Rösta bort reklamen


 

Planka.nus  film ”Adblock AFK” har chans att vinna Viral Video Award. Det är inte försent att rösta. Det gör du här.

Adblock AFK

Det är självklart för de flesta av oss som använder internet att blockera så många annonser som möjligt. Med hjälp av program och funktioner kan vi bli av med en hel del oönskad information.

Visst hade det varit fint om det hade funnits en motsvarighet utanför nätet? Om apparaterna som inte går att stänga av plötsligt gick att stänga av? Jag vet inte om planka.nu kommer att erbjuda den här tjänsten som ett komplement till p-kassan, men om så är fallet är jag intresserad…

Fem sätt att betala för en resa

Priser för resor inom kollektivtrafiken är intressanta. På hur många sätt betalar vi egentligen?

(1) Via skattsedeln
Kollektivtrafiken finansieras till stor del med skattepengar. Andelen varierar från plats till plats, men räkna med 4/5 ungefär.

(2) När vi köper biljetter
I Stockholm kostar ett månadskort 690 kronor. Pendlar du mellan Stockholm och Uppsala kostar det upp till 1570. Mellan Malmö och Köpenhamn kostar det 1900. Ett tag kostade det sextio spänn att åka över Skanstullsbron, en resa på några hundra meter.

(3) När vi tar del av reklam
Att resenärerna tar del av reklam är givetvis en förutsättning för att kollektivtrafikföretagen ska kunna få in reklamintäkter. Vi utför en prestation som någon annan tjänar pengar på. Vi jobbar alltså varje gång vi reser. Man skulle kunna tro att vi ändå tjänar på det eftersom reklampengarna åtminstone i teorin skulle kunna göra resorna billigare, men…

(4) När vi konsumerar sådant som de görs reklam för
…när vi köper något som förekommer i reklamen betalar vi också för reklamen (och mer därtill, men det är en delvis annan historia).  Så den eventuella prissänkningen som reklamintäkterna till kollektivtrafiken givit, betalar vi för någon annanstans

(5) I form av tid
Resor till och från arbete är obetalt övertid. Eller förlåt, betalt övertid. Som vi betalar för själva alltså .

Planka med Victoria och Daniel

Den 19 juni är det gratis att åka kollektivt i Stockholm. Yvonne Ruwaida är säkert nöjd. Inte jag.

Varför kan det inte vara gratis varje dag? Kollektivtrafiken finansieras redan till stor del av skattepengar. Varför inte helt och hållet?

Det blir ett rättvisare sätt att betala för den. Ju mer du tjänar, desto mer betalar du. Fler kommer att åka kollektivt. Det är bra för miljön. Det blir också trevligare utan en massa hemska och dyra spärrar.

En betydligt bättre lösning än att bygga flera vägar för att få bukt med bilismen.

Metropias undermedvetna III – Banrepubliken

Den här texten publiceras också som gästkrönika hos Planka ett nätverk som arbetar för fri kollektivtrafik. Så läs den där istället. Har du inte läst deras rapport Trafikmaktsordningen, som fått välförtjänta hyllningar, passa på att göra det också.

Hursomhelst. Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?

Vi som kom på idén till filmen – Martin Hultman (nej, de är inte släkt), Tarik Saleh och jag själv – älskar tunnelbanor. Samtidigt har Stockholm världens kanske minst sympatiska tunnelbana med osmidiga spärrar, höga biljettpriser, krångliga betalningssytem, våldsamma kontrollanter som ständigt överskrider sina befogenheter, korrupta chefer samt en medveten förfulning som saknar motstycke bland de hundratal tunnelbanesystem jag besökt.

Så det var med minst sagt dubbla känslor vi skapade en värld där lokaltrafiken flutit ut och absorberat resten av samhället. Samtidigt var det svårt att slå bort tanken att det faktiskt inte var fantasier. Att världen redan styrdes av SL.

I Stockholm är det inte ovanligt att ha en timmes resa till jobbet enkel väg. Med tanke på att en många dessutom använder kollektivtrafiken på sin fritid, tillbringar stockholmarna en ansenlig del av sin vakna tid i tunnelbanan. Råkar du dessutom jobba inom kollektivtrafiken är du nästan uppe i halva dygnet. Så steget till att tillbringa all tid inom kollektivtrafikens domäner är alltså inte särskilt långt.

Det fanns fler tecken. Under tiden vi arbetade med filmen tog SL fram ett nytt spärrsystem som liknar Schengen så mycket att det inte kan röra sig om en slump. Fri rörlighet. Så länge du räknas som arbetskraft. Om du har råd med biljetten alltså.

Under resan får du finna dig i att samhällets våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata entreprenörer. Att den tredje statsmakten förvandlats till ett annonsfinansierat partiorgan. Att tunnlarna förvandlats till gallerior. Att det är helt ok att klottra ner hela tunnelbanevagnar och vandalisera stationer så länge syftet är kommersiellt och budskapet passerat censuren.

Under tiden, i världen ovanför tunnlarna, sköter privata företag kriget i Irak. Allt fler offentliga miljöer förvandlas till olika typer av gallerior. Metro är en av våra absolut största dagstidningar med 15 miljoner läsare världen över. Spotify står för underhållningen, Newsmill sköter samhällsdebatten och det är helt ok att vandalisera så länge syftet är att sälja en vara.

Medan du ser filmen har våra påhitt inte bara blivit sanna utan också överträffat våra vildaste fantasier. Jag kan inte tolka det faktum att trafiken mellan Farsta och Gullmarsplan stängdes ner under premiärhelgen som något annat än ett tecken på att vi är på lite väl rätt spår. Trevlig resa!

Läs de andra delarna här och här .

The Profit Bay

money-boat

 

Sällan har det varit tydligare att cirkusen kring upphovsrätt, fildelning och ”integritet” först och främst är en kamp mellan korkade och smarta kapitalister. Medan de korkade ropar på förbud och hårda tag ser de smarta affärsmöjligheter. 

 

Medan de korkade försöker lagstifta bort teknologisk utveckling säljer de smarta tjänster i svallvågorna. Båda parter är dock intresserade av precis samma sak. Att tjäna så mycket pengar som möjligt. Inga nyheter där inte. 

 

En sådan affärsmöjlighet är – numera – The Pirate Bay. Köpet är i sig ingen skräll. Ett företag köper ett starkt varumärke som fått massor av gratis reklam i media i samband med rättegången. Lite farligt och spännande, som Napster om någon kommer ihåg dem?

 

Däremot kan man undra hur det står till med piratrörelsen. Hur blev The Pirate Bay en affärsidé, Piratbyrån ett konstprojekt och hur kommer det sig att den enda som numera uttalar sig politiskt är en liberal partiledare som ser ut och låter som en karikatyr av en ungmoderat från Hovås, komplett med trivselvikt, för liten rosa skjorta, fläskkotlettfrisyr och fejkat adelsnamn? 

 

När jag en gång i tiden var med och grundade Piratbyrån var två frågor viktiga. Den ena gällde själva debatten. På den tiden hördes bara en röst. Industrins. Deras pressmeddelanden hamnade mer eller mindre oförändrade i media. 

 

Vi ville ändra på det. Det skulle finnas fler röster än industrins och dess lakejers. Alla de miljontals människor som fildelade skulle också komma till tals. Alla de artister som inte köpte industrins formulering av problemet – att elaka fildelare stjäl från fattiga konstnärer – skulle också få göra sina röster hörda.  

 

Den andra frågan var ännu viktigare. Vi ville göra det till något mycket större än att bara handla om internet. Vi älskade att få påståenden som ”att fildela är som att gå in på Konsum och ta ett paket mjölk utan att betala” slängda i ansiktet. Eller när moderaten Anna König proklamerade att ”piratkopieringen är dock i förlängningen ett hot mot mitt och andras ägande, precis som kommunismen”.  

 

Det var nämligen just precis detta vi ville diskutera. Inte bara äganderätt på internet utan äganderätt överhuvudtaget. Grejen med fildelning var inte att några få saker gick att få tag på gratis, utan att resten av sakerna inte gjorde det. Men kunde vi bryta bojorna på internet så kanske, kanske skulle det vara möjligt att göra det på andra ställen också. 

 

Vi drog paralleller mellan vår kamp för fri kultur och exempelvis kampen för fri kollektivtrafik. Som borde finansieras efter förmåga och utnyttjas efter behov. Eller lust. Eller begär. 

 

Lika lite som att det finns en konflikt mellan fildelare och artister finns det en konflikt mellan de som plankar på tunnelbanan och de som arbetar där. Den riktiga konflikten står, precis som överallt annars, mellan de som profiterar på andras slit och alla vi andra. 

 

Vi snackade om rätten till fri sjukvård, rätten till medborgarskap, rätten till aidsmediciner i tredje världen och så vidare. Vi ville snacka fördelningspolitik på allvar. Vi ville att restan av samhället skulle vara som exempelvis The Pirate Bay. 

 

Nu blev det tvärtom i just det här fallet. The Pirate Bay blev som resten av samhället istället. En annorlunda och spännande affärsmodell. Ytterligare ett sätt för de lite smartare kapitalisterna att tjäna pengar på andras arbete. 

 

De som cashar in är säkert tacksamma mot alla er som kämpar så hårt för att avpolitisera fildelningsfrågan (ni vet vilka ni är) och därmed gjort köpet tänkbart. Ni som devalverar fri kultur till att innebära att jag kan slippa reklam mellan låtarna om jag betalar en slant

 

The Pirate Bay kan ni göra precis vad fan ni vill med. Kampen för en bättre och vackrare värld går däremot inte att sälja. Den fortsätter någon helt annanstans utan er. Hej då grabbar och tack för joltcolan.

 

 

 

Dela på Facebook