Mot bättre ovetande

Jag har inget vettigt att säga om varken världsläget, spotifiering, dub eller pulp noir för tillfället så jag slänger ihop ett litet bidrag till den abnorma citatsamlingen istället:

When I was a kid I used to pray every night for a new bicycle.
Then I realised God doesn’t work that way,
so I stole one and prayed for forgiveness.
Emo Philips

Good writers have two things in common: they prefer to be understood rather than admired; and they do not write for knowing and over-acurate readers.
Friedrich Nietzche

Intelligens är förmågan att anpassa sig efter omgivningen. Eller att anpassa omgivningen efter sig själv.
Bruce Lee

You can’t call yourself a think-tank if all your ideas are stupid
Bill Maher

Wasn’t technology supposed to make us free instead of unemployed?
Jim Goad

If the climate were a bank, we’d have saved it already
Hugo Chavez

In an industrial society which confuses work and productivity
the necessity of producing has always been an enemy of
the desire to create
Raul Vaneigem

There was no intellect
That she could respect
If it couldn’t see
That the girl just wants to be
Left alone with Marx and Engels for a while
Belle and Sebastian


Mina bästa refuseringar 3

Kring Y2K skrev jag en del för tidningen Darling. Det är jag stolt över. Enligt min mening är den en av de bästa tidningar i sitt slag som givits ut.

Nyckeln till framgång inom popkultur handlar ofta om att behandla det banala som om det vore det viktigaste i världen och tvärtom, att behandla komplexa, smala och ”fina” företeelser helt utan respekt. Att skriva om ganska dumma saker på ett smart sätt och om smarta saker på ett ganska dumt sätt, utan att trilla över för lång på endera sidan. Få tidningar har behärskat denna balansgång med en sådan precision som Darling. Snygg var den också.

Ett nummer handlade om mods. Eftersom jag betraktar mig som en sann modernist erbjöd jag mig att bidra med en liten text. Det uppstod snart problem. Jag är nämligen inte det minsta intresserad av subkulturen mod. Jag gillar inte retrosubkulturer överhuvudtaget. Det är till och med så att jag hävdar att en retrosubkultur är raka motsatsen till modernismens idé.

För mig handlar modernismen inte om attribut utan just idéer. Att vara mod innebär inte att ha en viss typ av kläder eller köra en viss sorts moped. Det handlar om att ha en viss inställning. Det handlar om att unna sig det bästa trots att förutsättningarna inte alltid är så bra. A clean living under difficult circumstances. Det handlar inte om att blicka bakåt utan framåt. Om att som tidernas främste modernist Friedrich Nietzsche återfödas varje dag.

Det handlar om att världens bästa musik görs just nu och att jag kommer hitta den om jag bara letar tillräckligt noga. Om att det intressantaste tankarna återstår att formuleras. Om att slippa ha fula kläder bara för att man råkar vara socialist (vilket var en hädelse i vissa ”politiska” kretsar under 90-talet). Framförallt handlar det om att strunta i recepet och regler och skapa något nytt istället.

Givetvis gick det inte att ha med den här texten i ett temanummer som hyllar retrosubkulturen mod. Och det blåvita varorna finns inte längre. Men deras attityd kan aldrig dö.

MAT SOM ÄR MOD

Jag hatar retrokulturer. Folk som tror sig veta vad ”äkta” hip-hop, punk eller whatever är. Såna som vet hur det gick till när det begav sig, hur det bör gå till nu och har samma kläder som sina föräldrar hade en gång i tiden. Väluppfostrade typer som följer alla regler och avfärdar alla som inte följer samma regler som oäkta. Kort sagt, folk som tycker det var bättre förr.

Mods är kanske värst av alla. De har för korta byxor och åker runt på fula mopeder med extraljus och lyssnar på musik som sög redan på sextiotalet. De kör helt enligt sin egen mycket detaljerade retroregelbok, och har missat hela poängen. Alla subkulturer uppstår när någon eller några blandar vilt mellan olika stilar de gillar. De skiter i alla regler för hur saker ska vara och sätter ihop något eget.

Framförallt skiter de i hur det var förr. Ingen bra kultur har någonsin skapats av någon som tycker det var bättre förr. Det var inte bättre förr. Glöm aldrig det. Den bästa skivan har inte gjorts av Neil Young, the Clash eller Public Enemy, och definitivt inte av vare sig the Who eller Style Council eller ens Marvin Gaye. Den bästa skivan kommer alltid imorgon, eller absolut senast nästa månad. Livet händer här och nu, att vilja leva i det förgångna är helt perverst.

Men allt mod är inte elände. Det finns sympatiska drag i nästan alla subkulturer (utom liverollspel – dom leker inte ens 60-tal utan medeltiden, vilket borde vara belagt med spöstraff). Självklart finns det tilltalande drag även med mod. Jag har alltid varit svag för klassisk brittisk kläddesign stulen från Italien typ, Ben Sherman eller Fred Perry.

Men det är främst attityden jag gillar. Att leva gott, ha snygga saker och klä sig stiligt, trots att man har dåligt med pengar. Det är något jag alltid försökt göra, ofta till och med frivilligt och en snygg modparkas kostar trehundra spänn.

Bara en sån underbar sak som att man kan vara socialist och ha snygga kläder gör att mod-attityden aldrig kommer att dö. Stil och socialism är nämligen oslagbara tillsammans, en perfekt kombination av form och innehåll.

Jag stöter på något som är äkta mod varje gång jag handlar på Konsum i Högdalen. Om man ska återanvända en subkultur är det självklart attityden man ska sno, inte en massa fåniga detaljer – om man inte vill sluta som bröderna ögonbryn i Oasis.

Inget har fattat det bättre än Konsum. Jag tänker självklart på de blåvita varorna, Konsums lågprisserie. Den ultimata modmaten. En perfekt kombination av form och innehåll. Snyggt, gott och billigt. Alla har råd, alla kan vara medlemmar. Stil och socialism. Att min granne som jobbar som personalrekryterare alltid handlar på ICA ser jag som ett bevis på hur rätt Konsum har.

Ta formen till att börja med. Paketen är väldigt snygga. Enkla, klara färger i smakfull kombination. Sedan står det helt enkelt bara vad det är på paketen. Ingen trenddesign, inga fåniga namn, inget onödigt tjafs. Tvålen heter ”tvål”, tandkrämen heter ”tandkräm”, vem behöver veta mer än så? Innehållet är dessutom alltid bättre än konkurrenternas. Egentligen behöver man aldrig köpa något annat än blåvita varor.

Mina favoriter är:

Knäckebrödet
Kaffet
Skorporna

(Nu fick du mitt bästa diettips på köpet också, men glöm inte c- vitaminerna, annars kan du tappa tänderna)

Konsums blåvita serie ser dessutom ut som alla varor gör i den enormt underskattade filmen Repo Man, med den likaledes enormt underskattade skådespelaren Emilio Estevez i huvudrollen. I Repo Man står det bara ”beer” på ölburkarna och ”food” på konserverna.

En lustig anekdot i sammanhanget är att Repo Man är en av de verkligt få amfetaminfilmerna. Amfetamin var modsens favoritdrog. Roger Daltrys stammande i the Who’s Mm-m-my ge-ge- generation är en härmning av någon som är riktigt jävla uppe på speed. Cirkeln är sluten.

Hursomhelst. Jag är jävligt glad att Modattityden lever och frodas på konsum. Tusen gånger hellre det än en massa retroband som heter som sina mopeder eller sina skjortor. Nu väntar jag bara på en Blåvitt Concept Store, med bara blåvita varor.

* En intelligentare version av tankarna i ovanstående text finns i boken Subculture – the Meaning of Style av Dick Hebdige.

The deep structure of Karl Marx

The not so deep structure of Karl Marx

Dags för lite musik igen. Tisdagar kanske får bli musikdagen ett tag framöver.

Det finns en hel del att säga om den här kompositionen från förra hösten. Det var det första jag spelade in på mycket länge. Därför innehåller den en hel del gamla favoriter, det vill säga Rhythm & Sound och saker som låter som Rhythm & Sound. Bland annat M6, det kanske vackraste musikstycke som någonsin graverats i en bit plast och två spår från Burials (bolaget, inte snubben) fina serie sjutumssinglar.

Den ena, Bobo Shantis ”Poor People Must Work”, är värd en helt egen utredning. Den poetiska texten är nämligen en ultimat version av Karl Marx Kapitalet. Smaka bara på titeln:

Poor people must work

Det är egentligen allt du behöver veta om hur samhället fungerar. Nåja, kanske inte riktigt allt. Men nästan. Den afro-germanske konstnären Carl Craig (den kommer i en senare komposition) har gjort en ännu mer tillspetsat version där titeln upprepas som ett mantra. En version av en version av en version. Det kokas ner till en koncentrat av alltings jävlighet. Som att reda en sås av klassamhället.

Hursomhelst. Allting börjar med ett fint stycke av Shackleton. Om någon hävdat att jag skulle fastna för etno-bongo-trummor på gamla dagar skulle det blivit slagsmål. Ovanpå Shackletons ljudmatta läser någon som kallar sig Vengeance Tenfold ett manifest som balanserar på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och your avarage flumsnack på syra.

Kompositionen innehåller också två spår av den som, tillsammans med Luke Hess och Marko Fürstenberg, bäst förvaltar arvet efter Rhythm & Sound nämligen kanadensaren Scott ”Deadbeat” Monteith. I ”Deep Structure” besvarar han möjligen frågan jag ställde i ett tidigare inlägg. Vad ska man egentligen kalla den här musiken? The deep stucture of reggae? Varför inte. The deep structure of Karl Marx? Jag tror vi släpper det där.

Kalaset avslutas med lite poesi av Linton Kwesi Johnson. Jag vet. Svart musik med ett ”budskap”. En miljon white-people-poäng. Men jag kan inte hjälpa det. Jag älskar Linton.

REKTOR SELEKTOR – BASKULTUR – NOV 2008

1 Death Is Not Final – Shackleton
2 Vansan – Appleblim
3 Basin Dub – 2562
4 Doubledub – Christian Burkhardt
5 Gone to the Dogs – Claro Intelecto
6 How Do I Know – Loco Dice
7 Poor People Must Work – Rhythm & Sound vs Bobbo Shanti
8 Boss Man- Rhythm & Sound vs Walda Gabriel
9 M6 (A) – Maurizio
10 Deep Structure – Deadbeat
11 Nightwalker – Trentemøller
12 Bless You – Lulu Rouge
13 Perdon – Pan/Tone
14 Tight Laces – Loco Dice
15 Xberg Ghosts – Deadbeat
16 You Bring Me Down – Shackleton
17 Bass Culture- Linton Kwesi Johnson

Sommartips

00. Moritz Von Oswald Trio - Vertical Ascent [HJRCD45]

Tänkte bjuda på tre tips i sommarvärmen

 

Moritz von Oswald Trio – Vertical Ascent

Några skivor äger jag en tre, fyra exemplar av eftersom jag spelat dem så ofta att de till sist börjat låta risigt och jag känt mig tvungen att köpa en ny. Skivorna innehåller i samtliga fall musik av Moritz von Oswald. 

 

Efter några års frånvaro verkar han vara tillbaka på allvar. Förra året tolkade han Ravel tillsammans med Carl Craig. Nu har han bildat en ambient-supergrupp bestående av sig själv, Vladislav Delay och Max Loderbauer. 

 

Vertical Ascent liknar Ravel-tolkningen till formen och innehåller av fyra långa, händelserika spår som funkar till allt mellan klubbgrottan och Campari med juice i Jesusparken. 

 

Bokförlaget h:ström

H:ströms förtjänar någon sorts kulturpris för sin utgivning. De blandar moderna mästerverk som Nikanor Teratologens senaste ”Att hata allt mänskligt liv” med klassiker som Ernst Jüngers ”Psykonauterna” och Nietzsches ”Så talade Zarathustra”. Den sistnämnde i översättning av just Teratologen. 

 

De ger ut fin modernp pulp som Poppy Z Brites ”Utsökta lik” och nytgåvor av tidsdokument som RAFs texter om stadsgerilla. Vågar inte tänka på vilket liv det skulle bli om Åsa Lindeborg hittade något intressant i den. 

 

Jean-Pierre och Luc Dardenne

De två belgiska bröderna gör brutalt socialrealistiska filmer utan att bli porriga. Ofta om samhällets utstötta som småtjuvar, missbrukare och papperslösa immigranter, nästan alltid med Jérémie Renier i huvudrollen och alltid väldigt bra. Kolla exempelvis in ”Barnet” eller ”Lornas tystnad”. 

 

 

 

 

 

Dela på Facebook