Nutiden – 1900-talet 2-0

Det har varit val i ännu en huvudstad som ligger närmare mitt hem än Stockholm. Berlin. Även här gick det dåligt för nästan alla utom en uppstickare. Piratpartiet.

Piratpartiet? Det låter ju inte så kul, kanske du tänker. Men Piratpartiet i Berlin är annorlunda. De tar ställning i flera frågor som borde intressera även den svenska vänstern. Förutom de vanliga nät- och integritetsfrågorna, där de bland annat vill ha en offentlighetsprincip som ser ut som vår, driver de krav på fri kollektivtrafik, ökad satsning på utbildning, legalisering av husockupationer, frikostig integrationspolitik och garanterad basinkomst.

För andra gången på en vecka sticker relativt nya partier upp med radikala program och når stora framgångar. Nästan 9% av berlinarna röstade på Piratenpartei, nästan 17% av köpenhamnarna på Enhedslisten.

Kanske den svenska traditionella vänster kan lära sig något? Innan samma sak händer här. Eller förrresten. Gör inte det.

WIFI – (not so) free zone

På många ställe runt om i Europa bjuder de generöst på sina nätverk. Hotell, restauranger, barer, kaféer, privatpersoner och ett och annat företag låter dig surfa så obehindrat det någonsin är möjligt.

I Italien är det dock mest skryt. Det finns otaliga ställen som skyltar med ”WIFI -Free Zone”. Eller rättare sagt. Det finns få kommersiella etablissemang som inte gör det. I praktiken funkar det dock sällan. Eller rättare sagt. Det funkar nästan aldrig. Försynta förfrågningar efter ofullbordade uppkopplingar kan exempelvis bemötas med:

– Nere vid kanalen brukar man kunna snylta på några privata nätverk

– Du kan ta min nätverkssladd när jag kollat om vi fått några bokningar. Men jag måste ha den om tio minuter.

– Jag har en kompis som har ett internetkafé längre ner på gatan. Gå dit.

– Det trådlösa är trasigt. Men du kan få låna en dator. För 3€ i timmen.

– Det kommer nog att fungera i morgon

– Du kan ta den här datorn. Men då måste jag ha en kopia av ditt pass. Och det kostar 1€ för kopian och 2€ i timmen att surfa.

– Jo, det fungerar visst. Det måste vara något fel på den dator.

Wifi-frizonerna i Italien är i själva verket wififria-zoner. Jag utgår från att Piratpartiet utnyttjar sin representation i parlamentet till att försöka utesluta Italien ur EU.

Frihetspartiet mot somliga brott

Det har startats ett nytt parti som sätter den lilla människans integritet i centrum, men som inte tar ställning för det ena eller andra blocket.

Men Piratpartiet är ju inte nytt, kanske du tänker. Alldeles riktigt. Det här är någonting helt annat. Frihetspartiet har ett betydligt bredare anslag. Det är inte bara emot snuten på nätet, utan typ överallt.

De lyckas dessutom med det retoriska konststycket att kombinera detta med krav på hårdare tag. Mot somliga brott.

Det kanske kan verka motsägelsefullt, men den typen av rättsambivalens är väldigt vanlig inom politiken.

När hörde du till exempel någon som vill ta i med hårdhandskarna mot (det påstådda) bidragsfusket samtidigt säga sig vilja ta itu med skattesmitare? Nä,  just det.

Det är egentligen bara en sak jag undrar. Och då är jag fullt medveten om att det är svårt att få poliser fällda. Men är det inte redan förbjudet att förfölja, hota och trakassera människor?

Friend Request: Snuten

Moderaten Anna Köning, som tidigare varit mest känd för att följande uttalande…

”Piratkopieringen är dock i förlängningen ett hot mot mitt och andras ägande, precis som kommunismen”

…ger sig ut i cyberrymden igen. Eller rättare sagt, hon vill att polisen ska göra det. Den riktiga polisen alltså, inte spotifierade varianter som exempelvis Anti-piratbyrån.

Det märkliga med den här historien är inte själva förslaget. Moderater älskar poliser och jag tror att exempelvis sedlighetsroteln kommer att hitta en hel del gamla kompisar på både MySpace och Twitter.

Det märkliga är anledningen. Anna Köning gör en ”Jimmie Åkesson” och försöker, uppenbart inspirerad av Piratpartiet, att ragga ungdomsröster. Säga vad man vill om Piratpartiet men de har hittills verkat för färre snutar på nätet. Inte fler.

Så jag tror du kommer att bli besviken Anna. Om inte annat kan du ju fråga Jimmie hir det gick för honom. Dessutom tycker jag inte du ska kasta ut barnet med badvattnet när det gäller kommunismen, som Zizek brukar säga. Fler snutar och en tilltagande spotifiering har alla förutsättningar att bli en kombination mellan de sämsta från två världar. Mer kontroll och repression, färre och sämre alternativ, ökad profit. Marknadsstalinismen.

Det klasslösa samtalet

aper

Det pågår just nu ett politiskt projekt som syftar till att avskaffa klassamhället. Eller rättare sagt, att slippa prata om det. Tricket är att döpa om det till ”utanförskapet” och påstå att detta utanförskap är något vi väljer själva.  Heidi Avellan, ledarskribent på Sydsvenskan skriver att:

Liberalismen har lyft fram individen och sopat undan den konservativa synen, som gäller både till höger och vänster, att vi tillhör det kollektiv vi fötts in i. Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens drömmar och handlingar som gäller.

Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Avellan tycker att exempelvis långtidsarbetslösa och låginkomsttagare får skylla sig själva. De kunde ju valt annorlunda. De som bor i risiga lägenheter i Rosengård kunde valt ett annat boende. Den långtidsarbetslöse kunde valt en annan kompetens och kanske ett annat ställe att växa upp på. Den som inte längre får någon sjukpenning kunde valt ett annat hälsotillstånd. Den som växer upp i ett hem utan studietradition kunde valt andra föräldrar. Och så vidare. De som är längst ner på den allt tydligare skalan har helt enkelt valt, drömt och handlat fel.

Inte nog med det.  Avellan påstår också att:

För den som inte kan försörja sig är klassbakgrund en bisak – det drabbar överklass och arbetare lika hårt

Möjligen har hon rätt i det.  Men eftersom hon inte nämner något om att riskerna att hamna utan försörjning har en direkt koppling till var och ens position i just de klasssamhället hon helst inte vill tala om blir hennes påstående fullständigt meningslöst. Jag drabbas lika hårt av malaria som någon som bor i Tanzania. Risken att jag drabbas är däremot obefintlig.

Att försöka bli av med klassamhället genom att döpa om det och låtsas att var och en väljer sin position kanske kan verka helt befängt. Men samtidigt förstår jag henne. I en tid då klyftorna mellan människor ökar dramatiskt kanske det vara skönt att slippa prata om det. Särskilt för den som förespråkar att de ska öka ytterligare.

Det här rör sig nämligen om något helt annat är exempelvis Piratpartiets naiva försök att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor”. Det handlar om att inte låtsas om konsekvenserna av den samhällsutveckling hon arbetar för. Det kanske gör det lättare att titta sig i spegeln, men oss lurar du inte.

The Profit Bay

money-boat

 

Sällan har det varit tydligare att cirkusen kring upphovsrätt, fildelning och ”integritet” först och främst är en kamp mellan korkade och smarta kapitalister. Medan de korkade ropar på förbud och hårda tag ser de smarta affärsmöjligheter. 

 

Medan de korkade försöker lagstifta bort teknologisk utveckling säljer de smarta tjänster i svallvågorna. Båda parter är dock intresserade av precis samma sak. Att tjäna så mycket pengar som möjligt. Inga nyheter där inte. 

 

En sådan affärsmöjlighet är – numera – The Pirate Bay. Köpet är i sig ingen skräll. Ett företag köper ett starkt varumärke som fått massor av gratis reklam i media i samband med rättegången. Lite farligt och spännande, som Napster om någon kommer ihåg dem?

 

Däremot kan man undra hur det står till med piratrörelsen. Hur blev The Pirate Bay en affärsidé, Piratbyrån ett konstprojekt och hur kommer det sig att den enda som numera uttalar sig politiskt är en liberal partiledare som ser ut och låter som en karikatyr av en ungmoderat från Hovås, komplett med trivselvikt, för liten rosa skjorta, fläskkotlettfrisyr och fejkat adelsnamn? 

 

När jag en gång i tiden var med och grundade Piratbyrån var två frågor viktiga. Den ena gällde själva debatten. På den tiden hördes bara en röst. Industrins. Deras pressmeddelanden hamnade mer eller mindre oförändrade i media. 

 

Vi ville ändra på det. Det skulle finnas fler röster än industrins och dess lakejers. Alla de miljontals människor som fildelade skulle också komma till tals. Alla de artister som inte köpte industrins formulering av problemet – att elaka fildelare stjäl från fattiga konstnärer – skulle också få göra sina röster hörda.  

 

Den andra frågan var ännu viktigare. Vi ville göra det till något mycket större än att bara handla om internet. Vi älskade att få påståenden som ”att fildela är som att gå in på Konsum och ta ett paket mjölk utan att betala” slängda i ansiktet. Eller när moderaten Anna König proklamerade att ”piratkopieringen är dock i förlängningen ett hot mot mitt och andras ägande, precis som kommunismen”.  

 

Det var nämligen just precis detta vi ville diskutera. Inte bara äganderätt på internet utan äganderätt överhuvudtaget. Grejen med fildelning var inte att några få saker gick att få tag på gratis, utan att resten av sakerna inte gjorde det. Men kunde vi bryta bojorna på internet så kanske, kanske skulle det vara möjligt att göra det på andra ställen också. 

 

Vi drog paralleller mellan vår kamp för fri kultur och exempelvis kampen för fri kollektivtrafik. Som borde finansieras efter förmåga och utnyttjas efter behov. Eller lust. Eller begär. 

 

Lika lite som att det finns en konflikt mellan fildelare och artister finns det en konflikt mellan de som plankar på tunnelbanan och de som arbetar där. Den riktiga konflikten står, precis som överallt annars, mellan de som profiterar på andras slit och alla vi andra. 

 

Vi snackade om rätten till fri sjukvård, rätten till medborgarskap, rätten till aidsmediciner i tredje världen och så vidare. Vi ville snacka fördelningspolitik på allvar. Vi ville att restan av samhället skulle vara som exempelvis The Pirate Bay. 

 

Nu blev det tvärtom i just det här fallet. The Pirate Bay blev som resten av samhället istället. En annorlunda och spännande affärsmodell. Ytterligare ett sätt för de lite smartare kapitalisterna att tjäna pengar på andras arbete. 

 

De som cashar in är säkert tacksamma mot alla er som kämpar så hårt för att avpolitisera fildelningsfrågan (ni vet vilka ni är) och därmed gjort köpet tänkbart. Ni som devalverar fri kultur till att innebära att jag kan slippa reklam mellan låtarna om jag betalar en slant

 

The Pirate Bay kan ni göra precis vad fan ni vill med. Kampen för en bättre och vackrare värld går däremot inte att sälja. Den fortsätter någon helt annanstans utan er. Hej då grabbar och tack för joltcolan.

 

 

 

Dela på Facebook

Därför röstar jag inte på Piratpartiet

i_smoke_crack_and_i_vote_tshirt-p235315884569422147t53h_400

I fredags fick cirkusen kring upphovsrättsfrågor ytterligare en clown när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson deklarerade att han fildelar

 

Jag är ledsen Jimmie, men du slösar din tid. Även om Hitler var vegetarian var inte frågor om kosthållning särskilt avgörande för hans framgångar, om du fattar vad jag menar. 

 

Men eftersom det är inne att bekänna fildelningsfärg vill jag inte vara sämre än någon annan. Så varsågoda: 

 

Jag tänker inte rösta på Piratpartiet. 

 

Visst. Jag förstår argumenten. En röst på Piratpartiet kan vara en protest mot FRA, IPRED, ACTA och andra angrepp på rättssamhället. En protest mot ett skrämmande samtycke för sådana påfund hos många av de etablerade partierna. Det kan säkert röra om rejält. 

 

Jag har också noterat att det finns betydligt trevligare alternativ på PPs valsedlar än de fånar som vanligtvis representerar partiet och som gjort ett så bra jobb med att befästa de vanligaste fördomarna om sig själva, nämligen att de är en sammanslutning unga män med borgerliga åsikter, snabba uppkopplingar och små snoppar.

 

Men det räcker givetvis inte. Jag har samma invändning mot Piratpartiet som mot Sverigedemokraterna. Givetvis i betydligt mindre utsträckning och av andra skäl. Det har inte med deras respektive kärnfråga att göra. De är snabbt avhandlade. Jag håller inte alls med SD.

 

PP har jag säker något gemensamt med även om jag tycker deras snack om kommersiellt kontra icke-kommersiellt är häpnadsväckande otidsenligt för att komma från ett parti som ska vara nere med utvecklingen. 

 

Min invändning rör istället alla andra politiska frågor. Vilka andra än sina kärnfrågor kommer PP att arbeta med i Bryssel? Inga? Vilken partigrupp kommer de att hamna i? Bryr de sig? Eller kommer de att ge Centern, Folkpartiet och de andra i den liberala gruppen sitt tysta medgivande om PP skulle hamna där?

 

Troligen. Så här skriver de på hemsidan:

 

Piratpartiet tar inte ställning i höger/vänster-frågor, eller andra frågor som ligger utanför vårt principprogram

 

Detta är ett ganska allvarligt missförstånd. Att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor” är att i högsta grad ta ställning. Det är att ta ställning för den rådande liberala samhällsordningen och därmed en mycket tydlig högerståndpunkt. Så det spelar ingen roll att jag är överens med PP i en fråga så länge de kastar in handduken när det gäller allt annat. 

 

Jag kan inte koma på en enda fråga som är så viktig att jag struntar i resten. Definitivt inte fildelning. Det är ett oerhört smidigt sätt att sprida kultur och fördela en viss typ av varor. Varken mer eller mindre. Men det intressanta är fortfarande inte att några få varor plötsligt är gratis. Det är en utveckling som inte går att stoppa. Jag röstar hellre på ett parti som arbetar för befria resten. Har du tips på ett sådant får du gärna höra av dig.

 

 

Dela på Facebook