Kulturen vecka 41

Johannes träffade filosofen Nina Power i samband med hennes sverigebesök tidigare i höst. Johan har träffat den norska sångerskan och kompositören Rebekka Karijord. Och missa för allt i världen inte den avslutande delen i Fredriks serie om OOO.

I papperstidningen dessutom  min och Rebeckas respektive spalt. Jag tipsar bland annat om nästa års bästa film. Ok, här också då…

[Profetia] Nästa års bästa film

Gus Van Sant har varit en favoritregissör sedan Drugstore Cowboy 1989. Han har fortsatt att göra bra filmer efter det, som exempelvis Good Will Hunting. Och dessutom blivit mer om mer politisk som exempelvis i Milk om gayaktivisten och politikern Harvey Milk, den förste öppet homosexuella som blivit vald till ett offentligt ämbete i Kalifornien. Elephant från 2003 är inte bara oerhört snygg. Den sa mig dessutom mer om skolskjutningar än alla artiklar, nyhetsinslag och dokumentärer tillsammans.

Promised Land har premiär i början av nästa år och handlar om Steve Butler (Mat Damon) och Sue Thomason (Frances McDormand) som kommer till ett litet samhälle svårt plågat av den ekonomiska krisen för att köpa rättigheter att genomföra så kallad hydraulisk spräckning (fracking) av invånare som hamnat i trångmål. Spräckning är en metod som används för att utvinna exempelvis naturgas och går ut på att man under högt tryck sprutar ner vatten och kemikalier i marken för att spräcka skifferlager och därmed komma åt gasen. Metoden har kritiseras för både sin miljöpåverkan och hälsorisker orsakade av kemikalierna.

Det uppstod både kontroverser och konspirationsteorier lång innan filmen var färdig. Så fort ryktet spreds sig att Promised Land handlar om spräckning började lobbyister samla in pengar för att göra en ”dokumentär”, FrackNation, om metodens förträfflighet. Promised Land är delvis finansierad av Image Nation Abu Dhabi ett statligt filmbolag i Förenade Arabemiraten. Enligt den konservativa tankesmedjan The Heritage Foundation ärSyftet skulle syftet med detta vara att slippa konkurrens genom att försöka bromsa utvecklingen av den amerikanska naturgasindustrin.

Promised Land bygger på en berättelse av Dave Eggers. Matt Damon, som också varit med och skrivit manus, samarbetar med Gus Van Sant för första gången sedan magiska Good Will Hunting. Det kan omöjligt sluta illa.

 

Kapitalets moral – Vår makt 2010

Ok, här kommer fortsättningen:

Del II – KAPITALETS MORAL

Arbetsmarknaden har förändrats rejält bara under mina yrkesverksamma år. Vi byter jobb oftare. Många har fler jobb samtidigt, ibland rör det sig om olika jobb inom olika branscher. Många är inte anställda av företaget de jobbar på utan av ett företag som hyr ut personal till företaget de jobbar på. Andra är tvungna att göra arbetsinsatser trots att de inte har något jobb.

Det här innebär en rad saker i praktiken. Tryggheten – både privat och på jobbet – minskar för de som inte har fasta anställningar eller ens hinner jobba så länge att de kan få a-kassa.

Så vad händer egentligen med arbetsmoralen på en allt osäkrare  arbetsmarknad? På en prekär arbetsmarknad som många föredra att kalla den? När vi har fler och osäkrare jobb?  När exempelvis bemanningsbranschen tar över anställningarna? Det här sker precis överallt. Fram till 1992 var det förbjudet att hyra ut personal i Sverige. Nu sker det i allt fler branscher och i allt fler företag.

Jag har intervjuat en del arbetslösa på senare tid. Många berättar att de jobba länge inom samma bransch och har haft goda kontakter med flera företag. Men på senare år har bemanningsbranschen tagit över anställningarna och då har de ratats. Många menar att de inte har ett dugg att göra med deras yrkeskunskaper, utan med dem som personer. En person sa rakt ut att:

Jag har trettio års yrkeserfarenhet. Jag har alltid fått goda vitsord och uppskattning från både chefer och kollegor. Men bemanningsföretagen anställer inte en kuf som jag.

Oavsett om vi anställs av bemanningsföretag eller inte måste många av oss sälja oss till flera olika arbetsköpare och chefer. Många av oss har flera än ett jobb eller radar upp projektanställning efter projektanställning. Många tvingas bli företagare mot sin vilja.

Redan för en herrans massa år sedan när jag körde truck på ett livsmedelslager ville företaget jag jobbade för att vi skulle ta lån, köpa loss våra truckar, starta eget och jobba som leverantörer istället för anställda.

Den brittiska feministen Nina Power har beskrivit situationen som att vi går runt som annonser för oss själva. Som vandrande CVn.  Hon beskriver också vad hon kallar en ”feminisering” av arbetskraften. Egenskaper som vissa arbetsköpare, särskilt inom serviceyrken, tidigare sökt hos främst kvinnor, söks nu av allt fler hos allt fler.

Det kan röra sig om flexibilitet – att vara beredd på förändringar, att kunna anpassa sig till nya situationer, obekväma och oregelbundna arbetstider, jour och liknande.  I värsta fall om att helt enkelt acceptera taskiga villkor utan att klaga. Gå till en arbetsintervju och säg att ni inte är särskilt flexibla och se vad som händer.

Det kan också röra sig om så kallad ”emotionell kompetens” som kan betyda allt mellan att vara hyfsat social till att vara en riktig rövslickare. Det kan också handla om fysiska attribut. En kvinna jag talade med häromdagen berättade att hon alltid blir uppringd sist av ett bemanningsföretag eftersom företaget dit hon ibland hyrs ut främst söker ”unga, snygga tjejer”.

Vi behöver inte åka längre än till Tyskland för att se jobbannonser där de uttryckligen efterlyser personer som ”ser bra ut”. Manpower skojar själva om det här i annonser. Problemet är att de verkar se sig själv som en lösning och inte som en del av problemet.

Det kan också handla om att ha ”en positiv inställning”.  Barbara Ehrenreich har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet, Smile or Die. Den har ganska nyligen kommit i svensk översättning. Smile or Die handlar bland annat  om hur arbetslöshet ”bekämpas” genom att tvinga arbetslösa att ”tänka positivt”.

Man kan se den lite grann som en fortsättning på Susan Faludis ”Ställd” där hon bland annat berättar hur industriarbetare som blivit arbetslösa uppmanats att ta situationen som ”riktiga karlar”.

Den här utvecklingen har kommit lite längre i USA än här, men tro mig, det Ehrenreich beskriver kommer snart att vara vardagsmat här också.

Hon berättar om boken ”Who moved my Cheese” eller ”Vem snodde osten”. Den handlar om de två mössen ”Suck” och ”Stön” som en dag upptäcker att osten de brukade äta av är borta. Istället för att leta upp en ny ost sitter de kvar och gnäller. Andra möss däremot ger sig ut på jakt efter nya ostar.

Boken har sålt i över tio miljoner exemplar. De största köparna av boken är företag som stått inför omfattande nedskärningar som beställt pallvis av exemplar och delat ut till sina anställda.

Så är det några jobb som kommer att skapas i framtiden är det i form av feel-good-coacher och författare till böcker inom nyandliga managmentfilosofi.

Så ska jag sammanfatta kapitalets arbetsmoral handlar det om att:

Arbetskraften ska vara flexibel och emotionellt kompetent med en positiv inställning. Vilket i praktiken kan innebära att vi ska acceptera  dåliga villkor, slicka röv och sälja in oss med glad min och med mössan i hand.

Som sagt, om du känner att du har råd kan du gärna testa detta nästa gång du går på arbetsintervju. Påstå att du inte är på det här viset. Du behöver inte ens uttrycka det i negativa termer.

Säg bara att du gillar fasta rutiner, vill ha en fast anställning, alltid säger vad du tycker samt har en realistisk livssyn och se vad som händer.

Vår makt 2010

Nästa helg deltar jag i klasskampskonferensen Vår makt på Panora i Malmö. Konferensen håller på i två dagar med massor av intressanta föredrag och uppläsningar.

Missa särskilt inte inledningen då två av våra främsta samtida författare Pär Thörn och Andrzej Tichý läser egna och andras alster.

Själv ska jag prata arbetsmoral på söndagen 16:00. Hoppas det blir mycket diskusson och inte så mycket föredrag. Jag tänkte prata arbetslinjen, det förfärliga med individualistiska lösningar på strukturella problem, nyandlig manangementfilosofi och bemanningsföretag.

Tänker utgå från böcker som Arbetssamhället, Smile or Die samt The One-Dimensional Woman och intervjuer med långtidsarbetslösa som jag genomfört.

Missa inte Vår makt om du är i Malmö nästa helg!

Bechdeltestet

Bechdeltestet är hämtat från serien Dykes to Watch Out For av Alison Bechdel. Det kan användas på exempelvis film, teveserier eller litteratur och visar vilken roll kvinnor spelar i berättelsen. Eller snarare, vilken roll de inte spelar.

Det går till så här. Ta valfri berättelse och kontrollera om den:

(1) Innehåller minst två kvinnor

(2) Som pratar med varandra

(3) Om något annat än en man

Om du lägger till ”giftermål” och ”barn” under punkt 3 kan du utesluta de flesta filmer och en hel del teveserier och litteratur.

Det riktigt intressanta med bechdeltestet är kanske inte vad den säger om vår samtida kultur utan om vår samtid i stort. I boken One Dimensional Woman ställer sig Nina Power frågan om verkligheten klarar ett bechdeltest. Troligen inte. Kan vi beskylla kulturen för det? Bara delvis.

Självklart har jag testat min egen film. Klarar den testet? Definitivt inte. Kan vi beskylla verkligheten för det? På sin höjd delvis.

Jag tar givetvis konsekvenserna av detta, sätter mig i skamvrån med den krossade illusionen om att jag skulle vara en modern, upplyst  och jämställd man och skriver något helt annat.

Här hittar du förresten mer om utmärkta Zero-Books.

One Dimensional Woman

Dagens boktips:

Att kalla Nina Powers One Dimensional Woman för en bok om feminism skulle vara årets understatement. Den handlar om så mycket mer än så. Tyvärr, kanske det är bäst att tillägga.

Begreppet feminism har blivit så urvattnat att det kan användas till att rättfärdiga i stort sett vadsomhelst. Till och med invasioner.

Krigen i Irak och Afghanistan ursäktades på fullaste allvar bland annat som någon sorts korståg för att frigöra kvinnorna. Som om de skulle gagnas det minsta av att förknippas med en aggresiv ockupationsmakt.

Allt kan vara feminism nuförtiden. Striptease, Sarah Palin, powershopping, you name it. Det är en etikett som kan klistras på en produkt för att göra den lättare att sälja. Och kapitalismen bryr sig som bekant inte så länge den just säljer. Hej då rättigheter, ilska och strukturella analyser. Hallå folkpartiet.

Man skulle kunna tro att den här förflackningen är en konspiration iscensatt av chefredaktörer som vill vara feminister fast på ett frääääääscht sätt i syfte att sälja annonser. Men så är det tyvärr inte.

Boken handlar också om hur arbetsmarknaden förändras. Om hur egenskaper som tidigare sökts hos kvinnor  – att vara söt, väluppfostrad och flexibel –  numera efterfrågas inom allt fler områden och hos allt fler arbetare, alltså även män. Japp, det är Manpower jag syftar på.

Sist men inte minst lyckas pornografiexperten Power diskutera just porr utan att bli moralistisk. Åt något håll. Detta är såvitt jag vet unikt.