar göra det, kan någon vara vänlig att förklara varför det är så viktigt att gå och rösta?

En annan sossekongress är möjlig

Sossekongresen

Just nu pågår en tillställning av stor politisk betydelse. Eller rättare sagt, den borde ha stor betydelse. Sveriges ledande oppositionsparti Socialdemokraterna har samlats för att dra upp riktlinjerna inför framtiden.

Vet inte om jag begär för mycket. Men jag tycker det skulle vara på plats att de presenterade ett alternativ till hur samhället ser ut idag. Om de tänker fortsätta vara lite mindre moderata än moderaterna kan jag lika gärna strunta i det.

Så kom igen nu Mona. Ge mig några raka besked. Var tydlig, fast på precis motsatt sätt som vissa borgerliga ledarskribenter hyllar dig för. Även om jag skulle kunna rabbla hela dagen nöjer jag mig med tre saker jag skulle vilja höra dig förespråka:

Högre skatter
De senaste åren har de stulit från de fattiga och gett till de rika. Vi tänker göra precis tvärtom. De som har gott om pengar kommer att få dela med sig i betydligt större utsträckning. De som däremot knappt har så det räcker till mat och hyra kommer att få sänkt skatt.

Bättre miljö
Vi struntar i att bygga motorvägar, ringleder och satsar pengarna på kollektivtrafik istället. Kollektivtrafiken kommer dessutom att vara gratis i fortsättningen.

Mindre arbete
Vi sänker arbetstiden för de som har arbete och låter de som inte har det vara med och dela på de arbetsuppgifter som behöver utföras.

Kom igen nu. Det här är inte ens särskilt radikala krav. Det är bara ett litet steg i rätt riktning. Visa att du vill ha ett annat samhälle än Reinfeldt och hans kompisar.  Att det faktiskt skulle bli annorlunda om du var statsminister.